Johan Heltne

Det kränkta manliga geniet

“Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva “det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket “det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på “den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad “finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.

Emil av Johan Heltne

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Johan Heltnes debut Det finns ingenting att vara rädd för hade jag höga förväntningar på senaste boken Emil. De infriades till viss del. Emil är en intressant berättelse om skuld och det svåra i att kunna börja om. Eftersom jag som läsare inte är helt säker på vad som egentligen har hänt skapas en märklig och lite obehaglig stämning.

När vi träffar Emil är han på Teneriffa med sin sjuka farmor. Han verkar vara en ganska vanlig kille, men snart får vi reda på saker som gör att bilden kompliceras. Det hände något då han var ung, bodde i Uppsala och hette Fredrik. Han anklagades för en våldtäkt, men friades. Fri blev han däremot aldrig.

I sitt nya liv som Emil vet ingen om vad som hände den där natten i Uppsala. Vi läsare får inte riktigt veta det heller, men vi får flera berättelser som skulle kunna vara sanna. Det vi verkligen får veta är dock att ett liv styrt av skuldkänslor aldrig blir ett gott liv. Emil har försökt fly sitt förflutna, men inte lyckats, trots att det kanske verkar så inledningsvis.

Det finns en hel del som är bra i Johan Heltnes roman, men berättelsen om Fredrik som blir Emil är ibland lite rörig. Visserligen ger det en effekt av att känna som Emil kanske känner, men jag är inte helt övertygad. Trots det tycker jag om Heltnes språk och sätt att skriva och läser gärna mer av honom. Emil är dessutom en bok som stannar kvar, även om läsningen inte var helt okomplicerad. Eller just därför. Vi får inte alla svar om vad som hänt och det skapar en osäkerhet kring hur huvudpersonen ska tolkas. Det skapar en obehaglig känsla, som trots allt är både ovanligt och ganska spännande.

Snart dags för läslov

Påsklov är en riktig lyx som jag som lärare verkligen är tacksam över. Efter att ha stressat runt som en tok de senaste veckorna känner jag mig dock mer än värd det. Nu finns en hel del måsten kvar även en “ledig” vecka, men jag planerar ändå att få till tillräckligt många lässtunder för att kunna kalla lovet för läslov. När jag haft det extra stressigt är just egentid i sällskap av en bok min bästa återhämtning. Det finns sociala måsten, men jag behöver minimera dem för att må bra.

Vad ska jag läsa i påsk då?

Egentligen har jag inte större planer, mer än att jag vill läsa lite lyrik, som ju är min utmaning i april. Jag märker dock att en stressad hjärna går dåligt ihop med just lyrik, som kräver lugn och eftertänksamhet. På vänt ligger dock såväl Jag glömmer ingen: Valda dikter av Gunvor Hofmo som Skönheten: Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg av Gabriela Mistral.

Tre andra böcker i min TBR-hög är:

Felsteg av Maria Adolfsson

Aniara av Harry Martinsson

Emil av Johan Heltne

 

 

Photo by Kari Shea on Unsplash

Min virtuella TBR-hög

Ibland behöver jag en läslista för att hitta fokus i min läsning. Det spelar egentligen ingen roll om jag följer den eller inte, det viktigaste är att skriva ner titlar för att minnas. Även om jag inte tänker ge mig själv någon specifik läsutmaning nu i mars har jag satt samman en TBR-lista att inspireras av.

Vår älskade av Kamila Shamsie

Regnvakt av Tatiana Rosnay

Vad jag bevarat av Wallace Stegner

Felsteg av Maria Adolfsson

Nine perfect strangers av Liane Moriarty

The Perfect Husband av Lisa Gardner

Vill inte, vill av Per Nilsson

Emil av Johan Heltne

Gråleken av Maria Sveland

Inifrån av Anna Kinberg Batra

Just-nu-enkät för den snörvlige

Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året.  Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.

Vid sängen: Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.

På soffbordet: Jag läser grafiskt i februari och vid soffan ligger en halvläst Drömmen om Europa av Fabian Göranson.

På läsplattan: Finns allt och inget.  Främst läser jag två deckare, nämligen Felsteg av Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.

På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.

I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.

I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.

Bokklubbsbok: Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.

Borde jag läsa ut:  Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.

Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorg av Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.

Längtar jag efter att få läsa: Jag fick just hem Emil av Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Tre andra böcker i min TBR-hög: Tre böcker jag ser fram emot att läsa är Vad jag saknades här av Jila Mossaed,  Nine perfect strangers av Liane Moriarty och Vill inte, vill av Per Nilsson.

 

 

Photo by John-Mark Smith on Unsplash

 

 

 

 

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken “den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.

Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.

I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.

Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.

I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.

Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.

 

Det som borde botas är livet

Det_finns_ingenting_att_vara_r-dd_f-r

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne handlar om Jonathan och Nina, men kanske mest om Livets Ord och predikanternas tro på att sexualitet ska kvävas och att böner kan bota allt, om man bara tror tillräckligt mycket. Att huvudpersonen Jonathan då plågas av epileptiska anfall, som ingen hittar orsaken till och dessutom drömmer om Nina och sex, gör honom utan tvekan till en sämre människa. Lösningen är hårdare regler och fler böner. Att han lever i en ganska isolerad värld, med en familj som är aktiv i församlingen och dessutom går på Livets Ords Kristna Gymnasium gör honom än mer sårbar. Hela tiden får han höra att han kan bli frisk bara han vill. Jesus har tagit på sig även hans sjukdom och därför kan Jonathan botas om han tror tillräckligt mycket.

Psykologen han träffar vill skylla allt på Livets Ord, vilket självklart inte heller är sant. Det bidrar snarare till att Jonathan känner ännu mer skam och skuld. Jonathan lever sitt liv genom Livets Ord, eller vill i alla fall göra det. Han spelar visserligen fotboll och är rktigt duktig, men han umgås bara med personer som befinner sig inom församlingen.När han ligger på sjukhus för sina anfall får han kontakt med Nina, en ganska ny medlem i Livets Ord, som går på församlingens grundskola.

Under en resa till Israel utvecklas Jonathans och Ninas förhållande. Det hela är mycket oskyldigt, men inte i allas ögon. Just konflikten mellan det som känns naturligt och det som anses vara naturligt är genomgående i boken. Jonathan är så fylld av skuld att det gör ont i mig då jag läser. Skammen över att hans anfall fortsätter, trots att han ber och predikanternas ord om att han kan bli frisk bara han vill och tror tillräckligt mycket gör mig illa till mods. Att Livets Ord är att likna vid en sekt är glasklar och det är en viktig bok Heltne skrivit som ger oss läsare en bild från insidan. Jag var självklart tvungen att läsa lite om Livets Ords skolor och funderar lite över hur det egentligen kan vara tillåtet med religiösa friskolor. Om 10% av det som sägs i boken stämmer och dessutom lärs ut i församlingens skolor är det djupt problematiskt. Att grundskoleelever kan utsättas för detta är utan tvekan skrämmande.

Under årets Bokmässa deltog Heltne i ett seminarium med titeln Religionens och traditionens makt, tillsammans med Arkan Asaad. Det var ett intressant samtal som mycket kom att handla om heder och stolthet, samt bristen på val inom den bokstavstroende kretsen, oavsett religion. Han menar att det måste gå att välja kärlek, men att Jonathan i hans bok inte fick den chansen. Självklart fick han frågan av Andreas Ekström, som modererade seminariet, om Det finns ingenting att vara rädd för är självbiografisk. “Till sju procent”, svarade då Heltne blixtsnabbt, men visst finns det paralleller till hans egna liv, trots att han inte nödvändigtvis är Jonathan. Han har varit medlem i Livets Ord, har blivit misshandlad för sin tro och han har epilepsi. Kanske är det vad de sju procenten består av.

Nog om innehållet, jag måste skriva om språket också. Språket som är fantastiskt. Det är ingen lättsmält bok, varje ord är verkligen vägt på den berömda guldvågen och de ganska få sidorna tar lång tid att läsa. Formuleringarna är inte sällan riktigt snygga, men lämnar en hel del till läsaren att tolka. Tidsperspektivet är på ytan kronologiskt, men det är inte riktigt sant. Resan till Israel, som är central, inleder berättelsen, men är inte början. Det finns ingenting att vara rädd för är Johan Heltnes debutroman och jag är mäkta imponerad. Jag hoppas att hans namn finns bland de nominerade, då Borås Tidning ska utse debutantpriset för 2014, för det här är en riktigt bra bok.

 

 

 

Böcker jag insett att jag vill läsa

Jag måste göra en lista för att komma ihåg alla de böcker jag stött på under Bokmässan och kommit på att jag vill läsa. Risken är annars att jag glömmer bort dem.

Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Ett styck signerat exemplar inköpt efter det här seminariet.

Blod rödare än rött av Arkan Asaad. Köpte signerat exemplar efter det här seminariet.

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne. Var med på samma seminarium som Asaad, men jag fastnade med den senare och hann inte införskaffa Heltnes bok. Vill dock läsa.

Till flickorna i sjön och/eller Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson, efter ett fantastiskt seminarium. Debuten finns i hyllan.

Glupahungern och/eller I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren, efter samma seminarium, som kan ha varit mässans bästa.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, då hon fascinerar mig. Det verkar dock vara en mycket komplex bok, som får vänta tills jag har mer tid.

Fallen ur tiden av David Grossman. En författare jag inte lyssnade till, men vars böcker jag klappade mycket på.

Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, inte så mycket för seminariet, som för att hon är briljant.

Nattbarn av Hanna Gustavsson, pga köpte signerat exemplar och vill läsa mer serier. Detsamma gäller Det som händer i skogen av Hilda-Maria Sandgren.

Etthundramil av Jojo Moyes, som känns som en perfekt höstmysbok. Liksom Vi av David Nicholls, som visserligen verkar lite mörkare.

Plan B av Jonathan Tropper känns också som en perfekt höstbok.

Efter den massiva marknadsföringen på Bokmässan kan jag inte heller missa Britt-Marie var här av Fredrik Backman.

Jag är också sugen på Maria Nygrens nya Miriam om natten.

Hösten är räddad, minst sagt. Synd att det inte går att få betalt läslov några veckor.

 

 

Religionens och traditionens makt

Arkan Asaad och Johan Heltne samtalar om sina böcker, där religionen innebär förbud. Andreas Ekström, till vardags journalist på Sydsvenskan, modererar.

Johan Heltnes bok handlar om kärlek i en totalitär miljö inom Livets ord. Själbiografisk? Till sju procent, svarar Heltne blixtsnabbt.

Blod rödare än rött är Arkan Asaads uppföljare till Stjärnlösa nätter, en bok jag tyckte mycket om. Den senare är till viss del självbiografisk, där Asaad behövde skriva om sitt möte med Kurdistan och den krock det innebar. Även Assad skulle giftas bort med en kusin, precis som huvudpersonen. Uppföljaren handlar om försoning och att försöka förstå. Nu förstår han, trots att han fortfarande inte accepterar det som hände.

Hederskulturbegreppet diskuteras och varför det som händer i Asaads bok sägs handla om heder, medan diskussionen inte är likadan kring Heltnes bok, trots att det på många sätt finns ett släktskap. Ett annat ord för heder är stolthet och då blir sambandet ännu tydligare. Det handlar om att hålla uppe skenet inför andra.

Båda författarna har hyllats av omgivningen, men vad sa de närmaste? Heltnes mamma var nervös och tyckte inte att sonen var tillräckligt gammal för att skriva. Känslorna var kanske alldeles för starka. Syskonen läste först, mamman senare. Det har skapat en förutsättning för att tala om det som varit. Mycket kom fram, som inte gjort det tidigare.

För Asaad var det viktigt att gestalta det som det var, men ändå få sin fars välsingnelse. Försoningsprocessen kom efter att han skrivit, men innan boken kom ut. De renoverade ett kök tillsammans, sedan fick pappan läsa. Till slut sa han att så länge någon kan ta lärdom av detta, så får du skriva det här. Han godkände och valde faktiskt bort släkt och familj i och med det. Andra boken är en slags upprättelse. Ett sätt att förklara.

Pappan hade aldrig berättat sin historia för någon, men nu delade han den med sin son. Det är rörande att höra Asaad berätta om sin fars berättelse och hur den påverkade honom.

Vad skriver man efter att ha skrivit sin livshistoria?, undrar Ekström och när Helte berättar att han vill skriva något om hur heteromannens sexualitet har krackelerat. Han skrattar, men är också allvarlig. Om man som man kommer på att man förbrukat rätten att leva, för att man är man. Hur gör man då? Ett skammanifest behövs, där den kollektiva skulden ryms.

Asaads tredje bok är inte här ännu. Han behöver landa först. Det tog tre år att skriva den senaste boken och känner sig urholkad. Under tiden har han också föreläst om heder för ungdomar. Fler än 667 stycken. Nu arbetar han med ett material om rätten att välja.

Är heder ett fenomen som inte är svenskt? Asaad talar om det universella och med Heltnes bok i bakhuvudet känns det självklart. Problemet är att vissa unga, flickor och pojkar, inte själva får välja sitt liv. Hur frigör vi oss från tanken att vi i Sverige står utanför problematiken, att inse att det faktiskt rör oss alla?

Det fattas kärlek i samhället, säger Heltne och funderar över den fria viljas och om vi verkligen har en fri vilja att välja kärlek, eller om det är så att det bara finns ett till synes fritt val. Välj vad du vill, men väljer du fel så hamnar du i helvetet. Som att få välja vilken färg som helst, bara man väljer svart. Vad är religionens betydelse för ofriheten idag? Asaad berättar att han träffat massor av ungdomar från alla religioner och tycker inte att heder ska ses som ett religiöst problem, det handlar om kulturer och de krav som finns även för en etnisk svensk, som måste välja rätt skola för att familjen har gjort det. Det som behövs är en förändring av attityder.

Heltne påpekar ändå att alla bokstavstroende, oavsett religion eller övertygelse, är farliga. Handlar det om religion, eller struktur och kultur. Han berättar att han fortfarande är troende och hoppas att religionen inte är så styrande som han tror och som han upplevt. För honom handlar det mer om en känsla och ett trivsamt rum att vara i.

IMG_2444.JPG

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: