Kulturdebatt

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på “olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Dags att stå rakryggade

Konflikterna i Svenska Akademien fortsätter och jag måste säga att jag är chockad över de senaste dagarnas utveckling. Att Horace Engdahl är något av en skitstövel kom inte som någon överraskning, men hans text om Sara Danius som publicerades i Expressen var så låg och så otrevlig att jag baxnade. Engdahl säger sig förfäras över råheten i Akademien, men själv slänger han kängor som är råare än något någon annan ledamot varit i närheten av. Jag håller med honom om att alla spärrar verkar ha släppts, men det är han och hans gäng som står för det moraliska förfallet.

Sofia Mirjamsdotter slår huvudet på spiken i sin ledartext i Sundsvalls tidning med den något kaxiga rubriken Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem, för det är så det känns. Jag kan bara ana mig till hur Akademiens tillgångar utnyttjats av akademiledamötena, men klart är att det är osannolikt att Kristina Frostensson och hennes make är de enda som utnyttjat sina positioner. Att se den tidigare ständige sekreteraren påstå att Sara Danius skulle vara den sämsta på positionen någonsin, när det står klart att han sett mellan fingrarna på ett oacceptabelt beteende är inte mindre än patetiskt. Även Sture Allén har uttalat sig minst sagt klumpigt och honom är jag mer besviken på. Han framstår som en bitter mansgris och det är inte smickrande. Jag trodde att hans utredning om nya, gamla Ullevi skulle förbli hans karriärs lågvattenmärke, men icke.

Ett ljus i mörkret för mig personligen är att en av mina största idoler i Akademien, Per Wästberg, står på Sara Danius sida. Det känns skönt att alla gubbar inte vänder sig emot den första kvinnan som valts till ständig sekreterare. Kanske är det fel att göra detta till en könsfråga, men jag får en fadd smak av sexism i munnen. Å andra sidan är även en uteslutning av Katarina Frostenson kanske ett sätt att straffa någon som “bara” är fru och därför inte ska straffas. Samtidigt måste den jävsituation som uppstått något som Akademien rimligen borde agera kraftigt emot. Mot bakgrund av det torde det vara rimligt att Frostenson själv tar sitt ansvar och lämnar sin stol, något som bland annat Björn Wiman, G W Persson och Jan Guillou kräver, medan författaren Stina Otterberg menar att det vore att utsätta Frostensson för dubbelbestraffning. Åtta ledamöter publicerade också en artikel i SvD där de förklarade varför de inte röstade för en uteslutning av Frostenson, då “Hur allvarligt vi än ser på detta [jävsituation, min anmärkn.], har dock ingen av oss funnit detta vara skäl nog för ett så drastiskt beslut som en uteslutning av ledamot. Något uppsåt att skada Akademien har ej heller påvisats.” Ett tveksamt resonemang kan jag tycka.

Idag möttes ledamöterna då Svenska Akademien delade ut Svenska Akademiens nordiska pris till Agneta Pleijel, som fick finna sig i att stå i skuggan av dramatiken. Pristagaren hyllade Sara Danius och även publiken mötte Danius med en lång applåd. På hennes sida står också, förutom Wästberg och de tre avhopparna, Sara Stridsberg, som har lovat att återkomma om sin framtid inom Svenska Akademien när kvällens prisutdelning nu är över. Det bästa vore om hon stannade och stöttade Danius inifrån. Det ryktas om en förtroendeomröstning om Sara Danius position och jag hoppas då att hon och de tre avhopparna Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund deltar. Den senare var dock inte närvarande under dagens prisutdelning. Riktigt spännande vore det om Kerstin Ekman dök upp och rörde om i grytan. 

Nobelstiftelsen uttrycker sin oro för att Nobelprisets anseende ska skadas av konflikterna inom Svenska Akademien och det kan jag utan tvekan förstå. Dags för de aderton, eller i alla fall de som finns kvar, att ta ansvar och lösa den här soppan. Deras beteende är i många fall beklagligt. Att i ett sådant läge dela ut ett Nobelpris i litteratur utan att svärta ner priset torde vara omöjligt. Jag tillhör utan tvekan “team Danius” och hoppas att det inte blir hon som tvingas bort för att andra inte kan uppföra sig.

Foto: Jonas Ekström TT

Om kanon ett varv till

Det har debatterats bildningsideal en tid och trots att det handlar om skolan, tycker jag att det också hör hemma på ett litteraturblogg. I en svensklärargrupp på Facebook ställdes frågan om en litterär kanon återigen och en fundering över hur en sådan ska se ut efterfrågades.

I inlägget hänvisades till Jenny Maria Nilssons text i SvD, Ett bildningsideal kan aldrig bli mossigt, där hon hänvisar till sin egen arbetarklassbakgrund och menar att skolan litteraturundervisning är en förutsättning för bildning i alla led. Det elever inte får hemma, måste de få i skolan. Självklart håller jag med. Jag hade turen att få upptäcka autodidakterna i min gammelmormors bokhylla, hitta Pearl Buck hos mormor och en ständig ström av böcker, gamla och nya, i mammas hyllor. Alla har inte den turen.

Men låt oss gå tillbaka i debatten, för den började inte med Nilsson, utan med Jasenko Selimovic’ och hans text Utan bildning blir vi ofria (DN 18/3) där han lyfter något viktigt, tiden som läggs på läsning i andra länder. Femton obligatoriska böcker i Storbritannien varje år. Det kräver antingen att undervisningen i modersmålet är många fler timmar, att modersmålsundervisningen endast handlar om litteraturläsning, eller att eleverna läser allt hemma. På gymnasiet har jag ungefär två timmar svenska i veckan med varje klass och kursplanerna innehåller långt mer än litteratur. Faktum är att litteraturens ställning blivit svagare sedan gy11 och den språkliga biten större. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, men det är en helt annan diskussion. Eller så är det inte det. Kanske bottnar allt i att synen på litteratur som något oviktigt faktiskt genomsyrar även kursplanerna?

Några halmgubbar, som Sam Sundberg talar om, tycker jag inte att Selimovic’ lustmördar, men han glömmer helt klart varför klassikerna fanns i min gammelmormors bokhylla. Hon läste dem tillsammans med andra på ABF:s litteraturcirklar. Hon ville läsa. De böcker hon läste var visserligen inte klassiker då, utan ganska nyskrivna. Därmed inte sagt att mina elever inte ska läsa klassiker, eller bara få välja böcker själva. Det tycker jag nämligen inte. De ska däremot, precis som min gammelmormor, få läsa böcker som talar till dem, som kan haka i deras liv och göra det vidare. Klassiker eller inte är ganska oviktigt.

Det som hänt sedan jag och Jenny Maria Nilsson gick i skolan är att ännu färre läser för sina barn och därmed läser också färre barn. För den som inte får litteraturen hemma är vägen längre att gå i skolan. Här är skolans kompensatoriska uppdrag enormt stort. Vi behöver göra alla barn och ungdomar till läsare. Frågan är hur.

För mig är den efterfrågade litterära kanon ingen lösning. Snarare tvärt om. När lärarens och elevens litteraturkunnande befinner sig längre från varandra än någonsin behövs inte en kanon med böcker som ligger långt ifrån elevens verklighet. Det kan vara målet och dit hen ska nå, men inte det primära i undervisningen. Det handlar alltså inte om något förakt för bildningsidealet, utan en ganska pragmatisk syn att ett sådant måste kunna se ut på olika sätt.

Någonstans inser Jenny Maria Nilsson det också, då hon skriver:

Även om jag är positiv till en litteraturkanon, så har jag ingen hund i loppet om dess vara eller icke vara i skolan. Varje god svensklärare har en egen uppsättning angelägna böcker som hen undervisar i och det ska finnas stort utrymme för variation, det eleverna vill läsa och det just den läraren menar är väsentligt.

Det krävs en litteraturkunnig lärare för att skapa läsare. Jag är rädd att en kanon gör att lärare lutar sig tillbaka och följer listan, utan att fundera över hur varje bok på den skulle kunna tala till just de elever hen undervisar, just nu.

Den lärare som inte har en sådan kunskap om ny och gammal litteratur att hen inte kan leda sina elever till läsupplevelser gör dem inte till läsare. Gärna en lista som inspiration, kalla det kanon eller vad du vill, med böcker från olika tider, olika platser och med olika perspektiv. Listor som sammanfattar de viktigaste böcker i litteraturhistorien ser sällan ut så. Eller ja, de är självklart från olika tider, men från ett begränsat antal länder och utifrån ett begränsat perspektiv. Långt ifrån alla har fått göra sin röst hörd.

Jag fick en känga på Facebook för att jag påpekade att en kanon ofta består av böcker skrivna av vita, döda män från väst och att jag vill att mina elever ska få fler litterära perspektiv än så. Att vi behöver vara normkritiska i vår syn på litteratur. Tydligen är normkritik ett lika farligt ord som politiskt korrekt. För mig är det viktigt att mina elever inte får en sida av historien, utan flera perspektiv. Det tänker jag på när jag väljer böcker, eller när jag tipsar om böcker för att de ska kunna välja själva.

För ja, jag väljer ofta. Speciellt nu på gymnasiet. Hade vi haft mer tid till läsning i skolan, vilket vi borde ha, skulle den så kallade fria läsningen fått större plats, men nu vill jag gärna att ett speciellt tema, eller en speciell tid ska representeras i läsningen. För se där håller jag med Jenny Maria Nilsson, en engagerad lärare släpper inte sina elever fritt när det gäller läsning. Inte bara. En engagerad lärare låter dem också förstå att det finns fler perspektiv och fler röster än de som ofta syns i vår informella litteraturkanon.

För bildning är ett levande begrepp, precis som Nilsson påpekar och en kanon ska också vara levande. Vissa klassiker fortsätter att tala till oss och till våra elever, medan andra inte rör elevernas liv alls. Att alla klasser ska läsa samma obligatoriska böcker oavsett vilka de är, vem läraren är och vad som händer i världen är för mig ganska märkligt. Vi behöver göra svenskämnet angeläget och aktuellt. Vi behöver ge eleverna flera historier, inte bara en enda.

 

%d bloggare gillar detta: