Taylor Jenkins Reid

Malibu Rising är berättelsen om fyra syskon under ett dygn i augusti 1983, men också berättelsen om hur deras föräldrar möttes första gången och hur deras liv tillsammans utvecklade sig. Ramberättelsen är den om storasyster Ninas fest som hon planerar under dagen i sann Mrs Dalloway-anda och som sedan går av stapeln på kvällen och spårar ur under natten. Att någonting går fel vet vi redan från början, men inte vad eller hur. Nina är äldst av fyra syskon och har just blivit lämnad av sin man, en världskänd tennisspelare. De har bott tillsammans i ett lyxigt hus med utsikt över stranden i Malibu. Här har Nina också vuxit upp, men då i ett hus på stranden.

Till festen kommer självklart Ninas syskon. Bröderna Jay och Hud och sladdissystern Kit. Alla är de i 20-årsåldern och verkar leva perfekta lyxliv, men som vanligt när det gäller Taylor Jenkins Reid finns det mycket som är dolt under den perfekta ytan. Vi får både lära känna syskonen i nutid, men också följa deras uppväxt och för varje kapitel blir porträtten av dem mer komplexa.

Syskonens mamma June träffar deras pappa Mick när hon är väldigt ung och jobbar på sina föräldrars restaurang i Malibu, en restaurang som syskonen fortfarande äger. Hon blir blixtförälskad och Mick är också förälskad, men framför allt ser han henne som den perfekta, lojala partnern. June drömmer om en familj och Mick drömmer om att bli en känd sångare. Båda får som de vill, men det blir inte riktigt som de tänkt. Mick Riva lyckas inte vara den man som han önskar och som June behöver.

Taylor Jenkins Reid har utvecklats till en favoritförfattare. Jag var nära att avfärda hennes Evelyn Hugos sju äkta män som romantiskt tjafs, men läste ändå och absolut älskade. Ännu bättre var Daisy Jones & the Six som var en av de bästa böcker jag läste förra året. Taylor Jenkins Reid är duktig både på att skapa komplexa och intressanta karaktärer, skildra relationer och dessutom en intressant miljö. En bra författare helt enkelt. Jag tyckte mycket om Malibu Rising som kanske inte är lika bra som Daisy Jones & The Six, men ändå väldigt bra.

En detalj som är kul är att Mick väldigt kort är gift med Evelyn Hugo och jag är lite sugen på att läsa om kapitlet Gullible Mick Riva i Evelyn Hugos sju äkta män och det finns fler referenser till boken i Malibu Rising där även Daisy Jones nämns. Det är som att Jenkins Reid skapat sitt eget universum där hon placerar sina karaktärer och nästa bok ska tydligen utspela sig på 90-talet.

Daisy Jones & The Six är Taylor Jenkins Reids senaste bok som släpps på svenska i mitten av maj. Det är en bok som bygger på intervjuer av medlemmar i bandet The Six, sångerskan Daisy Jones och människorna kring dem. Intervjuerna ska ligga till grund för en bok och har inte redigerats. Istället blir det tydligt att olika personer har olika minnen från samma händelser. Det är en del av bokens charm.

Det börjar med att vi får möta Daisy Jones. Född 1951 och uppvuxen i Hollywood Hills. Dotter till en brittisk konstnär och en fransk modell som gav henne allt som pengar kunde köpa. Det de inte kunde köpa henne var kärlek och gemenskap. Hon hade inga syskon, inga ytterligare släktingar och föräldrar som var upptagna med sina egna karriärer. Hon berättar själv hur hon redan som fjortonåring började hänga på barer och klubbar. Snart blev hon något av en groupie, men fick i alla fall en vän i Simone Jackson, som drömde om att bli disco stjärna. Simone förblir hennes vän under många år och blev något av en storasyster.

Ungefär samtidigt, i mitten av 60-talet, startade bröderna Billy och Graham Dunne blues-rockbandet The Dunne Brothers. Båda ville använda sin pappas gamla gitarr. Han hade lämnat familjen redan 1954 och bröderna uppfostrades av sin mamma Marlene Dunne. För att sönerna inte ska bråka sparar hon pengar och köpte ännu en gitarr och därefter var bandet igång. Billy blev sångare medan Graham höll sig till endast gitarren.De inspirerades av Lennon och McCartney och blev mer och mer poppiga. Några år senare blev de ett band “på riktigt” då trummisen Warren Rhodes, basisten Pete Loving och gitarristen Chuck Williams anslöt. Chuck kallas senare in i armén och dödades i Kambodja. Istället värvades Eddie Loving, en skicklig gitarrist, men också en musiker som inte var nöjd med att hamna i skuggan av Billy Dunne. Den sjätte personen blev Karen Sirko som blev bandets keyboardist. Nu var de sex, men bandnamnet kom först senare.

Den sjunde medlemmen i bandet skulle kunna vara Billys flickvän och senare fru Camila. Någon som hade kunnat bli en Yoko, men som istället troget väntar hemma på sin man och hänger med på turnéer ibland. Hon spelar en viktig roll i boken som en i alla fall något utomstående blick. Hon är också en riktigt komplex karaktär som jag gillar att läsa om.

Vi följer Daisy Jones och bandet på var sitt håll medan de försöker på alla sätt att slå igenom. När The Six fått spela in sitt album och Daisy Jones börjar bli känd sammanförs de för att spela in en singel. Där börjar boken på riktigt och historien om ett bands uppgång och fall tar fart på allvar.

Nej, Daisy Jones and The Six fanns inte på riktigt, men arbetet med ett succéalbum som utgör större delen av boken ska enligt författaren baseras löst på Fleetwood Mac’s arbete med Rumours. Hon kallar i en artikel i The Guardian Fleetwood Mac för “a band and a soap opera” och läget är liknande gällande Daisy Jones & The Six.

Det som gör Daisy Jones & The Six så himla bra är alla röster som får berätta om hur det var, eller hur de upplevde att det var. Inledningsvis gör det boken lite svårläst, men jag kom in i det ganska snabbt och gillade formen. Daisy Jones är en fascinerande karaktär och jag tycker om att få följa hennes liv ett tag. Det är också riktigt roligt att få hänga i musikvärlden ett tag med allt vad det innebär.

Amazon Prime håller på att göra en tv-serie som baseras på Daisy Jones & The Six och det skulle kunna bli en riktigt härlig serie med förhoppningsvis mycket bra musik. Daisy Jones kommer att spelas av Riley Keough som är barnbarn till Elvis Presley och Billy Dunne av Sam Claflin. Jag har inte koll på någon av dem, men hoppas att det blir bra. Klart är att boken Daisy Jones & The Six är väldigt visuellt skriven och borde kunna göras om till en riktigt bra tv-serie. Samtidigt kommer det kanske vara svårt att skildra de olika versioner av sanningen som boken bjuder på.