LitteraLund

Gott nytt år!

Egentligen känner jag alltid mer nystartskänsla när höstterminen startar i augusti, men ett nytt år är ändå ett nytt år och det är ju det vi firar.

Vi säger hej då till 2018, som jag kommer att minnas som ett ganska tungt år, men med rejäla ljusglimtar. Många av de roligaste händelserna under året har varit bokrelaterade.

Redan i februari var det dags för den andra upplagan av Bokbubblarnas Läsretreat i Varberg. Eller förresten, det är ju Annette som fixar det mesta, så hylla den som hyllas bör. Många tycker att det är lite småknäppt att åka iväg en helg “bara” för att läsa, men för mig (och de andra deltagarna) är det ungefär så bra som det kan bli.

En av höjdpunkterna under året var utan tvekan resan till Brighton med Breakfast Bookclub. Att återse staden efter mer än 20 år var en fin upplevelse. Sällskapet och det fina vädret gjorde sitt till. Jag skulle gärna åka tillbaka snart igen.

Några träffar med Kulturkollo har det blivit under året. I april samlades vi i Göteborg och i november i Stockholm, men den mest exotiska resan gick utan tvekan till Kalix och Malören.

Resten av sommaren var vi hemma och många var de timmar jag satt i våra nyinköpta möbler på altanen. Varmt var det så att det räckte och blev över. Tur att vi väntar med att så gräsmatta till nästa år.

Hösten innehöll en Bokmässa som var bättre än förra året, men ändå saknade de riktigt stora namnen. Alltid trevlig dock när kulturen kommer till oss i väst.

Det måste också sägas att det finns mycket som gör livet fint. Jag har ett jobb som jag trivs med och är så glad att jag har såväl elever som kollegor som gör det roligt att gå till jobbet. Tänk er själva att vackla in trött på jobbet och kanske längta tillbaka till sängen och sedan mötas av elever som inte sällan bjuder på trevliga hälsningar eller till och med en kram. Jag kan bli vansinnigt trött på elever ibland, men grunden är att de jag möter är fina ungar som är lätta att tycka om. Det finns mycket att säga om läraryrket, men tråkigt är det aldrig.

Jag har också familj och vänner som faktiskt inte befinner sig i bokbloggarmaffian och är viktiga delar av mitt liv. Familjen har fått extra mycket tid i år och vi har kämpat på tillsammans. Det är skönt att känna den tryggheten.

Snart är det 2019 och jag har ovanligt få planer inför det nya året. Vår livssituation just nu tillåter inte så många planer, men en fungerande vardag räcker långt. Det önskar jag av det nya året.

Om ungefär en månad är det dags för Läsretreat på Hotell Gästis i Varberg med ett gäng fina bokälskare. Det är tredje året och därmed en tradition. Helt klart en helg att se fram emot.

Jag funderar också på att åka till LitteraLund igen i april. Det var riktigt trevligt förra gången och jag har en del fortbildningspengar att använda.

Så mycket mer är inte planerat under våren, men kanske händer något mer trevligt och bokrelaterat. Eller bara något trevligt som inte alls har med böcker att göra.

Gott nytt år önskar jag er alla!

 

 

 

Photo by Roven Images on Unsplash

Åka buss

Åka buss är en bilderbok med text av Henrik Wallnäs och bilder av Matilda Ruta. Den gavs ut av Natur & Kultur 2016 och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samma år. Under Litteralund samtalade författarna med bland andra Pija Lindenbaum om flykt som tema i bilderböcker.

Boken börjar när sommaren tar slut och regnet öser ner. När en kattfamilj flyr med buss och åker från farmor och pappa till ett land långt, långt bort. Mamman berättar att pappa kommer sen, men hon låter inte som vanligt när hon säger det. Vi förstår av bilderna att det pågår någon slags krig. Kattsoldater vaktar vägarna som bussen åker på, taggtråd finns i naturen och i fjärran åker tanksen.

Den lilla katten kramar sin gosekanin och blöter dess öron med sina tårar. De åker båt och alla måste vara stilla. När ingen ser smyger dock familjen ut på däck. Från båten tas de till en stor, grå och öde sal, där de vuxna sitter apatiska och barnet målar och verkar försöka vara mer som vanligt. Det är en sorglig, men också hoppfull bild av ett barn som trots allt fortsätter vardagen.

Mamman och barnet finns i ett snötäckt land och pappan som är långt borta kan inte komma dit. Bussarna har slutat gå. Men så kommer han ändå, eller är det barnet som reser i sina drömmar? Det går att välja själv hur berättelsen ska sluta och jag vill gärna välja det hoppfulla.

Jag tycker mycket om Åka buss och hade definitivt läst den med mina barn om de hade varit yngre. I förskoleklass tror jag att den hade passat perfekt. Wallnäs text är enkel och poetisk, men rymmer också en hel del tolkning. Varifrån kommer familjen, vart är de på väg och vad hände egentligen med farmor? Rutas illustrationer är fantastiska. Hon kommer nära ibland och håller sig på avstånd ibland, vilket skapar en känsla av övergivenhet. Färgerna varierar också och jag tror att bilderna skulle kunna leda till minst lika många samtal som texten. Det finns olika information att hitta i text och bild, vilket också är bilderbokens storhet.

Meg Rosoff tog mig med storm

Flera gånger har jag försökt läsa böcker av Meg Rosoff och det har ärligt talat gått sådär. Jag vet inte vad det beror på egentligen, men vad jag vet är att jag måste ge henne minst en chans till. Meg Rosoff var nämligen den som stal mitt hjärta under LitteraLund. Denna frispråkiga, spontana och otroligt roliga kvinna gjorde ett enormt intryck. På instagram skrev jag att jag vill bli som Meg Rosoff när jag blir stor och det vill jag verkligen. Rosoff själv påpekade flera gånger att hennes böcker är ganska långsamma och svårlästa och kanske handlar det helt enkelt om att ge dem tid.

Rosoff framträdde två gånger under konferensen. En gång tillsammans med en annan ALMA-pristagare, Kitty Crowther och en gång i samtal med Daniel Sjölin.

Kitty Crowther var en annan härlig människa och ännu en författare jag inte läst något av. Hon skriver för yngre barn, men jag blir ändå sugen på att testa. Det var helt klart en upplevelse att lyssna till dem båda. Hon talar om hur hon fick veta att hon vunnit ALMA-priset 2010. Detta efter att hon bett Astrid om priset varje dag väldigt länge. Pengarna var absolut inte allt, men gjorde att hon kunde förändra sitt liv på ett sätt som hon önskat länge.

Meg Rosoff var förra årets vinnare och dessförinnan var hon helt säker på att hon aldrig skulle vinna priset. Hon tänkte att juryn gav henne det för att de tyckte synd om henne, eller att de var väldigt oense och endast några få egentligen ville ge henne det. Nu när Wolf Erlbruch, den hon hade som favorit, också fått priset känner hon sig lite bättre.

Jag av nog inte riktigt förstått hur viktigt ALMA-priset är. Rosoff och Crowther talar om hur fixerade andra är vid prispengarna och visst är det fantastiskt att få pengar för att kunna fortsätta göra precis det de vill. Det ger också status åt barn- och ungdomsboksförfattare, vilket definitivt saknas nu. Rosoff talar om hur man inte ses som en “riktig” författare om man skriver för barn och unga, utan ses som någon som inte kan skriva för vuxna. Då glömmer man hur viktiga böcker för barn och ungdomar är, men att det egentligen är tröttsamt att behöva försvara sig och sina böcker. Det är ingenting som författare som skriver för vuxna behöver göra. De får frågor om sin senaste bok, inte om vilka som ska läsa den. Märkligt egentligen då barn- och ungdomsböcker är så otroligt viktiga. Det vi läste i barndomen har format oss, våra hjärnor och hur vi ser på världen. De blir en del av våra minnen.

På fredagen mötte Meg Rosoff Daniel Sjölin. Han är verkligen ingen favorit och på Stockholm Literature tar jag ofta lunch när han ska leda ett seminarium. Detta för att han har en tendens att ta över, så att samtalet kommer att handla om honom istället för den intervjuade författaren. Lite rädd var jag när han startade med en monolog, men att ta uppmärksamheten från Meg Rosoff är helt omöjligt. Istället utvecklades mötet till ett riktigt härligt och roligt möte och jag insåg Sjölins storhet, som faktiskt är att våga vara ärlig och ibland utlämnande. Det krävs helt enkelt att han möter en jämlik.

Meg Rosoff skrev sin första bok när hon var 46 år. Innan dess arbetade hon på reklambyrå. Ett yrke som hon driver med väldigt mycket. Det märks att hon är glad att hon lämnat den världen. Över huvud taget driver hon mycket med andra, men på ett smart och roligt sätt. Kanske för att jag håller med henne. Som att det är synd om Trump som växte upp helt utan böcker och endast formats av Fox News.

Sjölin och Rosoff diskuterar också evolutionen och konstaterar att den har sina brister. Egentligen är mångfald bara en massa arter som försöker undvika döden, säger Sjödin och Rosoff håller med. Allt var helt okej så länge människor var samlare och jägare, men sedan blev vi slavar under vetet. Patriarkatet började med vetet alltså. Kapitalismen som sådan är ett vansinnigt påfund, som Rosoff säger.

Bristerna i vår värld gör att Rosoff har svårt att tro på gud. Eller hon är faktiskt helt säker på att hen inte finns. Det hon tycker är intressant är hur någon kan ha en tro med tanke på det kaos som världen består av. Kanske beror det på att gud faktiskt är en lat tonårskille, som i hennes bok I begynnelsen var Bob. Troligen hade han flera år på sig att skapa världen, men var lat och var tvungen att fixa det lite halvtaskigt på sex dagar. Det är inte fantastiskt att Gud skapade världen på sex dagar, det är fruktansvärt. Världen vi lever i är inte perfekt. Långt ifrån. Det betyder att skaparen inte heller är det.

Rosoff och Sjölin diskuterar vuxna i barn- och ungdomsböcker. Att de ofta är förenklade, stereotypiska och ganska ointressanta. I Om jag försvann försökte Rosoff skapa en annan sorts vuxna. Alla har monster inom sig eller under sin säng, det är bara det att vi som är vuxna som inte vågar tro på dem. Det omedvetna är viktigt, menar hon och vi måste våga inse det. Vi bygger murar för att känna oss trygga, men det hjälper inte.

Vem passar Rosoffs böcker för? Handlar det om att de som uppskattar ungdomsböcker fortfarande har sin inre tonåring nära sig, eller är det så att det är dumt att kategorisera böcker? En annan teori är att medelålderskrisen har mycket gemensamt med tonårstiden. Tendensen att ifrågasätta sig själv, sitt liv och sina val. Kanske är det därför fler vuxna borde läsa böcker för tonåringar.

Ett helt fantastiskt samtal och en total förälskelse för mig. I Meg Rosoff då. Sjölin har en bit kvar till den nivån. Nu ska jag börja läsa. Vilken av Rosoffs böcker ska jag börja med och varför?

Anne-Marie Körling på LitteraLund

Mycket av konferensen på LitteraLund handlade om läsning och läsfrämjande. Vi vet att läsning är bra och viktigt, vi pratar mycket om det, men ändå är det på många sätt svårt.

Torsdagen inleddes med en föreläsning av Anne-Marie Körling, läsambassadör och lärare. Jag har följt henne länge, läst en del av henne, men faktiskt aldrig lyssnat till henne. Vilken härlig upplevelse det var. Hon kom in på scenen med en trave böcker under armen och berättade att hon alltid bar på böcker, så att det skulle synas tydligare att hon är en läsare. Så borde fler göra!

Körling talar om vikten av böcker och läsning och hur viktigt det varit för henne sedan hon började som lärare 1996. Hon visar fina bilder som hennes elever ritat om hur läsningen känns. Glädjen och sorgen. Glädjen i att upptäcka nya världar och sorgen  om man inte lär sig läsa. Skillnaden mellan två bilder som samma pojke gjort. En innan han lärde sig läsa och en efteråt då han blivit en stolt läsare. Just det här att den som inte lär sig läsa mår dåligt av det är viktigt att vara medveten om. Att det blir en skam och något som ska döljas till varje pris. “Jag är inte dum i huvudet” upprepar den som inte kan läsa som ett mantra och självklart är det inte så. Däremot kan den som inte kan läsa känna sig fullkomligt dum i huvudet. Körling återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vi frågar om hur det går med läsningen och att inte bara lärare eller föräldrar gör det, utan även elevhälsan. På flera sätt är läsfrämjande också folkhälsofrämjande.

Jag tänker på de elever jag mött som inte kan, de som undviker och försöker dölja det. Det finns alternativ till att läsa böcker. Lyssna funkar utmärkt. Upplevelserna av litteratur är till även för de som har svårt att läsa. Det är också därför den gemensamma läsningen är så viktig.

På IM började vi för många år sedan läsa varje morgon. Detta med elever som sällan var läsare. Många anser att den fria, enskilda läsningen är meningslös. Jag håller inte med. Att få välja att läsa vad man vill och njuta av en tyst och lugn stund på morgonen är värdefullt. Sedan behöver vi läsa tillsammans och använda lässtrategier och en massa andra saker, men läsning får inte bara vara ett måste.

En fjärdedel av eleverna i svenska skolan läser korrekt mekaniskt utan att förstå vad de läser. Att inte förstå gör något med eleverna. Kanske är det så att stökiga elever inte kan läsa. Eller i alla fall inte upplevt läsglädje. Jag tänker flera gånger att Anne-Marie Körling borde tala för lärare på gymnasiet. Vi behöver lära oss att kombinera läsning av “riktig” och “viktig” litteratur, med den litteratur som väcker elevernas läsglädje. Det kan vara samma böcker, men också olika. Det är en utmaning.

Hur väcker vi läsintresset och hur håller vi det vid liv? Jag får upp flera elever i huvudet. Både de som fastnat i läsning och de som bara ser det som något jobbigt.

Barn ser vår läsning. Jag hoppas att jag inspirerat mina barn och även mina elever att läsa. I alla fall någon elev. Som Körling påpekar gör de som vi gör, alltså ska vi läsa när de ser. Än viktigare är det nu då jag inte läser högt för mina barn. Jag saknar den där högläsningen ibland. Nu har jag i alla fall, efter att ha lyssnat till Sally Green, börjat läsa Half bad och vi har redan börjar diskutera den.

För mig har läsningen gett så mycket. Inte bara upplevelser som bra böcker ger och de nya världar de bjuder in mig i. Det handlar också om den gemenskap som läsning gett mig. I bokklubbar, genom bloggen och andra sociala medier. Jag önskar att fler fick ta del av läsningens fantastiska magi.

Om jag nu ska väcka elevernas läsglädje så gäller det att välja rätt bok att göra det med. Körling berättar om en gammal lärare hon träffade då hon var student. En lärare som läst Nils Holgersson för sina elever och nu bor i en lägenhet fylld av Nils Holgersson-prylar. Inte för att hon själv älskar boken över allt annat, utan för att elever skickat henne presenter. Slutsatsen? Tänk långsiktigt. Vad vill du ha för presenter. Men också att läsning i skolan påverkar.

Johanna Lindbäck möter Sally Green

 

Grabbarna O har läst och gillat trilogin Half bad av Sally Green och jag har också blivit lite nyfiken. Ännu mer nyfiken blir jag när jag hör Sally Green berätta om din huvudperson Nathan, som är både vithäxa och svarthäxa. När han fyller 17 år behöver han genomgå en ceremoni och få sin slutliga identitet som hel häxa. Hans mamma var vit häxa och hans pappa den värsta av de svarta häxorna. I första boken Ondskans son får vi följa honom fram till födelsedagen, men i bok 2 och 3 fokuseras det mycket på striden mellan de goda och onda häxorna. De mäktigaste häxorna är kvinnor, men det finns även manliga häxor, som Nathan. Det är inte heller så enkelt att de vita häxorna alltid är goda och de svarta alltid onda. Alla är en blandning, precis som det är i verkligheten. Den riktiga verkligheten, inte den stereotypa och förenklade som vi ofta läser om. Det som övertygar mig om att jag måste läsa är att Green själv säger sig vara en ganska ovan fantasyläsare och då kanske det passar mig. Hon menar att det är ganska lite fantasy i boken egentligen, då häxorna lever i den “vanliga” världen.

Sally Greens research handlade främst om krig och posttraumatisk stress, då hon ville skapa ett realistisk krig i en fantasivärld. Nathan dödar personer, men läsaren måste ändå känna sympati för honom. Det låter spännande. Möjligen är jag lite bekymrad över det explicita våld som böckerna verkar innehålla. Då är det å andra sidan ännu viktigare att jag läser dem och pratar med grabbarna O om innehållet. Dessutom verkar det finnas en del om kärlek och sexualitet att samtala kring.

Sally Green är inte en “typisk” författare som alltid älskat att läsa och skriva. Som tonåring såg hon mycket film och funderade alltid på hur hon skulle förändra och förbättra dem. Hon skrev dock inte ner några historier och såg inte att hon faktiskt kom på historier. Hade det funnits fan-fiction då kanske hon hade börjat skriva det. Heathcliff från Svindlande höjder har dock inspirerat henne då hon skapade Nathan och miljön är lite lik Brontës, så lite fanfiction är det kanske.

I juni 2010 hade hon studerat ett år och kommit på att hon faktiskt älskade att skriva. Hon hade en idé om att skriva en novell om en häxa, men den blev längre och längre och till slut hade hon något som liknade en bok. Hon bestämde sig för att fortsätta studera, den här gången kreativt skrivande och därefter skickade hon sitt manus till förlag. Hon fick refuseringar, men en av dem handlade om att personen som läst gillade hennes sätt att skriva. Då började hon skriva om sin berättelse, ändrade perspektiv till andraperson och ett år senare skickade hon manuset till samma redaktör som sa ja. Sedan gick det väldigt snabbt och boken är nu översatt till 52 språk.

Det fanns ingen trilogi då på riktigt, men 40 länder hade redan köpt rättigheterna till de två följande delarna. Eftersom hon redan visste hur hon skulle fortsätta var hon konstigt nog inte nervös. Sedan blev andra boken ändå en riktigt svår att skriva och hon sa att hon aldrig skulle skriva en trilogi till. Ändå är det vad hon just nu håller på med. Tredje boken gick mycket lättare att skriva, så kanske är det därför. Nästa år kommer första boken ut och det är “riktig” high fantasy med karta och allt. Det är fem huvudpersoner, två flickor och tre pojkar som berättar från olika perspektiv. Krig och våld är en stor del även här. Miljön är mer medeltida, mycket för att komma bort från den moderna tekniken som löser onödigt mycket.

Johanna Lindbäck är verkligen en duktig samtalsledare och Sally Green är fantastisk att lyssna till. Faktiskt blev jag så inspirerad att jag köpte första delen i trilogin på engelska till min Kindle. Då såg jag också att det finns två noveller Half lies och Half truths. När jag berättade det för Lillebror O blev han superpepp på att testa att läsa på engelska.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: