Carl-Johan Vallgren

Återseenden i mars

Nya författare var i fokus i februari, men i mars tänker jag istället prioritera författare som jag läst få böcker av och/eller inte läst något av på länge trots att jag ofta tänker “jag borde verkligen läsa något mer av hen”. Egentligen vet jag ju att det är onödigt att skriva listor, eftersom jag aldrig följer dem ändå, men de är trots allt bra för både minne och inspiration. Fem återseenden är målet.

De här författarna kanske jag återser i mars:

Karin Alfredsson

John Steinbeck

Sadie Jones

Doris Lessing

Carl-Johan Vallgren

Donna Tartt

Carsten Jensen

Curtis Sittenfeld

David Levithan

Christina Walldén

 

 

Nya läsarfavoriter i juni

Jag gillar projektet med Läsarfavoriter, som Bonnier Pocket och Akademibokhandeln står bakom. Sommaren 2016 kom de första läsarfavoriterna ut i pocket. De fyra var Musselstranden av Marie Hermansson (1998), Pojken som kallades Det av Dave Pelzer (1995), Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt (1996), Målarens döttrar av Anna-Karin Palm. I höstas släpptes andra omgången, som var Parfymen av Patrick Süskind (1985) När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson (1994) och Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda (2004). Mer information om samtliga titlar finner du här. Jag har läst dem alla och förutom Pojken som kallades Det håller de hög klass.

Nu är det dags att rösta fram tredje omgångens Läsarfavoriter och det finns åtta böcker att välja på, varav fyra kommer att ges ut i juni. Röstar kan du göra fram till 13 april. Det gör du här.

De åtta böckerna du kan välja mellan är följande:

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren (2002)

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser (1998)

Blonde av Joyce Carol Oates (2000)

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro (1994)

Kapten Corellis mandolin av Louis de Bernières (1994)

Skära för sten av Abraham Verghese (2009)

Flickan från ovan av Alice Sebold (2002)

Historikern av Elisabeth Kostova (2005)

 

Läs mer om böckerna här.

 

Av de jag har läst är Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro en stor favorit. Det finns också flera titlar jag ännu inte har läst och jag är riktigt sugen på att läsa Skära för sten av Abraham Verghese, så den kommer jag att rösta på.

 

 

Författare som står i vägen

På Bokmässan lyssnade jag och Annaett seminarium med Milena Busquets och Guadalupe Nettel modererat av Sonja Schwarzenberger. Ett mycket bra och intressant samtal om att skriva självbiografiskt i romanform, men när de tre kvinnorna började diskutera kvinnliga och manliga författare och varför de senare får så mycket mer uppmärksamhet sa Milena Busquets att det säkert berodde på att de var bättre. Helt allvarligt. Nettel försökte få henne att medge att det var ett skämt, men Busques fortsatte att hävda sin åsikt. En åsikt hon självklart får ha. Sonja Schwarzenberger blev så provocerad att hon brast ut i ett rungande “fuck you” och uttalandet påverkade helt klart mitt sätt att se på författaren.

När jag tipsade om Milena Busquets bok Allt detta går överKulturkollo påpekade Anna att huvudpersonen var så irriterande att hon knappt kunde läsa boken. Jag tyckte också att Blanca var rätt irriterande, men jag charmades ändå av henne. Sedan lyssnade jag på Milena Busquets och blev ganska så irriterad på henne, men det spillde inte av sig på Blanca, som jag redan tagit till mitt hjärta. Om jag skulle ha läst boken efter författarsamtalet skulle jag säkert tänkt att Blanca var Milena och kanske inte tyckt att hon var det minsta charmig.

På Stockholm Literature var det istället Ebba Witt-Brattström som visade sig vara en riktigt snobbig besserwisser i sin intervju med Dong Thu Huong. Hennes före detta make, som jag alltid irriterat ihjäl mig på av samma anledning, fick mig dock att ändra uppfattning lite under Bokmässan 2014.

Ibland står författaren i vägen för sina böcker. Andra fall jag kan komma på är Carl-Johan Vallgren, som är en bra författare i många fall, men hans syn på världen klarar jag inte alltid av. Inte blev det bättre av att jag läste Myggor och tigrar, som berättar en syn på en större historia självklart, men som berörde mig illa.

Jag hade börjat mjukna något när det gäller Karl Ove Knausgård, men så kom hans jäkla cykloptext och jag återgick till att våga vägra Min kamp. Viveca Sten blev jag inte direkt mer sugen på efter På spåret, även om jag faktiskt inte irriterade mig på David Lagercrantz, som hela mitt twitterflöde verkade göra.

Ibland undviker jag att läsa böcker som riskerar att förstöra min syn på mina favoritförfattare. Lite fegt kan tyckas. Det är därför jag inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, för att slippa läsa hemska saker om Per Wästberg.

Oftast är det dock tvärtom. Författare som gör ett sympatiskt intryck, som till exempel Kjell Westö, gör att böckerna med större sannolikhet blir lästa. Lisa Bjärbo är så himla trevlig att jag absolut måste läsa hennes böcker (som också är riktigt bra) och detsamma gäller många andra författare.

Vilka författare står i vägen för din läsning och vilka gör att du vill läsa mer?

Författare jag inte läst – uppföljning

För ungefär tre år sedan skrev jag sju inlägg, inspirerade av Jessica, om författare jag inte läst, men troligen skulle gilla. Av en slump hamnade jag på ett av inläggen och blev sugen på att skriva fler, men först vill jag utvärdera förra omgången.

Först ut var Kerstin Ekman och faktum är att jag läst och gillat såväl Grand Final i Skojarbranschen som Mordets praktik. Däremot har jag fortfarande inte läst Händelser vid vatten, men jag ska …

Kristian Lundberg har jag också läst en bok av, det blev Yarden och jag gillade den skarpt. Jag började också lyssna på Det här är inte mitt land, men Lundbergs röst var lite för sövande, så jag tror att jag ska läsa den istället.

Tom Perrotta var inte en författare till hårdkokta deckare, vilket jag trodde, men efter att ha läst The Abstinence Teacher är jag inte helt övertygad om hans förträfflighet. Kan tänka mig att ge honom en chans till dock. Bokbabbel, du som brukar hylla, vilken bok ska jag läsa?

Carl-Johan Vallgren har jag läst två böcker av, Havsmannen och Skuggpojken, som han skrivit under pseudonymen Lucifer. Den första var riktigt bra, men någon deckarförfattare är Vallgren inte om du frågar mig.

Jag fattar verkligen inte varför jag inte bara tar och läser något av Monica Ali. Hur svårt kan det vara liksom?

Stina Aronsson har jag fortfarande inte läst något av, men tror fortfarande att det kan vara en författare för mig.

Merethe Lindstrøm har jag läst en bok av och jag tyckte verkligen om den. Vet inte riktigt varför det inte blivit fler.

 

Av sju författare har jag alltså läst böcker av fem och gillat fyra. Det är ett ganska bra resultat ändå. Nu ska jag fila vidare på inlägg 8 och dess efterföljare. Möjligen kompletterar jag med en serie om författare jag inte läst och aldrig kommer att läsa något av, eller författare jag läst något av, men aldrig kommer närma mig igen.

En trio deckare

mannen-utan-hjartaskuggpojkenstenhjartat

I slutet av förra året läste jag i rask takt tre deckare. De får ett gemensamt inlägg.

Jag tycker mycket om systrarna Grebe och Träffs böcker om psykologen Siri Bergman och när lässvackan var som djupast kändes det smart att läsa en bok i en redan påbörjad serie. Mannen utan hjärta är den fjärde, fristående boken om Siri och hon har fått ett nytt jobb inom polisen. Skönt, då det började bli väldigt märkligt att hon alltid hamnade mitt i utredningar.  Grebe och Träff har bytt förlag och kanske är det därför Mannen utan hjärta verkligen känns som en nystart.

I förra boken kunde Siri äntligen släppa sin döda man efter att ha rotat i hans död och med ett nytt jobb börjar hon om på många sätt. Jag gillar den nya Siri, men tycker att det är synd att hon lyckats trassla till sitt privatliv så mycket. Igen. Förvisso står det privata lite mer i bakgrunden är det brukar göra och det mesta koncentreras på fallet som utredningsgruppen försöker lösa.

En homosexuell man hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Hans hjärta är uttaget och placerat i en skål. Senare skjuts en liten pojke och det visar sig att de båda mördats med samma vapen. Det är en spännande och välskriven intrig helt klart. Många pusselbitar och bra tempo.

Den andra deckaren blev Skuggpojken av Lucifer, aka Carl-Johan Vallgren. En bok som börjar med att en pojke rövas bort. Året är 1970 och vi förflyttas sedan till nutiden där vi får sedan lära känna en familj som inte är som andra. En ganska vanlig kriminalroman, som börjar bra men blir vansinnigt seg från mitten och framåt. Vi får tidigt veta nästan allt och upplösningen är rätt tråkig ärligt talat.

Vallgren använder också irriterande fraser som “plötsligt kom hon att tänka på…” och mycket få sin lösning på lite väl slumpartade sätt. Ingen höjdare alltså, men jag gillade verkligen huvudpersonen Danny Katz och kan tänka mig att läsa fler böcker i serien av den anledningen.

Sedan läste jag slutligen Stenhjärtat av Katarina Wennstam och återsåg då en annan favorit, målsägarbiträde Shirin Sundin som utses att föra en sexmånaders bebis talan. Flickans föräldrar tar henne till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus då hon slutat andas och snart misstänker läkarna shaken baby syndrom. En otroligt obehaglig bok som det gör nästan för ont att läsa. Mycket vikt läggs också på Sundins privatliv och även kommissarie Charlotta Lugn får stort utrymme. Kanske blir det lite väl mycket privatliv, men det är absolut en bra bok.

Nu är det svårt att rekommendera böcker mitt i en serie, men av de här tre böckerna tycker jag ändå att Mannen utan hjärta är klart bäst, följd av Stenhjärtat och slutligen Skuggpojken. Det märks att Vallgren är en ovan deckarförfattare. Han har inte riktigt hittat sin egen stil utan följer istället en ganska vanlig standardmall, förutom att han verkar ha glömt den spännande avslutningen.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet

En samvetsfråga

Veckans fredagsfråga hos Bokhora handlar om huruvida vi undviker hela författarskap för att vi finner författaren osympatisk. Mitt svar är ja. Kanske lite pinsamt egentligen, då en författares person inte har speciellt mycket med böckerna att göra. Eller?

Jag svarar som Johanna K att jag har väldigt svårt för Knausgård och därför ännu inte läst någon av hans kampböcker. Tveksamt om jag kommer att göra det heller, hur ologiskt det än må verka.

Efter att ha läst Myggor och tigrar ska det mycket till innan jag tar upp en bok av Carl-Johan Vallgren igen och Bengt Ohlsson är inte heller någon favorit längre. Gubbslem som Mario Vargas Llosa ligger inte heller direkt bra till.

Är det då bara män som jag har svårt för. Självklart inte (men visst är det män som får mest mediautrymme och därmed riskerar att irritera mig mest) det finns allt kvinnor som lyckas reta upp mig också.  Liza Marklund är ett exempel. Nu läste jag visserligen om Gömda i studiesyfte i våras, men den gav knappast mersmak. Jag har svårt för det endimensionella hon förmedlar.

Så ja, jag är lite barnslig när det kommer till min läsning. Konstigt nog kan jag ha överseende med knäppheter i vissa fall, som till exempel när det gäller Marcus Birro, vars Att leva och dö som Joe Strummer faktiskt var riktigt bra.

Hur är det med dig? Vilka författare undviker du?

Tematrio – Vatten

Den här tematrion har jag lyckats missa och vad passar bättre än ett vattentema då jag just nu befinner mig nära havet. Om än inte i. Är definitivt en badkruka av rang. Grabbarna O däremot kan säkert våga sig på några dopp.

Berätta om tre böcker som utspelar sig vid vatten!

1. Havsmannen var mitt första möte med Carl-Johan Vallgren och jag gillade skarpt. Det är en väldigt konkret, socialrealistisk berättelse, som efter ett tag får övernaturliga drag då havsmannen dyker upp. Mycket, mycket bra.

2. Jag väntar under mossan är Amanda Hellbergs första ungdomsbok. En sjö spelar stor roll i denna mycket mystiska och spännande bok fylld av småknytt.

3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser läste jag för väldigt länge sedan och jag kommer inte ihåg mycket mer än att jag tyckte om den. Det badas i alla fall en del i boken, då det är sommarlov och så finns det ju en sjö med i titeln. Nog så.

Snart dags för August

Augustpriset delas ut i tre klasser, bästa skönlitterära bok för vuxna, bästa i klassen barn- och ungdom och så bästa fackbok. Den tredje klassen har jag ofta svårt att bedöma, då jag läser extremt lite i genren, men i de övriga två är det kanske dags att fundera över nomineringarna. Tidningen ViLäser ber oss berätta vilka vi vill nominera i den första klassen och i topp just nu ligger Torka aldrig tårar utan handskar och Dit drömmar färdas för att dö. Två böcker jag läst och uppskattat, men där herr Gardell allt är några strå vassare.

På listan återfinns också Väldigt sällan fin och den kan jag absolut hålla en tumme för. Om inte annat är Samir Said en het kandidat till Borås Tidnings debutantpris. Juryn där borde dessutom ta sig en titt på Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson.

Mina andra nomineringsönskningar till Augustpriset är Diktsamling av Lina Ekdahl och Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.

Henrik tipsar om Reviem för en vanskapt av Mattias Hagberg och den låter visserligen inte på pappret som en Linda-bok, men å andra sidan brukar Henriks favoriter inte sällan vara de samma som mina.

När det gäller fackböcker har jag som sagt definitivt läst för lite, men ungdomsböcker läser jag och i den klassen vill jag definitivt lyfta fram Kaninhjärta av Christin Ljungqvist.

De nominerade till Augustpriset presenteras 22 oktober och den 26 november delas priserna ut.

 

Vad jag läste i juni

Jag har varit riktigt seg på att skriva om böcker jag har läst och därför har sammanställningen av junis lästa böcker dröjt tills nu. En månad som innehöll några intensiva veckors slutspurt på jobbet, då lite blev läst och två veckors underbar semester i Spanien.

Under juni läste jag följande böcker:

  1. Stål, Silvia Avallone
  2. Paris chérie, Ida Pyk
  3. Sonjas sista vilja, Åsa Hellberg
  4. Juni, Julia Thorell
  5. The Perks of being a wallflower, Stephen Chbosky
  6. By Nightfall, Michael Cunningham
  7. Stjärnlösa nätter, Arkan Asaad
  8. You’re the one that I don’t want, Alexandra Potter
  9. Flickan med snö i håret, Ninni Schulman
  10. The Donor, Helen Fitzgerald
  11. Spelreglerna, Jonas Karsson
  12. Havsmannen, Carl-Johan Vallgren
  13. Sankta Psyko, Johan Theorin
  14. When god was a rabbit, Sarah Winman
  15. I skydd av skuggorna, Helene Tursten
  16. Sharp Objects, Gillian Flynn
  17. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Diana Janse

 

Sjutton lästa böcker och en hel del av dem var riktigt bra.

Största överraskningen var  Havsmannen, som knockade mig totalt, medan jag blev riktigt besviken på Michael Cunningham. Bäst var When god was a rabbit och Sharp Objects.

 

En fruktansvärd bok

Så har jag äntligen läst något av Carl-Johan Vallgren, en författare som jag tidigare avfärdat som för pretentiös och tråkig. Ibland är det trevligt att ha fel och fel hade jag. Hans senaste bok Havsmannen är nämligen riktigt, riktigt bra.

Vallgren tar oss tillbaka till 80-talets Falkenberg och där träffar vi Nella och hennes lillebror Robert. Deras föräldrar är inte mycket att luta sig mot, mamman dricker och pappan sitter oftast inne. Istället är det Nella som tar hans om sin lillebror och försöker skydda honom. Det betyder att hon behöver stå upp mot killgänget som mobbar honom. Eländigt minst sagt och skildringen av Nellas och Roberts liv är verkligen nattsvart. I detta kompakta mörker finns dock en kärlek mellan syskonen som lyser starkt. Det är vackert.

Ledaren för gänget som plågar Robert heter Gerhard. Maken till grym unge får man leta efter. Inledningsvis tar han initiativet till att plåga en kattunge till döds på ett minst sagt vidrigt sätt. Nella ser detta och det gör att hon visserligen har en hållhake på Gerhard, men resulterar i att han istället hotar att plåga Robert ännu mer om Nella inte ger honom pengar. Mycket pengar.

Gerhard är en av de mest obehagliga personer jag läst om. Hans grymhet har inga gränser. Det är En komikers uppväxt upphöjt i tio. Minst. Skillnaden är att Robert har en syster som ställer upp för honom i alla väder. Det hade inte Tomas.

Till denna realistiska och plågsamma barndomsskildring läggs Havsmannen och berättelser får sagodrag, något som jag var rädd skulle förstöra läsupplevelsen, men som istället gav den ännu en dimension.

Jag ska inte berätta mer, då jag inte vill förstöra din läsupplevelse. Läsa tycker jag nämligen att du ska göra. Visserligen kommer du att få ont i magen av allt obehagligt som fyller sidorna, men också hänföras av det vackra språket och den på samma gång realistiska och magiska berättelse som Vallgren berättar.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: