Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

9 reaktioner på ”Midsommarnattsdrömmar”

    1. Lite negativ är han allt i sina texter. Förhoppningsvis är det ett sätt att bearbeta livet och vara lite mer positiv i vardagen.

  1. Jag läste den nu under helgen och tyckte mycket om den! Jag gillade att man fick tre nedslag i karaktärernas liv och jag tyckte om att få del av deras inre liv och tankar. Lite deppigt var det väl sista året, men jag tyckte om den ändå.

  2. Märklig bok ändå. Så melankolisk och mörk, och ändå kunde jag inte låta bli att sträckläsa den. Jag skall fundera litet till, så jag kanske ändrar mig, men så här nära inpå läsningen tyckte jag att alla åldrarna flöt ihop. Karaktärerna var ju inte sprudlande och levnadsglada ens som 25-åringar, utan intrigerande, pessimistiska och beräknande redan då. Är det verkligen trovärdigt, undrar jag. Och jag tyckte inte att det skedde någon utveckling i det avseendet, utan snarare fortsatte livet som en jämn kamp ända tills de nått medelåldern, livet hade bara fyllts på med fler problem och vedermödor, men som personer var de lika bittra som 55-åringar som de varit som 25-åringar. Tror inte att jag kommer att kasta mig över nästa bok av Bengt Ohlsson.

  3. Jag tycker Bengt lyckas väldigt bra med att fånga hur det illusoriskt hoppfulla i livskampen i unga år övergår i något mer verklighetsnära, tyngre. För mig fanns mycket mörk humor enligt de isländska sagornas recept. Man skrattar så att säga åt det dråpliga i händelsernas gång. Inget elakt skratt egentligen, snarare befriande. Bengt Ohlsons roman blir tvivelsutan en klassiker.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: