Sommarpratare

Älskade Stina!

Jag har ganska ofta svårt för ljudböcker, men i bilen funkar de fint förutsatt att boken och kanske framför allt uppläsaren, är bra och passande. Nu åker jag rätt sällan bil, i alla fall gör jag det sällan ensam och därför tar det flera veckor att läsa en bok. Under några veckor var Stina Wollter mitt sällskap. Jag lyssnade på hennes Kring denna kropp och ville ofta stanna bilen för att göra en anteckning. Så många tankar sattes igång och ibland försvann jag in i min egen värld och glömde att lyssna. Då fick jag sätta Stina på paus ett tag och låta tankarna snurra runt ett tag, innan jag var redo för att fylla på med fler av hennes ord. Det hon skriver och berättar om väcker så många känslor och gör mig både arg, glad och ledsen. Kanske mest arg.

Det som gör arg är bland annat hur många som har en åsikt om andras kroppar. Jag har ofta tänkt att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min kropp, men insett att så inte är fallet. Kanske för att jag inte passar in i mallen riktigt lika mycket nu som jag gjorde för sisådär femton år sedan. Jag inser att jag borde träna mer och äta bättre, men större delen av tiden inser jag vilken otroligt oviktig sak det egentligen är att se ut på ett visst sätt. Hälsa är viktigt, absolut, men utseendefixeringen som råder i samhället har verkligen inga gränser. Jag går in på Stina Wollters instagram och ser en alldeles normal, snygg kvinna som vågar visa sig precis som hon är. Ändå ses hon som överviktig, ful, kanske till och med grotesk. Dessutom har hon mage att vara frispråkig och feminist. Samtidigt. Fy för den lede.

Wollter berättar om pelargonkvinnor och ÄNTLIGEN får jag ett ord för det kanske mest vidriga beteende jag vet. Eller, det var kanske starkt, men det är hemskt. De som ger “goda råd” om att det går att sköta sin kropp eller för den delen sitt hem på ett annat, bättre sätt. I all välmening vill de bara upplysa om det som är fel. Som om det vore en nyhet. Vidrigt.  Kanske provocerar pelargonkvinnorna mig mer än dickpickarna, som Wollter också beskriver, då jag faktiskt klarat mig ifrån många av dem. Visserligen behöver dickpickare inte just skicka bilder eller ens dickpicks, fenomenet innefattar mer än så, men otrevliga, korkade män är ofta lättare än vifta bort än kvinnor som säger sig vilja väl. Att förminska människor och göra dem endast till sin kropp eller sin vikt är dock något av det värsta som en pelargonkvinna kan göra, men det verkar hon helt omedveten om.

Stina Wollter berättar också om sin syster Ylva, vars kropp blev en helt annan än hennes. Ylva drabbades av anorexia och sjukdomen tog hennes liv. Skildringen av denna obarmhärtiga sjukdom är så känslomässigt jobbigt att lyssna till. Nu tror jag inte att det bara är sämhällsideal eller ens patriarkatet eller pelargonkvinnorna som orsakar människors anorexia, men den skeva bild av kroppen och de ouppnåeliga ideal som gäller förbättrar verkligen inte förutsättningarna för att älska sin kropp. Tvärtom handlar nästan allt om att hitta fel. Jag vet att anorexia också handlar om kontroll och förstår jakten på densamma. Däremot blev jag inte förrän ganska nyss medveten om riktigt hur hemsk sjukdomen är och hur det påverkar alla som finns i den sjukes närhet. Ylvas berättelse gav några pusselbitar, mötet med flera drabbade och deras föräldrar några fler.

Kring denna kropp är en fantastisk bok och en fantastiskt viktig bok. Det är också en bok som fungerar riktigt bra som ljudbok. Faktiskt tror jag att den är bättre att lyssna på än att läsa. Däremot känner jag nu ett stort behov av att äga boken och kunna bläddra i den när jag behöver. Stina Wollters ord kan nämligen trösta. Hon kan konsten att beskriva det svåraste och sedan ändå vagga och lugna. Kanske är det rösten som gör det. Eller livsvisdomen. Eller en kombination.

Så lyssnade jag också på Stina Wollters sommarprogram. Ett program om döden och en oväntad kärlek. Hon berättar om hur hon inte ville lyssna när hennes syster Ylva berättade att hon inte trodde att hon skulle få uppleva sin nästa födelsedag och istället viftade bort det. Det är lätt att göra det, för att slippa konfrontera döden. Samtidigt förstår jag hur viktigt och fint det måste vara att faktiskt få förbereda sin död. Att känna sig i alla fall hyfsat redo när den väl kommer. Stina berättar om sin vän Maja, en åttaåring med cancer som blir hennes vän, ja faktiskt till och med hennes fru och berättelsen om deras vänskap är något av det vackraste och sorgligaste jag någonsin hört om. Jag gråter en skvätt, men mest av allt är jag glad över att Maja hade sin Stina. Fler borde ha en Stina i sitt liv. Efter att ha lyssnat till henne ganska många timmar under ganska många veckor önskar jag att jag hade en. Jag är nästan förälskad i hennes röst, för något annat känner jag ju inte till. Jag önskar också att jag hade i alla en liten del av hennes mod och vågade tänka mindre och leva mer. Vackra, kloka, fina Stina, tack för att du finns och att jag har fått vara i din rösts närhet under några timmar. Det behövde jag.

 

Foto: Maria Östlin

 

Några bra sommarprogram 2019

Rebecka Kärde skriver i DN att poddar gjort Sommar i P1 överflödigt, då alla intressanta och bra personer redan har egna poddar eller besöker dem. Jag håller inte med. Nu är jag kanske gammal och grinig, men jag har i väldigt många fall svårt för poddar. Detta främst för att det lätt blir så babbligt och därmed svårlyssnat. Jag lyssnar tusen gånger hellre på en sommarpratare som verkligen jobbat med sitt manus och inte bara har en lös idé om vad programmet ska innehålla. Nackdelen är att det ibland blir mer som en föreläsning än ett radioprogram, men det kan jag ta. Däremot har jag svårt för dem som bara använder programtiden till att lyfta fram sin egen förträfflighet och fastnar i diverse Lassie-historier.

I sommar har jag lyssnat på några bra program, som alla går att ladda ner som poddversioner utan musik, men också höra i sin helhet. Jag kör oftast utan musik, men vissa program är bäst i sin helhet.

Fares Fares (22 juni) inleder sommarprogrammet med att tala om att våga vara sig själv, men också om sin näsa. Vi får också följa hans väg till Sverige och hur familjen äntligen får uppehållstillstånd efter flera försök. Det märks tydligt att det här är en individ med stort driv. Jag nickade igenkännande när han berättade om hur intensivt han pluggade svenska för att få börja i en “vanlig” högstadieklass. Jag har träffat många sådana elever. Drivet tog honom till Dramaten och till Hollywood.

Jonas Hassen Khemiri (29 juni) talade mycket om rädslor och skrivkramp. Ett känslofyllt program med ett fantastiskt manus. Khemiri ägnar en stor del av programmet till att tala om sina rädslor och det fick mig att fundera över mina egna och hur de begränsar mig. Hans språk är helt fantastiskt och det han talar om berör. Dessutom är musiken riktigt bra.

Hamid Zafar (8 juli) mer nyanserad i Sommar än jag uppfattat honom tidigare. Han ger intressanta perspektiv på flykt, integration, segregation, läraryrket och den svenska skolan. När han får fler än Twitters få tecken eller krönikans fortfarande begränsade sådana tillåts Zafar att dra sina resonemang längre, vilket får mig att förstå vad han kanske alltid velat säga. Att bostadsort och ursprung inte ska begränsa. Att det är viktigt att ha samma möjligheter, men också att det ställs samma krav och att förväntningarna även på de som bor i förorten ska vara höga.

Carina Bergfeldt (9 juli) berättade om sin barndom och hur hon äntligen vågat lita på kärleken. Jag hade önskat ännu mer Trump, men programmet var ändå riktigt bra. Det är modigt av Bergfeldt att dela med sig av det svarta som präglade hennes uppväxt och hur någon som borde varit en trygghet istället tog den ifrån henne. Trots dålig självkänsla verkar hon ändå ha haft ett gott självförtroende och inte minst ett jäkla driv. Det är riktigt coolt.

Emma Frans (13 juli) drar ibland på lite väl snabbt, men det hon talar om är intressant och balansen mellan det personliga och det allmänna är väl avvägd. Vi får höra om hennes forskning och det nuvarande jobbet, men också om en förlossning som inte blev som planerat och ett barn som kanske inte skulle klara sig. Emma Frans har mycket viktigt att säga och jag blir sugen på att läsa någon av hennes böcker.

Fem sommarkvinnor

3530949_2048_1152

Det finns fördelar med att måla hus, i alla fall en. Idag hann jag lyssna på en rad sommarprogram, totalt fem program av fem kvinnor. Många teman hade de gemensamt, men programmen skilde sig också åt.

Sanna Lundell var en av sommarens överraskningar för mig. Jag tror inte att jag hade lyssnat om inte en kollega tipsat om det. Lundell talade om sitt medberoende och hur lång tid det tog innan hon insåg att hon ständigt anpassat sig till andra och deras behov. Hon talade också om hur kvinnans roll mycket har varit att anpassa sig till män och att vi måste tala om mäns våld. Hon undrar hur det är möjligt att våldtäkter ens existerar i ett modernt samhälle. Och när man tänker efter är det faktiskt märkligt att mer energi inte läggs på att motverka mäns våld mot kvinnor. Att det räcker med ett “inte alla män” för att få slut på diskussionen.

Liksom Lundell talar Zara Larsson om feminism, på sjuttonåringens underbart naiva sätt. Jag kan förstå att hennes program provocerar många, men jag tyckte mest att det var uppfriskande att lyssna till en tjej som verkligen vågar ta plats. Kaxigheten är något vi borde värna om. Jag hoppas att Zara Larsson inte stukas av hatare, utan fortsätter ta plats. Hon är ung och ibland kanske tanklös, men att därför hatas och få hot om våld och ännu värre död, är för mig obegripligt. Vad är det för värld vi lever i när unga kvinnor som vågar sticka ut hakan mordhotas? Hur kan någon ens komma på tanken att hota med just våldtäkt. Parallellen till Lundells sommarprat blev tydlig och obehaglig. Larssons hat mot machokulturen är ett hat som jag delar, då den gör livet sämre för såväl män som kvinnor.

Även Kristina Sandberg talar om samhällsstrukturer som gjort att män och kvinnor skilts åt enligt det genussystem som Yvonne Hirdman talar om. Utifrån “sin” hemmafru Maj, berättar hon om hemmafruar och funderar över kvinnoroller i olika tider. Hon talar om hur barn ofta överkompenserar för det de inte fått i sin barndom, när de själva får barn. Damn if you do, damn if you don’t är ett uttryck jag kommer att tänka på då jag lyssnar på Sandbergs program. Det blir så tydligt att kvinnor inte kan göra rätt, inte då och sällan nu. 

Att inte kunna göra eller bli rätt är något Alice Teodorescu tar fasta på i sitt sommarprogram. Hon kallar sig inte feminist, som är så vanligt bland de som istället kallar sig liberaler. Till skillnad från Lundell, Larsson och Sandberg ser hon inte samhällsstrukturer som ett skäl till ojämlikhet och talar istället om individens val som nyckel till framgång. Jag förstår att Teodorescu absolut inte är vänster. Med den uppväxt hon hade i det kommunistiska Rumänien i en totalitär stat kan hon självklart inte bli annat än en motsats till det. Precis som Sandberg talar om i sitt program är det vanligt att överkompensera för det som saknats. Totalitära stater där valfrihet och frihet inte finns skapar säkerligen många som söker just detta. Alla totalitära stater är dock och har inte heller varit styrda av vänsterpolitiker. Det glömmer Teodorescu.

Hon glömmer också att det val som hon gjort och det liv hon skapat inte bara är att välja. Jag är imponerad över det Teodorescu åstadkommit och jag håller helt med henne om att kvinnor borde stötta varandra. Jag håller dock inte med om att det inte skulle finnas något i vårt samhälles struktur som gör att alla inte har samma möjligheter och inte heller att de som kommer hit från andra länder måste uttrycka sin tacksamhet mot det nya landet.

Maxida Märek talar också om förtryck och om att vara en svensk som inte räknas. Hon talar om hur vargar alltid är viktigare än renar och hur pengar är viktigare än samer. Programmet ger mig ett nytt perspektiv på hur det är att leva som minoritet i Sverige. Det spelar liksom ingen roll vilka val individen gör om kollektivets förutsättningar inte finns. Märek har tagit strid för sitt folk och mot nya gruvor. Hon har kallats extremist och terrorist, men allt handlar om överlevnad för det folk hon tillhör. Självmordsstatistiken är skrämmande och hon vet inte vem som försvinner nästa gång. Märek imponerar på mig med sitt driv och sin målmedvetenhet.

 

Sommarvärdar 2015 enligt O

3530949_2048_1152

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

 

Jag älskar att lyssna på Sommar i P1 och tar ofta en promenad med någon intressant persons berättelse i öronen. Som vanligt har jag gått igenom alla sommarpratarna och graderat dem i fyra kategorier — de jag absolut kommer att lyssna på, de jag lyssnar på om jag har tid, de jag klarar mig väldigt bra utan och slutligen de som jag egentligen inte har någon uppfattning om, men tror kan bli årets överraskningar. De som verkar ha intressanta historier, eller rätt tråkiga som ändå kan bli intressanta om de som talar är duktiga.

Sådana oväntade favoriter finns nämligen varje år. Förra året tillhörde bland annat Johan Croneman och Fredrik Wikingsson de stora överraskningarna. Den förstnämnde för att jag visste väldigt lite om honom och den senare för att jag sett för mycket skit av och med honom. Jag tyckte att 2014 var ett helt okej år, men inte wow. Återstår att se vad sommaren kan bjuda på.

I år känns listan spontant rätt blek och intetsägande. Väldigt få författare, men mycket sport och mode, vilket är rätt ointressant. Förhoppningsvis har jag fel.

Så här tänker jag om sommarvärdarna 2015

Vill absolut lyssna på

25 juni Terese Christiansson, verkar ha hur mycket som helst att berätta.

27 juni Mona Malm, kan bli flipp eller flopp, men vill lyssna.

28 juni Anna Mannheimer och Peter Apelgren, måste jag höra.

1 juli Georgios Karpathakis, grundare av Underbara adhd måste ha saker att berätta.

3 juli Saga Becker, har också en på pappret extremt intressant historia.

6 juli Nina Hemmingsson, en av mina favoritförfattare.

11 juli Robin Paulsson, kan bli lite väl mycket, men gillar ändå skarpt.

13 juli Nilla Fischer, alltid lurigt med sportkändisar, men vill lyssna.

22 juli Gunilla Röör, jag absolut älskar henne.

23 juli Arkan Asaad, måste kunna skapa ett intressant program.

27 juli Alice Teodorescu, har totalt förstört GP och provocerar mig med sin elitistiska världsbild. Måste ändå lyssna.

29 juli Kristina Sandberg, utan tvekan en av sommarens höjdpunkter.

6 augusti Daniel Poohl, har ett av landets viktigaste jobb.

8 augusti Annika Norlin, är en stor favorit.

13 augusti Fredrik Reinfeldt, måste väl lyssna trots att han är sjukt tråkig.

16 augusti Ulla Skoog, är inte tråkig någon gång.

 

Lyssnar om tid och möjlighet finns

20 juni Lena Olin, som jag är kluven till helt klart.

21 juni David Batra, kan kanske vara rolig, men en moderatmake känns lite ointressant.

29 juni Tom Alandh, har visserligen en del i bagaget, så kanske.

30 juni Clara Henry, för att hon är en lokalkändis. Också.

10 juli Marianne Mörck, tveksam till ämnesvalen.

16 juli Leila Lindholm, bakning är inte min grej, men hon verkar trevlig.

18 juli Sanna Lundell, kan kanske bjuda på något spännande.

28 juli Hans Mosesson, Ica lockar inte, men däremot Nationalteatern.

1 augusti Bea Åkerlund, trots ointressant yrke, kan hon nog berätta mycket.

3 augusti Åsa Jinder, möjligen något för mig pga ämnesval.

12 augusti Owe Sandström, kombinationen ABBA och läraryrket kan funka.

 

Klarar mig bra utan

24 juni Kalle Moreaeus, känns inte som något för mig.

26 juni Bengt Baron, simning, vodka och torsk lockar inte alls.

4 juli Liza Marklund, nej tack, inte min kopp te.

7 juli Kjell Enhager, golf? Nej tack!

9 juli Arash “Ash” Pournouri, intresserar mig inte alls.

15 juli Herman Geijer, zombieöverlevarexpert? Nja, låter sådär.

17 juli Sverker Olofsson, nej tack, lockar inte alls.

19 juli Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande känns rätt tråkigt att lyssna på.

20 juli Nisse Hellberg, absolut inte min grej.

26 juli Olle Jönsson, dansband intresserar mig inte.

31 juli Stig Grybe, känns inte heller som något jag vill lyssna på.

2 augusti Markus Näslund, hockey är rätt tråkigt.

4 augusti Alexander Ekman, nej tack till dans.

5 augusti Jögge Sundqvist, slöjd känns också väldigt ointressant.

7 augusti Magdalena Gerger, hur kul är det med Systembolaget?

9 augusti Magnus Böcker, snyggt efternamn, men lockar inte alls.

10 augusti Magnus Nilsson, mat är gott, men inte på radio.

14 augusti Ben Gorham, mer sport och dessutom parfym.

 

Kan bli årets överraskning

22 juni Siavosh Derakhti, verkar ha en rejäl framgångshistoria att dela.

23 juni Heléne Anderson, kombinationen kriminalinspektör och konstnär låter intressant.

3 juli Kenneth Maccartney, vad kan en ambassadör från Kanada tala om?

5 juli Edvard Moser, låter jättetråkig, men en nobelpristagare kan definitivt överraska.

8 juli Hédi Fried, vilken historia hon har att dela med sig av.

12 juli Johan Rockström, låter inte som min grej, men kan vara riktigt intressant.

14 juli Magnus Falkehed, okänd, men med en intressant historia.

21 juli Karin Volo, har en intressant historia, men har gjort ett slätstruket intryck.

24 juli Syster Karin, en nunna kan vara heltråkig eller superintressant.

25 juli Zara Larsson, gör mig lite nyfiken helt klart.

30 juli Maxida Märak, låter spännande, trots att det är utanför min bekvämlighetszon.

11 augusti Maria Strømme, ointressant ämne, men kan vara lärorikt.

15 augusti Seinabo Sey, inte min musik, men programbeskrivningen låter bra.

 

Vilka sommarpratare är dina favoriter?

Konsten att passa in

Jag har lyssnat på två, bra sommarprogram som båda handlade om att vara annorlunda. Sara Bergmark Elfgren talade om sin kärlek till fantasy, skräck och science-fiction, samt hur totalt ute nörden var när hon växte upp. Ett trevligt och tänkvärt program om hur allting faktiskt kan kännas betydligt bättre när man är 32, jämfört med hur det var när man är 15 och världen känns totalt hopplös. Inte heller blev programmet sämre av att det inleddes med en låt jag aldrig tröttnat på, Don’t you forget about me med Simple Minds och dessutom hade Mats Strandberg önskat en annan gammal favorit, The power of love med Frankie goes to Hollywood.

Även Marika Carlsson bjöd på en riktig favorit när hon spelade underbara Fuck you med Lily Allen, tillägnad alla inskränka och fördomsfulla personer. Hon berättade om hur det är att vara adopterad och hur det var att resa till Etiopien. Med sig hade hon en väninna och de blev verkligen bemötta på olika sätt. Det är nyttigt att resa i ett land där du inte ser ut som någon annan, samtidigt går det som vit aldrig uppleva hur det är att vara invandrare i Sverige. Vi har en helt annan status som turist i Afrika eller Asien, än människor därifrån har när de kommer hit. Nyttigt är det dock lika fullt. Jag glömmer aldrig hur konstigt det kändes när vi hamnade i en liten by på Java och en massa människor sprang efter oss, skrattade, pekade, drog mig i håret och nöp mig på armarna. Carlsson bjuder på ett roligt och ibland sorgligt program, som rekommenderas varmt.

Jag har lyssnat på färre sommarprogram än jag planerade. Så brukar det vara. Jag brukar lyssna ikapp under hösten, då jag jobbar bra med sommar i öronen.

Vilka är dina favoriter i sommar?

 

Ett trevligt öronsällskap

Har just varit ute på en lång och tämligen rask promenad i sällskap av Yukiko Duke som bjöd på ett riktigt bra sommarprogram. Det är perfekt att lyssna på sommar på podradio, då jag ofta tycker att musiken är rätt tråkig. Nu hade visserligen just det här programmet musiken kvar. Yukiko berättade om hur det är att ha två språk och leva i två kulturer. Intressanta tankar kring skillnaden mellan japanskan och svenskan, samt mellan de två länderna.

Hon berättade också om hur hennes mormor överlevde atombomben i Nagasaki trots att hon befann sig mitt i stan och hur hon själv överlevde en minst sagt livfarlig situation i Kambodja många år senare.

Andra personer jag lyssnat på i sommar är Patrik Sjöberg, som hade mycket spännande att säga, men som tyvärr verkade väldigt nervös och läste allt innantill på ett lite väl entonigt sätt. Synd.

Henrik Larsson började också lite stelt, men sedan tog han sig. Gillar du fotboll är hans program ett måste. Riktigt underhållande och väldigt personligt.

Ännu mer personligt och också intressant för den fotbollsintresserade var Pia Sundhagens program. Riktigt kul att få höra hennes syn på livet i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag hade nog inte riktigt fattat hur stor hon är, eller hur bra för den delen.

Claes Hultings program är nog ändå det mest gripande. När jag förstod att han skulle dyka och att det är så där som han skadade sig skrek jag “neeeej” rakt ut. Klart han inte skulle dykt, men det gjorde han. Att inte acceptera sitt handikapp, men att lära sig leva så bra som möjligt med det, var hans budskap.

Grät gjorde jag då Timbuktu berättade om bilolyckan han varit med om, men allt var inte sorgligt i programmet.

Mest roligt, men lite allvarligt ändå var Mark Levengoods program, som till stor del handlade om ett hus som han fått på ett minst sagt annorlunda sätt. Ett mycket fint program.

Clara Lidström visste jag ärligt talat inte så mycket om, mer än att hon bloggar, men hon bjöd på ett trevligt och tankeväckande program om varför hon valt att bo på landet och varför hon bloggar om det hon gör. Vi tycker inte samma om allt direkt, men det var ett hörvärt program.

Maria Wetterstrand inledde programmet starkt och jag gillar hennes syn på skolan och lärare. har lite kvar att lyssna på. Det får bli nästa promenad, eller nästa gång jag lagar mat.

Det finns en hel del program kvar att lyssna på. Bra, då blir det många promenader.

Vilka program rekommenderar du?

Så här tänker jag nu om Sommar

Alla bloggare har gjort det, skrivit om årets sommarpratare alltså. Det blir ett inlägg här ändå. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg vilka sommarpratare jag faktiskt planer att lyssna på. Dessutom är det lite kul att se vilja jag oväntade favoriter som sommaren visar sig bjuda på och vilka säkra kort som faktiskt håller.

Förra året tillhörde Per Johansson, Johannes Anyuru, Ulf Malmros och Josefin Bornebusch favoriterna. Det går fortfarande att lyssna på deras program om du klickar dig in i arkivet. Jag kan också rekommendera Håkan Nessers vinterprogram från i julas.

Vad bjuder då P1 på i sommar? 58 sommarpratare med start 25 juni, då det är dags för Mark Levengood att ta på sig midsommarkransen och prata loss. Jag gillar Levengood, men hans röst är så mjuk och behaglig att jag ibland dåsar till. Det hände i alla fall då jag lyssnade på hans senaste som ljudbok.

 

Vill gärna lyssna på

Timbuktu (29 juni)

Maria Wetterstrand (30 juni)

Henrik Larsson (2 juli)

Beate Grimsrud (3 juli)

Freddie Wadling (10 juli)

Gustaf Hammarsten (12 juli)

Dilsa Demirbag-Sten (13 juli)’

Ann Petrén (16 juli)

Carl Bildt (17 juli)

Sara Stridsberg (21 juli)

Fredrik Gertten (22 juli)

Babben Larsson (23 juli)

Pia Sundhage (26 juli)

Barbro Lindgren (31 juli)

Birgitta Ohlsson (1 augusti)

Patrik Sjöberg (5 augusti)

Yukiko Duke (6 augusti)

Daniel Adams-Ray (9 augusti)

Cecilia Forss (10 augusti)

Cecilia Uddén (13 augusti)

Karl Ove Knausgård (14 augusti)

Gina Dirawi (18 augusti)

Ghita Nørby (20 augusti)

 

Kanske, om jag ändå sitter vid radion

Mark Levengood (25 juni)

Torgny Lindgren (26 juni)

Thomas Johansson ( 1 juli)

Karin Broos (8 juli)

Martin Fröst (19 juli)

Lars Ohly (25 juli)

Olof Wretling (29 juli)

Helena Bergström (30 juli)

Håkan Juholt (7 augusti)

Johan Wester (12 augusti)

Ann Olivecrona (16 augusti)

Bengt Palmers (17 augusti)

Petra Marklund (19 augusti)

Leif GW  Persson (21 augusti)

 

Nja, jag är tveksam

Göran Gudmundsson (28 juni)

Nanne Grönwall (4 juli)

Sven Nylander (7 juli)

Jonas Jonasson (9 juli)

Carl-Gustaf Wachtmeister (11 juli)

Lars-Eric Aaro (14 juli)

Ulf Brunnberg (15 juli)

Jan Carlzon (24 juli)

Kjerstin Dellert (27 juli)

Leif Mannerström (2 augusti)

Alice Bah Kuhnke (3 augusti)

Vicky von det Lancken (8 augusti)

 

Kan bli årets överraskning

Clara Lidström (Underbara Clara) (27 juni)

Ville Virtanen (5 juli)

Sylwia Schwaag Serger (6 juli)

Anna Kåver (18 juli)

Monica Nyström (20 juli)

Claes Hulting (28 juli)

Owe Wikström (4 augusti)

Barbro Osher (11 augusti)

Ubah Musse (15 augusti)

 

 

Vilka sommarpratare ser du fram emot att lyssna på och vilka klarar du dig utan?

 

Vad vet du förresten om gamla sommarpratare? Testa dina kunskaper här. Jag fixade bara 5 rätt av 10. Måste vara för att jag är så himla ung, för det kan väl inte bero på att jag har taskigt minne?!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: