Yvonne Hirdman

När ska kvinnor räknas?

En provocerande rubrik kanske, men nödvändig en dag som denna och alla andra dagar. På individnivå och även i viss mån på samhällsnivå finns helt klart kvinnor som räknas, men riktig jämställdhet är långt borta även i ett av världens mest jämställda länder.

Att mannen är norm och kvinnan det andra könet konstaterade Simone de Beauvoir redan 1949 och då var det knappast en nyhet. Visst fick kvinnor rösträtt i början av det förra seklet och rättigheterna blev fler under hela 1900-talet, men ett jämställt samhälle har vi inte nått. Yvonne Hirdman beskriver i sin text om genussystemet från 1988 om hur män och kvinnor rör sig i olika domäner och att den dikotomin också innebär att det män gör värderas högre än det kvinnor gör.

Vad är det då som får mig att demonstrera en dag som denna? Det faktum att det varje dag blir tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet och att deras arbetsinsatser inte värderas lika högt. Inte minst nu under coronapandemin då anställda inom äldrevården, oftast kvinnor, hankar sig fram som timanställda och därmed inte har det sociala skyddsnät som borde vara en självklarhet. Jag ser hur yrken som innehas primärt av kvinnor har en låg status än yrken som är manligt kodade med samma utbildningslängd. Jämför en undersköterska med en målare som båda har en gymnasieutbilning i botten så blir det tydligt att en undersköterska värderas lägre än en målare. Förvisso oavsett kön, vilket kan få många att tycka att det visst är jämställt, men värderingen av yrken är det inte. Inget ont om målare, de behövs självklart också, men vi hade troligtvis räddad många liv om just arbetssituationen för undersköterskor hade sett annorlunda ut.

I dagens DN finns en artikel som handlar om att Sverige inte längre är det mest jämställda landet och att ojämlikheten ökar. Det konstateras också att Sverige har “en av de mest könskodade arbetsmarknaderna i Europa”.  Andelen kvinnor på VD-positioner når inte över 10% och när siffrorna är så ojämna har det självklart med kön och inte med kompetens att göra. De som påstår något annat är mycket troligt inkvoterade män, för visst måste de ses som inkvoterade när de får så mycket mer än hälften av platserna. Ingen hade dock använt det ordet, då inkvotering har blivit ett ord som används för att sänka kvinnor som tagit sig till toppen. Så många som åtta av tio bolag är ojämställda och vart femte bolag saknar helt kvinnor i ledningsgruppen.

Vidare konstateras ännu en gång att privatliv och yrkesliv hör ihop. Kvinnor tar ut 70% av föräldradagarna och enligt försäkringskassan är fördelningen inte mycket när det gäller ersättning för vab där kvinnor tar ut 62%. Just vab tänker jag ställer till det ännu mer för kvinnors yrkesliv, då det handlar om minst tolv års omsorg och en lika lång period då en arbetsgivare kan uppfatta att de har en anställd som inte riktigt kan prioritera sitt arbete. Så tjänar också kvinnor mycket mindre under ett yrkesliv än män gör. I mars i år presenterade Saco en undersökning som visade att det skiljer i genomsnitt 3,7 miljoner i livslön mellan kvinnliga och manliga akademiker. Värst är det med ekonomer där det skiljer 4 miljoner. Vad är det om inte diskriminering?

Under dagen kommer jag att publicera flera inlägg om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez som har underrubriken “hur brist på data bygger en värld för män” och där finns så många exempel på att kvinnor inte räknas att jag blir mörkrädd. Det handlar inte bara om saker som sker i länder långt borta, utan just precis här och inte för länge sedan, utan just precis nu.


Det här inlägget är en del av den demonstration på Internationella kvinnodagen som anordnas av Feministbiblioteket under taggen #8marscoronademo

Fler inlägg hittar du hos Feministbiblioteket, Bokdivisionen och Agnes bokblogg

Böcker jag ser fram emot i september

I september säger det pang och TBR-högen växer exponentiellt. Dessutom är det en ansenlig mängd i denna hög som borde läsas innan det är dags för Bokmässan i slutet av månaden. Några böcker kanske jag sparar och köper på plats. Signerade böcker räknas ju inte.

Här är de böcker jag ser fram emot i september.

Förväntan, Anna Hope, ETTA, september

P.S. Från Paris, Marc Levy, Sekwa, september

Rosy & John, Pierre Lemaitre, Sekwa, september

Den sista vakten på Ellis Island, Gaëlle Josse, Elisabeth Grate Bokförlag, 2 september

Nio främlingar, Liane Moriarty, Albert Bonniers förlag, 3 september

Roxy, Alice Dadgostar, Albert Bonniers förlag, 3 september

Sönderslagen, Emma Johansson, Vox by Opal, 3 september

Våra tungor smakar våld, Saga Becker, Leopard förlag, 3 september

Bli kvar, Maja Hjertzell, Gilla Böcker, 4 september

Lilla fröken Grenadin, Vilda Rosenblad, Piratförlaget, 4 september

Vuxna människor, Caroline Hulse, Printz Publishing, 4 september

Resten av allt är vårt, Emma Hamberg, Piratförlaget, 5 september

Allt du gav mig var minnen, Adam Silvera, Lavender Lit, 6 september

Behandlingen, Yvonne Hirdman, Ordfront förlag, 6 september

Drömmarna, Karen Thompson Walker, Norstedts, 9 september

Bungalow, Åke Edwardson, Albert Bonniers förlag, 10 september

Ingen plats för mig, Katia Wagner, Natur & Kultur, 10 september

Kistbyggarna, Morgan Larsson, Piratförlaget, 10 september

Berättelsen från innerstaden, Shaun Tan, Lilla Piratförlaget, 11 september

Hästpojkarna, Johan Ehn, Gilla Böcker, 11 september

Var kommer du ifrån, egentligen?, TNKVRT, Gilla Böcker, 11 september

Min tur nu, Angie Thomas, Natur & Kultur, 14 september

Bete sig, Linda Jones, Vox by Opal, 15 september

Björnkvinnan, Karolina Ramqvist, Norstedts, 16 september

En dag, Jennifer, Risto Pakarinen, HarperCollins Nordic, 17 september

Hennes ord, Tove Folkesson, Albert Bonniers förlag, 17 september

Och eken står där än, Sofia Lundberg, Bokförlaget Forum, 18 september

Den som haver barnen kär, Viktoria Höglund, Southside Stories, 19 september

Sent på dagen, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 19 september

Välj mig, Christina Lindström, B Wahlströms, 19 september

Hjärtats bokhandel, Veronica Henry, Printz Publishing, 20 september

Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren, 20 september

Mr Potter, Jamaica Kincaid, Bokförlaget Tranan, 21 september

Tomma hjärtan, Juli Zeh, Weyler förlag, 21 september

Ett litet steg på vägen, Jenny Fagerlund, Norstedts, 23 september

Kodnamn Flamingo, Kate Atkinson, Norstedts, 23 september

I rörelse, Athena Farrokhzad, Albert Bonniers förlag, 24 september

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur, 26 september

Snöstorm, Augustin Erba, Albert Bonniers förlag, 27 september

Det svarta trädet, Tana French, Modernista, 28 september

Dom som stod kvar, Thord Eriksson, Natur & Kultur, 28 september

Hjärtat, Malin Kivelä, Thorén & Lindskog, 29 september

O lyfter kvinnor på Internationella kvinnodagen

Nu är den här igen, den där dagen som jag varje år hoppas inte ska behövas, men som tyvärr behövs även i år och med all säkerhet många år framöver. Jag talar självklart om Internationella kvinnodagen när ingen, absolut ingen, ska säga grattis till någon enda kvinna (om hon inte fyller år då, för då ska du självklart gratulera, allt annat vore oartigt och otrevligt) men gärna lyfta positiva kvinnliga förebilder.

För mig är en förebild någon som vågar ta plats, men som inte gör det på bekostnad av andra. Som står för en sund syn på jämställdhet och inser att de väldigt trånga könsnormer som råder i samhället innebär ett förtryck för både kvinnor och män, liksom flickor och pojkar. En förebild är också någon som inser att förtryck från en grupp inte försvinner om förtrycket kommer från ett annat håll.

Foto: Infinity Studio

Nina Rung är kriminolog och genusvetare, som under många år arbetat hos polisen med sexuellt våld mot barn och unga. Rung är också föreläsare och de två senaste åren har hon föreläst för tvåorna på gymnasieskolan där jag arbetar.

Nina Rung talar om siffrorna som med all önskvärd tydlighet klargör att män står för i princip allt sexuellt våld i samhället, mot såväl kvinnor som män. Hon visar bilder som får oss att förstå att vårt samhälle är fyllt av stereotypa bilder av män och kvinnor, inte minst inom porrindustrin. Det handlar inte om att skuldbelägga alla män, men förklara att någonting måste ske när våld allt för ofta blir en del av ett förhållande. Våld har nämligen absolut ingenting med kärlek att göra.

Simone de Beauvoir lever inte längre, men hon är och förblir en förebild för mig. Jag glömmer aldrig hur berörd jag blev av förordet till Det andra könet och hur mycket hennes tankar påverkade mig och min syn på feminism och jämställdhet. “Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett av hennes mest kända citat och att se kön som en social konstruktion var verkligen banbrytande i ordets rätta bemärkelse. Fortfarande ses kvinnan ofta som det andra könet, trots att det i år är 70 år sedan boken med samma namn kom ut.

Foto: Ulrica Zwenger

Yvonne Hirdman är en annan kvinna som format mig som feminist. När jag för första gången kom i kontakt med hennes teori om “genuskontraktet” och den dikotomi som finns mellan kvinnor och män i vardagen började jag se på världen på ett nytt sätt. Jag insåg att Hirdman hade helt rätt i att kvinnor och män befann sig i olika sfärer och att den som klev över de osynliga, men skarpa gränserna, inte gjorde det ostraffat. Som ung student blev det också väldigt tydligt för mig att feministiska teorier sällan uppskattas av äldre, manliga professorer.

 

Angela Davis var aktiv i kampen för svarta kvinnors rättigheter under 60-talet. Egentligen vet jag för lite om henne för att kunna kalla henne en personlig förebild, men en förebild är hon likafullt. Davis är nu 75 år och ett hennes mest kända citat är ett väldigt bra sådant, som säger en hel del om hur vi behöver se på kampen för jämställdhet:

“I’m no longer accepting the things I cannot change … I’m changing the things I cannot accept.”

Foto: Wani Olatunde

Chimamanda Ngozi Adichie är en favoritförfattare och även om jag inte lärt mig mer om feminismen genom att lyssna på henne, så har jag inspirerats av hennes tydlighet, frispråkighet och mod. De Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig till med sina TED-talks och med boken We should all be feminists är inte en övertygad feminist som jag är, utan till de som behöver övertygas. Jag tror och hoppas att hon kan nå många. Det behövs röster både för de nyfrälsta och de som redan är säkra på att det är feminister de är och vågar stå för det.

 

 

Foto: Thron Ullberg

Katarina Wennstam skriver alltid om utsatta kvinnor. Den första boken jag läste av hennes var Flickan och skulden, som kom ut första gången 2003. I den visar Wennstam hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt behandlas i rätten och hur mycket fokus som läggs på vad de gjorde eller inte gjorde eller till och med så oviktiga saker som vad de hade på sig, snarare än vad förövarna gjorde eller inte gjorde, eller för den delen hade på sig. Boken följden av En riktig våldtäktsman, där Wennstam gjorde upp med myten om den främmande våldtäktsmannen som överfaller sina offer i en park.

Foto: Anders Hellberg

Greta Thunberg är ännu en flicka, men ändå någon jag vill lyfta. Hon är Sveriges just nu kanske vikigaste röst och vår egen Malala. Är det inte märkligt förresten hur rädda många är för Greta Thunberg? Det påminner mig lite om hur rädda talibanerna var för Malala Youzafzai och visar helt klart att det Greta Thunberg gör skakar makthavare. Jag är dessutom tämligen säker på att få kan bestämma över eller styra över denna modiga flicka och är lika säker på att hennes föräldrar tar hand om henne, medan hon tar hand om världen. Några av mina elever kom i veckan och bad om lov för att få delta i den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg initierat och trots att jag vet att de deltagit oavsett vad jag sagt till dem, kändes det skönt att få stötta dem och indirekt grundaren. Det finns hopp för de unga helt klart.

Augustiböcker

Det närmar sig mitten av augusti, men jag har inte hunnit/orkat kika ordentligt på höstkatalogerna förrän nu. Här är en lista med de böcker jag ser fram emot att läsa ur augustis utgivning, alltså ingen komplett lista över allt som ges ut. Några har jag faktiskt redan hunnit med att läsa, medan andra säkert få vänta ett bra tag om de någonsin blir lästa. Det kommer ständigt nya titlar och det är svårt att hinna med allt.

 

Det fria ordet, Johannes Klenell, Natur & Kultur, augusti.

Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i BerlinYvonne Hirdman, Ordfront förlag, augusti.

Nya Norrland, Mats Jonsson, Galago, augusti.

Orkidépojken, Helena Dahlgren, Unga Lava, augusti.

The Hate U Give, Angie Thomas, Natur & Kultur, augusti.

En häst går in på en bar, David Grossman, Albert Bonniers förlag, 4 augusti.

Andrum, Viktor Banke, Norstedts, 9 augusti.

Våldets historia, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 10 augusti.

Samtal med vänner, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 11 augusti.

Och blomstren dö, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts, 14 augusti.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag, 17 augusti.

Granitmannen, Sirpa Kähkönen, Lind & co, 17 augusti.

Mina smala axlars längtan, Maria Frensborg, Bonnier Carlsen, 21 augusti.

Vi mot er, Fredrik Backman, Forum bokförlag, 21 augusti.

Gänget, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag, 22 augusti.

Under odjurspälsen, Klara Krantz, Alfabeta Bokförlag, 22 augusti.

Hon som vakar, Caroline Eriksson, Forum bokförlag, 23 augusti.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Gail Honeyman, Lind & co, 24 augusti.

Honung och ättika, Anne Tyler, Wahlström & Widstrand, 24 augusti.

Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead, Albert Bonniers förlag, 25 augusti.

Tio svenskar måste dö, Martin Österdahl, Forum bokförlag, 28 augusti.

Tornet och fåglarna, Ellen Mattsson, Albert Bonniers förlag, 29 augusti.

Det var vi, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Wahlström & Widstrand, 31 augusti.

 

En utmaningar om förändringar

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om personer, saker och händelser som förändrat världen.

Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig

En person som ändrat mitt sätt att se på världen, men också världen som helhet, är Yvonne Hirdman. Hennes teori om genussystemet har verkligen påverkat mig mycket, då den gjorde mig medveten om könsrollers betydelse och den dikotomi som finns mellan dem.

Jag har som vanligt väldigt svårt att begränsa mig och måste lägga till en förebild till, nämligen Chimamanda Ngozi Adichie. Det handlar inte bara om hennes feministiska sida, utan också om att hon hjälpt mig att upptäcka delar av världen och historien som jag tidigare vetat väldigt lite om.

Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget

Jag skulle hävda att Emily i L M Montgomerys böcker förändrade om inte mitt liv, så i alla fall påverkade det. Jag ville bli som Emily och hon inspirerade mig att skriva och läsa. Nu har det inte blivit några skönlitterära böcker skrivna och det tror jag aldrig att det blir, men skriver gör jag ju här varje dag.

Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas

Det är ju extremt många uppfinningar självklart, men jag skulle nog inte kunna leva utan dator, eller förresten, jag väljer min iPad. Surf, böcker, tidningar, allt finns på samma plats.

Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig

Jag fascineras av tiden runt förra sekelskiftet och det glada 20-talet, då den moderna världen på många sätt växte fram. Det var då kvinnor fick mer att säga till om och också då som mindre privilegierade fick större möjligheter.

Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?

Jag vill vända den utveckling från solidaritet och medmänsklighet mot ett mer egoistiskt och stängt samhälle som pågår i Sverige och många andra delar av världen just nu. Det handlar mycket om att vi som har mycket inte vill att andra ska ta del av det och därför hålla sig ifrån “våra” länder. Att acceptera att vissa lever ett liv i överflöd, medan andra lever mitt i krig och/eller svält och kanske inte ens har tillgång till rent vatten är för mig helt sjukt. Synen att vi på något sätt förtjänar att ha det bättre än de som flyr från krig och fattigdom ses som helt normal och det skrämmer mig. Även inom vårt land ökar klyftorna och många verkar vara obekymrade över det.

Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

Förändringen ovan vill jag gärna sudda ut. Sedan hade jag också varit glad om vi fick stopp på miljöförståelse och uppvärmning av världen. Det behöver förändras. Om det är något jag inte vill förändra? Det skulle väl vara viktiga saker som fortfarande är gratis, som bibliotek till exempel.

Tant var det här

Det har handlat om tanter hela veckan på Kulturkollo och i fredags skrev jag om några favoriter. Veckans utmaning handlar om just favorittanter och jag har faktiskt ganska många.

Inte sällan får tanten vara sanningssägaren och kanske borde uttrycket “av barn och dårar får man höra sanningen” ändras. För dårar är de inte de där tanterna. Tvärtom. De är fulla av livserfarenhet och dessutom har de lite att förlora. Att vara tant handlar inte bara om att vara gammal, utan kanske mer om att våga vara som man är och strunta i vad andra tycker. För mig handlar tant inte om ålder, utan om attityd. Jag har några sådana sköna tanter som kollegor. De som snart går i pension och därför vågar vara sådär lite extra ärliga. Med rätta.

När jag var liten var min gammelmormor Rut favorittanten. Inte för att hon någonsin skulle kalla sig tant, men visst var hon det. Lagt hår, kappa och basker. Dessutom klänningar som ganska mycket liknar de jag (och andra bokbloggartanter) gärna köper på Indiska. Det var många år sedan hon dog, men om jag blundar kan jag fortfarande höra henne nynna lite småfalskt och hennes skratt ringer fortfarande i mina öron.

Min mans mormor var också en fin tant. Ärlig, nästan för ärlig ibland, men sanningen levererades alltid med ett leende. Riktiga tanter är nämligen inte bara ärliga, utan godhjärtade också. Min mans mormor var en tant som bara var och som hade många vänner och bekanta. Till begravningen kom hela byn.

De kulturella tanterna då? I mitt kulturkolloinlägg tog jag upp Maggie Smith och Yvonne Hirdman, två fina tanter. Astrid Lindgren var också en tant, i ordet bästa bemärkelse och kanske blev tanterna tanter lite tidigare då. I alla fall till utseendet. Jag skulle varken våga kalla mamma eller svärmor för tant, knappt mormor. Än så länge är det ingen komplimang, men det tycker jag är fel.

Dagens dam i december del 5

Skärmklipp 2015-12-04 17.18.22

Idag blir det en akademisk idol, som också verkar vara ovanligt mänsklig och definitivt är ovanligt rolig för att vara professor. Damen i fråga är Yvonne Hirdman, som jag lyssnade på senast under årets Bokmässa och som följt mig länge nu.

Hirdman har varit professor i Historia vid Göteborgs Universitet, “inte för att jag ville ha det jävla jobbet”, var hur hon uttryckte sig under Bokmässan (med reservation för mitt minne, men ungefär så). Kvinnohistoria var, absurt nog, stort på just Göteborgs Universitet, men en i alla fall då, sjukt konservativ historisk institution. Jag pratade snabbt med henne under signeringen av boken När jag var ung och berättade om hur misstrodd jag blev (eller upplevde att jag blev) då jag skrev både B- och C-uppsats i historia med genusperspektiv. Hon skrattade gott och var inte det minsta överraskad.

Just Hirdmans genusteorier är kanske det som påverkat mig mest. Det tog ganska lång tid innan jag kallade mig feminist, men just de här teorierna tillsammans med Simone de Beauvoirs Det andra könet gav mig bra argument till varför det är en självklarhet att använda just det ordet och inget annat.

Yvonne Hirdman är frispråkig och kunnig. Hon tar plats och gör det med en självklarhet som jag älskar. En av mina största förebilder helt klart och i jul måste jag få tummen ur att läsa senaste boken.

 

yvonne-hirdman_3

Foto: Lotta Törnroth

Mina svar på H

Skärmklipp 2015-10-06 21.23.46

Jag kanske gjorde det ovanligt svårt då jag blandade in prisvinnande kvinnor på H, men så fick det bli idag. Nu passar inte Svetlana Aleksijevitj in just på bokstaven H, men hon är värd att nämns ändå.

1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på H.

Nina Hemmingsson är en favorit. Jag älskar hennes ibland groteska teckningar och det budskap som genomsyrar hennes böcker.

2. Vilken prisvinnande kulturell kvinna med för- eller efternamn på H tycker du är väl värd sitt pris?

Yvonne Hirdman tilldelades Augustpriset 2010 för bästa fackbok. Boken Den röda grevinnan är en biografi över hennes mor och en fascinerande historia.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på H som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Jag har läst och skrivit en del om Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i riksdagens första kammare, som faktiskt tog plats där tidigare än kvinnorna som valdes in i andra kammaren. Hennes namn nämns allt för sällan. Enligt den här artikeln var hon förvisso den andra kvinnan att väljas in i riksdagen, då Elisabeth Tamm valdes in i andra kammaren dagen innan, men först i första kammaren var hon utan tvekan.

4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på H är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Jag har faktiskt inte läst något av Hilary Mantel, främst för att jag skräms lite av hennes historiska tegelstenar. Däremot är jag lite sugen på Skuggan av ett liv.

Fem sommarkvinnor

3530949_2048_1152

Det finns fördelar med att måla hus, i alla fall en. Idag hann jag lyssna på en rad sommarprogram, totalt fem program av fem kvinnor. Många teman hade de gemensamt, men programmen skilde sig också åt.

Sanna Lundell var en av sommarens överraskningar för mig. Jag tror inte att jag hade lyssnat om inte en kollega tipsat om det. Lundell talade om sitt medberoende och hur lång tid det tog innan hon insåg att hon ständigt anpassat sig till andra och deras behov. Hon talade också om hur kvinnans roll mycket har varit att anpassa sig till män och att vi måste tala om mäns våld. Hon undrar hur det är möjligt att våldtäkter ens existerar i ett modernt samhälle. Och när man tänker efter är det faktiskt märkligt att mer energi inte läggs på att motverka mäns våld mot kvinnor. Att det räcker med ett “inte alla män” för att få slut på diskussionen.

Liksom Lundell talar Zara Larsson om feminism, på sjuttonåringens underbart naiva sätt. Jag kan förstå att hennes program provocerar många, men jag tyckte mest att det var uppfriskande att lyssna till en tjej som verkligen vågar ta plats. Kaxigheten är något vi borde värna om. Jag hoppas att Zara Larsson inte stukas av hatare, utan fortsätter ta plats. Hon är ung och ibland kanske tanklös, men att därför hatas och få hot om våld och ännu värre död, är för mig obegripligt. Vad är det för värld vi lever i när unga kvinnor som vågar sticka ut hakan mordhotas? Hur kan någon ens komma på tanken att hota med just våldtäkt. Parallellen till Lundells sommarprat blev tydlig och obehaglig. Larssons hat mot machokulturen är ett hat som jag delar, då den gör livet sämre för såväl män som kvinnor.

Även Kristina Sandberg talar om samhällsstrukturer som gjort att män och kvinnor skilts åt enligt det genussystem som Yvonne Hirdman talar om. Utifrån “sin” hemmafru Maj, berättar hon om hemmafruar och funderar över kvinnoroller i olika tider. Hon talar om hur barn ofta överkompenserar för det de inte fått i sin barndom, när de själva får barn. Damn if you do, damn if you don’t är ett uttryck jag kommer att tänka på då jag lyssnar på Sandbergs program. Det blir så tydligt att kvinnor inte kan göra rätt, inte då och sällan nu. 

Att inte kunna göra eller bli rätt är något Alice Teodorescu tar fasta på i sitt sommarprogram. Hon kallar sig inte feminist, som är så vanligt bland de som istället kallar sig liberaler. Till skillnad från Lundell, Larsson och Sandberg ser hon inte samhällsstrukturer som ett skäl till ojämlikhet och talar istället om individens val som nyckel till framgång. Jag förstår att Teodorescu absolut inte är vänster. Med den uppväxt hon hade i det kommunistiska Rumänien i en totalitär stat kan hon självklart inte bli annat än en motsats till det. Precis som Sandberg talar om i sitt program är det vanligt att överkompensera för det som saknats. Totalitära stater där valfrihet och frihet inte finns skapar säkerligen många som söker just detta. Alla totalitära stater är dock och har inte heller varit styrda av vänsterpolitiker. Det glömmer Teodorescu.

Hon glömmer också att det val som hon gjort och det liv hon skapat inte bara är att välja. Jag är imponerad över det Teodorescu åstadkommit och jag håller helt med henne om att kvinnor borde stötta varandra. Jag håller dock inte med om att det inte skulle finnas något i vårt samhälles struktur som gör att alla inte har samma möjligheter och inte heller att de som kommer hit från andra länder måste uttrycka sin tacksamhet mot det nya landet.

Maxida Märek talar också om förtryck och om att vara en svensk som inte räknas. Hon talar om hur vargar alltid är viktigare än renar och hur pengar är viktigare än samer. Programmet ger mig ett nytt perspektiv på hur det är att leva som minoritet i Sverige. Det spelar liksom ingen roll vilka val individen gör om kollektivets förutsättningar inte finns. Märek har tagit strid för sitt folk och mot nya gruvor. Hon har kallats extremist och terrorist, men allt handlar om överlevnad för det folk hon tillhör. Självmordsstatistiken är skrämmande och hon vet inte vem som försvinner nästa gång. Märek imponerar på mig med sitt driv och sin målmedvetenhet.

 

Hirdman lärde mig att problematisera

NYAST_KVINNA_BANNERN

På många sätt var jag lyckligt omedveten om de olika förutsättningarna för män och kvinnor när jag växte upp. Fokus låg mer på orättvisor i världen gällande fattiga och rika. Det måste varit när jag började gymnasiet som jag började fundera mer aktivt, men det tog många år till innan jag verkligen såg jämställdhet, eller bristen på densamma, utifrån strukturer, inte bara utifrån mig själv.

Det finns flera texter som påverkat mig, Det andra könet av Simone de Beauvoir är en (för den som inte orkar läsa hela tegelstenen rekommenderar jag förordet), Flickan och skulden av Katarina Wennstam en annan, men mest har Yvonne Hirdman påverkat mig och min syn på samhället. Med sin teori om genussystemet och de olika sfärerna för kvinnor och män, gav hon mig en förklaringsmodell för att förstå det jag tidigare bara irriterat mig på.

För mig handlar feminism och jämställdhetsarbete inte om att skapa skuld. Det blir liksom inte bättre för någon. Det går inte heller att tala om jämställdhet, utan att också tala om hbtq, eller diskriminering av andra anledningar. Men vi måste alla förhålla oss till att maktförhållandet i samhället behöver förändras. Visserligen har det hänt en hel del de senaste 150 åren. Det är inte längre bara rika, vita, män som har makt, men de befinner sig ändå i de positioner, eller i de sfärer, där makten finns.

Yvonne Hirdman är för mig en stor förebild, då hon kombinerar starka känslor med ett vetenskapligt språk. Det är bra med teorier som ger oss förklaringsmodeller, då de gör att det också blir lättare att se vad som behöver förändras. Hirdman har anklagats för att vara determinist, men jag ser det inte så. Bara för att vi vet hur strukturerna ser ut behöver vi inte bli offer för dem.

I gårdagens DN fanns en ganska hård och bitter artikel om Yvonne Hirdman, där hon bland annat talar om den underordnades tendens att känna skam:

Människor som är underordnade och som känner skam för att de är underordnade blir sällan generösa och storsinta. Sanningen är väldigt sorglig. Jag är inte biologist men till och med kroppen formas av miljön; det innebär att kvinnors synapser i hjärnan inte har fått röra sig lika fritt och vilt. Det är som lindade flickfötter som senare inte kan springa.

Jag märker mer och mer att människor anser att feminismen endast kan innefatta de som bc000559c04146b63f508ddab18a457ehar tolkningsföreträde, det vill säga de som är kvinnor och därmed förtryckta. Jag kan förstå tanken, men tycker att det är synd att feminister begränsar feminismen. Då finns risken att det vi kan förändra också begränsas. Att vi inte talar om de strukturer som gör att flickor begränsas eller att vi har fullt upp med att leta syndabockar, snarare än att förändra samhället.

Mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett om kvinnor på Internationella Kvinnodagen ägnas åt Yvonne Hirdman, för att jag vill lyfta en människa som drivs av en vilja att förstå. Det är min drivkraft också, att förstå för att kunna förändra och inte bara skuldbelägga.

Jag är ingen agitator utan drivs bara av att förstå, av att verkligen förstå hur förtryck fungerar. Varför är vi alla fångade i patriarkatet som i ett grekiskt ödesdrama?

 

Foto: Helene Ringberg

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: