enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Stockholm Literature Sida 1 av 5

Populära inlägg 2018 och de jag önskat fler läst

Bloggåret 2018 är till ända och i min utvärdering av året har jag främst fokuserat på böcker jag läst, snarare än inlägg jag skrivit. Det har faktiskt varit ett riktigt bra bloggår, med flest besökare sedan 2012. Inga modebloggssiffor, men en trevlig topp. De texter som flest läst kommer att listas i detta inlägg. Det här är alltså inte de inlägg som haft flest läsare i år, utan de inlägg skrivna 2018 som haft flest läsare. Mest populära är nämligen inläggen om Björnstad från 2016 och Sandmannen från 2013 samt sidan med böcker som passar unga läsare, som uppdateras löpande. Jag vill också lyfta några inlägg som inte lyft, men som jag tycker om själv.

Här är 2018 års mest lästa inlägg:

Sammanställningen av årets Novellkalender

Att upptäcka världen genom litteratur, om världslitteratur i undervisningen

20 bra författare fem år senare, om unga, lovande, svenska författare

Alla kulturella VM-spaningar, mitt sommarprojekt

Hatten av för Sara Danius, om hennes sommarprogram

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset, en genomgång av de nominerade

Den nya akademien, mina tankar om initiativet

Och sen var hon borta, recension av Lisa Jewells bok

Vem ska få stolarna? om tänkbara ledamöter i Svenska Akademien

Om nya och gamla ord, om nyorden för 2017, allmänbildning och litteraturhistoria

 

Och så finns det inlägg som jag faktiskt är ganska nöjd med, men som få har hittat. Här är några:

Det där med bokserier, om min skepsis till att alla böcker tycks följas av en serie

Konsten att väcka läsglädje, om vikten av att som lärare inte slentrianmässigt välja gamla böcker, utan faktiskt böcker som passar just de elever hen har just nu

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad, ett rätt rörigt inlägg om sura damer och vackra prinsessor

Vikten av bra, lättläst litteratur, om rätten till bra böcker för alla

Några tankar om Jila Mossaeds dikter, om vår nyblivna akademiledamot

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”, om Nobelpriset som inte delades ut

Ode till Stockholm Literature, om en fin festival som fick fem år och förhoppningsvis kommer igen

 

 

Photo by Nick Morrison on Unsplash

Ode till Stockholm Literature

Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.

Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.

Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.

Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o  och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.

Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.

Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.

Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.

Dagens tråkigaste nyhet

Idag meddelade ledningen för Stockholm Literature att det inte blir någon litteraturfestival i höst. Efter fem år tar de istället en paus för att utvärdera och anledningen är brist på finansiärer. En så otroligt tråkig nyhet för litteraturälskare. Stockholm Literature har skapat en riktigt fin mötesplats där författare som kanske inte alltid får göra sin röst hörd har fått en möjlighet att göra just det. Mångfaldet har varit imponerande och kvaliteten mycket hög. I höstas lyssnade jag på alla samtal utom ett och de var alla mycket bra.

Jag förstår att föreningen Stockholms litteraturfestival som står bakom arrangmanget inte vill hamna i händerna på kommersiella intressen, men sörjer ändå att det betyder en paus och i förlängningen kanske (hemska tanke) en nedläggning. Hittills har festivalen finansierats av bland andra Moderna museet, Stockholms stad, Barbro Osher Pro Suecia, Stockholms läns landsting och Svenska Akademien. Även Översättarsektionen på Sveriges Författarförbund har bidragit, vilket känns naturligt så Stockholm Literature på ett föredömligt sätt satt fokus på de viktiga översättarna. Utan dem hade få av festivalens författare kunnat nå en svensk publik.

Trots hög kvalitet, fina recensioner och i princip utsålda hus räcker pengarna inte till och mycket har byggt på ideella krafter. Så kan det självklart inte vara i längden, även de som arbetar inom kultursektorn måste kunna försörja sig, men jag önskar verkligen att det gick att hitta en finansiär med pengar, som inte gjorde om festivalen till ett kommersiellt jippo, utan lät den fortsätta i den något smala, men högkvalitativa, form som den haft. Bokmässan i Göteborg är fantastisk på många sätt, men Stockholm Literature på Moderna museet har verkligen varit en kulturell höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att festivalen kan återuppstå i en ny, fortsatt smal och nördig form. Stockholm Literature behövs. Allt kan inte handla om deckare och feelgood, även om sådana evenemang behövs också. Det är så himla synd att det smala inte får vara just smalt.

Hela pressmeddelandet går att läsa här. Vill du läsa mer om Stockholm Literature hittar du en rad inlägg här. De flesta från festivalen som jag besökt de fem år den funnits, men också några inlägg om festivalen inför och efteråt.

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

Olikhetsutmaningen: verklighet och fantasi

Jag är lite skeptisk till Halloween ska sägas och firar inte högtiden. En av ungarna tycker att det är roligare, men resten av familjen hoppar helt över högtiden. Däremot har den inspirerat till veckans ordpar som är verklighet och fantasi. Just skräck och fantasi är en stor del av hösten i allmänhet och Halloween i synnerhet. En genre jag vanligen är ganska skeptisk till, men jag har sedan jag började blogga om böcker vidgat mina litterära vyer till att innefatta även en del skräck.

Vilka kulturella verk förknippar du med orden verklighet och fantasi?

Jag läste just Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som ännu inte haft recensionsdag, så ni får vänta lite på en regelrätt recension. Det är dock en bok där verklighet och fantasi blandas på ett skrämmande sätt.

Sara Bergmark Elfgren skrev också manus till P3 series De dödas röster. Där blandas verklighet och fantasi på ett ytterst kreativt sätt. Serien är uppbyggd som en dokumentärserie, där vissa personer är med som sig själva. Det är dock ingen dokumentär och fallet som undersöks är inte verkligt. En väldigt spännande och välgjord serie som jag verkligen rekommenderar dig att lyssna på om du inte gjort det.

Ibland överträffar verkligheten allt påhittat. Den är så mycket hemskare än den värsta skräckfilm. Frågor jag får om förintelsen av Hédi Fried beskriver en sådan verklighet. Ännu finns de kvar som kan berätta om förintelsen och det fruktansvärda som hände. Ibland undrar jag hur det ska bli sedan, när ingen finns där som kan försvara sanningen på riktigt. Majgull Axelsson har dock med fantasins hjälp skapat en sannolik verklighet i sin bok Jag heter inte Miriam och den som läser om Miriams upplevelser under andra världskriget och därefter torde inte kunna förbli oberörd.

Under Stockholm Literature i helgen handlade många samtal om minnen och huruvida de egentligen är sanna. En av författarna menade att det förflutna är fiktion och jag kan hålla med om det. Inga minnen är helt sanna, även om de är verkliga och ingen fantasi. Var nu gränsen mellan fantasi och verklighet går. Jag tänker på Felicia Feldts bok Felicia försvann om att växa upp som Anna Wahlgrens dotter. Där hade mor och dotter helt olika bilder av verkligheten.

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som “de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

“They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. “Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Familjens värkande smärtpunkt

Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en “handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon “fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. “Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där “sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon “riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Priset för vår mänsklighet


Första samtalet den andra dagen på Stockholm Literature är ett mellan Hakan Günday och Cecilia Uddén. Ett samtal om Gündays bok Mer om människosmugglare. Att huvudpersonen är en liten kille som verkar vara helt vidrig. Günday har skrivit en rad kontroversiella romaner och Mer är den första som översatts till svenska. 

Det är en fruktansvärd bok, säger Uddén och Günday håller med. Han berättar hur han insåg tidigt att skrivandet är viktigt för att utveckla sitt tänkande. Det är därför han valt att skriva om sådant han absolut inte förstår, för att förhoppningsvis göra det under skrivandets gång. Han brukar börja med en fråga som han vill besvara. I Mer ville han undersöka förhållandet mellan en individ och en grupp. En grupp kan sudda ut en individ, eller så blir individen dess ledare. 

I Turkiet dog en mängd människor. Många var flyktingar och de hamnade i nyheterna för att de dog. Günday ville undersöka vilka de var och han ville också undersöka hur ett barn kan påverkas av flyktingar. Under skrivandet märkte Günday att ondska finns på de mest oväntade platser. Han lärde sig att det är svårt att skriva något som är värre än verkligheten och ger som exempel berättelsen om en flykting som tillverkade falska icke-fungerande flytvästar och sålde dem till andra flyktingar. Däremot menar han att skrivandet kan ge hopp, även om det man skriver om är fruktansvärt. 

Günday talar om vikten av att inte se flykt och flyktingar som något nytt. Inte heller smugglare och andra som tjänar pengar på andras olycka. Anledningen till att vi nu talar om flyktingar är för att de försöker ta sig till Europa. Att en stor mängd människor flyr i Afrika eller Asien har vi däremot aldrig brytt oss om. Det är bara när vi påverkas som flyktingar når nyheterna. Visst är det cyniskt, men det gör det inte mindre sant.

Smugglarpojken är en “hope-dealer” säger Günday. Han säljer hopp till andra och föraktar dem för att de fortfarande har hopp. Han är nio år och redan förstörd. Hans dröm är att gå i skolan och vara som andra barn, men orättvisor i världen gör att hans liv blir ett annat. Hans första reaktion är att skylla sitt eget elände på de som flyr och därmed förstör hans liv. Migration är bara ett symptom på något riktigt sjukt, säger Günday. 

För att lära sig mer blir pojken en grym mini-Mengele och skapar ett laboratorium som fylls med försöksdjur som råkar vara människor. Synen på dem får han från sin pappa, den enda auktoritet i hans liv. Andra människor är bara leksaker i pojkens lilla värld. 

Uddén leder in samtalet på vår samtid och hur framtida generationer kommer att se på vårt agerande under den så kallade flyktingkrisen. Günday menar att vår ganska naiva syn på “resten av världen” som en plats för semester, men inte som en plats där människor bor och där de inte kan bo längre. Han talar om Europa som ett hus, där en främling helt plötsligt av sig in och står i köket. Vi lever som i chock och vi måste komma över den för att inse att vi inte är ensamma i världen. Det är inte heller så att vi kan ha större rätt till världen än vad de har. Däremot är det enkelt att sälja rädsla till andra, men vi måste ställa oss frågan vad kostnaden blir. Det är lätt att skrämma människor, att göra dem till raister. Vårt hus finns kvar, säger Günday, men vi måste låta andra dela det med oss. Vi behöver snarare fokusera på att huset verkligen får stå kvar, annars finns vår plats att leva på inte kvar. Att faktiskt bjuda in andra i vårt hus är priset vi behöver betala för att faktiskt behålla någon slags mänsklighet. Annars blir vi som pojken som slutar se andra som människor. Vi har dessutom skapat deras helvete, påpekar Günday, då de som flyr tar vägar från öst till väst, som är samma vägar som vapen transporteras från väst till öst. Vi säljer vapen som används i de krig människor flyr från. Hur absurt är inte det, säger Günday.

Mer låter som en riktigt intressant bok. Nattsvart och fruktansvärd, men intressant. Günday är en fascinerande person att lyssna till och hans resonemang kring flyktingkrisen borde nå fler. Det var lite som Mohsin Hamid var inne på igår att vår syn att vi skulle vara mer värda än de som råkar vara födda i en annan världsdel är helt absurd. Det är som ett hus där det brinner i ett rum och i rummet bredvid finns en pool med människor runt som dricker flashiga drinkar. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden stänger vi dörren och inser inte att även vårt rum riskerar att brinna upp. Vi har bara ett hus, en planet. Det är alla eller ingen. Om planet störtar spelar det ingen roll om du sitter i första klass, säger Günday, du dör i vilket fall.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: