Ngugi wa Thiong’o

International Booker Prizes långa lista

Fler bokpriser och fler listor. Den här gången är det International Booker Prize som avslöjat sin långa lista och som vanligt när det gäller långa listor så finns det många olika sorters titlar att botanisera bland.

Följande titlar är nominerade:

I Live in the Slums av Can Xue (Kina) översatt från kinesiska av Karen Gernant Chen Zeping, Yale University Press

At Night All Blood is Black av David Diop (Frankrike/Senegal), översatt från franska av Anna Mocschovakis, Pushkin Press

The Pear Field av Nana Ekvtimishvili (Georgien) översatt från georgiska av Elizabeth Heighway, Peirene Press

The Dangers of Smoking in Bed av Mariana Enríquez (Argentina) översatt från spanska av Megan McDowell, Granta Books

When We Cease to Understand the World av  Benjamín Labatut, (Chile) översatt från spanska av Adrian Nathan West, Pushkin Press

The Perfect Nine: The Epic Gikuyu and Mumbi av Ngũgĩ wa Thiong’o, (Kenya) översatt från kikuyu av författaren själv, VINTAGE, Harvill Secker

The Employees av Olga Ravn, (Danmark) översatt från danska av Martin Aitken, Lolli Editions

Summer Brother av Jaap Robben, (Nederländerna) översatt från holländska av David Doherty, World Editions

An Inventory of Losses av Judith Schalansky, (Tyskland) översatt från tyska av Jackie Smith, Quercus, MacLehose Press

Minor Detail av Adania Shibli, (Palestina) översatt från arabiska av Elisabeth Jaquette, Fitzcarraldo Editions

In Memory of Memory av Maria Stepanova, (Ryssland) översatt från ryska av Sasha Dugdale, Fitzcarraldo Editions

Wretchedness av Andrzej Tichý, (Sverige) översatt från svenska av Nichola Smalley, And Other Stories

The War of the Poor av Éric Vuillard, (Frankrike) översatt från franska av Mark Polizzotti, Pan Macmillan, Picador

Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur

När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.

För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishiguro fick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.

Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal (Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen.  Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.

Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget “världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.

Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara “värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.

Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.

Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.

Bei Dao är också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.

Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.

Jamaica Kincaid från Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.

Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.

Etgar Keret från Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.

Maryse Condé från Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle “härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.

För övrigt anser jag att Ko Un från Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.

 

Vem blir årets nobelpristagare i litteratur?

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, jag gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela inlägget här. 


Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 


Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? 

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd.


Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.


Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 


Strax efter klockan 13 vet vi och jag återkommer med kommentarer därefter!

 

Snart dags för dubbla nobelpristagare

Imorgon får vi veta vilka som tilldelas Nobelpriset i litteratur och det är två vinnare som presenteras. Efter förra årets kaos verkar debatten kring Svenska Akademien tystnat något, men även om jag är glad över chansen att upptäcka fler pristagare kan jag känna att de kanske borde ha väntat ett år till för att låta en fulltalig akademi utse dem. Samtidigt är jag alltid intresserad av att få bekanta mig med nya nobelpristagare och hoppas att den utökade Nobelkommittén kan utse något mer spännande pristagare än Svenska Akademien lyckats med de två senaste åren de gjorde valen. Det man får ge dem är att de i alla fall lyckats välja pristagare som knappt funnits med i förhandsspekulationerna, men det är också allt.

Två pristagare betyder hoppas jag verkligen minst en ny kvinnlig sådan. Att bara 14 kvinnor har tilldelats priset samtidigt som 95 män har fått det är en smärre katastrof, speciellt med tanke på att väldigt lite har gjorts för att ändra på det de senaste decennierna, när jämställdheten faktiskt gått framåt på andra områden. Sedan handlar det sjävklart om kvalitet, men om två män från västra Europa eller USA vinner blir jag minst sagt trött om än tyvärr inte särskilt överraskad. Faktiskt blir jag ganska trött om två män vinner, oavsett ursprung. Rent slentrianmässigt väljer Svenska Akademien dock män, eftersom en kvinna som vinnare alltid ses som ett undantag eller en inkvotering, som om det inte funnits en lång rad utmärkta kvinnliga kandidater. Av någon konstigt anledning påstås kvinnor inte kunna skriva om det allmänmänskliga, för det är tydligen bara män kapabla till. Män läser böcker av män om män och kvinnor läser böcker av både män och kvinnor om såväl män som kvinnor. Vi har kanske helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Därmed inte sagt att kön är det som ska avgöra, vilket det gjort varje år en man fått ta emot priset. Bland mina favoriter finns författare från olika delar av världen och av båda kön.

Vilka kommer då att bli de vinnare som ständige sekreterare Mats Malm avslöjar imorgon klockan 13.00. Här blir det olika namn beroende på om det är pristagare jag tror på eller önskar mig. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för Ko Un, den sydkorenske poeten som bland annat skriver dikter som beskriver och presenterar den sydkoreanska befolkningen. Jag hade också tyckt att det vore fantastiskt roligt om Margaret Atwood eller Jamaica Kincaid vann, inte för att de tillhör mina absoluta favoritförfattare, men de är skickliga skribenter som skriver intressanta böcker med ett viktigt innehåll. Det gäller även Maryse Condé, men eftersom hon tilldelades förra årets alternativa Nobelpriset har jag svårt att se henne som en tänkbar vinnare. Lite överraskad är jag över Anne Carsons låga odds och henne ser jag gärna som vinnare. Som vanligt önskar jag mig en poet och coolast hade det varit om vinnaren hette Carol Ann Duffy, vilket tyvärr är otroligt då jag har svårt att se en brittisk hovpoet vinna Nobelpriset. Jag tror också att gamla favoriter som Joyce Carol Oates och Ngũgĩ wa Thiong’o tyvärr gjort sitt som heta kandidater, men har gärna fel.

Vilka tror jag då på? Egentligen både tror och hoppas jag på en lite smalare författare och då kan Olga Tokarczuk vara ett alternativ. Det som talar emot henne är att hon tilldelades Man Booker International Prize förra året. Det som talar för henne är att hon är väldigt kontroversiell i det mer och mer högerpopulistiska Polen och efter två års väldigt opolitiska pristagare, kan jag tänka mig att Svenska Akademien går åt ett annat håll. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är också en tänkbar vinnare och en mer ofarlig sådan. Nobelkommittén får dock gärna gå utanför Europa och en tänkbar kandidat är då Salman Rushdie, även om jag önskar mig en författare som inte skriver på engelska. Kinesiska Can Xue har låga odds och är okänd för mig, men verkar spännande liksom César Aira. I den mardröm jag hade förra veckan vann istället Ismail Kadare och Enrique Vila-Matas. De är säkert skickliga författare, men intresserar mig absolut inte alls. Kanske kan Nawal El Saadawi istället vinna innan hon, som många andra tänkbara pristagare före henne, hinner försvinna från jordelivet. I år är jag extra ledsen över att varken Philip Roth eller Amos Oz hann få priset. De var två självklara kandidater.

Faktiskt tycker jag att själva spekulerandet av vem eller vilka som ska tilldelas priset är roligare än att få veta vinnarna. Nästan alltid blir jag besviken över avslöjandet och tomhet är oftare känslan det väcker snarare än glädjen. Senaste gången jag blev glad på riktigt var nog när Alice Munro vann 2013 och det var också senaste gången jag tippade rätt. Vill ni veta vilka jag valt ut av alla dessa namn är det till Kulturkollo ni ska bege er. Där har jag definitivt bestämt mig för två vinnare.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

Ode till Stockholm Literature

Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.

Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.

Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.

Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o  och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.

Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.

Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.

Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset

Den Nya Akademien har släppt sin nomineringslista till ett alternativt Nobelpris utsedd av ett okänt antal bibliotekarier och jag var inte jätteimponerad av urvalet. Nu tänkte jag ändå granska listan lite närmare och berätta vilka pristagare jag vill se och vilka jag tycker kanske inte är lika värdiga vinnare (vad det nu är).

Kravet på pristagaren finns på Den Nya Akademiens hemsida och lyder:

The prize will be awarded to a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind in the world. The prize winner can be from any part of the world and must have two published works, one of which within the last ten years.

På listan finns totalt 47 namn (på listan som publicerats på Den nya akademiens hemsida finns 45 namn, Ngugi wa Thiong’o och Jeanette Winterson saknas, men finns med som alternativ att rösta på) och jag har läst något av 37 av dem. Här är mina tankar:

  • Adichie Chimamanda Ngozi – Nigeria En helt klart viktig författarröst, men med få böcker under en begränsad tid. Jag blir glad om hon vinner, men tiden finns för henne att få ett pris som Nobelpriset.

  • Anyuru Johannes – Sverige Också en viktig författarröst, men från Sverige och ännu inte känd internationellt. Väl värd att prisas, men här ser jag hellre en vinnare som inte är från just Sverige.

  • Atwood Margaret – Kanada Jag säger ja tack till Atwood. En viktig och ständigt aktuell författare som skriver om ämnen som allt för ofta förbises när juryn består av män. Kanske fördomsfullt, men det är min övertygelse att det är så.

  • Auster Paul – USA En bra författare, men jag säger nja. Här handlar det om helt subjektiva känslor, inget litteraturvetenskapligt alls.

  • Avallone Silvia – Italien Har skrivit två böcker, vilket är minimikravet. Kommer snart med en tredje, men jag är tveksam till henne med tanke på konkurrensen här.

  • Bouraoui Nina – Frankrike En personlig favorit, jag till och med husgud. Skriver otroligt vackert och alltid både personlig och allmänt. En vinst skulle kunna betyda att fler upptäcker henne.

  • Carson Anne – Kanada En framgångsrik poet och författare som borde få mer uppmärksamhet. Jag har bara läst hennes poesi förvisso, så kan inte riktigt ge en helhetsbild av författarskapet.

  • Condé Maryse – Guadeloupe Nu går jag helt på känsla, då jag inte läst något av henne (ännu) men vinner hon lovar jag att göra det och vinna får hon gärna.

  • DeLillo Don – USA En av de stora i sin generation, en generation som förbisetts av den ursprungliga Svenska Akademien. Inte någon personlig favorit, men helt klart en värdig pristagare.

  • Edelfeldt Inger – Sverige Om en svensk författare ska vinna finns det helt klart väldigt många bättre alternativ på listan. Känns som ett typiskt val för bibliotekarier (förlåt, fördomar igen) men jag är skeptisk.

  • Ekman Kerstin – Sverige En värdig svensk kandidat och en rejäl diss till Svenska Akademien om hon skulle vinna.

  • Ferrante Elena – Italien Populär just nu och visst är hon en skicklig berättare, men jag tycker att det finns bättre kandidater på listan.

  • Gaiman Neil – Storbritannien Varför inte. Har inte läst mycket, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Kul med en pristagare från en genre som sällan får uppmärksamhet inom “finkulturen”.

  • Ganman Jens – Sverige En ganska okänd, svensk pristagare vore inte varken bra eller kul. Jag är nyfiken på hans nya bok  Det lilla landet som kunde och han är en viktig röst, men inte i det här sammanhanget.

  • Hustvedt Siri – USA En modig och skicklig författare. Hellre frun än maken som pristagare …

  • Jägerfeld Jenny – Sverige Jag älskar Jägerfelds böcker och visst ska litteratur för barn- och unga lyftas fram, men jag är tveksam.

  • Khemiri Jonas Hassen – Sverige En av samtidens största, svenska författare. Ska någon svensk vinna är det han.

  • Kincaid Jamaica – USA En författare som ger en röst till de som sällan får höras från en plats som sällan uppmärksammas. Dessutom härligt frispråkig och cool.

  • Leviathan David – USA En fin författare som skriver om personer som behöver få ta plats. Jag hade hellre sett att priset delats i två kategorier, eller till och med tre som Augustpriset, men nu är det inte jag som satt reglerna.

  • Louis Édouard – Frankrike Har, liksom flera andra på listan, skrivit få böcker under en kort tid. Den jag läst är fantastisk, men att ge priset till en nykomling blir lite som när Helena Bergström fick priset som Århundradets bästa skådespelare framför giganter som Ingrid Bergman och Greta Garbo.

  • Lundell Ulf – Sverige Visst, om Svenska Akademien kan ge Nobelpriset till Bob Dylan kan väl Den Nya Akademien ge sitt pris till Ulf Lundell, men jag hoppas verkligen inte att det blir så.

  • Lövestam Sara – Sverige Ännu en fin författare som jag inte riktigt tror på som pristagare. Samtidigt har Lövestam gjort en massa för litteraturens spridning till en bred publik, inklusive de som behöver lättlästa böcker.

  • McCarthy Cormac – USA En typisk pristagargubbe tänker jag lite trött, men inser samtidigt att jag har alldeles för dålig koll på Cormac McCarthys författarskap för att ha en åsikt som inte bara bygger på känslor. Lika lite som jag vill se en svensk, oöversatt författar som pristagare vill jag se den vanliga, vita, västerländska gubben prisas.

  • McEwan Ian – Storbritannien Lite samma här, även om Ian McEwan är en trevligare gubbe rent författarmässigt än många andra.  En helt okej pristagare, men kanske lite förutsägbar. Lite som när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset.

  • Murakami Haruki – Japan En kandidat som brukar hamna högt på listorna när nobelpristagare ska utses. En bra och annorlunda författare, men kanske inte min största favorit.

  • Oates Joyce Carol – USA Jag hade nog ropat “äntligen” om Joyce Carol Oates fick priset. Inte för att jag läst ens en bråkdel av hennes produktion, men för att det känns som en lagom känga åt Svenska Akademien.

  • Okorafor Nnedi – USA Ingen författare jag läst något av och absolut inte min genre. Har svårt att uttala mig känner jag.

  • Oksanen Sofi – Finland Jag är kluven. Oksanen är bra och kanske framför allt karismatisk och spännande. Ingen pristagare jag kommer att jubla åt, men inte heller bli speciellt upprörd över.

  • Olafsdottir Audur Ava – Island Det här är en kvinna som kan tala för sig själv och inte drar sig för att vara kontroversiell. Ännu ett skäl att läsa något av henne, men produktionen är begränsad.

  • Oz Amos – Israel Om någon gubbe ska vinna priset så vill jag att det ska vara Amos Oz.

  • Paborn Sara – Sverige Har ännu inte läst något av henne (påminner mig om att Blybröllop står och väntar i hyllan) och kan inte uttala mig om kvaliteten, men tycker att det finns många mer spännande alternativ på listan.

  • Pleijel Agneta – Sverige Nej. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Ingen litteratur som lockar mig alls.

  • Pynchon Thomas – USA Ännu en känd amerikan, men en jag inte har någon som helst relation till.

  • Robinson Marilynne – USA Har försökt läsa, men inte fastnat. Lite för mycket “the Great American Novel” för min smak. Även hon en pristagare som varken engagerar eller upprör om hon skulle vinna.

  • Rosoff Meg – USA Cool kvinna, bra författare, men inte min favorit bland kandidaterna. Om någon som skriver ungdomsböcker ska vinna tycker jag ändå att hon är bästa alternativet.

  • Rowling J.K. – Storbritannien Jag älskar Harry Potter och Rowling har skapat läslust för många, men jag hoppas att hon inte vinner.

  • Roy Arundhati – Indien Borde läsa något av henne. Gör det om hon vinner!

  • Schiefauer Jessica – Sverige Fantastisk författare. En av de mest värdiga, svenska kandidaterna.

  • Smith Patti – USA Om nu en musiker ska prisas så varför inte Patti Smith. Hon kan i alla fall skriva.

  • Smith Zadie – Storbritannien En spännande författare som jag tappat bort. Nomineringen påminner mig om att göra något åt det.

  • Stamm Peter – Schweiz Har läst en av hans böcker som översatts till svenska, men på engelska finns fler. Varför inte.

  • Stefánsson Jón Kalman – Island En värdig vinnare bland de nominerade, nordiska författarna.

  • Stridsberg Sara – Sverige Tänk om hon vann. Vilket finger åt Svenska Akademien.

  • Tartt Donna – USA Mytomspunnen och älskad författare med få, men kända böcker i bagaget. Funkar som vinnare, men är ingen huvudkandidat för mig.

  • Thúy Kim – Kanada Jag älskar Kim Thúy och kan absolut se henne som vinnare, men hon är i början av sin karriär och kommer kunna ge oss mycket mer. Snarare ett argument för än emot att hon prisas kanske.

  • Tokarczuk Olga – Poland Okänd för mig i bemärkelsen att jag inte läst något av henne, men kan absolut tänka mig att läsa om hon vinner.

  • Wa Thiong’o Ngugi – Kenya Också en kandidat som brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur och helt klart en värdig sådan.
  • Winterson Jeanette – Storbritannien Fantastisk författare och en personlig favorit. Blir glad om hon vinner.

Mina kandidater som de två män och två kvinnor som ska nomineras av juryn är:

Amos Oz

Neil Gaiman

Margaret Atwood

Nina Bouraoui

 

Och då har jag verkligen fått döda några älsklingar …

Vilka fyra väljer du?

 

Stor guide — så diskuterar du Nobelpriset vid fikabordet

På söndag delas Nobelpriset ut och jag tänkte bjuda på lite stöd för den som vill diskutera Nobelpriset i litteratur i allmänhet och årets vinnare Kazuo Ishiguro i synnerhet. Och ja, jag är fullt medveten om att litteraturpriset inte är det enda priset som delas ut, men någon annan får stötta er om ni vill verka beläst gällande årets andra pristagare.

Om Kazuo Ishiguros ursprung: “Visst är han född i Japan, men han är verkligen brittisk ut i fingerspetsarna.”

Om valet: “Svenska Akademien har ännu en gång valt en författare från väst. Han må vara född i Asien, men det gör inte valet mer spännande.”

“Det är dags för en (insert t.ex. kvinna, afrikan, sydamerikan, asiat, mer okänd författare) istället för den obligatoriska mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. De har de senaste åren gett priset till en journalist, en musiker och nu en författare vars böcker blivit älskade filmer.”

“Årets vinnare är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Ishiguro är en skicklig författare och ett väldigt opolitiskt val av Svenska Akademin. Det är skönt att litteraturen får stå i centrum.”

“Äntligen går priset till en författare vars böcker är lättillgängliga. Så skönt att slippa den elitistiska exkludering av de vanliga läsarna som Svenska Akademien så ofta ägnar sig åt.”

Om stilen och böckerna:

“Jag tycker verkligen att den motivering som Svenska Akademien gav till valet av Ishiguro tydligt anammar hans stil. Det är utan tvekan så att hans mycket känslofyllda romaner har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”

“De undertryckta känslorna i Återstoden av dagen är verkligen fantastiskt skildrade.”

“Den vackra stillsamheten kombinerad med den dramatiska berättelsen i Never let me go bidrar till den unika stämning som är så typisk för Ishiguro.”

“Det är så skickligt av Ishiguro att kunna göra en berättelse som utspelar sig för många hundra år sedan så allmänmänsklig och aktuell” (om Begravd jätte)

“Självklart ska Ishiguro läsas på originalspråk. I översättningen går hans unika språk förlorat. Det är dessutom väldigt få av hans böcker som översatts.”

“Jag uppskattade Ishiguros tidiga böcker, som Berg i fjärran där han utforskar den dubbla identitet som många har. Nu har han blivit för mainstream och det är inte riktigt min grej.”

Om andra tänkbara val: “Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Ko Un, Adonis) kommer säkert att hinna dö innan de får priset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Philipp Meyer, Jonathan Safran Foer, Mohsin Hamid)”

“Svenska Akademin valde en ofarlig och opolitisk vinnare i år. Ett fegt agerande om du frågar mig. De borde istället tagit ställning och valt att ge priset till (insert t.ex. Adonis, Amos Oz, Susan Faludi, Olga Tokarczuk, Vladimir Sorokin) för att tydligt visa att litteratur kan förändra världen.”

 

 

 

 

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en “poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Ngugi wa Thiong’o och Sjón

I avdelningen författaren jag tänkt läsa och ännu inte läst kvalar dessa två herrar in. Den där läslistan är oändlig, som ni vet. Någon gång skulle jag vilja ha ett läsprov som sträcker över minst ett år. 

Samtalet ska handla om muntlig berättartradition i två väldigt olika länder, Kenya och Island. Det är inte första gången dessa män möts och Sjôn berättar hur Ngugi wa Thiong’o just läst de isländska sagorna när de träffades i London. Han hade en Ng köpt en massa översättningar av sagorna i en bokaffär i Oxford och talar nu om hur sagorna ökade hans fantasivärld. Vi är stolta över dem, säger Sjón, men de kan också vara en börda. De är jorden vi går på och ibland vill man hoppa av, säger han.  Viktigt är det att se de isländska sagorna som en del av en universell litteraturvärld som är för alla. Ni måste alla läsa Njals saga, säger han. 

Sjôn talar om fattigdomen som maktövertagandet av Norge och Danmark ledde till. Det gör att de riktigt gamla byggnaderna saknas, förutom det gamla parlamentet, som fanns även i sagan. Det är naturen som kanske påverkar mest. Thiong’o talar om hur amerikanerna tränade på Island, inför sina månfärder. 

De isländska sagorna har haft stor betydelse för det isländska språket, menar Sjón. De skrevs i en tid,  då det mesta skrevs på latin och även om de kommer från en muntlig tradition är det faktum att de skrevs ner mycket viktigt. Thiong’o talar om den muntliga traditionen i sitt hemland och hur han hörde historier varje kväll på sitt eget språk. Historierna höll dem levande och kolonialmakterna brydde sig inte om det muntliga. Även idag berättas historier, säger han. Alla som är här idag har en berättelse om ett möte mellan två författare att dela med oss av till andra. Det kommer även jag göra, trots att jag nu använder det skrivna ordet för att dela den. 

Mahabharata, som skrivits på sanskrit tillhör också dem muntliga traditionen, säger Thiong’o och det är tydligt i denna text att naturen är levande. Detsamma finns i de isländska sagorna, liksom i de grekiska myterna. Floderna, bergen och allt annat i naturen är levande. Myterna innehållet naturen och en rad metamorfoser, där det mänskliga blivit en del av naturen. Det är dock viktigt att inse att naturen kan klara sig bra utan oss, men att vi inte kan klara oss utan den, säger Thiong’o och det är  ett perspektiv vi borde tänka på mer. Naturen har makt över oss. 

Sjón berättar om hur myterna är en del av hans skrivande. Även i böcker där det kanske inte är uppenbart, som att namnen i senaste boken hörde ihop med solen och månen. Han undrar hur myterna letar sig in i Thiong’os texter, om det är medvetet eller inte. Att landskapet är en del av texterna är helt naturligt, menar Thiong’o. Eftersom han vuxit upp med myter om naturen blir de en del av litteraturen, kanske omedvetet, eller snarare oundvikligt. Det kan till exempel handla om att sätta namn på naturen, som en flod i den senaste boken som fått ett namn som betyder “hela mig”. Samtidigt delar en flod upp världen på sina två sidor. Det blir en symbol i sig. 

Slutligen talar de om språk. Hur det bor drygt 300 000 människor på Island, men att de ändå räknas. Stammar i Afrika innehåller väldigt många fler, men kallas ändå stam, vilket är en förolämpning. Varför skulle det då inte kunna finnas stor litteratur på till exempel zulu? Är det inte jobbigt med så många språk i Afrika, säger många, vore det inte bättre att ha ett gemensamt språk som enar er? Jo, kanske, säger Thiong’o, men måste det vara engelska? Många afrikanska språk är stora, större än många europeiska, ändå har de ingen status. Visst är det så, säger Sjón, att en direktöversättning från kikuyu till isländska skulle göra något även för det isländska språket. 

Precis som i sitt inledande tal, hyllar Thiong’o översättningar och översättare, som gör att vi kan  veta så mycket mer än vi vad vi hade kunnat om vi endast läst på originalspråk. 

Moses Kilolo och Jalada

Jalada är en pan-afrikansk organisation som uppmanar unga författare att skriva på sina modersmål istället för på kolonialspråken och översättare att arbeta med översättning till en rad afrikanska språk. 

Målet är att texter ska skrivas på alla möjliga språk och dessutom kunna översättas och därmed läsas på dem. Han kontaktade Ngugi wa Thiong’o genom hans son, för att skriva en text som han lovade skulle översättas till minst 10 afrikanska språk. Det kunde han tvinga sina vänner att göra, menade han, men resultatet blev så mycket mer. 

Tanken är att en ny historia ska publiceras varje år och målet är att den ska översättas till så många språk som möjligt. Nästa år planerar de en mobil festival som ska resa runt och sprida texten på en mängd språk i östra Afrika. 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: