Peter James

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Utvärdering av påskekrimapril

I april har jag fokuserat på spänningsromaner och har hunnit läsa i alla fall några om än inte så många som jag hade hoppats, men å andra sidan har jag läst annat också.

De här böckerna har jag läst och skrivit om:

Alla ljuger av Camilla Grebe

Död vid första ögonkastet av Peter James

Eldslandet av Pascal Engman

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Sekten på dimön av Mariette Lindstein

The Survivors av Jane Harper

 

Jag har dessutom skrivit om den spännande miniserien The Undoing med Nicole Kidman och Hugh Grant i huvudrollerna.

 

Två topp 5 har det också blivit:

Fem bra svenska deckare

Fem bra deckare från Europa

Och en kulturfråga om radarpar från deckarvärlden.

 

Död vid första ögonkastet

Död vid första ögonkastet är den femtonde (!) boken i Peter James serie om polisen Roy Grace i polisdistriktet Brighton/Hove. Böckerna kallas fristående och det är det på så vis att ett fall presenteras och avslutas i varje bok, men det finns också fall som löper över flera böcker och inte minst är berättelsen om Roy Grace, hans familj och kollegor en stor behållning. Läs därför böckerna i ordning om du vill få ut så mycket som möjligt av dem. Just nu är det dock inte jätteroligt att läsa om Roy Grace om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte problemen med sonen Bruno, som efter att ha mist sin mamma flyttat in hos Roy och hans familj. Det är så himla onödigt och obehagligt att framställa ett barn som en ond individ och jag tycker att det är jobbigt att läsa om. I övrigt håller Peter James god form och det känns inte som att serien borde avslutas, utan den håller fint även om jag helst skulle sett en annan vändning i just Roy Graces familjeliv.

I Död vid första ögonkastet luras äldre, ensamma och förälskade människor på stora summor pengar. De träffar sitt livs kärlek på en dejtingsajt och efter ett tag visar det sig att hen råkat ut för något som gör att pengar behövs. Elaka ex, sjukdomar som kräver sjukhusvård som kostar massor och en massa andra hemska saker som deras älskade självklart vill hjälpa dem med. Det handlar om hundratusentals kronor i vissa fall och även om de som luras inte alltid inser det, finns det oroliga anhöriga som förstår allvaret i situationen. Två kvinnor hittas dessutom mördade. Det visar sig att det finns en koppling mellan dem och därutöver en koppling till dejtingsajten i fråga.

En gammal fiende till Grace dyker också upp i Brighton igen med ett uppdrag att döda. Det visar sig att han och Grace är inblandade i samma fall och det gör det hela till en katt-och-råtta-lek av sällan skådat slag. Historien är komplex, välskriven och spännande, men trots detta inte den bästa boken i serien. Faktiskt långt därifrån. Det säger å andra sidan mer om Peter James höga lägstanivå än något annat. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag vill läsa med om Roy Grace.

Veckans kulturfråga v.11 2021

Det går lite trögt med läsningen och när jag försöker ge mig på lite “tyngre” litteratur tar det stopp. Istället får jag välja det enkla och lättsamma, som verkligen inte behöver vara dåligt. Det är ett sätt att få igång läsningen och förhoppningsvis hitta läslusten. Veckans kulturfråga handlar om det.

Vad läser du för att hitta läslusten?

 

Bäst är egentligen att läsa en bok i en serie eftersom jag då inte behöver koncentrera mig på att lära känna nya karaktärer. Det är därför jag just påbörjat Död vid första ögonkastet av Peter James, som är den femtonde (!) boken om Roy Grace i Brighton. Därefter funderar jag på om inte Mordkonsulten av Elly Griffiths är ett bra val. Visserligen bara andra boken om Harbinder Kaur, men jag gillade den förra väldigt mycket och det är ju trots allt Griffiths.

Just nu i mars 2021

Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.

Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert,  men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöld av Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.

Just nu tittar jag på Vad som än händer på Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.

Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.

Just nu längtar jag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.

Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.

En ovanligt spännande augusti

När inte Kuturkollo finns för att styra upp min bloggvardag behöver jag göra det själv. I augusti har jag därför haft ett extra fokus på spänningslitteratur och jag kommer att fortsätta med fokusområden i alla fall de närmaste månaderna.

Spänningstemat har innehållet en rad inlägg om skönlitterära böcker:

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Den tysta patienten av Alex Michaelides

Du måste dö av Peter James

Han dör om du inte av Peter James

Jakthundarna av Jørn Lier Horst

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

Terapeuten av Helene Flood

The Perfect Husband av Lisa Gardner

Ytspänning av Olivier Norek

 

Två dokumentära böcker blev det också:

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

Söndagsvägen: Berättelsen om en mord av Peter Englund

 

Två kulturfrågor:

Om författare och deras böcker

Om favoriter bland spännande filmer och tv-serier

 

Och två inlägg i serien boknostalgi:

Om Skulptrisen

Om Patient 67

 

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Veckans kulturfråga v.34 2020

Onsdag igen och dags för veckans kulturfråga, som den här gången hakar i det spänningstema jag kör just nu på bloggen.

Veckans fråga är dubbel och lyder:

Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen? Vilken är hens bästa bok?

 

Helt ärligt vet jag inte varför jag envisas med att begränsa till en i mina frågor, eftersom jag ALDRIG lyckas välja en. För att vara rättvis blir det istället en man och en kvinna, som är två av många favoriter. En författare som jag hittills läst fjorton böcker av och alltid återvänder till när jag behöver något bekant är Peter James. I sommar har jag läst de två senaste i hans serie om Roy Grace som arbetar vid polisen i Brighton-Hove, en plats som ligger mig varmt om hjärtat. Vilken av böckerna i serien som är bäst är egentligen omöjligt att säga, men den ska läsas i ordning och första boken Levande begravd är riktigt bra, men också nästan outhärdligt otäck.

Jag är svag för brittiska deckare och vill också lyfta fram Sharon Bolton som dels skrivit en serie om Lacey Flint, som jag kanske tycker mest om och några fristående böcker. Just nu skriver hon på en serie om Florence Lovelady och andra boken Giftmördaren kom ut i juni. Frågan är om den bästa boken av henne inte är Nu ser du mig, som är den första boken om Flint och en mördare som inspireras av Jack the Ripper.

Du måste dö

Ingen sommar utan Peter James och seriens trettonde bok Du måste dö var (imponerande nog) en av de bästa. James kan konsten att bygga upp en spännande deckarintrig, men ännu mer att lyckas få mig som läsare att fortsätta bry mig om huvudpersonerna och deras öden. I förra boken dog Roy Graces förra fru Sandy, som varit försvunnen i tio år och han fick dessutom veta att de hade en son tillsammans. Nu ska Sandy begravas och sonen Bruno flytta till Roy och hans familj. Att inkludera en tioåring är sjävklart inte det enklaste.

Och mordhistorien då? Den handlar om Lorna Belling, en kvinna fast i ett destruktivt äktenskap som lever ett dubbelliv. I en lägenhet som hon hyr i hemlighet träffar hon nämligen sin hemliga älskare och det är med honom hon hoppas kunna bygga ett nytt liv. Så blir det inte alls, utan Lorna hittas mördad i lägenhetens badkar. Roy Grace och hans kollegor följer ett flertal trådar och det blir riktigt spännande.

Som vanligt glömmer jag själva fallet ganska snabbt, även om det är underhållande för stunden. Däremot fastnar berättelsen och Roy Grace och hans familj, som hela tiden tar nya och spännande vändningar. Jag har redan börjat läsa fjortonde boken Han dör om du inte, för att få veta mer om Graces relation med sin nyupptäckta son. Det är så himla skönt att ha den här serien att vända tillbaka till när behovet av en habil deckare blir stor.

 

Min TBR-lista för påskhelgen

Nu inser jag självklart att det inte kommer att bli så, ens i den bästa av världar, att jag läser en hel lista böcker i påsk. Ändå känner jag ett behov av att sammanställa de böcker som ligger på vänt just nu. Några inhandlade, några i högar, men de flesta i e-format på diverse ställen.

Queenie av Candice Carty-Williams

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins-Reid

En stund är vi vackra på jorden av Ocean Young

Samlade verk av Lydia Sandgren

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

Need you dead av Peter James

 

Vad läser du i påsk?

 

 

Photo by Giftpundits.com from Pexels

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: