Christina Wahldén

Fem personer jag återupptäckte 2021

Varje kulturår innebär ny musik, nya böcker, nya filmer, nya tv-serier. Nytt och fräscht. Allt är dock inte nytt och idag listar jag fem kulturella personer som jag återupptäckte 2021.

Melissa Horn Vilket lyckokast att jag såg förra årets upplaga av Så mycket bättre. Nu har jag lyssnat om och om igen på Melissa Horns musik och som jag älskar. Jag hade kunnat lista halva gänget, men nöjer mig med …

Andreas Mattsson som var en idol som sångare i Popsicle, men efter Så mycket bättre har jag lyssnat på en massa annan musik han gjort. En sådan fantastisk låtskrivare.

Ricky Gervais Visst har jag tyckt att han var lite rolig, men också ganska plump och lite väl brutal ibland. Under 2021 såg jag dock de första säsongerna av After Life och bilden av Gervais breddades. Det är en så otroligt bra serie, smärtsam, ärlig, varm och trots att det ganska ofta är nattsvart, faktiskt också riktigt rolig. 

Lana del Rey Mycket musik idag, men där är det lätt att identifiera det återupptäckta. Jag har lyssnat på Lana del Rey förut, men inte så mycket som under 2021. Faktum är att hon hamnade överst när Spotify sammanfattade mitt musikår.

Christina Wahldén är en författare jag läst mycket av, men det var länge sedan. I år har jag läst de två första delarna av hennes Darwindeckare och de var fantastiska.

 

Den typiska författaren enligt O

Utan tvekan är det så att den typiska författaren är en kvinna. Kategorin “Båda” är böcker (eller bok i det här fallet) skrivna av flera författare av olika kön. Böcker författade av flera författare av samma kön räknas inte in här. I år är det nästan löjligt många böcker av kvinnor jag läst, jämfört med böcker av män. Kanske måste jag börja överväga att kvotera in några gubbar. Riktigt så ojämn fördelning brukar det inte vara. 2020 var den 72-27-1 och så brukar det se ut ungefär. Fler män och fler icke-binära författare nästa år alltså, om inte annat för att bredda perspektiven.

De flesta författare jag läser något av är sådana jag läst något av förut, men det är trots allt ganska många författare som är nya för mig i år. Faktiskt hela 59 stycken, eller 42%. Endast 4 av dem fanns dock med i Boktolvan 2021.

De flesta författare har jag läst en bok av, men det här författarna har jag läst fler böcker av:

4 böcker Helena Hedlund

2 böcker Lisa Bjärbo, Helena Dahlgren, Jessika Devert, Moa Eriksson Sandberg, Jenny Fagerlund, Melody Farshin, Marie Hermanson, Christina Lindström, Sara Lövestam, Denise Rudberg, Christina Wahldén, Jacqueline Woodson, Eli Åhman Owetz

Den typiska författaren kommer dessutom från Sverige, men mer om det i geografiinlägget.

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Cyklonvarning

Cyklonvarning är andra delen i Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Det närmar sig jul och en stor cyklon närmar sig staden. Bluey som miste sin bror under en cyklon i barndomen har svårt att hantera situationen. En del av honom vill springa och gömma sig, men han hanterar istället det hela med att jobba dubbelt så hårt som vanligt. Han och Jess kallas till ett bostadsområde där många ur ursprungsbefolkningen bor där en ung man blivit skjuten. Mordet verkar kunna knytas till den lokala droghandeln, där crystal meth ökat problemen rejält. Någonting är dock skumt med hela situationen och när Jess och Bluey börjar rota i den får de veta saker som chockerar dem.

Liksom i den första boken i serien låter Wahldén utsattheten och diskrimineringen som aboriginerna utsätts för i Australien stå i centrum. Jess, som själv tillhör ursprungsbefolkningen, har ibland svårt att acceptera poliskårens vita normer och känner inte riktigt sig hemma någonstans. Samtidigt ser hon det som sitt ansvar att göra allt för att hennes folk ska behandlas med mer respekt än de gör nu. Jess är en ovanlig och intressant huvudperson, som jag ser fram emot att läsa mer om.

Kanske är Cyklonvarning inte den mest spännande kriminalroman jag läst, men behållningen ligger inte i spänningen, utan i beskrivningen av livet i Darwin, av invånarnas olika liv och inte minst huvudkaraktärernas utveckling. Jag tycker om att få följa Bluey och Jess, som blir ännu mer komplexa i denna den andra boken. Naturen är som en egen karaktär och när cyklonen Scott närmar sig påverkas alla invånare i området. Ibland glömmer Bluey att det inte är 1974 och att cyklonen inte heter Tracy. I badrummet finns inte hans lillebror, utan istället hans wallaby som han inte vågar låta stanna utomhus. När Bluey måste ge sig ut i stormen kommer hans dotter med flickvän dit för att hålla ställningarna.

I januari kommer tredje boken i serien och den har fått titeln Enbart kvinnor. Teman som kvinnors utsatthet, rasism, fattigdom och maktkamp verkar stå i centrum även i del tre och jag kommer definitivt läsa den! Christina Wahldén var en favorit redan innan jag läste Darwindeckarna, men nu är hon det mer än någonsin. Få kan konsten att på samma sätt kombinera spänning och samhällskritik.

Just nu i december 2021

Det är redan december och här ligger snön vit. Svinkallt är det också och ska så förbli i alla fall några dagar till. I helgen har jag få planer. Jag ska sova ut, skriva lite arbetsmaterial för Nypon och Vilja förlag och dricka glögg. Möjligen ta en promenad eller två om det blir ett sådant vackert vinterväder som utlovats. Ungefär så såg det ut förra året också, minus det vackra vintervädret. Eftersom jag blivit så gammal att jag skriver femårsdagbok har jag stenkoll på förra årets väder.

Så här ser det ut just nu:

Just nu läser jag Jul på det lilla hotellet vid havet av Jenny Colgan och det går ungefär som vanligt. Först stör jag ihjäl mig på det styltiga språket och den halvtaskiga översättningen, tills karaktärerna fångar mig och jag glömmer allt annat. Jag håller också på med Cyklonvarning av Christina Wahldén och den flyter på mycket bättre. Har ni inte upptäckt hennes Darwin-serie ännu så är det hög tid!

Just nu tittar jag på fjärde säsongen av Bonusfamiljen. Parallellt med den ser jag 18:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy, som får en chans till efter en ganska medioker covidsäsong. Sedan är jag glad att På spåret är tillbaka och att det närmar sig ett spännande slutspel i Alla mot alla. Något annat jag ser fram emot är att se de sista avsnitten av femte säsongen av La Casa de Papel får se om något avsnitt hinns med i helgen.

Just nu lyssnar jag på min topplista från 2021, precis som jag förra året vid den här tiden lyssnade på min topplista för 2020. I år har jag faktiskt fyllt på med ovanligt många nya låtar, även om de glider fint in i den musiksmak jag haft sedan länge. En artist som jag upptäckt i år är Phoebe Bridgers och jag har lyssnat mer än vanligt på Lana del Rey. I båda fall handlar det om att deras låtar spelats i tv-serier och det är påfallande ofta så jag hittar för mig ny musik.

Just nu längtar jag efter jullov, också det precis som förra året och varje år. Det är dock väldigt, väldigt mycket som ska hinnas med innan dess. Målet är att också hinna njuta lite av december och faktiskt landa i nuet. Yoga och julböcker hoppas jag att det blir mycket av.

 

Kika in även hos Anna, Helena och Ulrica och svara gärna själv också!

 

Nämn inte de döda

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Nämn inte de döda, första delen i Christina Wahldéns deckarserie som utspelar sig i Darwin. I centrum står den äldre polisen Bluey och hans nya kollega Jess, som tillhör ursprungsbefolkningen. En äldre, butter man och en ung, ambitiös kvinna är på ytan en enorm kliché, men det dröjer inte länge innan de båda blir mer komplexa än så. Bluey bor med sin vuxna dotter och har blivit lämnad av en stor kärlek. Alkoholen var en stor anledning och nu dricker han bara gingerbeer. I en tygpåse, som han ständigt bär med sig, finns en liten wallabyunge och det faktum att han räddade den efter att ha kört på dess mamma, visar en omtanke och mjukhet som blir mer och mer synlig ju mer vi lär känna honom.

Nämn inte de döda fokuserar på den australiensiska ursprungsbefolkningen och det utsatta liv många av dem lever. En kvinna hittas död på stranden av Greta, en svensk konststudent som bor tillsammans med Jess. Kvinnan är aborigin och första hypotesen är att hon attackerats av en krokodil. Sanningen är dock att dödsfallet är mer komplext än så. Vi får träda in i en värld där det blir tydligt att alla människor inte har samma möjligheter och samma värde. Den som både tillhör ursprungsbefolkningen och är kvinna befinner sig på botten. Flera recensenter har jämfört Nämn inte de döda med Katarina Wennstams deckare och visst finns det likheter, men tankarna går snarare till Karin Alfredssons berättelser om kvinnor i olika länder. Det som är Wahldéns styrka är tonen som på samma gång är nyfiken, varm och precis lagom vass. Hon lägger fokus på viktiga frågor och låter oss både lära oss nya saker om världen och lära känna trevliga och komplexa karaktärer. Det här är verkligen en kriminalroman av hög klass.

Nämn inte de döda nominerades till Svenska Deckarakademins pris Årets bästa kriminalroman 2020. Mycket välförtjänt ska sägas, då Wahldén verkligen bjuder på något mer än “bara” en berättelse om ett brott. Andra delen i serien heter Cyklonvarning och den står på tur att bli läst. I januari kommer tredje delen Enbart kvinnor. Jag ser fram emot att återse Bluey, Jess och wallabyn.

Veckans kulturfråga v.46 2021

Mörker är inte min grej. Inte heller kyla, grå himmel eller regn. Vi är inne i november, därefter följer mörv (den extramånad mellan november och december som paret Berglin brukar ha med i sina kalendrar) och så blir det december. Sammantaget är det egentligen bara en fråga jag vill ha svar på just nu:

Vad är dina bästa tips för att överleva fram till julledigheten?

Jag vet ju i teorin hur jag borde göra. Gå upp tidigt och vara ute när det är ljust. I praktiken blir det inte alls så, då jag alltid är megatrött på morgonen och inte speciellt sugen på att gå ut i regnet. Det som funkar just nu är glögg, pepparkakor, lussekatter och lättsamma tv-serier. Jag har också bokat ett extra yogapass på lördag förmiddag, vilket jag rimligen kommer att ångra när jag måste gå upp tidigt. Är det något jag avskyr så är det att gå upp tidigt och då blir det ju ännu färre timmar med ljus.

Snart ska jag ge mig på julböcker och julfilmer, men tills dess har jag läst deckare för första gången på länge. Om ni inte har läst så rekommenderar jag varmt Christina Wahldéns serie om poliserna  Bluey och Jess i Darwin. Jag läste just ut Nämn inte de döda och har påbörjat Cyklonvarning där julen närmar sig. Glädjande nog kommer del tre i serien redan i januari.

 

 

Det blir påskekrim hela april

När jag läste igenom mina läslistor för att kunna tipsa om påskekrim insåg jag att jag läst väldigt få deckare den senaste tiden. Detta trots att spänningsromaner är väldigt bra för en trött hjärna. Inspirerad av gårdagens inspirationskväll om påskekrim har jag därför bestämt mig för att ägna hela april åt just det.

Som vanligt har jag gjort en lista med böcker som kan bli lästa under månaden:

Alla ljuger av Camilla Grebe

Eldslandet av Pascal Engman

Geiger av Gustaf Skördeman

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Mörkret av Ragnar Jónasson

Norr om Beirut av Anna Tell

Nämn inte de döda av Christina Wahldén

Samtal från en ängel av Guillaume Musso

Skymningstid av Henrik Bromander

Stormvakt av Kristina Ohlsson

The Survivors av Jane Harper

Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér

Verkliga brott av Denise Mina

 

 

Photo by Anna Shvets from Pexels

Uppdrag hitta läslusten

I mars blir det inget speciellt månadsfokus. Istället kommer jag att fokusera på att hitta tillbaka till den läslust som jag ibland tappar bort när livet blir för intensivt. Jag planerar att läsa en del nytt och hänger dessutom kvar ett tag i förra månadens tema innan jag avslutar och sammanfattar det.

Även om jag sällan följer läslistor har jag ändå valt ut åtta böcker som jag vill prioritera:

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert för att den utspelar sig i Göteborg och verkar trevlig.

Stöld av Ann-Helén Laestadius, som jag öppnat flera gånger och gärna vill läsa när energi finns. Nästa onsdag är det dessutom en bokklubbsträff om den.

Patrioterna av Pascal Engman, för att jag behöver komma igång mer årets Boktolva.

I morgon har vi andra namn av Patricio Pron, så att jag kan lägga till fler länder till min lista.

Nämn inte de döda av Christina Wahldén, som jag tänkt läsa länge och nu har andra delen i serien kommit.

The Postscript Murders av Elly Griffiths, andra boken om Harbinder Kaur som just kommit på svenska

Om hon inte lever är jag död av Claire Castillon, en ny bok av en favoritförfattare.

De vackraste idioterna i världen av Anette Eggert, som väntar på biblioteket.

 

 

Bild av anncapictures från Pixabay

 

Böcker att se fram emot i januari

Tanken är ju egentligen att jag ska läsa böcker från 2020 i januari, men det finns också ett helt gäng alldeles nya böcker att se fram emot.

Den sista migrationen, Charlotte McConaghy, Lavender Lit, 4 januari

Klubben för lyckliga slut, Caroline Säfstrand, Bokförlaget Forum, 4 januari

Bli snäll igen, Geir Gulliksen, Wahlström & Widstrand, 7 januari

Drift, Jenny Holmqvist, Bokförlaget Forum, 7 januari

Den trogne läsaren, Max Seek, Albert Bonniers Förlag, 12 januari

Hölje, Pooneh Rohi, Ordfront förlag, 13 januari

Klassföräldrarna, Sara H Olsson, Bokfabriken, 13 januari

Himlabrand, Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren, 15 januari

Obehaget om kvällarna, Marieke Lucas Rijneveld, Bokförlaget Tranan, 16 januari

Bormann i Bromma, Hans Gunnarsson, Martin Wickström, Albert Bonniers Förlag, 19 januari

Cyklonvarning, Christina Wahldén, Bokförlaget Forum, 20 januari

De vackraste idioterna i världen, Anette Eggert, Opal, 20 januari

Noveller, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 21 januari

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen, Rabén & Sjögren, 22 januari

Dagboken jag aldrig skrev, Jessika Devert, Printz Publishing, 25 januari

Hoppets tåg, Viola Ardone, Norstedts, 25 januari

Utloggad, Lilly Emme, Historiska Media, 25 januari

Przewalskis häst, Maja Lunde, Natur & Kultur, 28 januari

Äktenskapet, Maja Björklöv, Bokfabriken, 28 januari

Drunkna tyst, Åsa Leijon, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Lektioner i kärlek, Lucy Dillon, Bokförlaget Forum, 29 januari

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: