När jag läste igenom mina läslistor för att kunna tipsa om påskekrim insåg jag att jag läst väldigt få deckare den senaste tiden. Detta trots att spänningsromaner är väldigt bra för en trött hjärna. Inspirerad av gårdagens inspirationskväll om påskekrim har jag därför bestämt mig för att ägna hela april åt just det.
Som vanligt har jag gjort en lista med böcker som kan bli lästa under månaden:
I mars blir det inget speciellt månadsfokus. Istället kommer jag att fokusera på att hitta tillbaka till den läslust som jag ibland tappar bort när livet blir för intensivt. Jag planerar att läsa en del nytt och hänger dessutom kvar ett tag i förra månadens tema innan jag avslutar och sammanfattar det.
Även om jag sällan följer läslistor har jag ändå valt ut åtta böcker som jag vill prioritera:
Stöld av Ann-Helén Laestadius, som jag öppnat flera gånger och gärna vill läsa när energi finns. Nästa onsdag är det dessutom en bokklubbsträff om den.
Patrioternaav Pascal Engman, för att jag behöver komma igång mer årets Boktolva.
Varje år utser Svenska Deckarakademin årets bästa kriminalromaner i två klasser, Årets bästa svenska kriminalroman och Årets bästa översatta kriminalroman. Nytt för i år är att även fem debutanter nomineras till ett debutantpris, något som tidigare delats ut vissa år, men då utan nominerade. Totalt femton titlar av lika många författare är nominerade. Svenska deckarakademien skriver på sin hemsida att 135 böcker anmälts i år och att det för första gången sedan priset grundades 1982 endast är kvinnor som är nominerade i den svenska klassen. Bland de översatta böcker och bland debutanterna är fördelningen mer jämlik.
Vinnarna i de tre kategorierna, samt av Spårhunden, priset till årets bästa barn-och ungdomsdeckare, att offentliggöras den 22 november.
Jag har endast läst en av de nominerade, nämligen Ödesmark, men har böckerna av Ohlsson, Wahldén och Alsterdal på min läslista. Dezmins bok har gått mig förbi, men låter ganska spännande.
Årets bästa översatta kriminalroman
Alltid en dotter av Amy Engel (The Familiar Dark, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag) Ingen utväg av Cara Hunter (No Way Out, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag) Villebrådav Deon Meyer (Prooi, övers. Mia Gahne; Weyler) Verkliga brottav Denise Mina (Conviction, övers. Boel Unnerstad; Modernista) Ytspänningav Olivier Norek (Surface, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)
Kommentar:
Även i denna kategori har jag läst en av de nominerade, nämligen Ytspänning och den var riktigt bra och språkligt mer välskriven än de flesta böcker i genren. Engel lockar, Mina gillar jag men har tappat bort, men Meyer har jag aldrig riktigt fastnat för. När det gäller Hunter så är den nominerade boken den fjärde i en serie, så möjligen kommer jag att läsa första delen.
En bok läst även här och även om Lite död runt ögonenär bra är jag lite överraskad över att den kategoriseras som kriminalroman. Edvard Fenviks debut låter riktigt spännande, liksom Jens Lönneus. Grunds bok kan säkert vara bra, men allt för mycket fokus på barn gör mig tveksam. Mohlin och Nyström har skrivit första delen i en planerad serie och den kan nog vara något för mig.
Spårhunden för årets bästa barn- och ungdomsdeckare
Jag avbryter utvärderingarna av 2019 tillfälligt och blickar framåt istället. Efter att ha gått igenom utgivningen för januari har jag kommit fram till en gedigen lista med böcker jag ser fram emot att läsa.
Hösten 2008 startade jag och en kollega ett nytt program på vårt gymnasium. Då hette det IVIK och var en ganska så ologisk förkortning på något som jag faktiskt inte kommer ihåg, men det handlade om en introduktion för nyanlända ungdomar som behövde grundläggande utbildning i svenska. Märk väl att det handlade om att just dessa ungdomar inte kunde svenska, i övrigt kunde de en massa.
Nu är en av dem utbildad fritidsledare och arbetar på ett av de boenden för nyanlända som vår kommun driver, en utbildar sig till tandläkare, en till apotekare, en kör buss, en har dumpat bussen för komvuxstudier, en har tre barn och har nu börjat plugga igen, en är tillbaka i sitt hemland och en annan kör lastbil i Norge. De är alla individer som betydde och betyder mycket för mig.
Under åren har jag mött många ungdomar som nyss kommit till Sverige. Sällan har jag mött så ambitiösa och drivna ungar. För ja, de är mina ungar. Inga änglar, utan ganska så vanliga ungdomar, om än med lite mer driv än de flesta. Alla är individer och ingen är särskilt skrämmande. Vissa är muslimer, andra kristna, andra buddhister och vissa helt ointresserade av religion. Vissa har flytt från krig, själva eller med sina familjer, andra har flyttat hit för att deras föräldrar flyttat till ett annat EU-land för att få ett bättre jobb och ett bättre liv, andra för att någon av deras föräldrar hittat en ny kärlek. Att det finns människor i vårt land som skräms så mycket över att dessa fortfarande unga nu blivit en del av vårt land är för mig helt obegripligt.
Sverige brinner. I helgen har någon eller några idioter bränt ner en byggnad i min kommun som skulle ha blivit flyktingboende. En byggnad som skulle ha gett skydd till människor som behöver ett bättre liv och en ny chans. Förut har ungdomar varit i samma byggnad på olika lägerverksamheter, då flyktingarna fått ett mer permanent boende kunde det blivit så igen. Nu finns inte den möjligheten längre.
Du får tycka vad du vill. Du får tycka att Sverige inte ska ta emot människor på flykt. Jag kanske tycker att du har helt fel och förstår inte hur du kan hitta argument för din åsikt, men jag kan acceptera att du tycker så. Däremot kan jag aldrig acceptera eller respektera de som bränner ner byggnader, de som som sprider hat och de som applåderar eller tyst accepterar dessa handlingar och åsikter.
Det handlar om människors liv, men också om Sveriges ekonomi. Att bränna lokaler som ska användas som flyktingboenden innebär en kostnad för vårt land. Det innebär också förlorade arbetstillfällen. Flyktingar är inte bara kostnader, utan också inkomster för den enskilda personen och skatteintäkter för kommunen.
Vi pratar för mycket om kostnader och för lite om vad de människor som kommer hit faktiskt bidrar med och kan bidra med i framtiden. Jag tillhör inte de som tycker att vi debatterar invandring för lite, tvärtom anser jag att Sverigedemokraterna har bidragit till att den politiska debatten är helt snedvriden. En människa är en människa är en människa och människans liv är okränkbart.
Jag inser att min verklighet kanske inte ser ut som alla andras. I mitt liv finns många så kallade ensamkommande flyktingbarn och för mig är de individer, inte en skrämmande massa som vissa tycks tro ska förstöra Sverige. Jag bor i en kommun som ganska nyss tagit sitt ansvar och tagit emot ett större antal flyktingar än de tidigare gjort och det är jag glad över.
Den här hösten har jag gråtit massor. Över människor som dör i Medelhavet. Över det hat som möter de som överlever. Över de som dödas av någon som vill förändra världen på ett sätt som få kan acceptera. Över de politiker som hetsar andra att använda våld. Över att någon väljer att bränna ner ett framtida flyktingboende i min närhet. Över mina nuvarande och gamla elever som är så viktiga för mig och som är värd en lika trygg värld som du och jag.
Jag hoppas att det vänder nu. Att vi som inser att hat inte är den rätta vägen kan bli norm. Att de som vacklar kan byta sida. Att sätta byggnader i brand är idioti. Det finns inget mildare ord. Jag skäms över att bo i ett land och en kommun där något sådant händer. Så dumt, så korttänk, så extremt korkat och omänskligt.
Och ja, det här är en bokblogg och därför ska jag tipsa om några böcker som jag tycker att ni ska läsa:
Om det vore krig i Norden av Janne Teller, en riktigt tänkvärd liten bok i form av ett pass, som vänder på perspektiven.
Little Beeav Chris Cleeve handlar om en flicka med samma namn som flytt till Storbritannien.
Medan mörkret fallerav Anna Lihammer är en deckare som utspelar sig på 30-talet, men som är smärtsamt aktuell.
Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, handlar om Sverige på 90-talet och en mördare som sökte upp människor med annat ursprung. Skrämmande aktuell även den.
Drömmen om Sverige av Niklas Orrenius. Hälften av Syriens 22 miljoner invånare är nu på flykt. Härmöter du några av dem.
Carolina utmanar mig att skriva ett inlägg om flyktingbarn i litteraturen, efter uppmaning från Bläddra, bläddra. Ett sätt att försöka lyfta världssituationen även i bokbloggarsfären. För en mycket blödig bloggare, som gråtit av såväl sorg över människors ondska och glädje över deras godhet, passar utmaningen fint.
Christina Wahldén har skrivit två böcker om Ombeni som flytt från Kongo till Sverige. Vad hon varit med om där anar vi först bara, men sedan sipprar den grymma verkligheten fram. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och uppföljaren Min systers dotter har många pappor. Angelägna och gripande böcker, där hoppet trots allt syns i alla fall lite, lite.
I Little Bee av Chris Cleeve handlar om Little Bee från Nigeria och hennes önskan att få börja ett nytt liv i Storbrinannien. En viktig bok om hur dåliga vi är på att ta barn på flykt på allvar. Hur cyniska vi lätt blir.
Så här inledde jag min recension av boken:
Ni vet alla flyktingar som kommer hit. De som bara vill utnyttja vårt land, lura oss och sedan ta hit alla sina släktingar för att ta över vårt land. De har egentligen inga problem alls i sina hemländer. De vill bara leva på bidrag här. Ensamkommande flyktingbarn ni vet, de har skägg och är minst 23 allihop. De lurar oss med sina historier om krig, svält, våldtäkter och de har alla samma historier. Klart de ljuger. Hur farligt kan det vara i Nigeria, Irak eller Syrien? De vill bara utnyttja och lura oss.
Eller?
Niklas Orrenius låter några flyktingar från Syrien få komma till tals i reportageboken Drömmen om Sverige. Inga barn, men flyktingar likafullt och därför får boken vara med. Jag beundrar Orrenius mycket.Han är en skicklig och inte minst modig författare, som aldrig sviker sina ideal och aldrig backar trots att han hotas. Senast handlade det om avslöjandet av rasistbloggaren Julia Ceasars riktiga identitet. Utan modiga människor som Niklas Orrenius hade Sverige varit ett mycket sämre land.
Mitt i allt elände måste jag också tipsa om Annelie Drewsens fina, varma och mänskliga Spring, Amina!Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Kom igen, Amina!
Jag och Annelie pratade en gång om bristen på vardagliga berättelser om flyktingbarn och nu har hon fyllt den luckan. Men visst behövs fler sådana böcker.
Veckans tema på Kulturkollo har fått titeln Löften, önskningar och nystart. Om ett par dagar är det nystart för mig och mina elever då vårterminen drar igång. Några av dem har gått endast en termin på gymnasiet och är mitt inne i en omstart själva. Jag har bara arbetat ett år på programmet och börjar landa, men visst är det ofta både roligt och jobbigt att börja om.
I vår kommer jag också återvända lite till Introduktionsprogrammen och Språkintroduktion. De elever som går på dessa program har verkligen börjat om, många har just kommit till Sverige från länder där de inte längre kan leva, andra har “bara” lämnat en misslyckad högstadietid och försöker nu ta de betyg de tidigare inte fixat. Vi kan inte ge dem några löften, men utan tvekan se till att de vågar börja drömma och önska.
Christina Wahldéns böcker om Ombeni, som kommer ensam till Sverige är bra för att försöka förstå hur det känns att komma till ett nytt land. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och den är stark och nattsvart. För att förstå situationen för de människor som flyr Syrien lite bättre rekommenderar jag Niklas Orrenius Drömmen om Sverige. Jag lovar att ingen, absolut ingen, vill byta plats med dessa människor. När jag började arbeta med nyanlända flyktingar 2008 kom de flesta från Irak. Flera av dem hade släktingar som istället flytt till grannlandet Syrien och det var dit de åkte för att träffa nära och kära. Nu finns det landet inte kvar.
På samma sätt blev under en resa till Kenya 1998 rekommenderade att nästa gång åka till Zimbabwe, landet som då var ett av Afrikas mest välmående. Robert Mugabe hade styrt landet sedan självständigheten 1980, först som hyllad frihetshjälte, men med tiden mer och mer maktgalen. Nu är Zimbabwe ett fattigt land som behöver bistånd. Många har flytt. Jag tror att det inledningsvis tycktes ganska naturligt att det fanns ett hat mot de få, ofta vita, som ägde det mesta. Nu handlar det inte om huruvida du är vit eller svart, utan om du är för eller emot Mugabe. I alla fall enligt det här reportaget.
Det kommer inga flyktingströmmar från Zimbabwe, de flesta befinner sig troligen i grannländerna, eller kanske i forna kolonialmakten Storbritannien. Från andra länder tar de sig hit, om än i små mängder sett till det absurda antal människor som just nu befinner sig på flykt i världen. Det är då viktigt att de som kommer hit finner sig och inte klagar över något. Så har diskussionerna gått de senaste dagarna, sedan en grupp flyktingar räknat med en resa på en timme, istället fått åka femton och sedan har mage att ifrågasätta. Först tänkte jag också som Lena Melin, att de borde sansat sig för att inte förvärra situationer för sig själva och för andra som flyr till Sverige, men sedan insåg jag att de inte alls behöver det. Så här skriver Erika Hallhagen i en krönika i SvD:
Nu har flyktingarna alltså klivit ur sin buss, många av dem har förklarat att de fick beskedet om att de skulle resa i en timme och att den timmen istället blev till femton och att de landade mitt i ingenting. De känner sig lurade. Säkert rädda också. Och arga. Och den sistnämnda känslan är inget den osynliga regelboken godkänner. Vi infödda svenskar får protestera och bråka, men faen den som kommer hit från en krigshärd och inte fattar att detta är paradiset.
Och ja, så är det väl. Den som kommer hit ska vara tacksam och det tror jag att de är, men det betyder inte att de behöver tiga still i alla situationer. De får en nystart, men de behöver en nystart värd namnet. På ett sätt är det ett sundhetstecken. En människa är en människa är en människa.
Ibland har jag funderat över det faktum att jag växte upp innan internet fanns, innan sociala medier existerade, innan mobilkamerorna, innan rykten kunde spridas och bilder delas i ett klick. Hur skönt det är att bilder från fester inte fanns, mer än möjligen i pappersform någonstans, om någon orkat ta med en kamera och sedan lämna in filmrullen. Risken var minimal att fångas på bild i en prekär situation. Inte för att jag hamnade i så många sådana, men visst finns det tillfällen som jag är glad inte förevigdes.
När Christina Wahldén skrevKort kjolsåg samhället mer ut som då jag växte upp och därför har hon nu skrivit Villig, som hon kallar “Kort kjol 2.0”. Samma vidriga händelser, men i en annan kontext. Samma samhälle på ett sätt, då det fortfarande är tjejen som ifrågasätts, men ändå ett helt annat.
Huvudpersonen i Villig heter Nora och går i sjuan. Hon är ihop med Edvin, som går i nian. De har haft sex tidigare, men nu när Edvin vill ha sex på skolans toalett är Nora inte alls med på det. Hon förstår inte riktigt vad som händer, men Edvin verkar bli upphetsad av att hon gör motstånd. Han slår henne, drar henne i håret, vänder henne på mage på det hårda kakelgolvet och tvingar sig på henne. Nora vet att hon borde skrika, men det kommer inte ett ljud ur henne. Hon gör i alla fall måtstånd, slåss och sparkar, men det hjälper inte. När han till slut drar sönder hennes trosor och tvingar in sin kuk i henne kommer skriket. Han skriker också, men av en annan anledning, påpekar hur skönt det var, drar upp byxorna och glider ut från toaletten.
Ida har också haft sex med Edvin, på en fest då hon var aspackad. Någon filmade och lade ut filmen på YouTube och Facebook. Nora var ihop med Edvin då, hon blev förbannad och delasde filmen. Varför skulle hon inte när horan Ida snodde hennes kille. Det var bara några veckor sedan. Nu är situationen en annan.
Nora vägrar gå till skolan. Hennes mamma är orolig. Klassföreståndaren Anders ringer och undrar vad som hänt. Han såg Nora storma iväg från skolan efter händelsen med Edvin och är också orolig. Det går en månad, sedan berättar Nora för sin syster Tuva och hon tänker inte hålla tyst. Föräldrarna får veta, de ringer skolan, Tuva kontaktar lokalpressen och sedan är det igång. Edvins lillasyster Hedda blandar sig också i, liksom Edvins mamma och snart har Facebooksidan “Fria Edvin!” över femhundra likes. Det blir tydligt hur händelsen inte bara påverkat Nora och Edvin, utan alla runt omkring dem.
Berättelserna om Nora och Ida griper tag i mig och Wahldén har utan tvekan lyckats skildra dem väl, utan att för den skulle göra språket för krångligt. Jag är också glad att en lärare faktiskt porträtteras hyfsat väl i en ungdomsbok, det händer inte ofta. Klassföreståndaren Anders är långt ifrån felfri, men han är i alla fall mänsklig. Det är rektorn som får ta smällen, för han är verkligen helt utan stake. Den konflikträdda kuratorn Åsa är inte heller någon att hänga i granen.
Jag skulle definitivt läsa Villig med elever på högstadiet. Den är råare än Kort Kjol på ett sätt, men samtidigt mer saklig och distanserad. Christina Wahldén själv berättade på Twitter i somras att hon trodde att få lärare skulle våga läsa den och absolut inte högt, men jag skulle absolut kunna göra det. Det är en viktig bok och tyvärr väldigt aktuell.
