Istället för Onsdag kväll strax före sju


Under Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Elaf Ali, Nora Khalil och Melody Farshin, tre unga författare som skildrar förorten i böcker för unga läsare. De talade en hel del om hur synen på förorten skapar stereotypa föreställningar och vikten av att berättelser som skildrar förorten inifrån blir fler. Det fick mig att tänka på en av de mest stereotypa skildringar jag läst, som tyvärr är väldigt populär bland lärare och därmed når många elever. Just att den är så populär gör kanske att många kommer att reagera på det här inlägg, men det behöver skrivas. Boken jag tänker på heter Onsdag kväll strax före sju och är skriven av Mats Berggren. Den utspelar sig i den fiktiva förorten Alsta och börjar i slutet med att en femtonårig kille hittas knivskuren och senare avlider av sina skador. En effektiv inledning och sedan tas vi tillbaka ”Innan”, till ett klassrum med en hopplös lärare och minst lika hopplösa elever. Rätt in i en orgie av könsord, som läraren bemöter minst sagt lojt. En klassiskt stereotyp skildring av ett högstadieklassrum i en förortsskola. Låt gå för att läraren bjuder på tårta när en av eleverna lyckas extra bra på ett läxförhör, men det är mest konstigt det också.

I karaktären Abdi, killen som gillar att skriva låttexter, finns någon slags försök till komplexitet. Hans kompis, eller ”bror”, Daniel stannar istället vid en klassisk värsting, utan några goda sidor, möjligen skymtar några fram hemma, men då finns hans pappa, Sverigedemokraten där, för att riktigt ösa på med fördomar och trycka på att invandrare minsann också är rasister. Ville, en svensk värsting med en mamma som inte orkar ta sig ur sängen, gör trion komplett. Tillsammans rånar de svennar och drar kniv när tillfälle ges. Som man gör i förorten, eller?

Och så tjejerna. Jamila och Rakel lånar frivilligt Utvandrarna på biblioteket och stannar där på rasterna. Jamila, osminkad med slöja, Rakel, sminkad och iklädd linne. Just i det korta stycket om Utvandrarna och beskrivningarna av hur flera av ungdomarna identifierar sig med filmen som de ser i skolan, tillhör däremot det jag gillar med boken. Här märks en berättarglädje, liksom den gör när Abdi håller på med musik. Den tredje tjejen är Nalin, som utsätts för trakasserier av mer religiösa invånare i förorden. Representationen är det alltså inget fel på, men nyanserna saknas. Det finns en ansats till att skildra olika sorters muslimer och invandrare, men under ytan är det förtryck som står i centrum både på grund av religion och kön. Ett förtryck som inte problematiseras nämnvärt och inte heller sker det gällande den väldigt snäva mansroll som killarna i boken lever inom. Det är så tydligt att förorten beskrivs ur ett utanförperspektiv och jag provoceras av det.

Onsdag strax före sju vänder sig till läsare i åldern 12-15 år. Många är de lärare som väljer att läsa den med elever och jag förstår faktiskt inte varför. Nu är det inte bara lärare som gillar boken ska sägas, för den tilldelades Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris till årets bästa barn- och ungdomsdeckare 2014. Det jag reagerade på när jag läste boken första gången är de extremt stereotypa och endimensionella karaktärerna. Jag förstår att det är praktiskt att välja en tunn bok, speciellt en som dessutom är spännande, men den förenklar verkligheten och förstärker fördomar. Det är bra att vi får möta så många som sex karaktärer huvudkaraktärer, men ingen tillåts utvecklas. Jag hade istället önskat mig färre karaktärer som fått mer plats och fler sidor.

Så här skrev jag om boken när jag läste den:

En kollega läste boken samtidigt och när jag frågade vad hen tyckte blev svaret det något diplomatiska: jo, det fattas inte mycket för att alla stereotyper ska vara representerade. Och ja, så känns det lite. Som att Berggren verkligen ansträngt sig för att bredda rösterna som får komma till tals, men sedan förenklat dem så mycket att det inte blir mer än ett gäng stereotyper kvar. Jag sågar inte Mats Berggren som författare, för han har skrivit många böcker som är riktigt bra. Även väldigt lättlästa böcker. Den här gången tycker jag inte att han har lyckats.

[…]

De elever som behöver lättlästa böcker behöver inga fördomsfulla porträtt av ungdomar, de behöver karaktärer som är mångfacetterade och de klarar av att läsa om sådana personer. Nu blir det istället helt platt och i alla fall för mig föga engagerande. Tyvärr. Jag önskar mig lättlästa böcker där många röster får höras, inte bara förenklade och stereotypa sådana. Inga värstingar, inga förtryckta tjejer. Eller i alla fall inte bara.

För att vara helt säker på att jag fortfarande tycker på samma sätt läste jag om boken igen. Min syn på den hade inte förändrats. Snarare tyckte jag ännu sämre om den och blev förbannad på hur stereotypa föreställningar fortfarande accepteras och ännu värre, ses som sanna. Sex karaktärer är dessutom för många för att hinna utvecklas på 200 sidor. Nu vet jag att serien fortsätter och jag har inte läst de följande böckerna. Däremot står jag fast vid att Onsdag strax före sju inte är en bok jag skulle valt att läsa med mina elever om jag fortfarande haft kurser på grundskolenivå. Kanske hade boken sett annorlunda ut om den kommit ut idag, men risken är stor att det fortfarande hade blivit en bok likt dem Melody Fashin suckar åt, som endast skildrar förorten som en plats för våld och gärna vill se ett hedersmord i den för att kunna diskutera viktiga frågor. Så glömmer vi också allt det vanliga liv som de flesta lever i förorten. Nora Khalid påpekar att omslaget på hennes bok Yani är väldigt ovanligt. Sällan porträtteras killar i förorten som helt vanliga tonåringar. Bilden av dem måste bli mer komplex och nyanserna fler. Något som också diskuterades under ett seminarium om deckare som handlar om gängkriminalitet där författarna var ense om att fördomarna är för många och att vi måste kunna diskutera t.ex. machokulturen och våldet utan att skapa platta karaktärer och förenklade sanningar. För mig handlar det inte om att endast den som bor i förorten skulle ha rätt att skildra den, men nyanserna får aldrig försvinna. Det handlar inte heller om att blunda för de problem som faktiskt finns, men det finns bättre sätt att göra det på än att reproducera stereotyper.

Om jag arbetat på högstadiet hade jag istället låtit mina elever läsa någon av de här böckerna:

Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long handlar också den om ett kompisgäng. Tre grabbar som snor en bil och ingenting blir som de trott. Precis lika tunn och lättläst som Onsdag kväll strax före sju, men så mycket bättre.

Donny av Thomas Halling som tydligt vänder sig till killar på glid i mellanstadie- och högstadieåldern och skildrar ett riktigt tragiskt öde utan att förenkla och faktiskt inte heller döma.

Mizeria, Lowkey och 100K av Melody Fashin utspelar sig också i förorten och våldet finns ständigt närvarande, men i böckerna skildras också så mycket annat, både positiva och negativa saker. Det blir tydligt att förorten faktiskt också är en plats där vanliga människor bara försöker leva.

Min bror monstret av Mårten Sandén där relationen mellan två bröder står i centrum. De rör sig båda i den kriminella världen om än med olika insikt om vad som egentligen sker.

Så nära att det bränns av Christina Lindström som också handlar om kriminalitet och destruktiva vänskapsförhållanden, men som innehåller en huvudkaraktär som tänker, känner och försöker komma ur sitt destruktiva kompisgäng. Dessutom är det inte förorten utan innerstaden som är berättelsens fond, vilket gör att författare klarar sig från det krystade utifrånperspektivet.

Yani av Nora Khalil för att alla killar i förorten inte är våldsamma och för att det blir så tydligt att drömmar ser väldigt lika ut överallt. En dröm är den om trygghet. Dessutom finns en önskan att faktiskt räknas på riktigt även för myndigheternas representanter.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali för att även flickorna behöver få synas och för att vi faktiskt behöver prata om hedersvåld, men utan att göra alla män i förorten till fördomsfulla, kvinnohatande monster.

Efter Tupac och D Foster av Jacqueline Woodson handlar också om flickor och de växer upp med våldet kring sig. Woodson tar oss tillbaka till 90-talet vi får följa tre vänner som är på väg in i tonåren.

Ya Leila av Donia Saleh passar kanske snarare för gymnasiet än för yngre elever, men det är en fin skildring av vänskap och den kulturkrock som kan uppstå när unga från förorten möter politiskt korrekta unga från andra delar av samhället. Riktigt bra.

The hate U give av Angie Thomas som ger ett amerikanskt perspektiv på hur fördomar om människor kan förstöra liv.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, som inte alls handlar om förorten utan om jämlikhet och hur killar och tjejre behandlas olika i skolan och i samhället. Detta utan att göra varken killar eller tjejer till stereotyper.

Kanske håller du inte alls med mig utan väljer att läsa Onsdag kväll strax före sju, men jag hoppas då att det är ett medvetet val och att samtal kring bristen på nyanser finns med som en del i undervisningen.

Andra inlägg om alternativ till klassiska och kanske slentrianmässiga bokval i skolan är Om du tänkt läsa Ondskan, Istället för I taket lyser stjärnorna och Istället för Pojken i randig pyjamas.

Rulla till toppen
%d bloggare gillar detta: