Ricky Gervais

Veckans kulturfråga v.20 2022

I helgen gick musiktävlingen Eurovision Song Contest av stapeln och jag tänkte att vi den här veckan ska ge oss ut på en kulturell resa i Europa. Någon koppling till just ESC är definitivt inte nödvändig. Däremot finns det ju en massa annan trevlig kultur att lyfta fram.

Vilken kultur från ett land som tävlade i Eurovision vill du lyfta fram?

Jag kan inte ett ord franska, men definierar mig ändå som någon slags frankofil. Anglofil också förvisso och får jag välja är det brittiskt och franskt som gäller. En fransk författare jag gillar, men inte läst något av på ett tag är Delphine de Vigan. Senaste boken heter Om det inte vore för dig och var fantastisk. I augusti kommer Där barnen är kungar. Det brittiska får representeras av fantastiska After Life av och med Ricky Gervais. En nattsvart, men också varm och faktiskt även rolig serie om en man som mister sin fru och planerar att supa ihjäl sig.

Lite otippat har jag också flera polska favoriter och då främst poeter. Jag tänker främst på Wisława Szymborska som tilldelades Nobelpriset 1996 och Adam Zagajewski som aldrig hann få det. En annan polsk favorit är Olga Tokarczuk som jag verkligen vill läsa mer av. Hittills har jag läst Styr din plog över de dödas ben och delar av Löparna.

Australien är ju faktiskt med i Eurovision och då vill jag passa på att lyfta fram en av förra årets bästa tv-serier The Newsreader  som utspelar sig på en tv-station på 80-talet. I mars avslöjades att det blir en andra säsong och det ser jag verkligen fram emot. En bra bok med några år på nacken som också blev tv-serie är The Slap av Christos Tsiolkas. Den utspelar sig i Melbourne och handlar om en grillfest där en man ger ett barn en örfil. Det är inte hans eget barn och gästerna på festen turas om att berätta sin version av händelsen och dess efterdyningar. Min absoluta favoritdystopi utspelar sig i samma stad i en tid då världen håller på att gå under av kärnvapen och de sista levande människorna finns i just Melbourne. Jag talar om On the Beach av Nevil Shute.

After Life säsong 3

Tre säsonger har det blivit av serien After Life, skapad av komikern Ricky Gervais och nu har jag sett sista avsnittet. Gervais spelar själv huvudrollen som Tony, änklingen som sörjer sin döda fru Lisa så mycket att han nästan slutat leva. Första säsongen var nattsvart. Då ville han inget annat än att supa ihjäl sig, men märkte att han faktiskt inte var riktigt så ensam som han trodde och levde vidare trots ett stort, svart hål där hjärtat tidigare suttit. Andra säsongen betyder någon slags återgång till livet, men det är inte lätt och han vill fortfarande ge upp. Den tredje säsongen ger en avslutning som känns genomtänkt och värdig. Gervais tar hand om sina karaktärer, även om alla inte vill leva på det sätt som vi kanske hade önskat.

Tony jobbar fortfarande på lokaltidningen som hans svåger driver. Han har något slags förhållande med Emma, som arbetar på sjukhemmet där Tonys far bodde sin sista tid. Det är dock tydligt att han inte är redo att släppa Lisa och det gör det komplicerat. Supandet har dock avtagit något, men filmerna som Lisa lämnat till honom är fortfarande det som får honom att fortsätta. Filmerna och hunden Brandy. Kanske är det lätt att tycka att Tony borde ryck upp sig och fortsätta sitt liv. Han har ju ändå ett. Jag förstår ändå att det inte går. Hur börjar man om när det perfekta livet inte längre finns?

Jag saknar Sandy (Mandeep Dhillon) och Roxy (Roisin Connaty) i denna avslutande säsong. Roxy finns med i berättelsen som brevbäraren Pats flickvän, men hon befinner sig i bakgrunden. Många av se fantastiska karaktärerna finns dock kvar och några nya tillkommer. Lenny, Tony kollega och tidningens fotograf växer och på sitt stillsamma sätt lyckas han förmedla både kärlek och lojalitet till sin sörjande vän. Stora känslor gestaltas med små medel och Ricky Gervais manus är helt lysande. De dagliga samtalen med änkan Anne (Penelope Wilton) på kyrkogården är något av det finaste jag sett i en tv-serie.

Det är en konst att kombinera bottenlös sorg med humor, men Ricky Gervais har verkligen lyckats med det i After Life. Visst är Tony en bufflig idiot ibland, men han har ett gott hjärta. Gervais har skapat ett gäng trasiga och udda karaktärer i en anonym brittisk småstad som är lätta att ta till sitt hjärta. Undantaget är den ytterst osympatiske teaterledaren, men han är som tur är inte med så mycket. En del av mig vill se om serien direkt och jag är säker på att jag då hade upptäckt tusen detaljer som jag missat. Har du ännu inte sett After Life rekommenderar jag dig verkligen att göra det.


Om serien

After Life, (2019-2022) 18 avsnitt uppdelade på tre säsonger.

Skapad, skriven och regisserad av Ricky Gervais. Finns att se på Netflix

Just nu i februari 2022

Trots att februari hittills bjudit på såväl snö som regn är det skönt att januari är över och att det snart går att ana ljuset. Idag är första lördagen i månaden och därmed dags för en just-nu-enkät. Själv befinner jag mig just nu i Varberg och njuter av läsning och trevligt sällskap i form av ett gäng bokbloggare. Så himla lyxigt!

Just nu läser jag allt och inget. Många böcker påbörjas, men få blir utlästa. Jag är dock mitt i I en annan klass av Emma Leijnse som är ruskigt bra, men behöver läsas i små portioner. Dessutom läser jag vidare utifrån listan med böcker jag inte hann läsa under 2021 och just nu är det Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal som gäller. Den gillar jag skarpt. På jobbet läser jag Gräns av John Ajvide Lindqvist när eleverna har sina lässtunder.

Just nu tittar jag på Göteborg Film Festival digitalt, eller jag försöker i alla fall ta mig tid till det, men eftersom filmerna ligger ute så kort tid digitalt har det tyvärr blivit en del halva filmer. Tre filmer har jag hunnit blogga om hittills och av dem var nog Så jävla easy going bäst. Rekommenderas! Jag har också börjat se tredje och sista säsongen av After Life av och med Ricky Gervais. Helt fantastisk, som väntat.

Just nu lyssnar jag på Att segra är banalt av och med Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Som alltid går det långsamt när jag lyssnar på ljudbok, men jag gillar den. Faktiskt så mycket att det fysiska exemplaret jag lånat på biblioteket endast använts för att läsa om en del av breven.

Just nu längtar jag efter vår. Vem gör inte det. Samtidigt har jag det rätt bra just nu och februari bjuder på en del trevligheter. Eftersom jag just haft covid och restriktionerna dessutom är på väg bort, hoppas jag att dessa trevligheter går att genomföra. De 18 februari är det till exempel 25 år sedan jag och maken träffades. Det ska vi självklart fira och det ser jag fram emot. Innan dess är det sportlov och det längtar jag också efter. Och så är det OS. Jag är kluven, men kommer nog ändå titta. Sådär jättepepp är jag dock inte av diktatoriska skäl.

Besvara gärna enkäten själv och kika in hos mina forna kulturkollokollegor Anna, Helena och Ulrica, som också besvarat den.

Fem personer jag återupptäckte 2021

Varje kulturår innebär ny musik, nya böcker, nya filmer, nya tv-serier. Nytt och fräscht. Allt är dock inte nytt och idag listar jag fem kulturella personer som jag återupptäckte 2021.

Melissa Horn Vilket lyckokast att jag såg förra årets upplaga av Så mycket bättre. Nu har jag lyssnat om och om igen på Melissa Horns musik och som jag älskar. Jag hade kunnat lista halva gänget, men nöjer mig med …

Andreas Mattsson som var en idol som sångare i Popsicle, men efter Så mycket bättre har jag lyssnat på en massa annan musik han gjort. En sådan fantastisk låtskrivare.

Ricky Gervais Visst har jag tyckt att han var lite rolig, men också ganska plump och lite väl brutal ibland. Under 2021 såg jag dock de första säsongerna av After Life och bilden av Gervais breddades. Det är en så otroligt bra serie, smärtsam, ärlig, varm och trots att det ganska ofta är nattsvart, faktiskt också riktigt rolig. 

Lana del Rey Mycket musik idag, men där är det lätt att identifiera det återupptäckta. Jag har lyssnat på Lana del Rey förut, men inte så mycket som under 2021. Faktum är att hon hamnade överst när Spotify sammanfattade mitt musikår.

Christina Wahldén är en författare jag läst mycket av, men det var länge sedan. I år har jag läst de två första delarna av hennes Darwindeckare och de var fantastiska.

 

O listar 2021

Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.

Årets mest oväntade: Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall. 

Årets klassiker: Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.

Årets knock out: Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint. 

Årets nostalgitripp: Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet. 

Årets kvinnokamp: Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.

Årets gråtfest: Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättre att det nästan var löjligt. 

Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnet om William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra. 

Årets obehagligaste: Insekt av Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.

Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.

Årets dystopi: En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur. 

Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.

Årets grafiska: Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.

Årets nya bekantskap: Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna. 

Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen. 

Årets ögonöppnare: Stöld är Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.

Årets viktigaste: I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.

Årets återseende: Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till. 

Årets huvudperson: Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.

Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.

Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Father med en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.

Årets kulturella höjdpunkt: Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.

Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.

Årets allkonstnär: Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vi och som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.

Årets blogg: Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.

Årets skämskudde: Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.

Årets splatterorgie: Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.

Årets debut: Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.

Årets förlag: Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson. 

Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra. 

Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After life är utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll. 

Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljer var väldigt, väldigt bra. 

Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.

Årets “men-för-i-helvete”: Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.

Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.

Årets önskar att jag skrivit själv: Em av Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.

Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

Just nu i januari 2022

Det är lite svårt att fatta att det är nytt år och därför känns det lite extra svårt att göra en genomgång av det kulturella nuläget, men jag gör ett försök. Dags för en just-nu-enkät på det nya årets första dag. Kika gärna in hos Anna, Helena och  Ulrica som också svarat.

Just nu läser jag Felix ever after av Kacen Callender och Nattfalkarna av Elly Griffiths, men mest sammanfattar jag det jag läste förra året och snart följer en massa listor och diagram.

Just nu tittar jag på andra säsongen av Emily in Paris. Jag är inte lika superförtjust som jag var i första säsongen, men den är fortfarande småcharmig. Jag har också gett Tunna blå linjen en ny chans, eftersom den dyker upp på en massa topplistor över tv-året som gått, men jag är ännu inte helt övertygad. Familjen O har återvänt till fina Young Sheldon där vi befinner oss mitt i den tredje säsongen.

Just nu lyssnar jag på Alba Augusts debutalbum I still hide som är smått fantastiskt. Jag försöker också lyssna på Att segra är banalt av och med Carl Johan De Geer och Johanna Frändén som är väl inläst och stundtals briljant, men det funkar inte med ljudböcker för mig just nu. Det gör det ju i princip aldrig förvisso, men ju tröttare jag är desto svårare är det att lyssna. Jag har reserverat den på biblioteket och hoppas kunna byta till pappersbok snart.

Just nu längtar jag efter att klippa mig. Det ska jag göra på måndag för första gången sedan i maj. Jag ser också fram emot att se tredje säsongen av charmiga Plan Cour Vad hjärtat vill som släppa på Netflix idag. Sedan längtar jag också väldigt mycket efter den tredje och vad det verkar sista säsongen av After life. Fantastisk serie.

Så här såg det ut för exakt ett år sedan.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Just nu i januari 2021

Nytt år, men samma gamla utmaning som är en tradition sedan kulturkollotiden. Häng gärna på du också!

Just nu läser jag Hamnet av Maggie O’Farrell. Hoppas att hjärnan är med, för det var den inte när jag testade förra gången i november.

Just nu tittar jag på After Life av och med Ricky Gervais. Riktigt bra!

Just nu lyssnar jag på Vinter i P1 och har hittills hört Johannes Anyuru och Lisa Nilsson. Två fina program.

Just nu längtar jag efter ljus, men samtidigt vill jag att tiden ska gå långsamt, långsamt så att jag får vara ledig länge.

Flera av mina kulturkollovänner svarar också så kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica. Och du, glöm inte att svara själv också.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: