Colm Tóibin

Böcker att se fram emot i juni

Snart dags för sommar, ledighet och en massa lästid. Tur då att det dyker upp nya böcker även i juni även om bokhögarna redan är gigantiska. Följande böcker ser jag fram emot att stifta bekantskap med:

Jag kom inte ut – jag blev mig själv, Ann-Christine Ruuth, Norstedts förlag, 1 juni

Svarta segel, Rebecka Edgren Aldén, Romanus & Selling, 1 juni

Ruth & Pen, Emilie Pine, Wahlström & Widstrand, 3 juni

Efter Tupac och D Foster, Jacqueline Woodson, Natur & Kultur, 3 juni

Den avgörande striden, Gellert Tamas, Bokförlaget Polaris, 6 juni

Soluppgång över strandpromenaden, Jenny Colgan, Norstedts förlag, 6 juni

Asynja: Frejas svärd, Elisabeth Östnäs, Lina Neidestam, Bonnier Carlsen, 7 juni

Den fjärde doktrinen, Denise Rudberg, Bookmark förlag, 7 juni

Häger, Ann Cleeves, Albert Bonniers förlag, 7 juni

De som överlevde, Kelly Rimmer, Louise Bäckelin Förlag, 8 juni

Drömmar till salu, Ada Wester, Piratförlaget, 8 juni

Fyra minuter över tolv, Conny Palmqvist, Bonnier Carlsen, 8 juni

Go big or go home, Niclas Christoffer, Bonnier Carlsen, 9 juni

En hemlig sommarnatt, Ester Roxberg, Maximilian Svensson, Rabén & Sjögren, 10 juni

Mästaren, Colm Tóibín, Norstedts förlag, 13 juni

En odyssé, Daniel Mendelsohn, Natur & Kultur, 14 juni

Sanningen om ostrondykerskan, Caroline Säfstrand, Forum Bokförlag, 16 juni

Alla fredagsaftnar samlades man, Eva Öhrström, Natur & Kultur, 20 juni

De galna kvinnornas bal, Victoria Mas, [sekwa], 21 juni

Mörk flod, Deon Meyer, Weyler förlag, 22 juni

100 dikter, Seamus Heany, Natur & Kultur, 23 juni

Tiden är en mor, Ocean Vuong, Natur & Kultur, 23 juni

Samtidigt inuti, Mårten Melin, Rabén & Sjögren, 24 juni

Innan morgonen gryr, Anna Lönnqvist, Norstedts förlag, 27 juni

Boktolvan 2021

Jag klarade inte riktigt  Boktolvan 2020, men läste i alla fall böcker av nio författare och påbörjade två. Några olästa och halvlästa får följa med in till årets lista och de kombineras med några nya namn. Målet är som vanligt att läsa böcker av tolv av författarna på listan.

Alain Mabanckou

Colm Tóibín

Colson Whitehead

Deborah Levy

Grazia Deledda

Henrik Bromander

Jean Paul Sartre

Jenny Quintana

Karin Smirnoff

Klas Östergren

Linn Ullman

Louise Glück

Louise Penny

Mads Peder Nordbo

Marilyn French

Muriel Spark

Pascal Engman

Rachel Cusk

Rose Tremain

Sinclair Lewis

Svetlana Aleksijevitj

Veronica Henry

Viet Thanh Nguyen

Vidgis Hjorth

Vem blir årets nobelpristagare i litteratur?

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, jag gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela inlägget här. 


Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 


Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? 

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd.


Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.


Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 


Strax efter klockan 13 vet vi och jag återkommer med kommentarer därefter!

 

Boktolvan 2018

Jag startade utmaningen Boktolvan för många år sedan (första tolvan körde jag 2011), men förra året bestämde jag mig, efter några totalt misslyckade år, att strunta i den. I år gör jag ett nytt försök och min lista på författare som jag ska försöka läsa tolv av består av författare (främst kvinnor) som vunnit eller nominerats till olika litteraturpriser. Många av författarna är sådana jag tänkt läsa något av länge, medan andra är ganska nya bekantskaper. Listan kommer att fyllas på under året, men just nu ser den ut så här.

Barbara Kingsolver tilldelades Women’s Prize for Fiction 2010

Helen Dunmore vann det första Women’s Prize for Fiction 1996

Colm Tóibín har vunnit flera priset i hemlandet Irland och nominerats till Man Booker Prize

Hilary Mantel har vunnit massor för sina tegelstenar, men kanske (troligen) läser jag något annat.

Anne Enright borde jag läst, men jag har bara lyckats påbörja hennes böcker. Tilldelades Bookerpriset 2007.

Maryse Condé har nominerats till Man Booker International Prize och är en författare jag tänkt läsa något av länge.

Emily Fridlund nominerades till Man Booker Prize och hennes bok The History of wolves finns i min Kindle.

Colson Whitehead belönades med National Book Award 2016, Pulitzerpriset 2017 och nominerades till en rad andra priser för sin bok The Underground railroad.

Madeleine Thien nominerades till Women’s Prize for Fiction för sin Do not say we have nothing.

Fatima Bremmer tilldelades Augustpriset för sin Ett jävla solsken.

Salim Bachi tilldelades Prix Goncourt de premiere novel och har utsetts till den största författaren i sin generation i hemlandet Algeriet.

Kamila Shamsie har nominerats till såväl Women’s Prize for Fiction som Man Booker Prize. En författare jag länge tänkt läsa något av.

Auður Ava Ólafsdóttir har nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Marlon James har vunnit en rad priser och i januari kommer hans En kort krönika om sju mord på svenska.

Chigozie Obioma nominerades bland annat till Man Booker Prize 2015 för sin debutroman Fiskarmännen.

Isabelle Ståhl debuterade 2017 och har nominerats till såväl Augustpriset som Borås tidnings debutantpris.

Faïza Guéne belönades 2007 med Peter Pan-priset av IBBY för sin debut Kiffe kiffe imorgon.

Rose Tremain tilldelades Orange Prize for Fiction 2008 för sin bok The Road home.

Dags för Tóibin och Leandoer


Nu börjar hjärnan bli mör och det här är sista inlägget från årets Stockholm Literature för mig här. Ett par inlägg har det också blivit på Kulturkollo.

Colm Tóibin är årets huvudperson på många sätt och det är tredje gången han äntrar scenen. Den här gången tillsammans med Kristoffer Leandoer. Samtalet ska handla bland annat om mammor.

Nora Webster, som jag köpte signerad i går, handlar om en kvinna som blir änka och får ta hand om sina barn ensam. Leandoers senaste bok September handlar om en mamma som dör. Två mammor.

Leandoer talar om hur Tóibin tar stora saker och gör dem små och vardagliga i sina böcker. Hemmets närhet i kontrast till den stora världen. Att ge Tóibin ordet är att få en ström av ord tillbaka. Han berättar, deklamerar och funderar med sin fantastiska stämma och dialekt. Han menar att han som författare inte har kontroll över vilka vägar historierna tar. Att hans första bok skulle utspela sig i hembygden, den mörka och händelselösa, var en omöjlighet och han drog till Barcelona. Problemet var att han en vit in i boken inte hade något att säga. Han tänkte att han skulle blunda och sedan skriva ner det han tänkte på. Han fick fram meningar om havet med ett grått ljus över. Då lät han de irländare som han placerat i Spanien resa hem igen. Då blev det lättare att skriva. Han blev lyckligare, men överraskad, då att han inte trodde att det tråkiga, grå, konturlösa landskapet kunde vara fonden till bra historier.

Tydligen har Tóibin sagt att en lycklig barndom ger ett tomt papper och han fortsätter nu med att tillägga att det inte går att skriva utifrån ren lycka. Behövs en förlust av den lyckliga barndomen?, undrar Leandoer. Kanske är det så med oss alla att vi har förlorat något, om inte annat för att vi alla varit tonåringar och därmed förlorat sin barndom. Kanske har hans katolska uppfostran bidragit, säger Leandoer och det håller han med om. Men även en protestantisk uppfostran måste ge några bra effekter, säger Tóibin, då det i alla fall lär er att ta ansvar för era handlingar.

Sorgen i Nora Webster är massiv, men Tóibin ville leka med hur en mor måste spela normal och gå upp varje morgon för sina barns skull. Ytan är normal, men under finns sorgen. Det gör att läsaren kan följa karaktären på olika plan, på ett annat sätt än de som möter henne. Hon har en mask som vi läsare ser och kan se försvinna även när hon inte önskar det.

Hon har aldrig varit speciellt social, men kunnat gömma sig bakom sin sociala man. Nu när han är borta är hennes positiva mask borta. Hon är inte lätt att tycka om och det var något Tóibin ville leka med. Att få läsaren att sympatisera med henne, trots att hon är svår att älska. Han ville skapa en komplex karaktär.

Är det lättare att hantera och tycka om en sådan person i text, undrar Leandoer och talar om hur jobbigt det hade varit att ha henne som t.ex. kusin. Tóibin talar om hur läsaren efter kanske 30 sidor nästan blir Nora och därför är det lättare att acceptera och kanske förlåta.

Leandoer talar om parallellerna mellan Nora Webster och Henry James, som Tóibin också skrivit om. Ja, kanske finns de, en karaktär som utvecklas under många sidor har likheter och det behöver inte vara fel, utan kanske till och med rätt. Även Janes syster har likheter med Nora, som kvinna.

Kvinnor som talar om en sak, en oskyldig samtidigt som de tänker på annat, på samma sätt som män kanske talar om fotboll. Skillnaden mellan ord och tanke fascinerar Tóibin. Han talar också om hur det är lättare att skriva om de som inte har pengar än de som är miljonärer. Det finns ett större mellanrum mellan det liv  som levs och det som kunde ha varit. Tóibin talar om Websters innestängda intelligens och ilska som en del av komplexiteten. Vad ska beskrivas och vad ska utelämnas? Tóibin låter Websters intelligens krocka med de dumma beslut hon gör, för att skapa en oförutsägbarhet.

Faktiskt finns det en viss sanning i Nora Webster genom kopplingarna tills hans egen mor. Vissa små minnesfragment av henne finns i boken, för att skapa en mer levande miljö. Han förlorade också sin far som barn, men trots att han själv är en del av boken, handlar den inte om honom. Han berättar också om hur olika minnen han och hans bror har. ”Han är ingen författare vet ni”, avslutar han.

Boken Nora Webster handlar om en änka, men också om fyra barn som förlorar en far, men på ett sätt också en mor. Barnen tar inte så stor plats, men ibland får de sin mors fulla uppmärksamhet. Tóibin ville undersöka konflikten mellan det hon inte gör och det hon gör. Han talar om att skapa ett mönster som är oväntat.

Det dubbla budskapet är lättare att skapa i text än i film och nu ska Tóibins bok Brooklyn bli film. Det var en märklig upplevelse att få någon annans bilder och att de kända miljöerna kan bli något annat. Nick Hornby skrev manuset och Tóibin är nöjd med resultatet och stolt över hur filmen blivit.

Han vill inte tänka film när han skriver, för då tror han att texten blir riktigt dålig. Den röda mattan är för andra och det är också andra som ska göra hans karaktärer levande för en filmpublik. Visst skulle det kunna göras även med Nora Webster men det är inte hans ansvar. Det som slår mig är dock hur skicklig Tóbin är på att skapa bilder, faktiskt även då han talar. Han är en sann estradör och en berättare ut i fingerspetsarna. Mycket imponerande.

På flykt från en våldsam värld

  
Yukiko Duke inleder med att berätta om hur Jésus Carrasco och Colm Tóibin på ytan skriver helt olika böcker, men att de har fler beröringspunkter än man tror. Jag är mer lockad av att läsa Nora Webster än Flykten, men tycker att det jag läst och hört om Carrasco fascinerar.

Tóibin ursäktar att han kommer att inleda med en kort föreläsning, men lovar Carrasco att han kommer att avsluta med en fråga. Han talar om hur den engelska litteraturen förändrades med Hemingway och de korta meningarna utanadjektiv. Gömda känslor, som inte är lika gömda i spansk litteratur, men finns i Carrascos bok. Pojken känner massor, men det beskrivs inte explicit. Vi får veta vad han känner, utan att det beskrivs. Carrasco menar att han skriver som spanjorerna behandlar skinka, de drar ut saltet och torkar sedan köttet för att koncentrera smaken. Han skriver mycket från början och tar sedan bort för att få ut essensen och maximera språket i få ord. Ni kan alltså äta boken, säger han skämtsamt. Han berättar hur han startar med något litet, ett frö som kan vara  en bild, ett ord eller en förnimmelse. Målet är att identifiera fröet för att se vad det blir, kanske ett helt olivträd. Var är träder i fröet? Det gäller att hitta det. Romanen var mycket längre från början. Inte 6000 sidor, som Carrasco säger först och chockar Tóibin, men väl minst dubbelt så lång, drygt 400 sidor. 

Carrasco började skriva kring en karaktär, pojken och en konflikt. Han avslutade och startade ert annat bokprojekt.  Det blev en färdig bok, men han var inte nöjd. Då återgick han till det övergivna projektet. Det blev till slut den bok som nu kommit ut och gjort succé

Ödet att vara spansk, med inbördeskriget och diktaturen som påverkar litteraturen påverkar även den som inte skriver om det. Carrasco undvek, kanske flydde han,  då det är smärtsamt att tänka på kriget där hans farfar dödades. Det är ett intressant perspektiv, som kanske förklarar varför jag ser mycket spansk litteratur som tegelstenar som utspelar sig långt tillbaka. Carrasco säger sig ha inspirerats av Raymond Carver, William Faulkner och  andra amerikanska författare och försökte skriva som dem. Det gick inte så bra. Tóibin påpekar att det inte går att bara skriva, man måste leva som den författare man vill skriva som. Han återgår till Hemingway, de korta meningarna och hur mycket man måste veta om och kring karaktärerna för att kunna skriva så. Han delar med sig av några till synes innehållslösa meningar i en roman där ingenting egentligen händer. 

Det första och kanske viktigate är att du måste vara ärlig då du skriver, säger Carrasco. Att inte glömma vad som hände i hjärtar då den första instinkten att skriva föddes. Mysteriet att kunna skriva och säga mer än det som står på raderna. Att det blir något man vill skriva, trots att man inte visste hur från början. Carrasco berättar att han läser sin text högt för att försäkra sig om att den låter bra och att den har rätt rytm. Något Tóibin inte gör och inte tror sig kunna göra utan att börja skratta. 

Carrascos bok utspelar sig på en plats utan tydlig geografi, i en tid vi inte riktigt får veta tidpunkten för. Det är ganska nyss, det berättar föremålen om, men det är osäkert när exakt det är. Bristen på vatten är central. Carrasco berättar om hur hans barndom påverkades av just bristen på vatten. Det påverkar kanske hans sätt att skriva, det torra språket där läsaren måste fylla i tomrummen själv, som vattendroppar fyller ut gålen och skapar pölar. Han talar om en film av Hitchcoxk, där det finns en scen där en resväska finns under ett bord med en bomb i, vilket skapar en spänning. 

Tóibin berämmer Carrascos sätt att skriva, hans poetiska språk som passar in i helheten på ett fint sätt. Det skapar en balans mellan der torea oxh det vackra, som Carrasco menar är en slump och en del av det magiska med det skrivna språket.  Carrasco blir nästan generad av berömmet kring hur han använder miljön för att föra handlingen framåt. Han vet inte riktigt hur det blev som det blir.

Tóibin håller med om att den första idén och hur den utvecklas nästan är magisk, men att han ofta blir uttråkad i mitten av skrivandet. Att han inte ger upp är också en del av processen.  Varför sätter man sig hela tiden, varje dag?, undrar Carrasco. Det är en del av mysteriet. Kanske för att vi tjänar massa pengar, säger han och skrattar. Åh, kan jag få lite, undrar Tóibin. Själv menar han att han skulle ha varit en konstnär även om han levde i en grotta, då han inte hade velat jaga med männen och inte heller laga mat med kvinnorna. Kanske verkar det meningslöst med bilder i en grotta, men faktiskt är det så att idag är det bara de bilderna som finns kvar. Även om ingen läser sina böcker i framtiden, så finns han i alla fall i bibliotekskatalogen precis innan Tolstoj. 

Det är smärtsamt att skriva, säger Carrasco, men nödvändigt  och på frågan om vad han gör nu svarar han ”jag sitter här med dig ” svarar han, varvid Tóibin hotar att sätta honom i skamvrån. Svaret blir att han inte skriver någonting, då han just lämnat sitt nya manus till förlaget. 

Vilket samtal det blev. Klart bäst idag.

Stockholm Literature är invigt

  

För tredje gången hålls Stockholm Literature på Moderna Museet och för tredje gången är jag och min andra kulturtantshälft Anna på plats. Lyxigt värre. 

Under invigningen avslöjas att Stockholm Literature kommer att fortsätta även kommande år. 

Stockholm Literature har inga officiella teman, men yttrandefrihet, migration och identitet har varit en röd tråd genom åren. Översättning och översättare är också en viktig del av festivalen. Priset till årets översättare 2014 delas ut till Örjan Sjögren. för hans översättning av Med blod i skägget  av Daniel Galera. Han har tidigare översatt bland annat Clarice Lispector. Marianne Eyre håller tal till Sjöbergs ära och lämnad på ett sätt över stafettpinnen åt honom från en översättare till en annan. 

 Yukiko Duke påpekar med rätta att en internationell litteraturfestival vore omöjlig utan översättare.  
 Colm Tóibin talar om kultur och översättningens betydelse. Inledningsvis talar han dock om hur mycket elände som beskrivs och hur stark idén om vår svärta och dysterhet är. Vi får lov att vältra oss i eländet och mörkret. Allt som översätts påverkas av vår syn på världen. 

Översättning är politik menar Tóibin, då det alltid måste göras ett val av översättaren till vilket språk hen aka översätta till. Han påpekar att det inte finns en engelska, utan många och att översättaren gör ett val. Han ger exemplet om hur Tjeckovs pjäser översattes till irländsk engelska och hur Ryssland haft betydelse för den kulturella utvecklingen på Irland. Översättningar är viktiga för att vår värld ska växa. 

  
Näst på tur är Rosa Liksom och hennes översättare. Liksom berättar om sitt modersmål meänkieli som talades av de första invandrarna till samernas Lappland. Hon liknar språket vid IKEAs köttbullar, runt och konfliktundvikande. 

Nya boken Sånt är livet utgick från en massa människors berättelser, som de delade med henne under den turné runt Finland som hon gjorde efter Kupé nr 6. Hon berättar att den författare som inspirerat henne mest är Nikolaj Gogol.

Liksom talar om dagens Finland där solidaritet inte är ett populärt ord. Då hon var ung var solidariteten på topp. Det som skrämmer henne mest nu är att den akademiska fascismen är på väg tillbaka i Finland. Det är inte längre de marginaliserade som röstar på extrema partier som är farligast, utan akademikerna. Tyvärr känner vi igen tendensen även hos oss. 

Sist men inte minst Alina Serban, performance artist, skådespelare och dramatiker från Rumänien, som framför delar från sina pjäser. Mycket gripande.   

Nu väntar några intensiva dagar med författare jag läst och ännu fler jag tänkt läsa. I år har vi dessutom planerat in lunch, så kanske håller energin ända till kvällen.

Dagens EM-böcker Irland

Chansen att Irland går vidare från Grupp C är obefintlig och därför är det hög tid att göra ett EM-inlägg med irländska böcker.

Tana French är en riktigt bra författare som skriver smarta spänningsromaner som utspelar sig i och runt Dublin. Tre har det blivit hittills och de är alla mycket läsvärda. Tror dock att min favorit är mittenboken Okänt offerI augusti kommer äntligen fjärde boken Broken Harbour

Roddy Doyle som är en gammal favorit. Mest gillar jag hans trilogi om Barrytown som också blivit tre riktigt trevliga filmer. De heter The CommitmentsThe Snapper och The Van. Alla tre är mycket läsvärda, men jag gillarThe Van om pappa Jimmy Sr bäst. Doyles bok The woman who walked into doors om den brutalt misshandlade Paula Spencer är också fantastiskt bra. Läs på originalspråk, en härlig irländsk upplevelse.

Marian Keyes är också en gammal favorit och trots att hennes senaste böcker varit något av besvikelser har jag inte gett upp henne. Har dessutom The brightest star in the sky i hyllan, men då många varit skeptiska till den får den nog stå kvar. Bäst tycker jag att Sushi for beginners och Last chance saloon är.

Maeve Binchy måste också få vara med såklart. nu var det ett tag sedan jag läste något av henne, men under en period läste jag absolut allt. Kanske är Circle of friends den bok jag älskat mest. Jag grät floder och älskade dessutom filmatiseringen med favoriten Minnie Driver.

En irländare jag är nyfiken på är Colm Tóibin, som främst skriver noveller och dyker upp på bokmässan i höst. Ett starkt skäl att stifta bekantskap med honom.

Jag har aldrig läst någonting av Iris Murdoch, men skulle gärna vilja det. Hon föddes på Irland, men levde en stor del av sitt liv i Storbritannien. Hon får vara med ändå. För The Sea, The sea fick hon Pulitzerpriset 1978.

Ta bort halva den titeln så får du The sea av John Banville, som också skriver under pseudonymen Benjamin Black. Jag har inte läst Banville och bara en halv bok av Black. Den senare ger jag troligen ingen mer chans, inte min genre.

Jag absolut älskar I väntan på Godot av Samuel Beckett. En helt fantastiskt absurd pjäs om allt och inget. Har både läst och sett den och tycker att den är underbar.

Jag har läst noveller av James Joyce, men inte mer än utdrag ur mastodontverket Ulysses, som nu kommit i en nyöversättning. Lockar faktiskt lite.

Jag visste faktiskt inte att Bram Stoker var irländare, shame on me, men han föddes faktiskt utanför Dublin. Hans Dracula är verkligen en klassiker. Minns dock att jag tyckte att den var  rätt seg när jag läste den för många år sedan.

Det är också svårt att bortse från klassiska författare som Oscar Wilde och nobelpristagaren Seamus Heaney, två läsvärda herrar.

 

 

Scroll to Top