Boknostalgi

Boknostalgi: Skomakarungen

Skomakaren tog semester mellan hägg och syren, vilket i år blev en ganska så kort historia. Det första jag kom att tänka på när veckans tema kom upp var dock egentligen ingen skomakarsemester, utan en skomakarunge. Skomakarungen är första delen i en serie av Kerstin Sundh, som jag läste om och om igen som barn. Inget ovanligt egentligen, för jag läste varje bok jag ägde om och om igen, men just Skomakarungen var faktiskt speciell. Självklart var jag tvungen att läsa om den när tillfälle nu gavs.

Huvudpersonen Stina bor med sin gamla mormor. Mamman reste till Amerika för många år sedan och det var länge sedan de hörde något från henne. Trots att Stina ständigt hoppas att hennes mamma ska komma tilllbaka, inser hon samtidigt att modern kanske inte ens lever.

Det är väl egentligen mamman som är skomakarungen, för det var Stinas nu döda morfar som var skomakare. Trots att hennes mormor har kvar hans verktyg och mycket väl vet hur man gör ett par skor, tvingas Stina gå i gamla, slitna och alldeles för stora kängor. Att vara skomakare är nämligen ingenting som passar en kvinna. Det krävs en karl till ett sådant yrke. Stina förstår inte riktigt varför, då mormoderns tunga jobb som tvätterska och städerska verkar bra mycket tyngre än det som skomakare.

På framsidan till boken finns bilder av en skolklass med Stina längst fram. Hon är fattigare än de flesta andra, förutom Magda som konstigt nog inte alls verkar lida av att vara annorlunda. Stina själv skäms för sina slitna kläder och skor och faktiskt skäms hon också över Magda, som inte har vett att skämmas själv. Det jag minns av boken är just Stinas skam och hennes oro för att inte passa in. Det jag inte minns är de riktigt feministiska delarna om hur mormor faktiskt gör de där skorna till slut.

Jag älskade att läsa böcker om fattiga människor när jag var barn. Oklart varför egentligen, men karaktärer som Stina och Magda formade mycket troligt min tro på jämlikhet och solidaritet. Skomakarungen är en fin skildring av de som inte har speciellt mycket, men det är ingen eländesskildring, utan en berättelse om hopp som mitt vuxna jag fortfarande uppskattar. Jag hoppas att Stina växte upp och blev den där skomakaren som tog semester just nu mellan hägg och syrén och att hon fick en rad egna skomakarungar.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 8 maj 2019

Boknostalgi: Våra kyssar är avsked

Egentligen är det inte något riktigt nostalgiinlägg kanske, då det bara är tio år sedan jag läste Våra kyssar är avsked, men då jag nu planerar att läsa Nina Bouraouis senaste bok har jag tänkt tillbaka. Tänkt på de drygt tio år som gått sedan jag läste den första boken av henne och insett så mycket fattigare mitt liv hade varit utan denna fantastiska författare som skriver som ingen annan. Om jag tvingas ange en favoritförfattare blir det ofta Nina Bouraoui, men ändå glömmer jag mellan böcker riktigt hur unik hon är.

Boknostalgi: I don’t know how she does it

I don’t know how she does it av Allison Pearson kom ut 2002, på svenska året efter med titeln 28 timmar på ett dygn och blev senare film med Sarah Jessica Parker. Vi får möta Kate Reddy, som försöker jonglera barn, familj och en karriär. Det går självklart inte att hinna med allt, men ytan behöver vara intakt till varje pris.

Jag hade inga barn när jag läste den, men vet inte om det gjort någon skillnad. Stress kunde jag definitivt relatera till även utan barn och jag minns fortfarande scenen där Kate mitt i natten står och försöker få de köpta pajerna att se hembakade ut. Desperationen är total och visst är det tragiskt att det ska vara så viktigt att framstå som någon som hinner allt.

Efter Pearsons bok har det kommit många fler som handlar om sönderstressade mammor, men det här var på många sätt originalet.

Boknostalgi: Richard Scarry

När jag var liten älskade jag Richard Scarrys böcker och kunde titta på bilderna hur länge som helst. När barnen var små köpte jag ett nytt exemplar av Runt omkring i världen och även de tyckte mycket om att läsa den, eller kanske framför allt titta på och prata om bilderna. Lite väl stereotypt och fördomsfullt känns innehållet kanske idag, men illustrationerna är fortfarande fantastiska.

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

Boknostalgi: Underdog

I oktober fokuserar jag lite extra på pristagare och Underdog är en bok som prisats. Torbjörn Flygt tilldelades nämligen Augustpriset för boken 2001 och vann då över böcker som Lewis resa av Per Olov Enquist och Pompeji av Maja Lundgren.

Underdog är egentligen ingen självbiografisk roman, men den utspelar sig i Malmö där Flygt växte upp och säger i en intervju publicerad på hans hemsida att han kan relatera till att vara en underdog. Huvudpersonen Johan Kraft bor med sin syster Monika och sin mamma Bodil i ett miljonprogramsområde av den bättre sorten. Handlingen tar sin börjar på 70-talet och jag minns en massa fotbollsreferenser till då aktuella fotbollsspelare. Ralf Edström nämns på bokens baksida, men om jag inte minns fel var Johan Cruijff en av dem som många ville vara när det spelades fotboll på gården. Annars minns jag faktiskt inte så mycket mer av Underdog än att jag läste den på en semester på Naxos 2002, verkligen tyckte om den, uppmanade maken att läsa den och att han också gillade den skarpt.

Egentligen skulle jag vilja läsa om Underdog och därefter ge mig på uppföljaren Outsider som kom 2001 och utspelar sig exakt tio år efter Underdog. Jag tänkte verkligen läsa Outsider när den var ny, men som vanligt glöms vissa böcker bort i den bokflod som ibland hotar att dränka mig.

Boknostalgi: Dikter av Wine och Bergman

Min mormors gav mig för många år sedan de här två diktsamlingarna, både från Svalans Lyrikklubb. Där skönheten tigger sitt bröd är en samling som innehåller ett urval dikter av Maria Wine (1912-2003). Boken gavs ut 1970 och innehåller ett förord av akademiledamoten Artur Lundkvist, som också var gift med Wine 1936-1991. Förordet har därför ett starkt personligt innehåll, men Lundkvist hävdar med emfas att han som hennes förste läsare också kan se på hennes produktion utan att blanda in hennes person. Lite lustigt är det dock hur mycket han anser sig vara en del av hennes litterära skapande och skriver “[s]amvaron med mig kom att verka som en stimulans inte blott till läsning och diktskrivande utan också till en fortskridande självanalys”. Lundkvist berätta om sitt första möte med Maria år 1936, då hon var en ung kontorist i Köpenhamn och hur den levnadsglada ytan dolde svårmod och självtvivel. Trots ett visst självförhärligande är det ett fint förord, som bland annat tydligt visar på en frustration över att Wine och hennes dikter inte togs på det allvar som de förtjänade och att det mycket berodde på att hon var kvinna.

Det var länge sedan jag läste något av Wine, men jag bläddrade i samlingen och läste lite här och var. Mycket kopplas till naturen och inte sällan blir den en del av hennes (eller diktjagets) mående. Lite spännande är det att Wines ångest ibland beskrivs som en skog, precis som Therese Widenfjord gör i sin debut Övervintra. Kärleken har också en stor plats i Wines texter, som t.ex. i den korta dikt som inleds:

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas där döden lutar sig över den
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Slutsatsen är att jag verkligen borde/vill/ska läsa om den här samlingen.

Bo Bergman (1869-1967) är också han en favoritpoet som blivit bortglömd. Liksom Lundkvist var han akademiledamot och satt på stol numer 12 från 1925. Den stol som Per Wästberg, en annan fantastisk poet, innehar idag. Han valdes in 1997 och efterträdde då en tredje bra poet, nämligen Werner Aspenström.

Hjärtat skall gro av drömmar är liksom Wines en bok som innehållet ett urval dikter från flera samlingar. Åke Runnkvist har skrivit förordet som bland annat handlar om Bergmans syn på livet och drömmar. Tyvärr finns inte favoriten “Marionetterna” från debutsamlingen med samma namn med, men väl andra dikter från denna bok som den riktigt sura vårdikten “Våren” som mest fokuserar på allergi och vårtrötthet.

Fokus på lyrik i september

Nu när Kulturkollo inte längre finns och därmed inte heller de utmaningar i bloggandet som jag behöver för att blir kreativ, har jag bestämt mig mig för att försöka ha ett fokusområde varje månad. Det handlar inte om att alla inlägg ska handla om samma ämne, utan snarare om en tematråd som går genom bloggen under en period. I augusti var det spänningslitteratur och då under endast senare delen av månaden.

Ett mål för min undervisning detta läsår är att eleverna ska få möta mer lyrik och därför passar det bra att kombinera nytta med nöje. September kommer därför att ha fokus på just dikter och poeterna som skrivit dem. I alla fall fram till Bokmässan som typ går av stapeln i slutet av månaden.

Jag har införskaffat Yahya Hassans senaste och sista diktsamling på originalspråk, lånat hem samlingar av Athena Farrokhzad och Tua Forsström och förhoppningsvis hinner jag upptäcka ännu fler verk.

Precis som i augusti kommer onsdagens kulturfråga i alla fall någon av septemberveckorna handla om lyrik och det kan också dyka upp inlägg i serien Boknostalgi.

Välkommen till en lyrisk månad!

 

 

Photo by Laura Chouette on Unsplash

Boknostalgi: Patient 67

Jag börjar helt ärligt bli trött på spänningsromaner som beskrivs vara överraskande och inte likna någon annan, för sanningen är att den där oväntade vändningen inte sällan är ganska väntad och att många av dessa böcker liknar varandra. Det har gått inflation i hejdlösa plottwists och jag har fått nog. Få författare är skickliga nog att verkligen överraska.

En av de första böcker som på riktigt överraskade var Patient 67 av Dennis Lehane. Kanske handlar det också om att det när jag läste den inte fanns miljarder inlägg på sociala medier om hur sjukt oväntad vändningen i den var. Inte heller hade en lång rad författare försökt med samma koncept. Jag var därför inte beredd på överraskningen och gillade den därför skarpt.

Patient 67 handlar om Teddy Daniels som tillsammans med sin partner Chuck Aule beger sig till Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, beläget på Shutter Island. Året är 1954 och den fängslade Rachel Solando har flytt därifrån. Dessutom finns misstankar om att det pågår kontroversiella experiment på de intagna.

Kanske känner du igen boken på den engelska titeln Shutter Island, som var den första av Dennis Lehanes böcker att översattes till svenska. Därefter följde bland annat Rött regn (Mystic River). Båda dessa böcker har blivit film, Mystic River (2003) med bland andra Sean Penn och Tim Robbins i huvudrollerna och Shutter Island (2010) med Leonardo DiCaprio som Teddy Daniels. Den förstnämnda älskade jag, medan jag faktiskt inte sett den senare. Kanske är den värd att lägga ett par timmar på?

 

Boknostalgi: Skulptrisen

Kommer ni ihåg när absolut alla läste Minette Walters böcker och hur nyskapande de kändes? Skulptrisen var hennes andra bok och kom ut 1993. Det var också den andra boken av henne jag läste och egentligen minns jag debuten Iskällaren som ännu bättre, men den hittade jag tyvärr inte i hyllan.

Skulptrisen handlar om Olive Martin som sitter i fängelse för att ha mördat sin mamma och syster. Hon kallas “skulptrisen” för att hon styckade liken och arrangerade dem i abstrakta mönster på golvet. Fem år efter händelserna får journalisten Rosalind Leigh i uppdrag att intervjua Martin och skriva en bok om henne. Trots att det här är en livsfarlig kvinna börjar Leigh besöka Marin i fängelset.

Minette Walters belönades med The Edgar Allan Poe Award för Skulptrisen, som blev hennes stora genombrott.  Jag minns den som väldigt spännande och minst lika obehaglig. Senaste boken av Minette Walters som jag läste var Eldstungor från 2000 och om jag minns rätt hade jag egentligen gett henne en chans för mycket redan då. Hennes första fyra böcker minns jag dock som fantastiska.

Läste du också Minette Walters böcker på 90-talet? Vilken var i så fall din favorit?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: