Boknostalgi

Boknostalgi: Richard Scarry

När jag var liten älskade jag Richard Scarrys böcker och kunde titta på bilderna hur länge som helst. När barnen var små köpte jag ett nytt exemplar av Runt omkring i världen och även de tyckte mycket om att läsa den, eller kanske framför allt titta på och prata om bilderna. Lite väl stereotypt och fördomsfullt känns innehållet kanske idag, men illustrationerna är fortfarande fantastiska.

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

Boknostalgi: Underdog

I oktober fokuserar jag lite extra på pristagare och Underdog är en bok som prisats. Torbjörn Flygt tilldelades nämligen Augustpriset för boken 2001 och vann då över böcker som Lewis resa av Per Olov Enquist och Pompeji av Maja Lundgren.

Underdog är egentligen ingen självbiografisk roman, men den utspelar sig i Malmö där Flygt växte upp och säger i en intervju publicerad på hans hemsida att han kan relatera till att vara en underdog. Huvudpersonen Johan Kraft bor med sin syster Monika och sin mamma Bodil i ett miljonprogramsområde av den bättre sorten. Handlingen tar sin börjar på 70-talet och jag minns en massa fotbollsreferenser till då aktuella fotbollsspelare. Ralf Edström nämns på bokens baksida, men om jag inte minns fel var Johan Cruijff en av dem som många ville vara när det spelades fotboll på gården. Annars minns jag faktiskt inte så mycket mer av Underdog än att jag läste den på en semester på Naxos 2002, verkligen tyckte om den, uppmanade maken att läsa den och att han också gillade den skarpt.

Egentligen skulle jag vilja läsa om Underdog och därefter ge mig på uppföljaren Outsider som kom 2001 och utspelar sig exakt tio år efter Underdog. Jag tänkte verkligen läsa Outsider när den var ny, men som vanligt glöms vissa böcker bort i den bokflod som ibland hotar att dränka mig.

Boknostalgi: Dikter av Wine och Bergman

Min mormors gav mig för många år sedan de här två diktsamlingarna, både från Svalans Lyrikklubb. Där skönheten tigger sitt bröd är en samling som innehåller ett urval dikter av Maria Wine (1912-2003). Boken gavs ut 1970 och innehåller ett förord av akademiledamoten Artur Lundkvist, som också var gift med Wine 1936-1991. Förordet har därför ett starkt personligt innehåll, men Lundkvist hävdar med emfas att han som hennes förste läsare också kan se på hennes produktion utan att blanda in hennes person. Lite lustigt är det dock hur mycket han anser sig vara en del av hennes litterära skapande och skriver “[s]amvaron med mig kom att verka som en stimulans inte blott till läsning och diktskrivande utan också till en fortskridande självanalys”. Lundkvist berätta om sitt första möte med Maria år 1936, då hon var en ung kontorist i Köpenhamn och hur den levnadsglada ytan dolde svårmod och självtvivel. Trots ett visst självförhärligande är det ett fint förord, som bland annat tydligt visar på en frustration över att Wine och hennes dikter inte togs på det allvar som de förtjänade och att det mycket berodde på att hon var kvinna.

Det var länge sedan jag läste något av Wine, men jag bläddrade i samlingen och läste lite här och var. Mycket kopplas till naturen och inte sällan blir den en del av hennes (eller diktjagets) mående. Lite spännande är det att Wines ångest ibland beskrivs som en skog, precis som Therese Widenfjord gör i sin debut Övervintra. Kärleken har också en stor plats i Wines texter, som t.ex. i den korta dikt som inleds:

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas där döden lutar sig över den
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Slutsatsen är att jag verkligen borde/vill/ska läsa om den här samlingen.

Bo Bergman (1869-1967) är också han en favoritpoet som blivit bortglömd. Liksom Lundkvist var han akademiledamot och satt på stol numer 12 från 1925. Den stol som Per Wästberg, en annan fantastisk poet, innehar idag. Han valdes in 1997 och efterträdde då en tredje bra poet, nämligen Werner Aspenström.

Hjärtat skall gro av drömmar är liksom Wines en bok som innehållet ett urval dikter från flera samlingar. Åke Runnkvist har skrivit förordet som bland annat handlar om Bergmans syn på livet och drömmar. Tyvärr finns inte favoriten “Marionetterna” från debutsamlingen med samma namn med, men väl andra dikter från denna bok som den riktigt sura vårdikten “Våren” som mest fokuserar på allergi och vårtrötthet.

Fokus på lyrik i september

Nu när Kulturkollo inte längre finns och därmed inte heller de utmaningar i bloggandet som jag behöver för att blir kreativ, har jag bestämt mig mig för att försöka ha ett fokusområde varje månad. Det handlar inte om att alla inlägg ska handla om samma ämne, utan snarare om en tematråd som går genom bloggen under en period. I augusti var det spänningslitteratur och då under endast senare delen av månaden.

Ett mål för min undervisning detta läsår är att eleverna ska få möta mer lyrik och därför passar det bra att kombinera nytta med nöje. September kommer därför att ha fokus på just dikter och poeterna som skrivit dem. I alla fall fram till Bokmässan som typ går av stapeln i slutet av månaden.

Jag har införskaffat Yahya Hassans senaste och sista diktsamling på originalspråk, lånat hem samlingar av Athena Farrokhzad och Tua Forsström och förhoppningsvis hinner jag upptäcka ännu fler verk.

Precis som i augusti kommer onsdagens kulturfråga i alla fall någon av septemberveckorna handla om lyrik och det kan också dyka upp inlägg i serien Boknostalgi.

Välkommen till en lyrisk månad!

 

 

Photo by Laura Chouette on Unsplash

Boknostalgi: Patient 67

Jag börjar helt ärligt bli trött på spänningsromaner som beskrivs vara överraskande och inte likna någon annan, för sanningen är att den där oväntade vändningen inte sällan är ganska väntad och att många av dessa böcker liknar varandra. Det har gått inflation i hejdlösa plottwists och jag har fått nog. Få författare är skickliga nog att verkligen överraska.

En av de första böcker som på riktigt överraskade var Patient 67 av Dennis Lehane. Kanske handlar det också om att det när jag läste den inte fanns miljarder inlägg på sociala medier om hur sjukt oväntad vändningen i den var. Inte heller hade en lång rad författare försökt med samma koncept. Jag var därför inte beredd på överraskningen och gillade den därför skarpt.

Patient 67 handlar om Teddy Daniels som tillsammans med sin partner Chuck Aule beger sig till Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, beläget på Shutter Island. Året är 1954 och den fängslade Rachel Solando har flytt därifrån. Dessutom finns misstankar om att det pågår kontroversiella experiment på de intagna.

Kanske känner du igen boken på den engelska titeln Shutter Island, som var den första av Dennis Lehanes böcker att översattes till svenska. Därefter följde bland annat Rött regn (Mystic River). Båda dessa böcker har blivit film, Mystic River (2003) med bland andra Sean Penn och Tim Robbins i huvudrollerna och Shutter Island (2010) med Leonardo DiCaprio som Teddy Daniels. Den förstnämnda älskade jag, medan jag faktiskt inte sett den senare. Kanske är den värd att lägga ett par timmar på?

 

Boknostalgi: Skulptrisen

Kommer ni ihåg när absolut alla läste Minette Walters böcker och hur nyskapande de kändes? Skulptrisen var hennes andra bok och kom ut 1993. Det var också den andra boken av henne jag läste och egentligen minns jag debuten Iskällaren som ännu bättre, men den hittade jag tyvärr inte i hyllan.

Skulptrisen handlar om Olive Martin som sitter i fängelse för att ha mördat sin mamma och syster. Hon kallas “skulptrisen” för att hon styckade liken och arrangerade dem i abstrakta mönster på golvet. Fem år efter händelserna får journalisten Rosalind Leigh i uppdrag att intervjua Martin och skriva en bok om henne. Trots att det här är en livsfarlig kvinna börjar Leigh besöka Marin i fängelset.

Minette Walters belönades med The Edgar Allan Poe Award för Skulptrisen, som blev hennes stora genombrott.  Jag minns den som väldigt spännande och minst lika obehaglig. Senaste boken av Minette Walters som jag läste var Eldstungor från 2000 och om jag minns rätt hade jag egentligen gett henne en chans för mycket redan då. Hennes första fyra böcker minns jag dock som fantastiska.

Läste du också Minette Walters böcker på 90-talet? Vilken var i så fall din favorit?

Boknostalgi: Bara Alice

Bara Alice kom ut på svenska 2000 och heter i original After you’d gone och är Maggie O’Farrells debutroman. Jag köpte den av en slump då jag föll för det vackra, röda omslaget och det är jag glad över då O’Farrell varit en favorit sedan dess.

Nu var det alltså 20 år sedan jag läste boken om Alice som ska hälsa på sin familj i Skottland, men istället återvänder till London, blir överkörd av en bil och hamnar i koma. Varför hon vände tillbaka och vad som egentligen hände är vad boken utreder och just hemligheter är något som O’Farrell brukar stanna vid. Jag minns egentligen inte så mycket av bokens handling, mer än att jag fastnade för Alice berättelse och dessutom för O’Farrells sätt att berätta om henne.

Boknostalgi: Turning Thirty

Mike Gayle är en gammal favorit, men få av hans böcker finns översatta till svenska. Bäst tycker jag (nog) om Turning Thirty som kom ut år 2000 och är Gayles tredje bok. Vi får följa Matt Beckford som inledningsvis faktiskt ser fram emot att fylla trettio, eftersom han har fixat allt som bör fixas innan dess. Han har ett bra jobb, en perfekt flickvän och god ekonomi. Sedan gör flickvännen slut och allt krackelerar. Matt, snart 30 år gammal, tvingas flytta tillbaka till snart föräldrar och börjar hänga med sina gamla klasskamrater.

Tio år senare träffar vi Matt Beckford igen i boken Turning forty från 2013 och den läste jag 2014, vilket betyder att det finns en bloggtext. Två riktigt bra böcker av en författare som får på tok för lite uppmärksamhet.

 

Boknostalgi: Sushi for beginners

Minns ni hur annorlunda och ny Marian Keyes var när hennes första böcker kom ut? Jag älskade kombinationen av humor och svärta som gjorde t.ex. Vattenmelonen så bra. Under några år slängde jag mig över varje ny bok av Keyes och slukade dem. Sedan hade vi en ganska lång paus, men i På egen hand, senaste boken jag läste, tycker jag att hon var tillbaka i gammal god form. Nu ser jag fram emot att läsa Grown Ups som just kommit ut på svenska, men den är så dyr ännu både på engelska och på svenska att jag väntar.

Dagens nostalgiinlägg handlar om min absoluta favorit av Marian Keyes, nämligen Sushi for beginners. Som alltid med böcker som lästes för länge sedan är mina minnen rätt dimmiga, men jag minns att jag älskade den. Sedan dess har det kommit tusen likadana böcker, men då var berättelsen om Lisa som flyttar hem till Irland från London när hon drömmer om New York ganska ny. Att lämna en succékarriär långt borta och sedan försöka hålla den lyckade fasaden uppe även när det nya jobbet inte alls är speciellt glammigt är inte det lättaste.

Tre väninnor står i centrum och det är underhållning med svärta precis som det ska vara.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: