Boknostalgi

Boknostalgi: Dikter av Wine och Bergman

Min mormors gav mig för många år sedan de här två diktsamlingarna, både från Svalans Lyrikklubb. Där skönheten tigger sitt bröd är en samling som innehåller ett urval dikter av Maria Wine (1912-2003). Boken gavs ut 1970 och innehåller ett förord av akademiledamoten Artur Lundkvist, som också var gift med Wine 1936-1991. Förordet har därför ett starkt personligt innehåll, men Lundkvist hävdar med emfas att han som hennes förste läsare också kan se på hennes produktion utan att blanda in hennes person. Lite lustigt är det dock hur mycket han anser sig vara en del av hennes litterära skapande och skriver “[s]amvaron med mig kom att verka som en stimulans inte blott till läsning och diktskrivande utan också till en fortskridande självanalys”. Lundkvist berätta om sitt första möte med Maria år 1936, då hon var en ung kontorist i Köpenhamn och hur den levnadsglada ytan dolde svårmod och självtvivel. Trots ett visst självförhärligande är det ett fint förord, som bland annat tydligt visar på en frustration över att Wine och hennes dikter inte togs på det allvar som de förtjänade och att det mycket berodde på att hon var kvinna.

Det var länge sedan jag läste något av Wine, men jag bläddrade i samlingen och läste lite här och var. Mycket kopplas till naturen och inte sällan blir den en del av hennes (eller diktjagets) mående. Lite spännande är det att Wines ångest ibland beskrivs som en skog, precis som Therese Widenfjord gör i sin debut Övervintra. Kärleken har också en stor plats i Wines texter, som t.ex. i den korta dikt som inleds:

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas där döden lutar sig över den
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Slutsatsen är att jag verkligen borde/vill/ska läsa om den här samlingen.

Bo Bergman (1869-1967) är också han en favoritpoet som blivit bortglömd. Liksom Lundkvist var han akademiledamot och satt på stol numer 12 från 1925. Den stol som Per Wästberg, en annan fantastisk poet, innehar idag. Han valdes in 1997 och efterträdde då en tredje bra poet, nämligen Werner Aspenström.

Hjärtat skall gro av drömmar är liksom Wines en bok som innehållet ett urval dikter från flera samlingar. Åke Runnkvist har skrivit förordet som bland annat handlar om Bergmans syn på livet och drömmar. Tyvärr finns inte favoriten “Marionetterna” från debutsamlingen med samma namn med, men väl andra dikter från denna bok som den riktigt sura vårdikten “Våren” som mest fokuserar på allergi och vårtrötthet.

Fokus på lyrik i september

Nu när Kulturkollo inte längre finns och därmed inte heller de utmaningar i bloggandet som jag behöver för att blir kreativ, har jag bestämt mig mig för att försöka ha ett fokusområde varje månad. Det handlar inte om att alla inlägg ska handla om samma ämne, utan snarare om en tematråd som går genom bloggen under en period. I augusti var det spänningslitteratur och då under endast senare delen av månaden.

Ett mål för min undervisning detta läsår är att eleverna ska få möta mer lyrik och därför passar det bra att kombinera nytta med nöje. September kommer därför att ha fokus på just dikter och poeterna som skrivit dem. I alla fall fram till Bokmässan som typ går av stapeln i slutet av månaden.

Jag har införskaffat Yahya Hassans senaste och sista diktsamling på originalspråk, lånat hem samlingar av Athena Farrokhzad och Tua Forsström och förhoppningsvis hinner jag upptäcka ännu fler verk.

Precis som i augusti kommer onsdagens kulturfråga i alla fall någon av septemberveckorna handla om lyrik och det kan också dyka upp inlägg i serien Boknostalgi.

Välkommen till en lyrisk månad!

 

 

Photo by Laura Chouette on Unsplash

Boknostalgi: Patient 67

Jag börjar helt ärligt bli trött på spänningsromaner som beskrivs vara överraskande och inte likna någon annan, för sanningen är att den där oväntade vändningen inte sällan är ganska väntad och att många av dessa böcker liknar varandra. Det har gått inflation i hejdlösa plottwists och jag har fått nog. Få författare är skickliga nog att verkligen överraska.

En av de första böcker som på riktigt överraskade var Patient 67 av Dennis Lehane. Kanske handlar det också om att det när jag läste den inte fanns miljarder inlägg på sociala medier om hur sjukt oväntad vändningen i den var. Inte heller hade en lång rad författare försökt med samma koncept. Jag var därför inte beredd på överraskningen och gillade den därför skarpt.

Patient 67 handlar om Teddy Daniels som tillsammans med sin partner Chuck Aule beger sig till Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, beläget på Shutter Island. Året är 1954 och den fängslade Rachel Solando har flytt därifrån. Dessutom finns misstankar om att det pågår kontroversiella experiment på de intagna.

Kanske känner du igen boken på den engelska titeln Shutter Island, som var den första av Dennis Lehanes böcker att översattes till svenska. Därefter följde bland annat Rött regn (Mystic River). Båda dessa böcker har blivit film, Mystic River (2003) med bland andra Sean Penn och Tim Robbins i huvudrollerna och Shutter Island (2010) med Leonardo DiCaprio som Teddy Daniels. Den förstnämnda älskade jag, medan jag faktiskt inte sett den senare. Kanske är den värd att lägga ett par timmar på?

 

Boknostalgi: Skulptrisen

Kommer ni ihåg när absolut alla läste Minette Walters böcker och hur nyskapande de kändes? Skulptrisen var hennes andra bok och kom ut 1993. Det var också den andra boken av henne jag läste och egentligen minns jag debuten Iskällaren som ännu bättre, men den hittade jag tyvärr inte i hyllan.

Skulptrisen handlar om Olive Martin som sitter i fängelse för att ha mördat sin mamma och syster. Hon kallas “skulptrisen” för att hon styckade liken och arrangerade dem i abstrakta mönster på golvet. Fem år efter händelserna får journalisten Rosalind Leigh i uppdrag att intervjua Martin och skriva en bok om henne. Trots att det här är en livsfarlig kvinna börjar Leigh besöka Marin i fängelset.

Minette Walters belönades med The Edgar Allan Poe Award för Skulptrisen, som blev hennes stora genombrott.  Jag minns den som väldigt spännande och minst lika obehaglig. Senaste boken av Minette Walters som jag läste var Eldstungor från 2000 och om jag minns rätt hade jag egentligen gett henne en chans för mycket redan då. Hennes första fyra böcker minns jag dock som fantastiska.

Läste du också Minette Walters böcker på 90-talet? Vilken var i så fall din favorit?

Boknostalgi: Bara Alice

Bara Alice kom ut på svenska 2000 och heter i original After you’d gone och är Maggie O’Farrells debutroman. Jag köpte den av en slump då jag föll för det vackra, röda omslaget och det är jag glad över då O’Farrell varit en favorit sedan dess.

Nu var det alltså 20 år sedan jag läste boken om Alice som ska hälsa på sin familj i Skottland, men istället återvänder till London, blir överkörd av en bil och hamnar i koma. Varför hon vände tillbaka och vad som egentligen hände är vad boken utreder och just hemligheter är något som O’Farrell brukar stanna vid. Jag minns egentligen inte så mycket av bokens handling, mer än att jag fastnade för Alice berättelse och dessutom för O’Farrells sätt att berätta om henne.

Boknostalgi: Turning Thirty

Mike Gayle är en gammal favorit, men få av hans böcker finns översatta till svenska. Bäst tycker jag (nog) om Turning Thirty som kom ut år 2000 och är Gayles tredje bok. Vi får följa Matt Beckford som inledningsvis faktiskt ser fram emot att fylla trettio, eftersom han har fixat allt som bör fixas innan dess. Han har ett bra jobb, en perfekt flickvän och god ekonomi. Sedan gör flickvännen slut och allt krackelerar. Matt, snart 30 år gammal, tvingas flytta tillbaka till snart föräldrar och börjar hänga med sina gamla klasskamrater.

Tio år senare träffar vi Matt Beckford igen i boken Turning forty från 2013 och den läste jag 2014, vilket betyder att det finns en bloggtext. Två riktigt bra böcker av en författare som får på tok för lite uppmärksamhet.

 

Boknostalgi: Sushi for beginners

Minns ni hur annorlunda och ny Marian Keyes var när hennes första böcker kom ut? Jag älskade kombinationen av humor och svärta som gjorde t.ex. Vattenmelonen så bra. Under några år slängde jag mig över varje ny bok av Keyes och slukade dem. Sedan hade vi en ganska lång paus, men i På egen hand, senaste boken jag läste, tycker jag att hon var tillbaka i gammal god form. Nu ser jag fram emot att läsa Grown Ups som just kommit ut på svenska, men den är så dyr ännu både på engelska och på svenska att jag väntar.

Dagens nostalgiinlägg handlar om min absoluta favorit av Marian Keyes, nämligen Sushi for beginners. Som alltid med böcker som lästes för länge sedan är mina minnen rätt dimmiga, men jag minns att jag älskade den. Sedan dess har det kommit tusen likadana böcker, men då var berättelsen om Lisa som flyttar hem till Irland från London när hon drömmer om New York ganska ny. Att lämna en succékarriär långt borta och sedan försöka hålla den lyckade fasaden uppe även när det nya jobbet inte alls är speciellt glammigt är inte det lättaste.

Tre väninnor står i centrum och det är underhållning med svärta precis som det ska vara.

Boknostalgi: Wild Swans

Jung Changs episka roman Wild Swans: Three Daughters of China kom ut första gången 1991 och översattes till svenska året därpå av Margareta Eklöf. Boken är en självbiografisk berättelse om Changs liv, men också en släktberättelse om tre generationers kvinnor. Chang berättar både sin, sin mammas, sin mormors och dessutom Kinas historia under 1900-talet. Att skriva om Kina är omöjligt utan att skriva om politik och senare skrev Chang också en biografi om Mao Tse-tung tillsammans med sin man Jon Halliday.

Jag läste Wild Swans under en period då jag var väldigt fascinerad av Kina och landets historia, vilket ytterligare förstärkte läsupplevelsen. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte jättemycket av bokens innehåll, men jag minns att jag tyckte att den var fantastisk. Mamma och mormor läste den också, vilket ledde till intressanta samtal. Vissa läsupplevelser stannar kvar som en känsla mer än som ett innehåll.

I klippet nedan berättar författaren om succéboken som hon började skriva i slutet av 1988 när hon samlade 60 timmar av sin mammas berättelser. Oavsett om boken skulle läsas av någon hade berättelserna fört dem närmare. Nu blev Wild Swans en stor succé som översatts till 40 språk och sålts i 15 miljoner exemplar. I hemlandet Kina är böckerna både hyllade och hatade, speciellt biografin om Mao som verkar vara något extra.

Boknostalgi: The Buddha of Suburbia

I sommar kör DN Kultur en serie som de kallar “Storverket” om böcker som de anser vara något alldeles extra. Jag har botaniserat i bokhyllan och planerar en liknande serie som jag valt att kalla “Boknostalgi”. Kanske inte nödvändigtvis de objektivt bästa böcker jag läst, men sådana som påverkat mig och som jag minns många år efter jag läst dem. Först ut är en bok som jag läste i början av 90-talet. The Buddha of Suburbia var Hanif Kureishis debut och kom ut 1990. Han tilldelades the Whitbread Award för bästa debut och boken blev 1993 tv-serie med Naveed Andrews i huvudrollen som Karim Amir.

Karim är en tonåring uppvuxen i London och han är engelsman, men ändå inte. Han drömmer om att bli skådespelare och arbetar på två olika teatrar. Där lär han känna fler londonbor av olika ursprung. Engelsmän, men ändå inte.

David Bowie gjorde musik till tv-serien och för mig blev boken och serien ett uppvaknande. Även om boken utspelade sig i slutet av 70-talet blev det tydligt hur svårt det är att höra till om man inte tillhör normen och Karim bryter mot normerna på många olika sätt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: