Göteborg Filmfestival

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

Just i nu i februari 2021

Goda traditioner ska behållas. Det är första lördagen i månaden och dags för ett just-nu-inlägg.

Just nu läser jag allt och inget. Intensiva veckor gör att jag knappt orkar läsa någonting på vardagarna, men jag har i alla fall hunnit påbörja Caroline Säfstrands Klubben för lyckliga slut och jag har nästan läst ut Annelie Drewsens Prinsen av Porte de la Chapelle. Flera andra påbörjade böcker som Sverigevänner av Arash Sanari och Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, väntar också på att bli utlästa.

Just nu tittar jag på Göteborg Film Festival i digital form och hoppas hinna se några filmer i helgen. Hittills har jag sett The Father av Florian Zeller med en fantastisk Anthony Hopkins i huvudrollen och charmiga À l’abordage! av Guillaume Brac.

Just nu lyssnar jag på ganska lite. Det blir P3 i bilen på väg till och från jobbet de dagar jag är där, men i övrigt är det mest tystnad som gäller. Ljud och stress passar inte ihop för mig och nu är jag i en period då jag inte ens orkar lyssna på musik eller en podd när jag är ute och promenerar. Senare idag planerar jag dock att se på Melodifestivalen, då då blir det lite musik i alla fall.

Just nu längtar jag efter att vara ledig vecka 7. Vi har inga direkta planer och jag hoppas på fint väder, promenader och mycket lästid.

 

Besvara gärna vår just-nu-enkät du också och/eller kika in hos Anna, Helena och Ulrica för att få veta vad de gör just nu.

 

 

The Father — en film som berör

På Göteborg Film Festival visas The Father av Florian Zeller med Anthony Hopkins i huvudrollen som en äldre man drabbad av demens. För alla som levt när någon som inte längre lever i denna värld är det här en film för igenkänning, men också sorg. Zeller berättar i en kort intervju innan filmen att han döpte huvudkaraktären till just Anthony för att han drömde att just Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen. Så blev det också och vilken rolltolkning han gör den gode Hopkins. Han har redan nominerats till en Golden Globe och jag blir förvånad om det inte blir en Oscarsnominering också.

Anthony är en äldre man som bor ensam i en lägenhet där han bott länge. Han har två döttrar, Anne som hälsar på honom varje dag och Lucy som är konstnär och reser runt jorden. Anne berättar för honom att hon träffat en man och ska flytta till Paris. Eller är det så att Anthony bor hos Anne och hennes man Paul? Att hon ska laga kyckling till middag och att de dagen efter ska träffa Laura, som ska ta hand om Anthony eftersom han har fått problem med minnet och behöver någon hos sig. Laura som är så lik Lucy och som är så trevlig. Men vem är mannen som sitter i Anthonys lägenhet och påstår att han är Paul, trots att han ser ut som någon helt annan? Och vem är kvinnan som går in i lägenheten med en egen nyckel och säger att hon är Anthonys dotter?

The Father skildrar på ett fantastiskt och förskräckligt sätt hur det måste kännas när världen omkring en tappar all logik. När ens läkare och till och med ens dotter påstår att det är något fel på ditt minne när du är helt säker på att det är de som inte har koll. När du vet att din dotter berättat att hon ska flytta till Paris även om du tycker att det är en vansinnig idé eftersom de inte talar engelska där. Du skämtar lite om det hos din läkare och då påstår din dotter att hon inte alls ska flytta. Hon är ju gift. Med Paul. Han som är arg på dig och säger elaka saker. Han som har tagit din klocka och påstår att den är hans. Han som hon skilde sig ifrån för flera år sedan.

Jag känner igen så mycket i Anthony Hopkins skildring av sin namne Anthony, vars värld är i kaos. Hur han blir arg och frustrerad för att en stund senare gråta en skvätt och tacka sin dotter för allt hon gör för honom. Jag vet inte riktigt vad som är sant, var Anthony befinner sig eller vad som egentligen hänt med hans döttrar, men det blir mer och mer logiskt för mig, samtidigt som Anthony själv går mer och mer in i dimman. Några gånger slår jag händerna för ansiktet för att slippa se och för att slippa känna. Aldrig tidigare har jag varit så här nära att förstå hur min pappa måste ha känt när han inte förstod var han befann sig eller varför vi påstod så galna saker som att han skulle ha slutat jobba eller antydde att det var något som helst fel på hans minne. Jag minns hur han verkligen försökte visa att hans minne var perfekt och hur han trodde att han lurade både oss och sin läkare.

Se The Father. Bara gör det. Speciellt om du någon gång haft någon i din närhet som drabbats av demens. Anthony Hopkins gör en fantastisk roll, men även Olivia Colman är fantastisk som hans dotter Anne. Florian Zellers film är obehaglig som den värsta skräckfilm och jag fick ont i både kropp och själ av att se den.

Tänk snabbt! (vecka 6)

Vi inleder än en gång den nya veckan med utmaningen Tänk snabbt, där du får ta ställning till fem val.

Galor av olika slag är vanliga den här tiden på året och en del av kulturen som vi faktiskt inte berört är sport. I förra veckan hölls idrottsgalan då en rad priser delades ut till idrottshjältar av olika slag. Två priser som delades ut var Bragdguldet och Jerringpriset. Ett som delas ut av SvD och ett publikpris. Vilket tycker du borde värderas högst?

I Göteborg har Filmfestivalen just avslutats och jag har tyvärr inte lyckats se någon film alls i år. Faktum är att jag ser alldeles för lite film över huvud taget. Valet får bli mellan två filmgenrer, drama och action. Vad väljer du?

I helgen var det dags för första deltävlingen i årets Melodifestival. Efter några år då barnen älskat spektaklet och jag har följt det med dem känner jag mig i år lite opepp. Hur är det med dig? Är du mellofrälst eller melloskeptiker?

Lite bokfokus måste det självklart bli och det handlar om  Borås Tidnings Debutantpris som nyss avslöjat årets nominerade. Vad läser du helst, böcker av debutanter eller författare du redan vet att du gillar?

Och slutligen bokformat. Föredrar du pocketböcker eller inbundna böcker?

 

Veckans fem snabba val ser ut så här:

Bragdguldet eller Jerringpriset?

drama eller action?

mellofrälst eller melloskeptiker?

debutanter eller säkra kort?

pocketböcker eller inbundna böcker?

 

Så här väljer jag:

Bragdguldet eller Jerringpriset? Egentligen gillar jag publikpriser även om folk inte alltid väljer rätt, men jurypriser är ändå att föredra om jag måste välja. I år vann orienteraren Tove Alexandersson båda priserna och dessutom priset för Bästa kvinnliga idrottare, så det måste väl ändå ses som rätt val.

drama eller action? Men om jag ser filmer med ungarna är det action som gäller. Gärna med superhjältar.

mellofrälst eller melloskeptiker? Jag hyser en hatkärlek till Melodifestivalen, men är trots allt mer frälst än skeptisk.

debutanter eller säkra kort? Det är roligt med debutanter och kul att hitta nya favoriter. Att läsa en bok av en riktig favoritförfattare är dock svårt att slå.

pocketböcker eller inbundna böcker? Det är ju egentligen väldigt praktiskt med pocketböcker, men jag tycker mer om att läsa inbundna böcker.

 

Hur väljer du? Tänk snabbt och svara i en kommentar eller ett eget inlägg.

The Day I Lost My Shadow

Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.

Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.

Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.

Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.

Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.

När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar  skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.

Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.

Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.

The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.

52 bra saker: Göteborg Filmfestival

Förr, det vill säga innan barnen, innan huset på landet och innan den stora tröttheten, brukade jag och maken vara flitiga besökare på Göteborg Filmfestival. De senaste åren har vi tyvärr inte lyckats se en ena film, men i år ska vi i alla fall se tre.

The Day I lost my shadow är regisserad av Soudade Kaadan och tilldelades debutantpriset på filmfestivalen i Venedig. Den utspelar sig i ett Syrien drabbat av krig och beskriver hur vardagslivet påverkas.

Our Time utspelar sig i Mexico. Den handlar om ett par som lever ett stilla liv på sin ranch, men det hela verkar utveckla sig till ett svartsjukedrama när en amerikansk cowboy gör entré. Filmen är regisserad av Carlos Reygadas, som också spelar huvudrollen mot sin fru.

An Elephant sitting still är en kinesisk film som utspelar sig i en liten by i norra Kina. Den utspelar sig under en dag när pojken Wei hämnas på sin mobbare och därför tvingas fly. Regissören Hu Bo tog sitt liv 2017 och det här blev hans sista film.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: