Bob Dylan

Om Bob Dylan

Jag minns fortfarande hur jag stod där i klassrummet och tappade masken helt när Sara Danius avslöjade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Kanske svor jag till och med lite. För mig var valet av honom nämligen ingen fantastisk överraskning, utan mer av ett skämt. Nu inser jag att jag får alla Dylanmän av alla kön mot mig, men jag blev inte alls glad över Svenska Akademiens val. Snarare tvärtom. Jag blev faktiskt så förbannad att jag proklamerade den smala litteraturens död och skrev sedan ännu ett inlägg om varför jag tyckte så. Bland annat skrev jag så här:

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

 

I essän Om Bob Dylan berättar Sara Danius lite om valet, men mest om varför hon anser att Bob Dylan var ett självklart val och hur hans sånger kan kopplas till de antika rapsoderna. Att lyrik skulle framföras med lyra och nu med gitarr. Jag köper inte argumentationen fullt ut, men ska erkänna att Danius är så skarp att jag faktiskt nästan blir övertygad om att valet inte var helt galet. Nästan. Främst för att jag inser att jag inte levt i den värld Danius och många med henne levt, där Bob Dylan stått för något speciellt. Det övertygar mig å andra sidan möjligen om att han är en stor musiker och textförfattare, men att dessa texter skulle vara värt ett Nobelpris i litteratur ställer jag mig fortfarande frågande till.

Jag lyssnade på Om Bob Dylan i inläsning av Sara Danius själv och det var ett utmärkt sätt att möta texten på. Resonemanget kring valet av Dylan och hans storhet är onekligen intressant och jag tycker om att få veta mer om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Danius är både vass och roligt, eller var. Återigen slås jag av hur sorgligt det är att hon inte längre finns ibland oss.

Om Bob Dylan är en smart, lärorik och underhållande bok om vad som egentligen är stor litteratur. Nu vill jag fortsätta att läsa eller lyssna på fler böcker av Sara Danius.

Idag begravs Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskop Antje Jackelén håller i begravningen och precis som Agneta Pleijel skriver i DN har vi mist en viktig röst. Pleijel beskriver henne som “en fri, udda och ovanlig människa” som var otroligt beläst och som med envishet och engagemang mot alla odds lyckades påbörja en reformering av Svenska Akademin. Det kostade henne rollen som ständig sekreterare, men hon lämnade stol nummer 7 med hedern i behåll, vilket knappast kan sägas om alla ledamöter, varken de kvarvarande eller de som i alla fall hade vett att lämna sin plats. Enanstående kallas Pleijel henne och ja, det var hon verkligen.

 

Check på Nobelpristagare?!

Jag har en plan.

Tanken är att jag någon gång ska läsa någonting av alla som mottagit Nobelpriset i litteratur. Att jag läser en hel bok av alla känns osannolikt men en novell eller några dikter borde jag fixa. Kanske mer kvantitet än kvalitet, men det struntar jag faktiskt i. Jag har lånat novellsamlingarna Nobeller och Fler Nobeller och hoppas hitta något intressant i dem.

Första målet i år är att läsa något av de kvinnor som fått priset som jag ännu inte läst något av. De som är kvar att upptäcka är Svetlana Aleksijevitj (2015) och Grazia Deledda (1926). Här räcker det med en kortare text per författare, men eftersom jag just nu läser Kriget har inget kvinnligt ansikte av Aleksijevitj  blir det mycket troligt så att den får representera henne. Det verkar dock vara en bok som behöver läsas i små portioner.

Tanken är sedan att jag ska ta ett årtionde i taget och jobba mig bakåt. De senaste åren ser det ut så här:

2019 Peter Handke, Österrike Är inte en författare som lockar och jag söker något kort.

2018 Olga Tokarczuk, Polen Lånade Spel på många små trummor i onsdags, så den ska jag försöka läsa snarast.

2017 Kazuo Ishiguro, Storbritannien Läst Återstoden av dagen och Never let me go, så check på honom.

2016 Bob Dylan, USA Läst några av hans dikter och självklart lyssnat på hans musik. Check på honom.

2015 Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland Har förvisso läst ett gäng artiklar från GP av henne, men det här är en författare jag vill läsa något “riktigt” av. Läsning pågår, men det går väldigt, väldigt långsamt.

2014 Patrick Modiano, Frankrike Har läst en del av Lilla Smycket, men gett upp och lyssnat på Nätternas gräs, som var helt okej.

2013 Alice Munro, Kanada Läst samlingen Kärlek, vänskap, hat och några andra, enstaka noveller. 

2012 Mo Yan, Kina Är så vansinnigt osugen på att läsa något av honom, men trots att jag sett filmatiseringen av hans bok Det röda fältet får jag bita i det sura äpplet. Det får bli en novell. Hoppas han skrivit någon sådan.

2011 Tomas Tranströmer, Sverige En stor favorit som jag läst mycket av. 

2010 Mario Vargas Llosa, Peru Ännu en författare som jag egentligen klarar mig bra utan, men jag ska läsa, jag ska. Tipsa gärna om något kort.

 

Sex författare att upptäcka alltså, innan de första etapperna mot att ha läst något av alla litteraturpristagare är gjord. När första etappen ska vara slutförd? Ingen kommentar. Jag har ju hela livet på mig.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde “begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan “hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Vad var det som hände?

nobelpriset

Min spontana reaktion på att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var minst sagt stark. Jag blev riktigt förbannad. När det nu gått ett tag tänkte jag försöka sätta ord på vad det egentligen var som provocerade mig så mycket. Det är ju inte så att jag hyser en ilska mot Dylan i sig, eller ens hans texter. Inte heller är jag sur för att någon som skrivit låttexter får ett litteraturpris, jo lite, men det är inte det primära.

Låt mig försöka förklara.

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

Dessutom känns det som att Dylan får priset och samtidigt tar det från andra poeter och andra amerikaner. Det senare är troligen medvetet. Det är svårt att inte se valet som ett finger åt andra amerikanska gubbar som setts som självklara pristagare. Inte för att just gubbar och faktiskt också amerikanska sådana inte prisats nog i år. Elva av elva pristagare i år är män. Som om kön inte skulle spela någon roll. “Det är en idiotidé att att den yttersta kompetensen kommer i gubbform”, säger Ebba Witt-Brattström och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nobelpriset är på många sätt ett pris för litteratursnobbar. De som läst pristagaren och gillar att lyfta fram det. De som ännu inte läst, men absolut vill göra det för att bilda sig ytterligare. Det blir en slags bekräftelse på att de befinner sig i litteraturens centrum. Lite är det som Elin Lucassi skämtar om i serien ovan från 2012. Jag är helt klart den politiskt korrekte och ju mer jag tänker på det, desto tråkigare är det att ännu en vit, medelålders man får Nobelpriset. Möjligen kände sig de aderton lite småbusiga när de valde en textförfattare som för ett gäng år sedan var väldigt politisk, men resultatet blir egentligen ganska förutsägbart. Som jag skrev på Kulturkollo i ett visserligen minst sagt spontant inlägg, får jag ganska absurda bilder i huvudet av en rödvinspimplande Horace Engdahl med gitarren i högsta hugg och en färsk skilsmässoålderskris. Men Svenska Akademien menar att valet var enhälligt. Känns inte det beklagligt?!

Den som muttrar negativt om Dylan som pristagare är en tråkmåns, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman och det må så vara. Är det definitionen av en tråkmåns definierar jag mig med glädje som det. På twitter skapades hashtaggen  och även om den inte fick någon större spridning står det klart att jag inte är ensam. I gruppen kulturtanter kring 40 är glädjen över Dylands pris i princip obefintlig. Allmänmänsklig och universell säger gubbarna, men jag håller inte alls med. Varför är det alltid mannen som anses vara allmänmänsklig?

För mig är de tråkiga inte de som protesterar, utan de som inte kan se problematiken i valet. Som Karin Olsson skriver i Expressen är Dylan ett dåligt val av flera anledningar. Det största är kanske att han redan nått en bred publik. Det finns en lång rad författare som skriver angelägna texter och kämpar i motvind. Det finns också författare utanför västvärlden. De ger en röst åt de som själva inte har någon och ger oss med sina texter nya perspektiv på världen. Visst är det ett sätt att bredda litteraturbegreppet att ge en låtskrivare Nobelpriset i litteratur, men är det verkligen den väg vi vill ta?

Om inte ens Svenska Akademien har vett att lyfta fram litteraturen och värna om det skrivna ordet, vem ska då göra det? Årets Lucassi-serie påpekar att det borde finnas någon gräns för hur mycket vår syn på litteratur får påverkas av vår hysteriska vilja att få pojkar att läsa någonting alls. Ljudböcker och låtskrivare som inte bara får Polarpriset, utan det största vi kan dela ut till en författare som visar litterära kvaliteter. Nu har jag lovat en kollega, kanske den enda som är glad över valet, att läsa mer av Dylan innan jag helt ger upp honom. Med betoning på läsningen, för vad karln sjunger är ju stört omöjligt att höra.

Det positiva, för ja, jag ska försöka vara positiv, är att Dylans texter i den bästa av världar kan göra fler läsare nyfikna på Nobelpriset i litteratur. Jag tror inte riktigt det, men det skulle kunna bli så. Jag får väl ta med några texter av Dylan i min engelskundervisning och återkoppla här efter läsningen.

 

 

 

Den smala litteraturens död?

01d9f9d4-133e-4913-b9e8-51ac53a82251

Det blev definitivt ett “oj” som blev reaktionen på Svenska Akademiens val av litteraturpristagare 2016. Sedan blev jag förbannad. Jag må ha för lite kunskap om Bob Dylan, men att prisa honom är för mig otroligt provocerande.

Så mycket mer kan jag inte skriva just nu. Jag måste smälta det här. Polarpriset okej, men när det finns så många andra begåvade författare att välja så tycker jag att det är ett mycket märkligt val.

Vems fel är det här?

Först bokmässa, sedan nobelpriset

På Ladbrokes kan man satsa pengar på vem som vinner nobelpriset i litteratur i år. Bob Dylan klättrar på listorna och inget ont om honom, men jag varken hoppas, vill eller tror att han får Nobelpriset i litteratur. Det är dags att priset tar sig utanför Europa och då gärna till Afrika och gärna till en kvinna. Peter Englund hävdar alltid att varken ursprung eller kön ska betydelse när pristagaren utses. Jag hävdar att det handlar om gammal vana och/eller dålig fantasi att priset nästan alltid går till en äldre man.

Inget ont om Haruki Murakami heller som fortfarande toppar listan. Han skriver bra och har redan nått en bred publik. Just därför skulle jag önska mig en annan pristagare, trots att inte heller detta att författaren ska vara läsvärd, men inte för den breda publiken, är ett kriterie.

Jag ska grotta ner mig mer i eventuella pristagare så fort bokmässan är över. Än så länge ligger fokus på den även gällande min läsning.

I oktober blir det till att läsa presumtiva pristagare för att kanske ha läst den som får priset i december. Jag gjorde ett ryck förra året också och ska se över mina läslistor inför utmaningen.

Hänger du på?

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: