Göteborg Film Festival

Kupé nr 6 som film

Kupé nr 6 blev den tredje filmen för min del på Göteborg Film Festival. Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman från 2012 tilldelades Grand Prix i Cannes och är dessutom Finlands Oscarsbidrag 2022. Kuosmanens presentation av filmen för filmfestivalens besökare är lysande på ett väldigt finskt och fåordigt sätt. Låter jag fördomsfull? Det är jag kanske, men för mig är Kupé nr 6 en väldigt finsk film, med väldigt ryska karaktärer.

Huvudpersonen Laura (Seidi Haarla) i Moskva och där finns hennes kärlek Irina. Istället för att stanna kvar tar hon tåget till Murmansk för att titta på hällristningar och delar då kupé med bland andra Ljoha, en rysk värsting som på ytan inte tycks ha några goda egenskaper. Självklart är det inte så enkelt. Vi får följa med på en resa som på samma sätt är långsam och fylld av händelser. Välspelat, snyggt, men också en aning tråkigt. Vändpunkterna kommer exakt efter 30 minuter och en dryg timme. Däremellan händer det inte jättemycket. Den stora behållningen är Yuriy Borisov som spelar den väldigt arga och ständigt berusade Ljoha. Någonstans mitt i filmen konstaterar han att alla människor borde dödas och det är ungefär så han verkar se på världen. Det är också ungefär då som relationen mellan Laura och Ljoha förändras och blir ärligare. I samband med det blir karaktärerna mer komplexa och filmen får liv. I alla fall ett tag för tempot är onekligen ojämnt. Ibland blixtrar det till och blir väldigt bra, medan det i andra stunder är svårt att hålla fokus. Kanske är det här en film som ska ses på bio för att funka riktigt bra.

Jag har alltid drömt om att åka transibiriska järnvägen, men efter att ha sett Kupé nr 6 är jag helt ärligt väldigt tveksam till att åka tåg i Ryssland. Dels är jag alldeles för rastlös, men också alldeles för osocial för att orka med ständigt sällskap. Speciellt om sällskapet är som det Laura får. Nu blir det bättre än det verkar inledningsvis, men ändå. Det är grått, spartanskt och stundtals kaotiskt. Tror jag tar ett tåg ner till Medelhavet istället. Och så tror jag faktiskt att jag trots detta vill läsa Rosa Liksoms bok, som på beskrivningen låter mycket mer intressant inte minst rent historiskt, än vad filmen var.


Om filmen

Kupé nr. 6, (2021), regisserad av Juho Kuosmanen, 1h 47min

Originaltitel: Hytti nro 6 (Finland)

A Tale of Love and Desire

A Tale of Love and Desire är en film av den tunisiska regissören Leyla Bouzid, numera bosatt i Paris. Det är i Paris berättelsen om Ahmed utspelar sig och det handlar inte bara om kärlek, utan också om litteratur och framför allt poesi. Ahmed (Sami Outalbali) sina rötter i Algeriet och lever ett liv i sin förort, parallellt med de “riktiga” fransmännen. Att han studerar på universitetet är något som förändrar honom, men också gör honom annorlunda i den miljö han befinner sig i. Han vill vara en god muslim, en god son och en bra student. Han vill höra till och ändå leva ett liv som ger honom möjligheter att komma vidare. Första dagen på Sorbonne träffar han Farah (Zbeida Belhajamor) som kommer från Tunis och rest till Paris för att studera. Hon läser bland annat en kurs om arabisk poesi tillsammans med Ahmed och även om det inte är kärlek vid första ögonkastet så finns känslorna där. Hur Ahmed ska hantera dem är något han funderar mycket på. Farah är långt ifrån hans bild av en muslimsk flicka och lever ett liv som är så mycket friare än det Ahmed har.

Det är så mycket som är bra med A Tale of Love and Desire. Skådespelarinsatserna är fina och jag tycker om att Ahmed till slut vågar diskutera språk och litteratur med sin pappa. Många av de tankar kring identitet och vad som krävs av honom som ung man med rötter i Algeriet finns i hans huvud, men är kanske inte krav som andra ställer på honom. Tillsammans med Farah upptäcker han ett annat Paris än det han tidigare kände till och det både lockar och skrämmer. Detsamma gäller universitetet och som en av hans lärare påpekar är hans tvivel på sig själv mumma för dem som inte tycker att han passar där.

Jag tittar vidare på de filmer som finns tillgängliga digitalt under Göteborg Film Festival, men tyvärr är de möjliga att se under så kort tid att det inte går att uppmana er att gå in där och se A Tale of Love and Desire. Lite snålt kan jag tycka att endast låta filmerna vara tillgängliga under ett dygn, när de går vid flera tillfällen under en längre period på den fysiska festivalen. Oavsett är det kul att kunna se bra, ny, internationell film även om det sker hemma i soffan. Fler texter om film kommer under veckan och jag hoppas att de blir tillgängliga på andra platser efter festivalen.


Om filmen

A Tale of love and desire, (2021), regisserad av Leyla Bouzid, 1h 42min

Originaltitel: Une histoire d’amour et de désir (Frankrike)

Så jävla easy going

Inledningsfilmen på Göteborg Film Festivals 45e upplaga var Så jävla easy going, regisserad av Christoffer Sandler och baserad på en bok av Jenny Jägerfeld från 2014 med titeln Jag är ju så jävla easy going. Filmen utspelar sig till skillnad från boken i Göteborg och vi får följa med huvudpersonen Joanna från lägenheten i Majornas kvarter Vita björn till skolan på Lindholmen och dessutom på en rad cykelturer till Linné via hamnstråket och självklart till Valhallabadet. På ytan är hon en ganska vanlig gymnasieelev, men det finns saker som gör att hon skiljer sig från andra. En är att hon har adhd och att besvären förvärras för att hon inte har råd att hämta ut sin medicin. Hemma sitter pappa i soffan och glor på frågesport (där programledaren är Jenny Jägerfeld) vilket betyder att hans inkomster är i princip obefintliga. Det finns helt enkelt inga pengar till medicin och faktiskt knappt till mat.

Inledningsvis slås jag av hur ensam Joanna verkar vara. Den enda typ kompis hon har är Matheus som är någon form av knullkompis. En minst sagt misslyckad relation, men det finns ändå något fint i den. Matheus vill mer än Joanna och försöker få henne att umgås mer. Den som vinner Joannas hjärta är istället Audrey, som är ny i skolan. Hon och Joanna har tyska tillsammans och börjar hänga lite. Mest handlar det om att Joanna cyklar ner till Bio Capitol där Audrey jobbar, eller råkar befinna sig på Valhalla när Audrey har sagt att hon ska dit. Att berätta om sina känslor eller för den delen om sitt liv är en omöjlighet för Joanna och hon är fullständigt övertygad om att Audrey aldrig skulle orka med henne om hon visste sanningen. Taktiken att undvika sanningen och därmed konflikter skapar dock en rad problem och det blir inte så bra.

Joanna spelas av Nikki Hanseblad och vilket fynd hon är. Hon spelar inte Joanna, utan blir henne. Är henne. Jag blir så övertygad av hennes skådespelarprestationer att jag till och med förlåter stockholmskan. Det här är en skådespelare att hålla ögonen på och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av henne. Joannas pappa spelas av Shanti Roney och han är som alltid briljant. Scenen med far och dotter på kyrkogården går rakt in i hjärtat. Samtidigt vill jag skrika åt honom att skärpa sig och inse att hans dotter behöver honom. Att hon satt sig i en jäkla situation för att hon försöker lösa problem som bör lösas av den vuxne, inte av barnet.

Boken Jag är ju så jävla easy going innehåller flera helt klockrena beskrivningar av hur det känns att ha adhd. I filmen illustreras det istället med ljud och blinkade ljus istället för beskrivningar av cirkusartister i hjärnan, men det funkar fint och skapar en känsla som mycket väl kan stämma överens med hur det känns att vara Joanna. Utan medicin är hon i händerna på sin diagnos och kan inte fungera eller fokusera. Någon sådan skildring har jag aldrig sett på film innan och den är välkommen. Finast är att Joanna verkligen inte målas upp som något offer, trots att hon på många sätt är det. Istället kör hon på och försöker lösa alla problem hon hamnar i. Med varierande resultat ska tilläggas.

Så jävla easy going är en riktigt bra film som jag hoppas ska nå en bred publik. Det är svårt att inte dra paralleller till Fucking Åmål både gällande innehåll och form, men det här är en mer modern och mer relevant film för dagens unga. Den går säkerligen upp på bio efter festivalen och då rekommenderar jag er verkligen att se den. Bara gör det.


Om filmen

Så jävla easy going, (2021), regisserad av Christoffer Sandler, 1h 31min, Sverige

Fem fina filmupplevelser på Göteborg Film Festival

Igår invigdes den 45e upplagan av Göteborg Film Festival (fattar att det ska vara internationellt, men avskyr särskrivningen) och även om jag inte kommer att vara på plats i år har jag tänkt och se film digitalt. När jag köpte onlinepasset blev jag först besviken, men nu har fler titlar lagts till och jag har hittat flera filmer jag vill se. Nu gäller det bara att hitta tiden, men jag såg i alla fall årets invigningsfilm Så jävla easy going igår. Mer om den i morgondagens inlägg.

Dagens topp 5 handlar om fem fina filmupplevelser under tidigare festivaler:

När Quentin Tarantino var som störst i mitten av 90-talet hade han en liten, men rätt rolig roll i filmen Sleep with me regisserad av Rory Kelly. Filmen kom ut 1994, men jag tror att den visades på festivalen 1995. Jag såg den väldigt sent en kväll på Draken och förälskade mig i Meg Tilly, som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eric Stoltz spelar hennes pojkvän och Craig Scheffer deras vän som är hemligt förälskad i Tillys karaktär Både Stoltz och Scheffer var med i John Hughes klassiska film Some kind of wonderful. Och Tarantino då? Jo, han var på samma fest som de tre huvudkaraktärerna och höll en lång monolog kring varför Top Gun är en bögfilm.

Det måste varit 1998 som jag och maken (som jag just blivit sambo med då) gick på filmfestivalen tillsammans första gången och då såg bland andra Savrseni krug (1997) som på svenska fått titeln Den perfekta cirkeln. Filmen som är regisserad av Ademir Kenovic utspelar sig i Bosnien och handlar om en äldre, alkoholiserad poet som av en slump får ta ansvar för två pojkar som flytt massakern i sin hemby och nu söker efter en släkting i Sarajevo. En av dem är dov och kommunicerar med teckenspråk. Det var mycket nära att vi inte fick se filmen, då fel kopia hade skickats och den tillgängliga filmen var textad på holländska. Den visades ändå och de som ville kunde få pengarna tillbaka. Vi stannade och det är jag glad över, för sällan har jag sett en så gripande film. Jag grät så mycket i slutet att jag inte kunde sluta, utan fortsatte snörvla hela vägen hem från Järntorget till Jeagerdorffsplatsen.

De tillfällen jag gått på bio själv är få och det har princip bara skett under filmfestivalen. En tidig morgon (troligen också 1998) såg jag Marius & Jeanette, en film som stannat i minnet. Filmen är regisserad och producerad av Robert Guédiguian. Filmen utspelar sig i Marseille, som hans filmer så ofta gör och i huvudrollerna ser vi Ariane Ascaride som Jeanette och Gérard Meylan som Marius. De är ofta (i princip alltid) med i Guédiguian filmer, liksom Jean-Pierre Darroussin, som i den här filmen spelar Dédé, en granne till Jeanette. Ascaride är gift med Guédiguian sedan 1975 och en helt fantastisk skådespelare. Det här är fransk film när den är som bäst, politisk, känslosam och med fokus på dialoger.

Precis när Dawson’s Creek var på sin sista säsong gjorde Katie Holmes rollen som April i den charmiga Pieces of April. Filmen är regisserad av Peter Hedges och utspelar sig under ett ganska kaosartat Thanksgiving-firande. April bor med sin pojkvän Bobby (Derek Luke) och de bor i ett av de mer ruffiga kvarteren i New York. Nu har de bjudit in Aprils familj att fira Thanksgiving och ett flertal av grannarna involveras för att lösa det hela. Oliver Platt, en av mina absoluta favoriter, spelar Aprils pappa i denna charmiga historia.

En annan film jag såg ensam en tidig morgon är Frälsningsarmén baserad på boken med samma titel av Abdellah Taïa och regisserad av densamma. En fantastisk bok och en väldigt bra film. Obehaglig, ibland lite väl explicit, men väldigt bra. Berättelsen om den unge Said som utnyttjas av äldre män är smärtsam. Det handlar inte bara om att en ung pojke hamnar i underläge rent sexuellt, utan också om den längtan efter att bli älskad som han trots allt har. Själva bioupplevelsen var också annorlunda. Filmen visades på Göteborgs stadsmuseum och det var nästan bara män i publiken.

Fem fina författarframträdanden

Nästa helg är det dags för Bokmässan i Göteborg och jag ser fram emot att få lägga fler författarframträdanden till min redan långa lista. I dagens topp 5 lyfter jag fem av de bästa.

Chimamanda Ngozi Adichie, Göteborg, (2014)

I samband med Göteborg Film Festival 2014 framträdde Chimamanda Ngozi Adichie på Folkets Hus för att tala om sina böcker och filmatiseringen av Half of a yellow sun, som visades på festivalen. Ett minnesvärd samtal och andra gången jag såg henne live.

Abdellah Taïa, Göteborg, (2016)

På Bokmässan 2016 samtalade Abdellah Taïa med Johan Hilton om sin då nya bok Ett land att dö i, som är en av hans bästa. Jag lyssnade på Taïa även under West Pride 2018, men det första mötet var större. Det är sällan jag blir helt mållös av att se en författare i verkligheten, men Taïa är en stor idol.

Ngũgĩ wa Thiong’o och Sjón, Stockholm, (2016)

Dessa två författare möttes i ett samtal om vikten av litteratur på sitt modersmål på Stockholm Literature 2016. SOM jag saknar Stockholm Literature. Sällan får samtal ta sådan tid som i detta då två författare hyllar översättare och talar om hur litteratur kan förändra världen.

Johanna Adorján och Kjell Westö, Stockholm, (2017)

Temat för samtalet var tystnad och hemligheter där de båda författarna i ett samtal med Kristoffer Leandoer berättar om det som familjer inte talar om. I Adorjáns fall är det hur hennes farmor och farfar aldrig talar om kriget de överlevt och hur familjen aldrig talar om deras självmord. För Westö handlar det om det finska såret som inbördeskriget skapade och som många helst vill sätta ett plåster över och glömma.

Nawal El Saadawi, Göteborg, (2018)

Hösten 2018 gästade Nawal El Saadawi Bokmässan i Göteborg och samtalade bland annat om den arabiska våren med Johar Bendjelloul. Ett intressant samtal om kampen för demokrati och kvinnors rättigheter. El Saadawi har verkligen kämpat och till och med suttit i fängelse vid flera tillfällen. En riktig förebild.

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

The Father — en film som berör

På Göteborg Film Festival visas The Father av Florian Zeller med Anthony Hopkins i huvudrollen som en äldre man drabbad av demens. För alla som levt när någon som inte längre lever i denna värld är det här en film för igenkänning, men också sorg. Zeller berättar i en kort intervju innan filmen att han döpte huvudkaraktären till just Anthony för att han drömde att just Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen. Så blev det också och vilken rolltolkning han gör den gode Hopkins. Han har redan nominerats till en Golden Globe och jag blir förvånad om det inte blir en Oscarsnominering också.

Anthony är en äldre man som bor ensam i en lägenhet där han bott länge. Han har två döttrar, Anne som hälsar på honom varje dag och Lucy som är konstnär och reser runt jorden. Anne berättar för honom att hon träffat en man och ska flytta till Paris. Eller är det så att Anthony bor hos Anne och hennes man Paul? Att hon ska laga kyckling till middag och att de dagen efter ska träffa Laura, som ska ta hand om Anthony eftersom han har fått problem med minnet och behöver någon hos sig. Laura som är så lik Lucy och som är så trevlig. Men vem är mannen som sitter i Anthonys lägenhet och påstår att han är Paul, trots att han ser ut som någon helt annan? Och vem är kvinnan som går in i lägenheten med en egen nyckel och säger att hon är Anthonys dotter?

The Father skildrar på ett fantastiskt och förskräckligt sätt hur det måste kännas när världen omkring en tappar all logik. När ens läkare och till och med ens dotter påstår att det är något fel på ditt minne när du är helt säker på att det är de som inte har koll. När du vet att din dotter berättat att hon ska flytta till Paris även om du tycker att det är en vansinnig idé eftersom de inte talar engelska där. Du skämtar lite om det hos din läkare och då påstår din dotter att hon inte alls ska flytta. Hon är ju gift. Med Paul. Han som är arg på dig och säger elaka saker. Han som har tagit din klocka och påstår att den är hans. Han som hon skilde sig ifrån för flera år sedan.

Jag känner igen så mycket i Anthony Hopkins skildring av sin namne Anthony, vars värld är i kaos. Hur han blir arg och frustrerad för att en stund senare gråta en skvätt och tacka sin dotter för allt hon gör för honom. Jag vet inte riktigt vad som är sant, var Anthony befinner sig eller vad som egentligen hänt med hans döttrar, men det blir mer och mer logiskt för mig, samtidigt som Anthony själv går mer och mer in i dimman. Några gånger slår jag händerna för ansiktet för att slippa se och för att slippa känna. Aldrig tidigare har jag varit så här nära att förstå hur min pappa måste ha känt när han inte förstod var han befann sig eller varför vi påstod så galna saker som att han skulle ha slutat jobba eller antydde att det var något som helst fel på hans minne. Jag minns hur han verkligen försökte visa att hans minne var perfekt och hur han trodde att han lurade både oss och sin läkare.

Se The Father. Bara gör det. Speciellt om du någon gång haft någon i din närhet som drabbats av demens. Anthony Hopkins gör en fantastisk roll, men även Olivia Colman är fantastisk som hans dotter Anne. Florian Zellers film är obehaglig som den värsta skräckfilm och jag fick ont i både kropp och själ av att se den.

The Day I Lost My Shadow

Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.

Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.

Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.

Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.

Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.

När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar  skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.

Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.

Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.

The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.

52 bra saker: Göteborg Filmfestival

Förr, det vill säga innan barnen, innan huset på landet och innan den stora tröttheten, brukade jag och maken vara flitiga besökare på Göteborg Filmfestival. De senaste åren har vi tyvärr inte lyckats se en ena film, men i år ska vi i alla fall se tre.

The Day I lost my shadow är regisserad av Soudade Kaadan och tilldelades debutantpriset på filmfestivalen i Venedig. Den utspelar sig i ett Syrien drabbat av krig och beskriver hur vardagslivet påverkas.

Our Time utspelar sig i Mexico. Den handlar om ett par som lever ett stilla liv på sin ranch, men det hela verkar utveckla sig till ett svartsjukedrama när en amerikansk cowboy gör entré. Filmen är regisserad av Carlos Reygadas, som också spelar huvudrollen mot sin fru.

An Elephant sitting still är en kinesisk film som utspelar sig i en liten by i norra Kina. Den utspelar sig under en dag när pojken Wei hämnas på sin mobbare och därför tvingas fly. Regissören Hu Bo tog sitt liv 2017 och det här blev hans sista film.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: