Jason Diakité

Mina svar om boktips och boktipsare

Tidigare idag ställde jag några frågor till er läsare. Det här är mina svar!

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

Jag hade önskat mig en sådan panel på Bolibompa (det kanske finns, jag har växt förbi programmet, eller rättare sagt så har mina barn gjort det) även i Lilla Aktuellt och i vanliga nyhetssändningar kunde boktipsen få ta plats. Sedan vore det grymt om politiker kunde visa ett intresse för litteratur i alla fall någon gång ibland och då inte bara Astrid Lindgren eller Camilla Läckberg. Inget ont om dessa författare, men bredden saknas i princip alltid.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

För mig personligen hade det varit roligt att se Yukiko Duke, alltid påläst och dessutom delar vi ofta boksmak, Johanna Lindbäck, författare som jag också ofta delar boksmak med och som kan få in ett ungdomsboksperspektiv,  fler ungdomsboksförfattare, men andra genrer och andra läsargrupper representerar Mats Strandberg som jag också gärna vill ha med i min panel, Jason Diakité, som jag tror skulle kunna ha en del intressant att tillföra, Jonas Karlsson, som är en favoritförfattare och dessutom skådespelare och slutligen Clara Henry, som är en skarp dam. Sex stycken fina boktipsare som kan turas om att synas i rutan.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Jag älskar ju Hjalmar Söderberg och hade tipsat om Den allvarsamma leken, som kan läsas på väldigt många olika sätt. Senaste gången jag läste om den lade jag märke till helt andra saker än när jag läste den som yngre. En klassiker som känns ovanligt aktuell är En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle tipsa om nya poesiantologin för unga Berör och förstör med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, fina Herravälde av Elin Olofsson, Vargen, senaste boken i Shirin-serien av Katarina Wennstam och Så jävla trött av Gemma Hartley, som satte ord på en stor del av min vardagsfrustration.

Vilken oväntade boktipsare vill du se i tv?

Min mer oväntade boktipsarpanel skulle bestå av  Nikki Amini, Håkan Hellström, Kosovare Asllani och Felix Sandman. Jag slänger också in Peter Stormare för att bredda åldersspannet och Molly Sandén för att hon är en bra förebild och förhoppningsvis kan ge vettiga boktips.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

En droppe midnatt på scen

Igår såg jag och maken Jason Diakité med bandet Damn och fantastiska sångerskan Mira Palme på Draken i Göteborg. Föreställningen En droppe midnatt bygger på boken med samma namn och berättar historien om Diakités sökande efter sina rötter i South Carolina. Han berättar om mellanförskapet som skapats av att vara halvt svart och halvt vit, halvt amerikan och halvt svensk. Hur kampen för att höra till och bli som andra påverkat hans uppväxt och fortfarande gör det. Tills han landade i att han kan vara både svart och vit, både svensk och amerikan. Inte halv, utan dubbel.

De lågmälda och eftertänksamma berättande avsnitten varvas med musik som svänger rejält. Dessutom förstärker animationerna i bakgrunden både text och musik. Det ger en helhet som liksom Diakité är både och. Sorglig och upplyftande på samma gång. Dubbel. Nu påminns jag om att läsa vidare i boken jag påbörjade i somras och glömde bort. Eller så kanske jag ska börja om. Jag tror att det kanske är bäst.

 

Ode till Stockholm Literature

Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.

Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.

Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.

Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o  och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.

Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.

Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.

Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som “de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

“They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. “Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon “fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Läslista inför höstens aktiviteter

Höst betyder litteraturfestivaler och jag ska på två (eller fler), Bokmässan i Göteborg eventuellt med tillhörande alternativfestivaler och Stockholm Literature i Stockholm. Till den senare släpptes biljetterna idag och eftersom vi kulturtanter ser på litteraturfestivaler som rockkonserter hängde jag på låset och har redan de biljetter jag vill ha i min ägo.

Det går självklart bra att lyssna till författare utan att ha läst deras senaste böcker, men jag har ändå satt ihop en lista med böcker som jag hoppas hinna läsa i höst. De står i någon slags prioriteringsordning.

De som går på tigerstigar av Helena Thorfinn, inför Kulturkollos livebokcirkel under Bokmässan.

Samtal med vänner av Sally Rooney, boken verkar bra och hon kommer till Bokmässan.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, en författare som kommer både till mässan och till Stockholm Literature.

Kidnappningen av Anna Schulze, kommer till Bokmässan och brukar skriva riktigt bra.

Så här upphör världen av Philip Teir. En författare jag länge tänkt läsa något av. Dags nu.

Den första stenen av Carsten Jensen. En favoritförfattare och en bok jag glömt bort.

Kata Dalström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om en kvinna jag vill veta mer om.

Exit West av Mohsin Hamid, ska definitivt läsas innan Stockholm Literature.

Tidens larm av Julian Barnes är redan inköpt på engelska.

En droppe midnatt av Jason Diakité, också inför Stockholm Literature.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: