Aldous Huxley

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken “den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.

Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.

I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.

Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.

I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.

Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.

 

Olikhetsutmaningen: snabbt och långsamt

Det här läsåret är snart slut och det har gått otroligt snabbt, men samtidigt kan en enskild vecka eller till och med dag gå riktigt långsamt. Tiden är en märklig företeelse.

Olikhetsutmaningen handlar den här veckan om orden snabb(t) och långsam(t), välj själva om adjektiv eller adverb är er grej. Koppla samman böcker, film, musik eller annan kultur med dessa ord.

Böcker som går snabbt att läsa är absolut trevliga. Däremot klarar jag inte alltid av att läsa böcker där handlingen går för snabbt framåt. Bättre i bokform dock än i filmformat. Actionfilmer får mig att somna. En bok som är actionfylld, men ändå bra och läsvärd är Lotus Blues av Kristina Ohlsson, som på många sätt är som en riktig actionfilm.

En bok som jag läste väldigt långsamt var Du sköna nya värld, Aldous Huxley. Egentligen är det ingen seg bok, men en som kräver mer eftertanke än sträckläsning kan erbjuda. Jag kan gilla långsamma böcker rent innehållsmässigt, men blir ganska ofta frustrerad över böcker som inte går att läsa annat än väldigt långsamt. Det ställer krav på mig som läsare, men också på bokens innehåll och kanske ännu mer dess språk.

Slutligen måste jag påminna mig själv och kanske er om en bok jag länge tänkt läsa, vars titeln passar veckans tema utmärkt nämligen Tänka snabbt och långsamt av Nobelpristagaren Daniel Kahneman. Är det någon som läst?

 

 

O läser Huxley del 3

Vi måste tala om vilden. Den som får rollen som sanningssägaren och är den som protesterar. Vilden John har en riktigt mamma som heter Linda. Han är inte gjord i ett laboratorium, utan på det sätt som är det naturliga för oss, men som för människorna i Du sköna nya värld är obehagligt och hemskt. Vilden kommer ihåg tiden före Ford. Tiden före den nya tideräkningen. Då det fanns en gud som inte var Ford och då människorna läste litteratur av till exempel Shakespeare. Vilden tror att han ska komma till det gamla London när han lämnar reservatet, men han märker att det London han känner till inte finns mer. Just diskussionen kring bildning och vad en god människa är gör den sista tredjedelen av Huxleys dystopi väldigt intressant.

Att bildning ses som farlig är ganska typiskt för ett samhälle utan demokrati. När det som invånarna får läsa eller se styrs av de som bestämmer försvinner mycket av bildningen, men också av protesterna. När staten skapar en sanning och förnekar allt annat, blir det självklart så att invånarna slutar ifrågasätta. I just Huxleys samhälle har alla dessutom gjorts beroende av drogen soma, vilket gör att de är ständigt smålulliga. Ett passivt kollektiv som slutat tänka. Det enda de behöver är soma och sex.

Johns mamma Linda ligger döende på Park Lanes sjukhus och han tar sig dit. Där försöker han få de andra människorna att sluta ta den soma som delas ut. Skildringen av sjukhuset och de passiva skapelserna som inte riktigt förstår eller vill förstå det Vilden berättar för dem är på många sätt tragisk. Befolkningen i den nya sköna världen har helt slutat ifrågasätta de styrande. Aldous Huxleys bok skrevs redan i början av 30-talet. Före Hitler och de kommunistiska diktaturerna. Han ifrågasätter ett totalitärt samhälle, som tyvärr är aktuellt än idag. Ett samhälle där ingen längre vill, kan eller vågar protestera är inget fritt samhälle.

I slutet av boken först Vilden och Bernhard till Kontrollörens arbetsrum. Där följer ett intressant samtal om den gamla världen och de ideal som gällde då. De talar om gud och om litteratur. Det blir en slags bekräftelse på att Vilden och de andra som stått emot Ford och hans i provrör skapade befolkning, är de som faktiskt är mest civiliserade.

Därmed är årets första klassiker utläst. Min utmaning till mig själv är att läsa tio klassiker i år. Nio kvar alltså. Jag är glad att jag läste Du sköna nya värld, men det är tyvärr en dyrtopi som jag kan tänka mig är lite för svår för de flesta av mina elever. Kanske utmanar jag ändå några av dem att läsa den när jag kör dystopitema nästa gång.

De två tidigare inläggen om Huxleys klassiker hittar du här och här.

O läser Huxley del 2

Har ju helt glömt bort att jag skulle skriva flera inlägg om klassikern Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Mest handlar det om att jag glömde boken på jobbet över jul och inte hann läsa vidare, men också på att jag läser lite för splittrat över lag och bloggar därefter. Första inlägget om de olika människotyperna som skapas hittar du här. Idag tänkte jag fokusera på bilden av kärlek, eller bristen därpå. Först måste jag bara säga något om namnen på karaktärerna. Där finns Polly Trotsky, Lenina Crowne, Bernhard Marx och den stora ledaren, Vår Ford, som dyrkas likt en gud.

När människor inte själva är ansvariga för reproduktionen av rasen kan det tyckas att sex inte borde behövas heller. Barnen i den sköna nya världen uppfostras dock till att bli totalt promiskuösa. De springer omkring nakna och ägnar sig redan som sexåringar åt sexuella lekar, under överseende av sköterskor, men ibland också av direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”, som beundrar sina skapelser. Han berättar en lusig anekdot för sina studenter om hur dessa lekar i den förra världen, innan ledaren Vår Fords tid, hade setts som abnorma och omoraliska. Något som utlöser rungande skratt hos studenterna. Att många väntade med sexualla lekar tills de fyllt 20 är så otroligt att knappt ingen kan tro på det. Inte heller kan de förstå begrepp som “leva med sin familj” eller “hem”.

När Lenina väljer att, istället för att ha en ny man varje dag, stanna i flera månader med Henry Foster ses det som mycket märkligt. Nästan farligt. “Varje människa tillhör alla andra” är mottot som följas. En återgång till hemska saker som familj, monogami, romantik och all form av exklusivitet vore fruktansvärt. Hon borde istället visa med promiskuitet.

Kärleken till naturen har också avskaffats, då denna “inte håller några fabriker igång”. Konsumtion är viktigt och det gäller att kassera det gamla och konsumera nytt, inte reparera och återanvända.

Jag har hunnit ungefär en tredjedel nu och läser vidare en bit till innan det är dags för inlägg nummer tre.

O läser Huxley del 1

9789189538580_200x_du-skona-nya-varld_pocket

Dystopier är alltid en tacksam genre att arbeta med i skolan och mina treor har just avslutat ett arbetsområde kring främst äldre, men också nyare dystopier. Många har läst Kallocain av Karin Boye eller 1984 av George Orwell, medan andra valde nyare böcker som Vägen av Cormac McCarthy och Metro 2033 av Dmitry Glukhovsky.

Själv blev jag lite sugen på att ge mig på en riktig klassiker, nämligen Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932. Den är än så länge oväntat intressant, men inte helt lättsmält. I Du sköna nya värld skapas människor i laboratorium och inte bara en slags människa, utan olika typer som ska passa i olika delar i samhället. Synen på människan är minst sagt cynisk och jag är överraskad över hur vass Huxley är i sin skildring. Jag tänkte bjuda in er i min läsning och skriva en serie inlägg för att riktigt grotta ner mig i läsningen. Idag berör jag det inledande kapitlet.

Som i många dystopier är samhället i Huxleys mest kända bok totalitärt och människors val minst sagt begränsade. Varje människas plats och därmed öde är förutbestämt och skildringen av de laboratorier där de skapas är hemsk. I förordet av Göran Rosenberg skriver han just om det som skrämmer i Huxleys värld, nämligen bristen på kontroll över livet för den enskilde individen.  Visserligen är de icke-tänkande människorna lyckliga. Det gör att det är svårt att helt se Världstaten, som samhället heter, som en helt misslyckad plats.

Du sköna nya värld inleds i ett laboratorium i ett framtida London, en del av Världsstaten, som heter “Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”. Som namnet antyder kläcks människor i en behållare och att skapa människor på det vi anser vara det naturliga sättet ses som något mycket märkligt. På laboratoriet arbetar 300 befruktningstjänstemän och de leds av direktören, en man med stor makt. Han är en av de som kontrollerar världen genom att skapa dess befolkning. Vi förstår att laboratoriet i London är långt ifrån den enda institution där foster skapas. Det pågår på flera platser i Världsstaten, som Singapore och Mombasa.

I inledningen av Du sköna värld får läsaren en rundvandring i laboratoriet där direktören undervisar nyblivna studenter i befruktningsprocessens principer. Olika sorters människotyper skapas och kläcks i laboratoriet. Alla ägg genomgår Bokanovskys process där fler foster skapas från samma ägg i en så kallad avknoppningsprocess. Ett bokanovskifierat ägg kan skjuta 96 knoppar och varje knop blir ett foster som senare utvecklas till en människa. Du får 96 identiska tvillingar, standardiserade gammamänniskor som kan användas till olika, enkla uppgifter.

Det är alfa- och betamänniskor som räknas i Världsstaten, epsilonmänniskor är däremot bara till för att vara till nytta för andra. Under skapelseprocessen utsätts epsilonfoster för syrebrist så att de blir mer lättstyrda. Ju lägre samhällsklass, desto större syrebrist. En otroligt cynisk syn på människan och frågan är om verkligheten är så mycket bättre egentligen. I laboratoriet skapas också hemafroditer. Garanterat sterila människor. Allt för att undvika att nya foster skapas på det gamla sättet. Det som vi skulle kalla det naturliga.

Hela strukturen av samhället och synen på människorna avslöjas i det första kapitlet, men det kommer ännu mer märkliga saker. Det tar vi i nästa inlägg!

Just-nu-enkät

Mitt i Boksmällan och den totala hösttröttheten som börjar ge sig till känna, behöver jag strukturera läsningen lite. Det brukar jag göra med en just-nu-enkät med böcker jag läser och vill läsa. Gör den gärna du också!

Vid sängen: Där ligger en hög som borde flyttas till någon bokhylla. Överst ligger En nästan sann historia av Mattias Edvardsson och Skarven av Sara Lövestam som både påbörjade inför Bokmässan. Nu ska jag läsa ut. 

På soffbordet: Ännu ett kaosställe och överst i just den högen ligger Daisy i kedjor av Sharon Bolton. Den ser jag fram emot. 

I handväskan: Finns just nu Jessica Schiefauers När hundarna kommer, som mina ettor ska läsa inför ett författarbesök senare i höst.

I öronen: Jag lyssnar på Elaine Eksvärds självbiografiska Medan han lever. Boken är ganska bra, men uppläsningen sådär. Kanske byter jag från ljudbok till e-bok.

På läsplattan: Där finns ju ett gigantiskt och alldeles (nåja, i alla fall nästan) osynligt bibliotek. Boken jag läser just nu är Projekt Rosie av Graeme Simsion, som är väldigt charmig än så länge. 

Läser jag lite då och då: 1947 av Elisabeth Åsbrink är faktiskt en perfekt bok att läsa i lite då och då. Nu har jag kommit fram till november i boken om detta händelserika år. Jag läser också lite då och då i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley. 

Borde jag läsa: Eftersom jag ska föreläsa i november och borde börja förbereda mig redan nu ligger boken Tredjespråksinlärning högt upp i bordehögen.

På is: Boken med den långa titeln If I knew you were going to be this beautiful, I never would have let you go av Judy Chicurel var bokbubblarbok förra omgången. Jag läste inte ut den då, men vill/borde/ska göra det.

Bokklubbsböcker: Ingen pågående faktiskt. På måndag diskuterar vi redan utlästa Flickorna av Emma Cline. Vad nästa bok blir är inte riktigt klart.

Längtar jag efter att få läsa:  The Tresspasser av Tana French ser jag verkligen fram emot att läsa. Jag ser också mycket fram emot att läsa Nina Bouraouis Om lycka, som jag köpte på Bomässan. 

3 andra böcker i min TBR-hög: Avskedsfesten av Anna Fredriksson, Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid och Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl. Bland många, många andra.

%d bloggare gillar detta: