Betyg 2

Livsregler för en medelstor get

I förra veckan träffades några medlemmar i bokcirkeln Bokbubblarna och diskuterade boken Livsregler för en medelstor get av Ina Ekgård. En bok med en intressant baksidestext som tyvärr inte håller vad den lovar. Jag hade sett fram emot en bilresa till Grekland, men dit hann berättelsen inte. Istället låg fokus på en hel massa andra saker.

Inledningsvis får vi träffa Julia och Adam som arbetar på Solkattens äldreboende, där en av de boende är den äldre mannen Bernt. Bernt är synnerligen otrevlig och personalen vill helst av allt slippa gå in i hans rum, men Julia får se en glimt av något annat och någon slags relation byggs mellan dem. Bernt berättar om sonen han tappat kontakten med och barnbarnet han skulle vilja träffa. Elvira, som sondottern heter, stiger in i berättelsen och med henne en drös andra karaktärer som familjevännen Patrik som har en cp-skada och sitter i rullstol. Det hindrar honom inte att tillsammans med kompisen Anton planera en resa genom Europa. Patrik och Julia turas om att berätta och trots att de i början befinner sig lång ifrån varandra möts deras vägar. Vi tas med i en berättelse som innehåller så många trådar att jag ibland blir helt matt. Historien är minst sagt överfull.

Trots rörigheten finns det fina ingredienser i Livsregler för en medelstor get. Jag tycker till exempel om karaktären Patrik och hade gärna läst berättelsen om hans resa. Den jag trodde att jag skulle få läsa om. Det är också rätt trevligt att läsa om Julia och Elvira också, men även deras berättelse hade mått bäst i en egen bok. Det finns alldeles för många karaktärer och alldeles för många trådar för att Livsregler för en medelstor get ska funka. Någon redaktör borde uppmuntrat flera av berättelserna, men då som separata böcker. När allt ska in i samma bok blir det inte så bra. Vissa karaktärer, som Adam och faktiskt även Bernt känns helt oviktiga för berättelsen och även om det är kul att få en glimt av Patriks vänner och assistenter blir det för mycket och för många. Det är möjligt att läsupplevelsen varit mindre rörig om jag läst den fristående första delen i serien, men vad jag förstår utspelar den sig främst 20 år tidigare och handlar om Elviras mamma.


Om boken

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård, Idus förlag, (2014), 209 sidor

Insekt är en märklig bok

Jag hittade Claire Castillons novellsamling Insekt i en hög med gratisböcker från biblioteket och tog med den till mitt lilla klassrumsbibliotek. Två skäl fanns till detta, dels var det den första bok som favoritförlaget Sekwa gav ut och dels har jag tidigare läst och älskat Castillons samling Bubblor. Egentligen fanns det ett tredje skäl också, att noveller lämpar sig ypperligt i undervisningen. Under hösten har mina elever läst i början av varje lektion och då passar novellsamlingar både för mig och för den som glömt bok. Just den här lässtunden höll jag däremot på att skrämma slaget av eleverna då jag på riktigt skrek rakt ut när en mamma i en av de första novellerna slänger ut sina barn genom bilfönstret mitt på motorvägen.

Den verklighet som Claire Castillon beskriver i de 19 novellerna som utgör Insekt är absurd och obehaglig. Hon skildrar familjer med fokus på mammor och döttrar och en av de mest obehagliga novellerna handlar om en mamma som tänker med acceptans på det incestuösa förhållande hon tror att hennes man och dotter har. Det som gör det extra obehagligt att läsa novellerna är att Castillon är en så fruktansvärt skicklig författare och beskriver varje detalj på ett knivskarpt och obehagligt exakt sätt. Hon skriver det som någon kanske tänker, men skruvat flera varv och ändå ses de minst sagt förbjudna tankarna av karaktärerna som fullt normala. Det som gör läsningen extra märklig är att Castillon faktiskt lyckas förmedla att mycket trots allt handlar om kärlek. En kärlek som nästan överskuggas av rädsla, men trots allt någon slags kärlek.

Jag vet inte om jag hade läst Insekt till sista sidan om jag inte varit så fascinerad av Castillons sätt att skriva, men klart är att den gjorde mig enormt illa till mods. Välskrivet, snyggt och helt fruktansvärt är en ganska bra sammanfattning av innehållet.

Den sovande nymfen

Eftersom jag tyckte mycket om Blommor över helvetet som första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini, var det självklart att läsa Ilaria Tutis uppföljare Den sovande nymfen. Titeln anspelar på en tavla med samma namn, målad under andra världskriget och som det visar sig, målad med blod. Jakten på en nu troligen gammal mördare inleds.

Miljön är återigen en isolerad dal i Alperna och denna gång heter den Val Resia. En dal som befolkas av resianerna, ett folk som enligt sitt DNA inte är släkt med några andra folk i närheten och de flesta resianer härstammar från de första familjerna som flyttade till dalen. När vet man inte riktigt, men klart är att språket är en slags slovakisk dialekt.

Några saker lyfter läsningen. Det är dels informationen om ett folk jag inte ens visste existerade och så Battaglias kamp för att leva med och dölja sin allt mer märkbara alzheimers. Själva fallet med tavlan och dess historia har jag däremot svårt att engageras av och att ens göra ett mordfall av det hela känns krystat. Ändå är det så att jag utan tvekan kommer att läsa vidare och Tuti skriver fler böcker i serien, men för mig blev Den sovande nymfen något av en besvikelse. Många är dock de som läst och hyllat, så chansen finns att jag bara är lite extra grinig.

Den lilla blomsterhandeln vid havet

I Den lilla blomsterhandeln vid havet av Ali McNamara möter vi Poppy som ärver en blomsterhandel av sin mormor. Tidigare har hon gjort sitt yttersta för att undvika att bli en del av familjeföretaget, men det är svårt att säga nej till ett arv. Hon beger sig därför till den lilla kuststaden St Felix där hon inte varit sedan barndomens somrar. Många minnen väcks till liv och långt ifrån alla är trevliga.

Frågan är hur någon som verkligen inte kan något alls om blommor, ska kunna driva en blomsterhandel. Inledningsvis är Poppy helt inne på att sälja butiken, men hon får god hjälp av kvinnoföreningen och inte minst av Amber som vanligtvis arbetar i Poppys mammas blomsterbutik i New York, men nu ska arbeta i St Felix. Sedan finns också Jake, en ung änkling som är den som levererat blommor till butiken och planerar att fortsätta med det.

Jag vill så gärna tycka om Den lilla blomsterhandeln vid havet, men det som på pappret lät som en söt och trevlig historia, visade sig tyvärr vara en ganska rörig historia. Berättelsen är onödigt rörig, personer dyker upp utan att ha någon större funktion, komplicerade saker löser sig löjligt enkelt, men värst är kanske att språket är stolpigt och det stör läsningen. Saken blir inte bättre av att jag inte alls tycker om huvudpersonen Poppy och tycker att de magiska blomsterbuketterna är rätt löjliga. Tyvärr är det här långt ifrån någon favorit. Synd, då jag gillar St Felix och gärna hade hängt där lite till. Det finns några karaktärer som jag fastnade för, men det räcker inte riktigt. Som mysig tv-serie tror jag däremot att den hade funkat perfekt.

Sommar vid Sommen

Jag läste Sommar vid Sommen av Camilla Dahlson tidigare i höst och planerade sedan att läsa vidare i serien och uppleva även vinter och höst vid just Sommen. Så blir det inte. Det räckte med en bok just nu. Sommar vis Sommen var förvisso småtrevlig, men allt gick så enkelt och flöt på så lätt att det inte alls blev trovärdigt. Även feelgood behöver lite svärta.

Huvudpersonen Disa lämnar Stockholm och använder pengarna hon får för sin lägenhet till att köpa en gård vid sjön Sommen. Där ska hon starta ett Bed & Breakfast och det gör hon kvickt och lätt. Hon erbjuder en akvarellkurs och trots att hon inte kan måla alls fixar hon det också. Det är till och med så att hon lyckas fixa älgsafari år ett gäng tyskar, av ren tur självklart. Trevligt, gulligt, men lite väl sockersött för min smak. Däremot tror jag att det kan vara en bra bok att läsa på sommaren om det bara är underhållning som önskas.

 

Rolf är en märklig figur

Just nu diskuterar vi Rolf av Malin Lindroth i Kulturkollos digitala bokcirkel Kulturkollo läser och trots att det var flera dagar sedan jag läste ut boken vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Troligen handlar det om att Rolf är en person som skaver och jag är glad att han befinner sig i en bok och inte i min närhet, även om jag träffat en och annan Rolf i mitt liv.

Samtidigt vet vi inte riktigt vem Rolf är även om han från början avslöjar för oss att han dödat en flicka. Vi förstår snart att han är en ganska udda och ensam person och att han ägnar mycket tid åt sitt jobb som vikarie på Komvux. I alla fall tillbringar han mycket tid på sitt kontor, men kvaliteten på hans undervisning verkar inte direkt vara fantastisk.

Flickan heter, eller hette, säkert något helt annat än Pinky, men det är så Rolf kallar henne. Hon studerar på den skola där han undervisar och han hjälper henne att ta hand om ett sår på armen. Såret har hon orsakat själv genom att skära sig och någonstans identifierar sig Rolf med denna trasiga tös.

Vi förstår att han inte heller haft det så lätt och det är tydligt att han inte är speciellt socialt kompetent. Han har försökt studera filosofi på universitetet, men ingen uppskattade hans utläggningar och hans kunskaper. Minst av allt läraren, som enligt Rolf kände sig hotad, men som snarare verkar ha tröttnat på Rolfs röst.

Jag vet faktist inte riktigt vad jag ska säga om boken Rolf, lika lite som jag vet vad jag ska säga om karaktären Rolf. Lindroth beskriver en mycket ensam person, men lyckas inte riktigt göra honom levande. Jag blir nyfiken och vill veta mer, men boken tar slut allt för snabbt, innan jag ens hinner förstå vad som egentligen har hänt.

Huset på Cap Corse

Huset på Cap Corse av Emma Piazza kan vara en av de absolut märkligaste böcker jag läst. Det jag trodde skulle vara någon slags utvecklingsroman om en kvinna som söker sina rötter visade sig vara en actionfylld historia om hämnd och ond bråd död. Kanske var det också därför jag hade svårt att ta mig igenom den.

Första gången jag började läsa Piazzas bok gav jag upp ganska snabbt. Jag gav den en ny chans och läste till och med om de sidor jag läst. Den här gången fastnade jag inledningsvis, men sedan blev det för rörigt och för knäppt och jag lade boken på is igen. Tredje gången gillt läste jag så ut Huset på Cap Corse och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker.

Berättelsen inleds med att en dotter riktar en pistol mot sin far. Eller det är så det verkar vara i alla fall. Det är en prolog som utspelar sig i mars 2016 på Korsika och därefter börjar historien om Terese i Lissabon en månad tidigare. Hon är 30 år, konstnär utan inspiration, ensam, övergiven och på jakt efter meningen med livet eller i alla fall någon slags tillhörighet. Mötena med den äldre mannen William, som ger henne lektioner i portugisiska, ger tillvaron någon slags styrsel. När hon ska resa till Korsika för att hälsa på sin farmor och faster och ta del av ett arv, följer han med för att leta efter en konstnär som han sökt för en intervju.

Huset på Cap Corse handlar om en släkt som döljer mer än de visar. Där konflikterna är många, men ordlösa. Det är också en bok där miljön spelar en egen roll och öns isolering speglar Tereses utsatthet. Någonting gör ändå att det som börjar ganska fint och lågmält spårar ur och jag är lika överraskad som när jag såg Tarantinos From Dusk Till Dawn och det helt plötsligt, utan förvarning eller ens lite logik, dök upp en massa vampyrer.

Berättarperspektivet är komplicerat. Olika personer berättar ur olika synvinklar och det är inte alltid klart vem som talar och när orden uttalas. Det finns något drömskt över Piazzas stil, men också något osäkert, vilket gör att det som skulle kunna vara stämningsfullt och vackert ibland bara blir rörigt. Karaktärer flyter ut och in i handlingen utan att egentligen presenteras och även där pendlar det mellan att fungera utmärkt och att falla platt. Alla karaktärer är inte trovärdiga och deras drivkrafter ibland mycket märkliga.

Vinterstängt — en habil mellanbok

 

Nu har jag läst de tre första (översatta) böckerna i Jørn Lier Horsts serie om polisen William Wisting och hans dottern Line, som är journalist. Vinterstängt är den sämsta av dem, men trots det är det en deckare över medel. Mycket beroende på det som händer karaktärerna, en sidohistoria som verkligen utvecklas.

Det börjar bli höst och i ett sommarstugeområde finns få boende kvar. En av dem är Ove Bakkerud, som vid ankomsten till sin stuga finner den vandaliserad. Han går över till grannhuset, tillhörande en känd tv-profil och där finner han liket av en man. I samma område befinner sig Line för att skriva på sin bok i lugn och ro, men det visar sig att hon ska bli mer inblandad i fallet än hon anar.

Vad är det då som gör att jag inte riktigt faller pladask för Vinterstängt? Den största anledningen är nog mycket höga förväntningar, eftersom Horsts tidigare böcker varit så väldigt bra. Det är ingen oäven deckarhistoria, men den har lite väl många trådar och jag tycker att vissa av dem är onödiga.

Det finns dock en finess med att läsa Horsts böcker i ordning och jag kommer definitivt läsa vidare i serien. Hans lägstanivå är tämligen hög och jag hoppas på nya toppar framöver.

 

Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag tyckte verkligen om Martina Haags förra bok Det är något som inte stämmer. En stark och brutalt ärlig bok, fint inläst av författaren själv. Ganska naturligt därför att jag lyssnade på nya boken Livet går så fort. Och så långsamt. när den kom ut. Tyvärr var det en helt annan upplevelse.

Haag skildrar en smärtsam tonårstid, där huvudpersonen Sonja kämpar för att höra till, men misslyckas med i princip allt. Hemma är det kaos, skolan går kasst och hon lyckas aldrig bli speciellt populär eller älskad. Hon skolkar, snattar, dricker för mycket och testar droger med rätt dåligt resultat. Visst är det ärligt och visst är det brutalt även den här gången och visst är det så att jag känner för Sonja. Det är bara det att det blir för mycket “gammal försöker vara coolt ungdomlig” och författarinläsningen av boken är hemsk. Haag läser definitivt med inlevelse, det ska jag inte ta ifrån henne, men det blir teatraliskt och pinsamt. Speciellt när hon låter de coola tjejerna prata bebisspråk. Det är mycket möjligt att de gjorde det, men det blir inte roligt eller fyndigt, utan bara löjligt.

Livet går så fort. Och så långsamt. var en besvikelse. Möjligen funkar den lite bättre som pappersbok, men som ljudbok var den verkligen ingen hit och jag fick tvinga mig att lyssna klart. Vissa saker är bra, som skildringen av det hemska och så vanliga hierarkiska systemet som råder i en klass och på en skola, men andra har skildrat det bättre. Det här var definitivt ingen bok för mig.

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart av Susan Hill är en modern skräckklassiker och en bok jag tänkt läsa länge. Faktiskt har jag också påbörjat den några gånger och när den blev vald till bokklubbsbok i Bokbubblarna läste jag så äntligen ut den. Check på det, men inte så mycket mer. Ingen av oss var speciellt imponerad.

Den unga juristen Arthur Kipps som mist sin fru och barn får en sista chans att visa sin arbetsgivare vad han går för. Han skickas till det lilla samhället Cryphin Gifford för att reda ut testamentet för den avlidna mrs Drablow, ägare till huset Eel Marsh House, som bara går att ta sig till vid lågvatten. Hans kontakt på plats, Mr Jerome, verkar väldigt rädd för att besöka huset och den rädslan delar han med många andra.

Historien om Arthur Kipps resa till Eel Marsh House där en kvinna i svart satt skräck i omgivningarna är välskriven och snygg, men jag blir inte ett dugg berörd eller skrämd för den delen. Jag gillar den klassiska spökhistorien och hur hela boken egentligen är en berättelse av en mycket äldre Kipps. Det skapar onekligen en viss stämning, men det är en för kort berättelse för att den ska hinna gripa tag. Däremot är jag nyfiken på filmen och det är därför den här texten har dröjt. Tanken var att se filmen och jämföra, men det har liksom inte blivit av.

Som bok är Kvinnan i svart en klassisk spökhistoria som inte väcker några större känslor. Jag är glad att jag läst den, men det är ingen författare jag kommer prioritera vidare läsning av. Kanske har jag missat något stort, men med flera bokbubblarna att luta mig mot känns det som att jag definitivt inte är ensam om det.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: