Rolf Lassgård

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som “alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar “vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet “Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

En fin roll av Lassgård

Det finns en sida av mig som kanske är snobbig, eller så handlar det om självkännedom. Jag har svårt att läsa böcker som “alla” läser om de marknadsförs som roliga eller ännu värre som skrönor. Jag förstod till exempel inte alls storheten med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som jag mest tyckte var påfrestande. Det var därför jag inte var direkt sugen på att stifta bekantskap med den där Ove, när han blev mannen på allas läppar. Så hamnade jag av en slump på Fredrik Backmans (numera nedlagda) blogg på Café, hur mycket mer icke-lockad av en författare kan man bli) och charmades av hans humor, som väldigt ofta passade mig. Torr och ironisk, precis som jag vill ha den. Då blev jag faktiskt lite sugen på att lära känna Ove och jag läste Backmans debut En man som heter Ove. Sällan har jag blivit så känslomässigt berörd av en bok. Att Backmans två andra böcker följer ungefär samma mönster och därför inte alls tilltalat mig lika mycket må så vara, men just Ove letade sig rakt in i mitt hjärta.

Nu har En man som heter Ove blivit film. Juldagespremiär, en film som “alla” har sett eller planerat att se. Min snobbiga, eller skeptiska sida ville inte riktigt se den. Lite handlade det om rädslan för att filmversionen inte skulle göra boken rättvisa. Tänk om de hade förstört Ove. Nu borde jag kanske insett att Rolf Lassgård är att lita på, men jag var ändå nervös när jag satte mig i biostolen i veckan.

Vilken rolltolkning av Rolf Lassgård och vilket fint manus det blivit av en ganska så spretig bok. Ja, det går över gränsen i smörighet ibland, främst med barnen som är bra, men fått lute väl lillgamla repliker, men förvånansvärt sällan blev det för mycket. Lassgård var som sagt briljant och Filip Berg gör en fin tolkning av den yngre Ove. Frun Sonja, spelad av Ida Engvoll, får en lite mer otacksam och platt roll, som ständigt blid och leende, det är lite synd, men kanske är det så Ove minns henne och då fyller det en funktion. Imponerade gjorde dock Bahar Pars som grannen Parvaneh, en karaktär att älska.

Jag blev glad av filmen och det är ett bra betyg. Att jag sedan fulgrät i slutet var också ganska skönt, det behövs ibland. Alla i salongen, även gubbgänget framför oss, torkade tårarna när ljuset tändes ska tilläggas.

Biostolen fanns förresten i VIP-salongen på Filmstaden Bergakungen i Göteborg. Lyxigaste biobesöket ever, med mat och vin innan och skönaste stolarna under filmen. Lägg där till en massa asgarv och minst tre omgångar tårar, så får du en närmast perfekt bioupplevelse. Dyrare än “vanlig” bio, men så värt.

Fel men rätt Ove

När jag först läste att Fredrik Backmans bok En man som heter Ove ska bli film, önskade jag mig Lennart Jähkel i huvudrollen. Det finns ingen som kan vara så bitter som han. Jag var dock rädd att han skulle vara för ung för rollen (det har gått ett par år sedan jag spekulerade).

Nu har det avslöjats att det är Rolf Lassgård som ska axla rollen som den grinige änklingen, tillika radhusområdespolisen Ove. Spontant känns han för mycket som en mysfarbror och han är bara ett år äldre än Jähkel. Faktiskt exakt 59 år gammal, precis som Ove.

Men det kunde varit mycket värre. Lassgård är en bra skådespelare och han kan säkert spela vresig surgubbe. Ska bli kul att se och lagom till jul 2015 får vi göra det.

En riktig lipfilm

Jag må läsa nya böcker, men nya filmer ser jag sällan. Eller förresten så ser jag inga filmer alls om man inte räknar Tintin i Tibet som ungarna vill se varje kväll. Men igår så valde jag faktiskt film framför blogg och tv och såg en film med faktiskt bara några år på nacken. En bra film dessutom. Ganska nattsvart, med lite väl många närbilder på ögon och en lite väl enkel upplösning, men ändå en riktigt bra film.

Jag storgrät i slutet av Efter bröllopet och jag brukar inte göra det så ofta. Filmen av Susanne Bier om danske Jacob som driver ett barnhem i Indien är riktigt, riktigt bra. Den börjar i fattigdomens Indien, men större delen av filmen utspelar sig i Danmark dit Jacob reser för att förhopningsvis få finansiering av den rike affärsmannen Jörgen. Mads Mikkelsen spelar Jacob och han är alltid bra. Rolf Lassgård som Jörgen gör en kanske ännu bättre rolltolkning av den karismatiske och lätt labile mannen som försöker planera allt och köpa det mesta.

Jacob planerar att åka tillbaka till Indien och barnhemspojken Pramod, men han lockas att stanna. Först för att vara med på Jörgens dotters bröllop och därefter till hans födelsedagsfest. Han dras in i familjen mer och mer. Det är smärtsamt att följa historien som rullas upp, men det är inte bara svart utan faktiskt fyllt av kärlek också. Och en del svek.

Har du inte sett Efter bröllopet tycker jag absolut att du ska göra det.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-11 och reprisen är passande då filmen sänds på Kanal 1 kl 21.00 ikväll. Återigen, se den!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: