Greta — en film som rörde mig till tårar

Regissören Nathan Grossman debuterar med filmen Greta, en dokumentärfilm som grundar sig på material han samlat genom att följa Greta Thunberg under mer än ett år. Filmen är nu nominerad till en Guldbagge för bästa film och han för Bästa regi.  Fram till juldagen 2021 finns den på svtplay för den som är nyfiken. Jag var kluven till att se måste jag erkänna. Visst har jag följt Greta Thunberg och visst imponeras jag av hennes kamp, men jag var rädd att filmen skulle vara för gränslös och utnyttja den plattform hon skapat. Istället fick jag en film som låter oss förstå anledningen till att Greta Thunberg fått så stor uppmärksamhet som hon fått. Bäst beskriver hon det kanske själv, på sitt torra och lätt cyniska sätt; det handlar helt enkelt om att hon blir inbjuden till olika tillställningar för att politikerna ska få det att se ut som att de gör något.

Det börjar med att en ensam flicka sätter sig utanför Riksdagshuset i Stockholm i augusti 2018 med ett plakat framför sig. På plakatet står det “Skolstrejk för klimatet”. Där börjar en flickas kamp som växer till en folkrörelse och når fler än någon trodde var möjligt. Att Greta Thunberg gör detta för att hon inte ser någon annan utväg blir tydligt nästan direkt. Det finns absolut ingenting som tyder på att hon har en längtan efter att bli känd. Snarare är det något hon hade velat slippa. Gång på gång pratar hon om att det är forskare vi borde lyssna till och att det inte handlar om henne. Som en av initiativtagarna till protesterna i Belgien påpekar var det nog ändå så att världen behövde berättelsen om den lilla flickan som ville förändra världen, för att själv inse att de kunde påverka.

En halvtimme in i filmen sprids Gretas strejk och protest runt världen och det blir tydligt hur mycket hon påverkat och hur viktig frågan är för många unga. En fråga som borde vara viktig för alla. Jag gläds åt ungdomars protester och önskar att fler lyssnade på dem. Samtidigt blir jag riktigt provocerad över vuxna män(niskor) som kallar Greta mentalsjuk, anklagar hennes föräldrar för att exploatera sin dotter och dessutom förneka att det är något fel med klimatet alls. Vi hör dem i Sverige och då befinner de sig ofta långt ut till höger på den politiska skalan. Det jag kan hålla med dem om är att det inte borde vara så att en ung flicka stod i centrum när klimatet diskuterades. Där borde istället våra politiker befinna sig.

Jag grät flera gånger under filmens gång. Grät för att en ensam flicka faktiskt inspirerat en hel värld av unga att protestera och att det är både stor och fint, men också för att det är så tydligt att situationen får henne att må dåligt. Troligtvis handlar det om att jag känner igen min son i Greta. Inte för att han på något sätt kämpar för klimatet, men för att de delar diagnos och därmed såväl driv som ångest och en fixering vid detaljer. Mest drabbas jag av pappa Svantes kamp för att låta dottern göra det hon behöver för att överleva, men samtidigt hindra att hon går över gränsen. De korta stunderna där hon släpper fram ångesten och han försöker finnas där för henne är extra gripande. Det blir så tydligt att kampen inte är något Greta Thunberg har valt. Det är något hon måste göra och jag förstår om hennes föräldrar önskar att hon inte hade behövt.

Ganska ofta blir det riktigt obehagligt och det fokus andra lägger på Greta som person är inte riktigt sunt. När Sverige, som brukar slå sig för bröstet i miljösammanhang, missat 15 av 16 miljömål som skulle varit uppfyllda 2020 är det lätt att förstå att Greta verkligen känner sig som David i en kamp mot Goliat och inse att det inte är ett alternativ att ge upp. Vi behöver våra ikoner, men livet för dem kan inte vara lätt. När Greta Thunberg berättar om möten med kända människor som ett rollspel, där de låtsas kämpa för en bättre värld. När hon bittert konstaterar att det inte spelar någon roll hur mycket hon och andra strejkar, då de som är ansvariga inte ser klimatkrisen som en kris. Det är smärtsamt att se många av scenerna i filmen, men värst är det kanske när Greta seglar över Atlanten och gråter för att hon längtar hem. För att hon har fått för mycket ansvar och en status hon inte vill ha. Då vill jag skrika “how dare you!” till alla politiker, till alla vuxna och faktiskt även lite åt mig själv. Vi måste skärpa oss. Allihop.

Greta är en väldigt mycket mer komplex film än jag förväntade mig och en otroligt stark sådan. Den handlar om så mycket mer än den offentliga Greta och hennes kamp. Den handlar om en värld som älskar henne, där hundratusentals unga som följer henne, men där vuxna både utnyttjar och smutskastar henne för att vinna billiga politiska poänger. Ännu mer handlar den om den flicka och de föräldrar som så tydligt beskriver sin situation i boken Scener ur hjärtat.

1 reaktion på ”Greta — en film som rörde mig till tårar”

  1. Pingback: O listar 2020 – enligt O

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: