Lisa Nilsson

Just nu i januari 2021

Nytt år, men samma gamla utmaning som är en tradition sedan kulturkollotiden. Häng gärna på du också!

Just nu läser jag Hamnet av Maggie O’Farrell. Hoppas att hjärnan är med, för det var den inte när jag testade förra gången i november.

Just nu tittar jag på After Life av och med Ricky Gervais. Riktigt bra!

Just nu lyssnar jag på Vinter i P1 och har hittills hört Johannes Anyuru och Lisa Nilsson. Två fina program.

Just nu längtar jag efter ljus, men samtidigt vill jag att tiden ska gå långsamt, långsamt så att jag får vara ledig länge.

Flera av mina kulturkollovänner svarar också så kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica. Och du, glöm inte att svara själv också.

Nu glömmer vi 2020

Må 2021 bli ett bättre år. Det senaste året var en orgie i elände, men jag anar en svag ljusning i horisonten. De senaste dagarna när alla sammanfattat året har jag mest blivit ledsen, då jag själv har haft svårt att hitta något bra att se tillbaka på. Alla bilder som sammanfattar året och mina försök att själv sätta ihop en “top-9” som alla gick åt skogen. De påminner bara om dem jag mist i år. De ständiga presskonferenserna och diagram med sjuka och avlidna påminner mig om att jag är långt ifrån ensam om det. Bakom varje siffra finns en människa och många runt hen påverkas självklart av dennes död. Det är också det som gjort mig så arg under året. Arg på trängseln. Arg på dem som verkar fortsätta sina liv och helt strunta i de restriktioner som finns. Arg på att mina elever får ta ett så stort ansvar för att stoppa smittspridningen samtidigt som andra shoppar på som vanligt. Varje gång Anders Tegnell intervjuas fascineras jag över att han inte ber folk att dra åt helvete. Skriker att det är dags att skärpa sig. Jag var ganska lugn i våras, men efter pappas död är jag livrädd att träffa någon i riskgrupp. Inte för min egen skull, utan för andras. Mardrömmen är att behöva sitta vid en närstående till som kippar efter luft och sedan dör.

Mycket av det som hänt har jag inte riktigt bearbetat inser jag och när jag läste Jonas Gardells text om hur pandemin har påverkat oss insåg jag att de senaste året inneburit för få bra ingredienser. Vi har haft det lite kaotiskt privat de senaste åren och för mig har jobbet varit som ett andningshål, men med distansundervisning försvann allt som är bra med läraryrket. Ensamhet och distans gör allt lite, lite tyngre. En annan ilska som jag måste bearbeta och komma över är den ilska jag känt mot skolan som inte alls gett ene sonen den hjälp han behöver. Vi har stångat våra pannor blodiga och till slut var vi tvungna att dra in skolinspektionen. För någon som i grunden är konflikträdd var det en rejäl energislukare. Nu hoppas vi på en bra nystart i januari och en mer normal vardag. Ny skola för sonen och förhoppningsvis väldigt snart vanlig skola på plats för mig. Jag önskar också att mina äldre släktingar får vaccin så att jag kan träffa dem utan att vara rädd för att ta dö på dem.

Jag behöver lugn och ro för att få tillbaka energin. Hinna tänka. Hinna landa. Igår lyssnade jag på Johannes Anyurus vinterprat och fastnade för hans beskrivning av att försöka hitta sig själv. Även han hade mist en förälder och dessutom gått vilse i det liv som var hans. Nu har jag inte tänkt att resa bort i 40 dagar för att studera islam, men jag förstår tanken om att resa bort för att hitta hem. Eftersom jag var mitt i något lyssnade jag vidare på nästa program som podappen bjöd på. Det blev Lisa Nilssons vinterprat och det visade sig att hon i sommar mist sin mamma. En mamma som förändrades av alzheimers. När Lisa berättar om konserten hon var mitt inne i när hon fick meddelandet om att hennes mamma flyttat in på vårdhemmet som skulle bli hennes slutstation och om hur hon grät och inte kunde sjunga. Då gråter jag också. När hon talar om döden och om saknaden gråter jag ännu mer. Jag tror kanske att det är just vad jag behöver, att få gråta. Det har blivit ganska lite av den varan eftersom jag inte haft tid att bryta ihop. Istället har jag stretat framåt likt Doris med mantrat “fortsätt simma, fortsätt simma” ljudande i huvudet.

Märkligt nog blir jag ändå lite gladare av att lyssna på sjukt deppiga gamla Depeche Mode-klassiker där jag kan varje ord och varje ton. A Question of Time är faktiskt en aning positiv och det handlar faktiskt bara om tid, snart vänder det. Musik är något som tagit en större plats i mitt liv under 2020 än på länge. Varje onsdag har vi spelkväll i familjen O och då turas vi om att välja låtar på Spotify. Den kväll vi satt hos pappa medan han fick svårare och svårare att andas spelade vi hans favoritmusik och jag ser samma kärlek till musiken hos mina barn. Fjortonåringen lyssnar dessutom mer och mer på den musik som min pappa älskade. Det är fint, men också lite sorgligt. Tänk om han fått vara frisk. Vad roligt han hade tyckt att det varit att dela sin musik med barnbarnet. Musik är också minnet från både pappas och mormors begravningar. På pappas utmanade vi kantorn med att önska Bohemian Rhapsody och att mormors begravning skulle innehålla Fly me to the Moon var en självklarhet. Där fick vi oväntat sång också och det var fantastiskt fint.

Självklart har inte 2020 var nattsvart. Jag är glad att jag har tre fantastiska personer att dela min vardag med. Vi hade en lugn och trevlig sommar till exempel och nya växthuset var en fantastisk investering. Mycket oro och sorg gör dock att energin inte finns där och inte riktigt fylls på. Det jag önskar mest från 2021 är en mer vanlig vardag. En vardag där det går att jobba som vanligt, där ungarna går i skolan och där det går att träffa släkt och vänner.

Jag säger som Howard Jones, “Things can only get better”. Gott nytt år till er alla!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: