Förintelsen

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Frågor jag fått om förintelsen

Jag blev överraskad när det avslöjades att Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried nominerats till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Överraskad, men mest glad. Det finns så få kvar som upplevde nazisternas fruktansvärda handlingar och det är ytterst viktigt att deras röster får höras. Frieds bok är dessutom lättillgänglig och skulle kunna läsas av alla. Till våren ska jag för första gången på länge undervisa i historia och att börja varje lektion om andra världskriget med en eller ett par frågor från Frieds bok känns som en naturlig sak. Just kopplingen till skolundervisning finns med i juryns motivering till nomineringen.

Frågorna är enkla och många gånger självklara, medan svaren är smärtsamma. Första frågan lyder “Vad är det värsta du varit med om?” och Hédi Frieds korta svar är “ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.” Hon fortsätter sedan att berätta om den långa process som ledde fram till det ögonblicket och hur det som sker gradvis är lättare att acceptera. Hela tiden trodde de att den senaste försämringen var den sista, men så blev det aldrig. Fried påpekar ändå att hon hade tur. Det var inte förrän 1944 som hon “hamnade i tyskarnas garn” och därför har hon inte upplevt det värsta, vilket många andra tyvärr gjorde.

Andra frågor Fried besvarar är t.ex. “Varför hatade Hitler judarna?”, “Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?”, “Varför gjorde ni inte motstånd?” och “Varför valde du Sverige?”. Det finns också frågor som är så typiska för nyfikna unga, men som sällan diskuteras som “Hur var det att ha mens?”, men också frågor som vittnar om försök att hitta något som inte är hemskt i denna nattsvarta ondska som “Vad var det bästa?” och “Fanns det snälla SS-soldater?”.

“Vad hjälpte dig att överleva?” är en av de mest intressanta frågorna. Jag har också undrat vad det är som får människor att fortsätta kämpa när situationen de befinner sig i verkar helt hopplös. Fried berättar att hon i Auschwitz ofta tänkte att hon skulle ge upp och kasta sig mot den elektriska taggtråden, men att hon hejdades av att hon då skulle göra som nazisterna ville. Det som drev henne att faktiskt överleva var att hon ville kunna berätta för andra om vad hon varit med om. Precis det hon ägnat sitt liv åt att göra.

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i dåvarande Ungern, nuvarande Rumänien. Under andra världskriget satt hon fängslad i både Auschwitz och Bergen-Belsen och efter kriget kom hon till Sverige med Röda korsets bussar. Hon har skrivit fler böcker och speciellt Livets pendel låter väldigt intressant. Det är inte så lätt att lyckan är konstant, inte heller friheten och för den delen inte otrygghet heller.

Min enda fråga är egentligen “Varför verkar så många ha läst sig så lite från historien?”. Nazister marscherar på gatorna, vi har ett stort rasistiskt parti i riksdagen och allt för många verkar tycka att det är helt okej. Det är för mig ofattbart.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: