enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Astrid Lindgren (Sida 1 av 5)

Olikhetsutmaningen: flipp eller flopp?

Den här veckan inspireras ordparet av ett inslag från det klassiska radioprogrammet Metropol med Ingvar Storm och Niklas Levy där en programpunkt hette ”Flipp eller flopp”. Ett koncept som återanvänds i flera andra sammanhang. Det handlade om att en panel skulle avgöra om en nysläppt låt skulle flippa eller floppa.

I bakhuvudet har jag också av kvällens semifinal inför Eurovision-finalen på lördag. Benjamin Ingrosso tävlar för Sverige och det var väl inte direkt min favoritlåt i den svenska tävlingen. Inte flopp kanske, men inte heller flipp. Nu behöver eller flippar och floppar absolut inte handla om musik, det kanske som vanligt ges exempel från all möjlig kultur.

Veckans ordpar är alltså flipp och flopp!

En total flipp som inledningsvis refuserades var J. K. Rowlings serie om Harry Potter. Även Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump refuserades innan den blev utgiven. Tänk vad förlagen måste ha grämt sig efter att ha sagt nej till sådana megaflippar. Här finns en lista på fler författare till storsäljare som förlagen trodde skulle floppa.

Ibland blir otippade böcker stora succéer, som t.ex. 50 shades of Grey som var populär att lyfta under Kulturkollos förra vecka när temat var ”jag fattar inte grejen”. Jag tillhör en av dem som bara orkade läsa några sidor i denna riktigt dåligt skrivna bok. En succé betyder dock att en våg av liknande böcker ges ut. Ibland hypas en bok sönder redan innan den getts ut, vilket inte på något sätt är en garanti för att den inte floppar.

Ofta blir jag lite skeptisk när ”alla” verkar gilla något och inte sällan undviker jag att läsa eller se boken, filmen eller tv-serien av just den anledningen att de blivit totala flippar i form av masshysteri. En bok som jag dock tycker var fantastiskt och som alla andra verkar älska också är En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag tyckte också mycket om filmen med Rolf Lassgård som den buttre Ove. Sedan försökte Backman kopiera sig själv i ett par böcker och det var väl sådär, men Björnstad gillade jag skarpt.

Vilka flippar och floppar vill du lyfta fram?

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Konsten att väcka läsglädje

Allt som oftast diskuteras barns och ungdomars läsning på olika ställen i sociala medier. I helgen har det dels handlat om huruvida lärare verkligen måste läsa böcker själva innan de läser dem för eleverna och hur en bra litteraturförmedling för elever kan se ut.

Två saker gör mig en aning upprörd. Dels att så många inte verkar tycka att det är viktigt att läsa böcker innan de låter eleverna möta dem och att så väldigt många tycker att böcker de själva läste som barn för sisådär 30 år sedan (i bästa fall) är boktips som är relevanta idag.

Visst kan det vara så att det finns en funktion i att uppleva en bok man inte läst tillsammans med sina elever, men då har du som lärare ingen som helst kontroll över innehållets kvalitet. Tänk om du sitter där med en bok vars budskap går helt emot det som du och läroplanen står för, eller innehåller händelser som kan uppröra vissa elever? Ja, det ger bra tillfällen för samtal och nej, det går inte att skydda eleverna emot allt, men det går att förbereda dem och dessutom förbereda sig själv. Det är en lärares skyldighet.

Gamla böcker kan vara fantastiska. Däremot kan språket vara föråldrat, vilket kan göra att en ovan läsare ger upp. Om du som lärare väljer en sådan bok måste du också vara beredd att stötta eleverna i läsningen. Att släppa en ovan läsare själv med en bok som du inte läst på många år och som dessutom är svår ger dåliga förutsättningar för läsglädje.

Nu har mina gymnasietvåor visserligen precis avslutat ett klassikerprojekt där böckerna i flera fall varit för svåra för eleverna, så visst kan även jag utmana dem lite väl mycket ibland. Då hade jag dock förberett dem genom ett gemensamt läsprojekt i höstas där de läste kortromaner av Selma Lagerlöf och dessutom tipsat om förhållandevis lättlästa klassiker tillsammans med vår skolbibliotekarie. Eftersom jag också läst dessa böcker var det lättare för mig att samtala med eleverna under läsningen och genom detta kunna stötta dem lite. Det är stor skillnad mellan att själv vara förberedd och ha läst böckerna som eleverna tar sig an, än att bara släppa dem själva med en bok som bjuder en hel del motstånd.

När det gäller böcker för yngre elever förstår jag faktiskt inte varför gamla böcker skulle vara att föredra framför nyare, mer relevanta sådana. Det finns helt klart författare som inte bör glömmas bort, som Astrid Lindgren och Katarina Taikon, för att nämna några, men många gamla böcker för målgruppen saknar relevans idag. Vårt primära uppdrag som lärare är dessutom att göra barn och unga till läsare, inte att tvinga i dem böcker som inte talar till dem.

Det finns ingen garanti att nya böcker automatiskt är bra, därför behöver lärare vara läsare. Ja, det handlar självklart om tid, men som med allt annat handlar det också om prioriteringar. Jag prioriterar en god litteraturundervisning och då behöver jag göra medvetna val gällande vilken litteratur mina elever ska möta. De som undervisar yngre elever än jag har ett ännu större ansvar, då det är långt tidigare än på gymnasiet som läsvanan måste grundas. Det finns få saker som är så effektivt som att ge en elev ett personligt boktips. En bok som du läst och tror skulle passa just denna elev. Att bara slentrianmässigt välja böcker som funkat förr eller som man själv älskat som barn är oansvarigt.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men det här är något jag brinner för. Den som arbetar i skolbibliotek eller som svensklärare måste värna läsningen och det görs bäst genom att faktiskt ha koll på nya böcker som släpps. Kanske är det ändå så att du väljer att läsa en gammal goding, men då ska det vara ett medvetet val och inte ett icke-val.

Här finns en lista med böcker som är nya, bra och relevanta.

Här finns fler inlägg om läsning.

Olikhetsutmaningen: feg och modig

Idag ska jag föreläsa och det är ingenting jag gör ofta. Alltid när jag får frågan att göra något jag inte är så bekväm med är min spontana reaktion att säga nej. Jag är helt enkelt för feg för att hantera situationer som är nya för mig. De senaste åren har jag faktiskt blivit modigare och säger oftare ja, trots att jag blir sjukt nervös. Idag är en sådan nervös dag och därför blir veckans ordpar feg och modig.

Någon som ser sig som feg, men som faktiskt visar sig vara riktigt modig är Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, en av mina favoritböcker av Astrid Lindgren. Självbilden stämmer inte alltid och mod kan dessutom se ut på väldigt många olika sätt.

Att lämna sitt invanda liv och börja om på nytt är modigt. Det gör Mona i Världens vackraste man av Lena Ackebo. Det är också modigt att som hon gör välja kärleken även om det inte gått så bra förr. Det gör även Quoyle i Lasse Hallströms Sjöfartsnytt.

Att orsaka en olycka och sedan smita är riktigt, riktigt fegt. I Mocka av Tatiana de Rosnay blir Justines son Malcolm överkörd av en smitare och livet förändras drastiskt.

Nu är det din tur att koppla ihop kulturella verk med orden feg och modig.

 

När jag tänker på hår …

En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.

Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.

Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.

Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!

Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.

 

En ikon går ur tiden

Igår avled Hasse Alfredsson, 86 år gammal. En av de sista i sin generation av begåvade skådespelare, komiker och musiker.

Egentligen är jag för ung för att ha upplevt Hasse och Tage på riktigt. De var först och främst Ruskprick och Knorrhane under min barndom, förutom sketchen med Alfredsson och Ljung med guben som bodde i en lådda. Den skrattade jag gott åt som barn. Senare har jag insett vilka genier de var, men jag har ännu mycket kvar att upptäcka. Igår tittade jag till exempel på Glaset i örat, på Svt:s Öppna arkiv (en av många revyer och filmer som finns) och det var inte bara Hasse Alfredsson som jag saknade, utan även Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Lena Nyman och Martin Ljung. Nu finns ingen av dem kvar.

I Öppna arkivet finns också Spader, Madame, som jag såg på Storan i Göteborg i mitten av 80-talet. Vi gick ofta på Stora Teatern och ganska många år tidigare såg vi Animalen, operan som hade premiär på Storan i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson. Jag har bara ett barns minnen från föreställningen, men minns att jag tyckte att den var fascinerande. Dags att sätta upp den igen kanske?!

Jag avslutar med en favoritlåt från 88-öresrevyn.

 

Om kulturella covers och återbruk

Den här veckan är temat på Kulturkollo återbruk, främst kulturellt sådant, men också allmänt.

Veckoutmaningen består av två uppgifter:

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Att inspireras av andra är oundvikligt, men om det blir rent plagiat tycker jag att det är ganska så tråkigt. Som covers utan någon större förändring, eller ännu värre en låt som är alldeles för lik en annan låt, utan att den ens är en cover. Jag gillar dock när låtar görs om så att det bara går att ana originalet och/eller en helt ny känsla skapas. Som Anna Ternheims fina version av Broder Daniels Shoreline

Aqualungs Take on me som är en soft ballad, eller den här helt fantastiska covern av José González. Första gången jag hörde den hade jag svårt att hitta originalet. Vet du vilken låt det är?

Vissa filmer mår helt klart bra av att moderniseras, men jag kommer faktiskt inte på någon på rak arm. Däremot skulle jag gärna vilja se en ny version av Bröderna Lejonhjärta, då den gamla inte åldrats väl. Ska har ryktats om en nyinspelning längre, men den verkar ha blivit försenad. Jag läste någonstans att den ska ha premiär i december 2017 och hoppas att det stämmer. Någon som vet?

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag köper inte så mycket på second hand, men har den senaste tiden börjat använda tradera för att hitta plastföremål av Erik Kold. Nu har jag köpt en fin kaffeburk som jag ska ha på jobbet och en ostkupa att ha hemma.

Böcker köper jag ibland också, men egentligen alldeles för sällan. Däremot skänker jag en hel del böcker och kläder till t.ex. Röda korset som någon annan förhoppningsvis har glädje av.

 

Åtta litterära mammor på Mors dag

I dag är det mors dag och dagen till äran bjuder jag på en lista med åtta litterära mammor från böcker jag tyckt om.

Caroline Ingalls, gift med Charles, mamma till Laura, Mary, Carrie och Grace är en mamma som funnits på riktigt och som i böckerna är en cool sådan. Den alldeles för blida tv-serieversionen gör henne inte rättvisa. Tänk bara att ge sig ut i ingenstans på prärien och börja ett nytt liv. Läs om henne i serien som inleds med Det lilla huset i stora skogen.

Lotten Nilsson, gift med Henning Nilsson och mamma till August, Emelie, Gertrud och Olof. Arbetar hårt som tvätterska och gör verkligen allt för att försörja sin familj och ge sina barn ett bra liv. Läs om henne i serien som inleds med Mina drömmars stad.

Åkes mamma, ja vad hon heter vet jag faktiskt inte, men hon glömmer bort och blir en drake. Det är konstigt. Klart är att hon är just Åkes mamma och att hon troligen inte är gift, men har ett väldigt viktigt och krävande jobb. På ett lustigt sätt beskriver Pija Lindenbaum en stor kris och gör det så att det känns. Läs om henne i boken När Åkes mamma glömde bort.

Lovis, gift med Mattis och mamma till Ronja. Hon är mamman som uppfostrar sin dotter till en stark individ och som får kämpa mot en och annan mansgris. Egentligen är det ett klockrent budskap Astrid Lindgren sänder oss om vilket som egentligen är det andra könet. Läs om henne i Ronja Rövardotter.

Maj, gift med Tomas, mamma till Anita och Lasse. En hemmafru som verkligen inte hittat sin plats i livet. En mamma och fru som bara vill vara Maj. I alla fall inte i den första boken i serien som är den enda jag ännu läst. Jag fick ångest av den, men vill läsa vidare. Läs om henne i serien som inleds med Att föda ett barn.

Ruth Galloway, mamma till Kate, lyckas nästan kombinera moderskap med karriär. I alla fall är det inte ett problem som längre ältas och det är skönt. Ruth är arkeolog och hjälper den lokala polisen med vissa fall. Läs om henne i serien som inleds med Flickan under jorden.

Jane, mamma till Ziggy och nyinflyttad i ett ganska så flashigt område. Hennes kvaliteter som mamma ifrågasätts av många och Ziggy får skulden för saker han inte gjort. Läs om henne i boken Stora små lögner.

Mrs Bennet, gift med Mr Bennet, mamma till Jane, Elizabeth, Mary, Catherine och Lydia. Hon är mamma som gör allt för att gifta bort sina döttrar, för vad ska de annars göra med sina liv. Lika anonym som superviktig. Läs om henne i Stolthet och fördom.

 

 

Att få en andra chans

Idag är det dags för Andra chansen i Linköping och visst är det skönt med en andra chans. Tänk till exempel om årets prisutdelare för bästa film under Oscarsgalan hade kunnat få en chans att göra rätt från början, istället för att behöva göra om och göra rätt. De hade också kunnat göra om nomineringarna från de år då de valt vita män framför alla andra. Det borde bli de flesta år och i de flesta kategorier. Bästa kvinnliga huvudroll och biroll är svatt ge till män, där räcker det att tänka på en parameter.

Eller om Svenska Akademien fått en andra chans att dela ut priset 1974, då de gav det till sig själva i form av Eyvind Johnson och Harry Martinsson. Förresten borde de fått en andra chans ganska många gånger, då de slentrianmässigt valt en man framför en kvinna. Detsamma gäller även andra som slentrianmässigt delar ut pris till män år efter år, med motiveringen att de är bäst.

Det finns förlag som säkert önskar sig en andra chans, som Bonniers som tackade nej till Pippi Långstrump, eller alla de förlag som tackade nej till Stephen Kings Carrie, som faktiskt refuserades 30 gånger, eller de som inte satsade på J.K. Rowlings böcker om Harry Potter. Fler författare som haft svårt att få sina böcker publicerade finns här.

Även skådespelare kan säkert önska sig en andra chans ibland. Som John Travolta som tackade nej till rollen som Forrest Gump (eller kanske var det bra att han gjorde det?), eller Gwyneth Paltrow som tackade nej till megafilmen Titanic. Här finns fler skådespelare som tackat nej till stora roller.

Ikväll hoppas jag att Dismissed och Loreen får en andra chans. I övrigt kan det kvitta.

Kanonkalendern del 30

Någon barnbok måste ändå få plats i denna lista med kanonböcker och mitt val föll på en gammal favorit, nämligen Mio min Mio av Astrid Lindgren. Anledningen till att det blev just den boken från denna gigant är att jag tycker att den är mest före sin tid, vilket gör att den håller fint än idag. Visst är Pippi charmig och visst är landsbugdsromatiken i Bullerbyn fin, det är utan tvekan så. Jag älskar också Emils bus och kanske ännu mer hans goda hjärta, som också finns hos många andra av Lindgrens karaktärer.

Boken Mio min Mio handlar om Bo Vilhelm Olsson, som försvinner från en park i Stockholm, väldigt tragiskt egentligen. Vi vet att han kommer till sin riktiga pappa, konungen i ett land långt borta, men hans fosterföräldrar, hur hemska de än må vara, vet ju inte vad han tar vägen.

Just detta bekymrar sig ingen speciellt mycket om, utan istället handlar boken om hur Mio och hans vän Jum-Jum räddar barnen som blivit förvandlade till fåglar av den onde Riddar Kato. Hans hjärta av sten verkar ha smittat av sig på många i världen 2016 och något som gör Lindgren så stor är hennes orubbliga tro på godheten.

För några veckor sedan lyftes Astrid Lindgren fram som en av Jimmie Åkessons favorit. Många blev upprörda över att han då ”tog” vår fina sagotant och gjorde henne till Sverigedemokrat. Själv är jag ganska glad över att Åkesson läser Lindgren. Jag hoppas att han tar åt sig lite av hennes budskap när han ändå håller på. Jag är nämligen helt säker på att hon hade dragit honom i örat om hon levat. Det är hennes barnbarn också säker på.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: