I Elin Lucassis senaste bok Jag älskar Astrid Lindgren träffar vi Ylva som har förlorat ett barn. Hur det gått till tar lite tid innan vi får veta, men att det påverkat henne otroligt mycket förstår vi direkt. Av någon anledning känner Ylva starka band till författaren Astrid Lindgren, som även hon förlorare sin lilla pojke om än bara under några år. För att komma ännu närmare den döda författarinnan besöker hon hennes lägenhet och går med på den guidade turen. Efter några gånger tar hon sig friheter och tar väger de andra inte tar. Kanske drivs hon av en önskan att komma ännu närmare modern som förlorade ett barn och sedan fick honom åter. Kanske ger det henne hopp om att själv få tillbaka sin pojke.
Det är svårt att förklara vad det är som gör den här boken så stark. Visst handlar den om en väldigt olycklig människa, men det är ändå imponerade hur Lucassi lyckas skapa en sådan nerv. I ord och bild gestaltas ett sönderfall som är på samma gång absurt och helt logiskt. Ylva är helt trasig och verkar inte ha någon att tala med. Vi anar att hennes syster stått henne väldigt nära, men den sorg Ylva bär på nu kan de inte dela.
Jag har följt Elin Lucassi länge. Då gjorde hon roliga och tänkvärda enrutesserier (som säkert har något fina namn) i Politism, alltid med humor blandat med något vasst och självbiografiska seriestripar (heter det så?) som Rit-Lucassi. I antologin Kvinnor ritar bara serier om mens bidrog hon med två rutor och året därpå kom Jag är den som är den. Sedan dess har Lucassi gått från klarhet till klarhet och visar med sina verk på en stor bredd. Humorn finns där dock allt, även i det svartaste svarta.
Jag älskar Astrid Lindgren är en bok som känns. Jag tror också att det är en bra bok för den som inte är så van vid att läsa serieböcker. Utmaningen är att våga läsa tillräckligt långsamt, men en bok går ju faktiskt att läsa om. Det kommer jag att göra.
Om boken
Jag älskar Astrid Lindgren av Elin Lucassi, Galago förlag, (2023), 160 sidor