Women’s Prize for Fiction

Women’s Prize for Fictions korta lista 2021

Ikväll presenterades årets korta lista till Women’s Prize for Fiction, där sexton böcker från den långa listan blivit sex. Följande titlar tävlar om att vinna priset som delas ut 7 juli:

The Vanishing Half av Brit Bennett

En av de böcker jag trodde skulle ta sig vidare. Hjärtlinjer är den svenska titeln och jag vill verkligen läsa den. Boken handlar om tvillingarna Desiree och Stella som rymmer till New Orleans. Stella inser snart att hennes ljusa hud gör att det är möjligt för henne att tas som vit, vilket förändrar hennes liv. HBO har köpt rättigheterna och boken kommer att bli tv-serie, så det gäller att läsa innan dess.

Piranesi av Susanna Clarke

Kanske den bok på den långa listan som jag minst av allt vill läsa. Susanna Clarke är kanske mest känd för romanen Jonathan Strange och Mr Norell, men det är en bok som inte riktigt lockat mig. Likadant känner jag gällande Piranesi som beskrivs som fantasifylld berättelse om Piranesi som bor i “the House” och träffar sin vän “the Other” på tisdagar och fredagar. Ibland besöker han “the Dead” med gåvor.

Unsettled Ground av Claire Fuller

Ännu en bok om tvillingar, som verkar vara något av ett centralt tema band årets nominerade. Den här gången heter de Jeanie and Julius som är 51 år gamla och fortfarande bor med sin mamma Dot under enkla förhållanden i ett litet samhälle. När modern dör tvingas de ta sig ut i den stora världen och får reda på mer om livet och om sin mammas hemligheter. Det här låter som en fascinerande bok som jag gärna vill läsa och som jag trodde skulle ta sig till den korta listan.

Transcendent Kingdom av Yaa Gyasi

Inte av denna värld är bokens svenska titel och jag har läst den utan att imponeras. Berättelsen om Gifty och hennes familj är välskriven, men kanske lite plattare än jag önskat. Även om teman som missbruk och depression och Giftys  önskan att genom sin forskning rädda andra, absolut engagerar är jag inte helt övertygad. Många tycker dock mycket om boken och juryn verkar helt klart se något jag inte sett.

How the One-Armed Sister Sweeps Her House av Cherie Jones

En bok med en titel som denna måste läsas och jag trodde att den skulle nå den korta listan. Cherie Jones kommer från Barbados och det är också där hennes debutroman utspelar sig. Fyra kvinnor och vad det verkar ganska utsatta sådana, står i centrum i denna roman som lockar till läsning.

No One is Talking About This av Patricia Lockwood

Patricia Lockwood är från början poet och det här är hennes första roman. Sociala medier spelar en stor roll och en kvinna vars ord blir virala står i centrum. No One is Talking About This verkar vara en annorlunda bok där fantasi och verklighet krockar. Här behöver jag nog ha en tillförlitlig tipsare som rekommenderar för att jag ska läsa.

 

En sak som är rolig med årets short list är att den består av sex författare som inte nått den korta listan tidigare. Jag gissade rätt på tre av titlarna och har egentligen inte så mycket att säga om de nominerade. Vinnarboken kommer jag troligen att läsa om inte Piranesi vinner, för den lockar mig verkligen inte det minsta.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

Women’s Prize for Fiction 2021 — den långa listan

Priset som tillhör mina favoritpriser presenterade årets långa lista igår. Den innehåller totalt sexton titlar publicerade i Uk mellan 1 april 2020 och 31 mars 2021 och för första gången är en transperson nominerad. Sex debutanter finns på listan och en tidigare vinnare. Den långa listan ska kokas ner till en kort lista bestående av sex titlar och den presenteras 28/4.

Because of You av Dawn French

Två barn föds precis när det nya millenniet inleds och vi får följa två mödrar. En som åker hem med en bebis och en som åker hem utan. Moderskapet står i fokus och boken beskrivs som rolig och jo, det är ju Dawn French, så det borde vara sant.

Burnt Sugar av Avni Doshi

Avni Doshi är amerikanska med föräldrar från Indien och bor just nu i Dubai. Debutromanen Burnt Sugar publicerades först i Indien under titeln Girl in white cotton och nominerades även till Bookerpriset. Huvudpersonen Tara flyr ett arrangerat äktenskap och ser som gammal tillbaka på sitt liv. Ännu en bok om moderskap.

Consent av Annabel Lyon

En berättelse om tvillingsystrarna Saskia och Jenny, som är lika på utsidan, men har helt olika mål i livet. När en av dem råkar ut för en olycka förändras bådas liv och deras relation. Vi får också följa systrarna Mattie och Sara, som också de lever olika liv. De fyra systrarnas öde knyts samman av en man. Annabel Lyon kommer ifrån Kanada och har skrivit både romaner och novellsamlingar tidigare.

Detransition, Baby av Torrey Peters

Det här är Torrey Peters debutbok och den handlar om två kvinnor, en transkvinna och en ciskvinna. Den handlar också om barnlängtan, identitet och psykisk ohälsa. Låter som en annorlunda bok som är väl värd att läsa.

Exciting Times av Naoise Dolan

På svenska har den här debutromanen fått titeln Edith & Julian och jag tyckte väldigt mycket om den när jag läste den. Vi får följa Ava som bor i Hong Kong och arbetar som engelsklärare. Hon har något slags förhållande med Julian, men blir också förälskad i Edith. Ett klassisk och samtidigt ovanligt triangeldrama.

How the One-Armed Sister Sweeps Her House av Cherie Jones

Cherie Jones kommer från Barbados och det är också där hennes debutroman utspelar sig. Fyra kvinnor och vad det verkar ganska utsatta sådana, står i centrum i denna roman som lockar till läsning.

Luster av Raven Leilani

Raven Leilani är ännu en debutant och hon skriver om Edie, en ung, svart kvinna med ett tråkigt jobb på ett kontor fyllt av vita människor. Hon träffar Eric, en vit, medelålders man som lever i ett öppet äktenskap med sin fru och en adopterad dotter. Beskrivs som en “must read”.

No One is Talking About This av Patricia Lockwood

Patricia Lockwood är från början poet och det här är hennes första roman. Sociala medier spelar en stor roll och en kvinna vars ord blir virala står i centrum. No One is Talking About This verkar vara en annorlunda bok där fantasi och verklighet krockar. Här behöver jag nog ha en tillförlitlig tipsare som rekommenderar för att jag ska läsa.

Nothing But Blue Sky av Kathleen MacMahon

David och Mary Rose hade det perfekta äktenskapet. I alla fall trodde David det, men när Mary Rose där börjar han granska deras förhållande och får reda på en del av sin frus hemligheter. Beskrivningarna av boken är sparsmakade, men det låter som en fin och känslosam berättelse.

Piranesi av Susanna Clarke

Susanna Clarke är kanske mest känd för romanen Jonathan Strange och Mr Norell, men det är en bok som inte riktigt lockat mig. Likadant känner jag gällande Piranesi som beskrivs som fantasifylld berättelse om Piranesi som bor i “the House” och träffar sin vän “the Other” på tisdagar och fredagar. Ibland besöker han “the Dead” med gåvor.

Small Pleasures av Clare Chambers

Utgiven av Sekwa förlag med den svenska titeln Små glädjeämnen och Bokbubblarnas nästa bok. Det här är berättelsen om Jean som arbetar som journalist på en lokaltidning. Året är 1957 och hon är den enda kvinnan i redaktionen, vilket betyder att det hon får i uppdrag att skriva mestadels är hushållstips, men så får hon i uppdrag att intervjua medlemmar i en familj där hon anar oråd.

Summer av Ali Smith

Jag MÅSTE läsa Ali Smiths årstidskvartett som avslutas med delen om sommaren, syskonen Sasha och Robert, deras föräldrar och en massa människors problem. Första delen heter Autumn och den borde jag ta tag i snarast. Fattar inte varför jag inte gjort det för länge sedan, med tanke på att Ali Smith är en favorit.

The Golden Rule av Amanda Craig

The Golden Rule handlar om Hannah, som lyckats komma ifrån den småstad hon vuxit upp i, studerat och träffat en man med klass. När vi träffar henne har livet förändrats helt och hon är ensamstående mamma som försörjer sig som städerska. På väg hem till Cornwall träffar hon en annan kvinna och de kommer, likt huvudpersonerna i klassikern Främlingar på tåg bestämmer sig för att mörda för varandra.

The Vanishing Half av Brit Bennett

Jag har tänkt läsa Brit Bennetts Hjärtlinjer sedan den var ny, men ännu inte kommit mig för att göra det. Boken handlar om tvillingarna Desiree och Stella som rymmer till New Orleans. Stella inser snart att hennes ljusa hud gör att det är möjligt för henne att tas som vit, vilket förändrar hennes liv. HBO har köpt rättigheterna och boken kommer att bli tv-serie, så det gäller att läsa innan dess.

Transcendent Kingdom av Yaa Gyasi

Inte av denna värld var inte den höjdarläsning som jag hade förväntat mig, men Yaa Gyasis andra bok är absolut bra. Berättelsen om Gifty och hennes familj är välskriven, men kanske lite plattare än jag önskat. Många tycker dock mycket om boken och jag vill absolut inte skrämma någon från läsning.

Unsettled Ground av Claire Fuller

Ännu en bok om tvillingar, som verkar vara något av ett centralt tema band årets nominerade. Den här gången heter de Jeanie and Julius som är 51 år gamla och fortfarande bor med sin mamma Dot under enkla förhållanden i ett litet samhälle. När modern dör tvingas de ta sig ut i den stora världen och får reda på mer om livet och om sin mammas hemligheter. Det här låter som en fascinerande bok.

Sex böcker ska alltså väljas ut till den korta listan och jag tror på följande (baserat helt på vilka böcker som lockar mig):

Burnt Sugar av Avni Doshi

How the One-Armed Sister Sweeps Her House av Cherie Jones

Luster av Raven Leilani

Summer av Ali Smith

The Vanishing Half av Brit Bennett

Unsettled Ground av Claire Fuller

 

Ingen av böckerna jag läst kommer alltså med på listan, för även om jag tyckte mycket om Exciting Times av Naoise Dolan tror jag att den är “för vanlig” om än väldigt välskriven.

Har du läst några av de nominerade? Vilka tror du tar plats på den kommande korta listan?

Fokus på pristagare i oktober

I oktober delas en rad litterära priser ut och andra litteraturpriser avslöjar sina nominerade. Pristagare blir därför mitt fokusområde under månaden som kommer.

9 oktober delas Årets bok ut till tre pristagare, men bara en vinnare. Blir det en favorit som vinner? Får vi en ny bitter andrapristagare?

27 oktober är det dags för Man Booker Prize att delas ut.

Svenska Deckarakademin brukar avslöja sina prisvinnare i slutet av oktober och någon torsdag i oktober presenteras (förhoppningsvis) årets vinnare av Nobelpriset i litteratur. Dessutom borde de nominerade till Augustpriset dyka upp under månaden.

Flera prisutdelningar kommer att kunna följas digitalt och jag hoppas kunna bjuda på några liveinlägg.

Några tillbakablickar till priser som Women’s Prize for Fiction, Comedy Women in Print Prize och Crimetime Awards som delades ut i september kan också dyka upp.

 

 

 

Den 25:e vinnaren av Women’s Prize for Fiction

Det blev ingen livesändning av prisutdelningen för mig idag. Onsdagar är nämligen spelkväll hos familjen O och vi har spelat Spader Dam, eller Hjärter som det väl heter när det spelas på datorn. Två omgångar blev det, är jag förlorade stort första och vann andra.

Istället fick jag titta på prisutdelningen i efterhand och det funkade fint det också. Sändningen inleddes med en bildkavalkad över de tidigare 24 vinnarböckerna och jag påmindes om utmaningen #ReadingWomen som helt ärligt går sådär. Klart är i alla fall att jag vill läsa årets vinnarbok.

Martha Lane Fox, en av kvinnorna i årets jury, är den som inleder sändningen. Hon talar om priset som grundades för 25 år sedan och under åren lyckats lyfta kvinnliga författare. Hon talar också om hur läsning och böcker förhoppningsvis gett människor glädje under detta på många sätt fruktansvärda år. I katastrofer, såväl som i vardagen är det inte sällan kvinnor som har det svårast och därför är det ännu viktigare att

Jurymedlemmarna älskade olika böcker av de nominerade, men enades om att årets vinnare hade något speciellt. Sex böcker presenterades av de fem jurymedlemmarna innan den slutliga segraren korades. Faktiskt blev jag riktigt rörd när Maggie O’Farrell avslöjades som årets vinnare för sin bok Hamnet och fick torka bort en tår i ögonvrån. Jag har följt henne sedan debuten för 20 år sedan och hon tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Det kändes stort att få se henne ta emot ett av de viktigaste litteraturpriser som finns och fint att få dela hennes glädje. Hamnet kommer snart på svenska och det är favoritförlaget [etta] som ger ut den, vilket gör det hela ännu mer speciellt. För en litteraturvetare och boknörd är det också extra spännande att läsa en skönlitterär bok om William Shakespeare.

Efter avslöjandet följer ett samtal från Edinburgh där vinnaren intervjuas av jurymedlemmen Paula Hawkins. Att vara en del av en grupp av 25 stora författare som vunnit Women’s Prize for Fiction är något Maggis O’Farrell lyfter som riktigt stort och det är det verkligen. Hon jämför situationen för kvinnliga författare för 25 år sedan med nu och hur Women’s Prize for Fiction haft en stor betydelse för förändringen. Det finns mycket kvar att göra, påpekar hon, men det har trots allt hänt en hel del.

Maggie O’Farrell tackar bland annat sin redaktör och sin agent som hon jobbat med sedan debuten. Även skaparen av det fantastiska omslaget får ett extra tack såväl som hennes engelsklärare. Trevligt!

 

 

Jenny Offill och Bernardine Evaristo inför Women’s Prize for Fiction 2020

Tredje samtalet med de nominerade författarna inför kvällens utdelning av Women’s Prize for Fiction sändes igår och jag såg det nyss.

Weather av Jenny Offill är den första boken att uppmärksammas då Kim Cattrall läste högt ur den. Weather handlar om bibliotekarien Lizzie Benson och när vi möter henne är hon på bilverkstaden och försenad till en föreläsning. Jag har ännu inte läst något av Offill, men hon framstår som intressant och sympatisk. Inspirationen till Weather fick hon när hon flyttade ut på landet och ett fokus är klimatet och aktivism för hycklare. Hon kallar själv sin bok för smal och absurd, vilket får mig att bli nyfiken och avskräckt samtidigt. Offills sätt att beskriva sin skrivprocesser gör det tydligt att det är en annorlunda författare vi har att göra med. Hon berättar hur hon skriver ner enstaka meningar, stycken och idéer som verkar osammanhängande och sätter ihop dem på samma sätt som fåglar bygger sina bon. Spännande!

Näst på tur är Bernardine Evaristo som nominerats för Girl, Woman, Other,  en bok som belönades med Bookerpriset 2019. Uppläsningen görs av Gugu Mbatha-Raw och hon gör det väldigt bra. Kanske är jag extra positiv då det här är en av de böcker på den korta listan som lockar mig mest. Målet med romanen, säger Evaristo, var att få med så många brittiska, svarta kvinnor eftersom de så ofta är osynliga i litteraturen. Hon påbörjade den redan 2013 och hade målet att få med tusen karaktärer, som sedan blev hundra och slutligen tolv då hon insåg att varje karaktär behövde minst 30 sidor för att bli levande och få en tydlig bakgrund. Evaristo säger att boken handlar om hennes erfarenheter och alla de kvinnor hon mött under sitt liv.

Det gemensamma samtalet med de två författarna, modererat av Kate Mosse, handlar dels om deras starka, kvinnliga karaktärer men också om hur de ganska ovanliga böckerna kom till. Offill försöker förklara i bilder hur skrivandet är som att få upp ett kombinationslås och att de olika delarna måste passa ihop på samma sätt som koden gör. Lite är det som en väv, eller som hennes mormor/farmor som sparade på alla små bitar av presentsnören och sedan använde dem. Allt ska med i helheten. Karaktären Lizzie fanns med tidigt i skrivprocessen och skapades utifrån en känsla av rädslan för att förlora saker som är viktiga. Att hon är bibliotekarie handlar om att de är en yrkesgrupp som står för ett socialt skyddsnät i ett land där ett sådant saknas. Oron Lizzie har handlar om hennes familj, men utvidgas till en mer universell oro för världen omkring henne.

Evaristo använder en form som hon använt i sina tidigare böcker och använder sällan punkt, utan låter texten mer påminna om dikter som flyter fram över sidan. Syftet är att kunna blanda berättelserna och inte inte riskera att boken blev en “vanlig” novellsamling. Mosse påpekar att hon är väldigt rättvis gällande hur mycket plats de olika karaktärerna får,  men undrar ändå om Evaristo har någon favorit. Det visar sig att hon brukar besvara frågan olika varje gång hon får den, lite beroende på vilket humör hon är på. I det här samtalet lyfter hon fram Jazz, 19 år gammal och Hattie som passerat 90. Hon säger också att hon hade kunnat skriva en hel bok om Amma, medan Grace kändes ganska färdig.

Offill lyfter något jag tycker är viktigt, nämligen hur skönlitteratur kan få oss att möta människor vi aldrig annars skulle träffa. Även Evaristo håller med om att fler röster måste få höras och det kan de få genom böcker. De talar också om aktivism som får ta plats i deras böcker, mer eller mindre uttalat. Genom att lyfta frågor och karaktärer som sällan får ta plats i debatten kan de förändra världen. Skönlitteratur öppnar våra ögon för saker som funnits där hela tiden, men som vi inte uppmärksammar.

Det här var ett riktigt intressant samtal med författare som jag gärna bekantar mig med. Jag är mycket nöjd med de tre samtal jag lyssnat på och ser fram emot att få veta vem av dem som blir kvällens vinnare. Oavsett så vill jag läsa flera av de nominerade böckerna och det är Hamnet, A Thousand Ships, Dominicana och Girl, Woman, Other som lockar mest.

Angie Cruz och Hilary Mantel inför Women’s Prize for Fiction 2020

Inför årets utdelning av Women’s Prize for Fiction imorgon bjuder Kate Mosse, en av prisets grundare, på tre samtal med de sex nominerade författarna. Igår skrev jag om samtalet med Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som jag lyckades se live och idag har jag i efterhand sett det samtal som sändes i söndags.

Jag har som sagt inte läst någon av de nominerade böckerna på årets korta lista till Women’s Prize for Fiction och faktiskt inte läst något alls av de två samtalande författarna, Angie Cruz och Hilary Mantal. Sändningen börjar med att Coral Peña läser ur Angie Cruz bok Dominicana om hur huvudpersonen rör sig i sitt nya hemland och hamnar mitt i en protest. Det här är en bok jag vill läsa om karaktärer och teman som är relevanta och viktiga. Cruz berättar om en gammal berättelse som hon hörde, trots att inte borde, om hur hennes morföräldrar arrangerade ett äktenskap mellan sin unga dotter och en äldre man för att få en chans även för dem till ett nytt liv i USA. En berättelse som sällan får ta plats om kvinnor som inte räknas. Nu vill Cruz berätta de dominikanska kvinnornas berättelser, för hennes mamma var inte ensam. Det började med ett instagramkonto som kompletterades med en bok. Den utspelar sig 1965, då medborgarrättsrörelsen är stark i USA och landet dessutom ockuperade Dominikanska republiken. En tid värd att skriva om alltså.

Ben Miles läser en bit ur Hilary Mantels senaste bok The Mirror and the Light, som är den tredje och avslutande delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Jag har inte läst någon av dem och vet helt ärligt inte när jag ska få tid och ork att göra det. Kanske är det värt att lyssna till Ben Miles inläsning eller kanske ännu hellre se föreställningarna med just Miles i huvudrollen. Trots att jag inte vill läsa är jag sjukt imponerad av Hilary Mantels prestation och det är intressant att höra henne berätta om hur arbete såg ut. Eftersom hon inte fått priset för någon av de andra delarna är jag också tämligen säker på att hon är årets vinnare av Women’s Prize for Fiction.

Kate Mosse lyfter i det avslutande samtalet hur olika Dominicana och The Mirror and the Light är, men hur de ändå har något gemensamt, nämligen att de berättar om spännande, historiska världar och krävde en hel del research. Cruz berättar hur hon inte “bara” ville skriva sin mammas historia, utan en berättelse som innehåller fler röster i en. När hennes mamma läste boken kände hon förvisso igen sig, men det var inte en bok om hennes liv. Trovärdig och sannolik, men fiktiv.

Hilary Mantel berättar sedan om sitt skrivande och hur hon inte förrän hon börjat skriva Wolf Hall förstod att det skulle bli en trilogi. Femton år har det tagit att skriva den och Cromwell var hennes guide, medan hon gjorde honom mänsklig. Trots att hon varit väldigt noga med att skriva historiskt korrekt måste en roman innehålla karaktärer som känns levande och det låter som att hon lyckats med det.

Två intressanta kvinnor, men inte lika mycket ett samtal som det jag såg igår. Nu hoppas jag hinna med det tredje samtalet innan morgondagens prisutdelning.

 

 

Maggie O’Farrell och Natalie Haynes inför Women’s Prize for Fiction

Hello from Whanganui, New Zeeland, from Johannesburg, Zurich, Switzerland, from Germany, from the States, from Scotland, Essex, Cardiff, London, Gotland, Sweden och så jag då från Göteborg och en massa andra ställen. Kvinnor i majoritet såklart och trots att jag satt hemma i min soffa kändes det som att jag var en del av en stor gemenskap. Inte samma sak som att sitta i samma sal, men oväntat fint ändå när chatten fylls av hälsningar.

Kate Mosse leder oss genom kvällen och presenterar de två författarna, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som båda skrivit böcker nominerade till Women’s Prize for Fiction 2020 och därmed kan bli den 25e vinnaren. Först får vi möta dem själva och därefter i ett samtal i zoom. Jag måste säga att formen fungerade oväntat bra!

Inledningsvis fick vi lyssna till Indira Varma, från Game of Thrones, Luther, Rome och Patrick Melrose, som läste ur Hamnet och gjorde mig ännu mer sugen på att läsa O’Farrells bok. Att Shakespeare hade en son som hette Hamnet var okänt för mig och O’Farrell berättar hur hennes lärare berättade det förbigående under en föreläsning. Trots att det var länge sedan hon började fascineras av Hamnet ville hon inte börja skriva den förrän hennes son hade vuxit upp. Hamnet dör nämligen som elvaåring och att skriva om det var något av det svåraste hon gjort. Att förlora ett barn måste vara det svåraste en förälder kan uppleva, säger hon. Det historiska skrämmer mig lite, men självklart måste jag läsa. Lite imponerad är jag också av O’Farrells fantastiska research som till exempel innefattade att anlägga en trädgård.

Mosse lyfter romanens struktur och hur den är något alldeles extraordinärt. O’Farrell berättar att hon skrev 20 000 ord på ett annat sätt innan hon insåg att berättelsen måste börja på ett annat ställe. Om Mosse säger att strukturen är imponerande är jag säker på att den är briljant och jag är ännu mer nyfiken.

Även Natalie Haynes bok A Thousand Ships är historisk och utspelar sig under Antiken. Läsningen av Anne-Marie Duff var riktigt bra och jag fastnade för språket. Berättelsen om det trojanska kriget ur ett kvinnligt perspektiv blir verkligen något helt annat. Vi får höra Penelope tala om hur hennes man seglar iväg, kanske var det tusen skepp som reste, men troligen mer. Hon förbannar Agamemnon som tvingade bort hennes man och höll honom ifrån henne i många år.

Haynes har länge varit intresserad av det trojanska kriget och ville skriva en berättelse där kvinnorna fick ta plats. Inte en eller några få, utan många. En episk berättelse med kvinnor i huvudrollen, vilket tyvärr är ovanligt. Researchen inför skrivandet har tagit hela livet, säger hon och lyfter fram hur stor del av hennes liv den grekiska antiken haft. Intervjun är inspelad på The British Museum som är en plats hon ofta besöker. Hennes syfte med A Thousand Ships, eller alla böcker hon skrivit egentligen, är att sprida de antika texter hon älskar och som få får chansen att bekanta sig med numera.

Vilka historier vi väljer att berätta och hur vi väljer att lyfta fram är ett tema som går som en röd tråd genom samtalet och Haynes talar om berättelsen om Memnon, kung av Etiopien, som funnits men försvunnit och hur märkligt och synd det är att de vita männens berättelser är de som överlevt. Nu är det dags att lyfta de andra rösterna som funnits. Haynes kämpade med rösterna som behövde vara många, men inte för många och ville också ha med Penelopes brev. Däremot hade sköna Helena en mycket större roll, men fick plockas bort. Hennes historia blev alldeles för svart och konstig. O’Farrell har istället låtit Shakespeares barn och fru få ta plats i berättelsen och inte låtit allt bara handla om en store pjäsförfattaren. Hon funderar också kring hur frun kan ha reagerat när maken valde att göra en pjäs om en dansk prins som heter nästan som deras döde son.

Samtalet mellan Kate Mosse, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes var riktigt trevligt att lyssna till. O’Farrell är en gammal favorit, men jag charmades väldigt av Haynes och blev sugen på att bekanta mig med hennes böcker. Kanske ska jag utmana mig med en historisk månad framöver.

Imorgon sänds ännu ett samtal med två ytterligare nominerade och på onsdag avslöjas årets vinnare.

 

Snart delas Women’s Prize for Fiction ut

Jag har just köpt en biljett till digitala intervjuer med de nominerade till årets Women’s Prize for Fiction som delas ut för 25:e gången den nionde september. Tyvärr har jag inte hunnit läsa en enda av titlarna på den korta listan, vilket är ovanligt, men jag får se det som boktips istället. Egentligen är jag skeptisk till det digitala formatet, men just nu är jag så sugen på författarsamtal att det ändå känns lockande.

 

Halvvägs

Halva 2020 har gått och det är verkligen inget år som kommer att gå till historien som annat än ett skitår. Detta nästan oavsett vad som händer i höst. Självklart har min läsning påverkats av läget och jag ligger lite efter. Samtidigt brukar det ofta se ut så innan semestern och eftersom jag skickade in sista delen av ett skrivjobb igår har jag nu semester på riktigt. Det blev i alla fall 13 lästa böcker i juni, så lite flyt börjar allt komma tillbaka. Bara 83 böcker kvar att läsa då …

Hur ser det ut med de övriga läsmålen då?

Jag har läst texter av författare från 17 länder och målet är 26. Inte jättemycket kvar alltså, men å andra sidan är många av de “enkla” litteraturländerna redan avbockade. Jag har gjort en lista att inspireras av och redan läst två av titlarna och påbörjat en.

Boktolvan knallar på och jag har läst böcker av sju författarelistan, som jag för övrigt är väldigt nöjd med.

När det gäller vinnare av Nobelpriset och Women’s Prize for Fiction går det trögare, men det är ju å andra sidan utmaningar som kan räcka hela livet.

Vilka böcker är då bäst hittills i år?

Topp fem av de jag hunnit både läsa och skriva om skulle jag säga är:

The Stranger Diaries av Elly Griffiths

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Snöstorm av Augustin Erba

de av Helle Helle

Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid

 

Hur går det för er med läsningen? Har ni några läsmål? Vilka är de bästa böckerna ni läst i år?

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: