Herta Müller

Ett läsprojekt om Nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Jag förlänger min Nobelutmaning

Tanken var att jag 2018 skulle läsa något av alla (de är ju rätt få) kvinnor som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det gick sådär och jag har i år bara läst noveller av Herta Müller, Selma Lagerlöf och Alice Munro. Det betyder att jag har tre kvinnliga nobelpristagare kvar att upptäcka, nämligen Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och  Grazia Deledda och åtta till att återupptäcka.

Jag har investerat i några av de fina böckerna på bilden ovan och målet är att läsa några av dem i år och att det på bloggen ska finnas minst ett inlägg om någon bok/novell/dikt av varje författare. Det borde jag klara.

Fokus på kvinnor som fått Nobelpriset

Det blir inget Nobelpris i litteratur i år, på grund av alla turer kring Svenska Akademien. Då böcker av årets nobelpristagare brukar vara populära julklappar, har sju förlag samarbetat kring en ny utgivning av 14 böcker skrivna av de (alldeles för få) kvinnor som fått Nobelpriset. Böckerna ges ut den 14 november och har fått enhetliga omslag gjorda av Kristin Lidström.

Nu tror jag inte att initiativet handlar om att tjäna pengar vid jul och tycker att det här är utmärkt. Dessutom kanske det får mig att skaka liv i den helt misslyckade utmaning jag gav mig själv i år att läsa något av de kvinnor som fått Nobelpriset. Hittills har jag bara lyckats läsa en novell av Herta Müller.

Återstår att se vilka titlar som valts av varje författare. Av de som finns på bilden ovan (hämtad från pressmaterialet) har jag läst två. Mest ser jag kanske fram emot att läsa de författare jag inte läst något av, men också olästa titlar av de andra författarna.

Äppelträdet — en nobell

Även den längsta resa börjar med ett litet steg brukar det heta och min resa mot att under året läsa texter av alla kvinnor (och gärna fler) som tilldelats Nobelpriset i litteratur börjar med Äppelträdet, en kort novell av Herta Müller. Novellen finns publicerad i samlingen Fler Nobeller: noveller av nobelpristagare.

I Äppelträdet får vi följa med till en by utan namn, där äppelträdet bakom kyrkan är av det annorlunda slaget. Nattvakten upptäcker nämligen att trädet äter upp sin egen frukt och självklart väcker detta stor uppmärksamhet. Flera personer i byn försöker hålla sig vakna för att undersöka om det som nattvakten påstår verkligen är sant.

Det som tilltalar mig med just den här novellen är det sparsmakade, men ändå metaforrika språket. Jag tycker också om hur sagoinspirerad den är och ändå väldigt konkret och verklig. Då jag tidigare försökt närma mig Herta Müllers texter utan att riktigt lyckas är jag glad över denna mycket positiva läsupplevelse. Det gör att jag faktiskt kan tänka mig att ge Müller en chans till och denna gång orka förbi de första kapitlen och slutföra en hel bok.

 

Foto:  Stephanie von Becker

Okej jag kapitulerar

Är det nobelpristagare på plats får jag väl se till att ta mig en titt. Blev övertalad av Lyran att följa med och lyssna på Herta Müller, trots att jag kanske inte egentligen tänkt att hon skulle vara en författare för mig.

Nu sitter jag alltså här och tittar på denna lilla dam tillsammans med Anna och Ivana. Kanske blir jag sedan sugen att faktiskt läsa något av pristagaren. Hjärtdjur ligger hemma och väntar. Började läsa några sidor vid jul, men kände mig bara korkad. Jag tycker inte om att känna mig korkad.

Anders Olsson intervjuar och jag förstår till min förvåning mycket tyska. De talar om den nya kompletterande utgåvan av Flackland med texter som nu inte är censurerade. Ursprungsversionen, som också var författarens debut, såg väldigt annorlunda ut. Nu kunde hon nu kalla Ryssland vid sitt namn och dessutom skriva om både kyssaroch saliv. Allt som ens kunde föra tankarna till sexualitet eller ens kroppen censurerades.

Är det så att ledare i diktaturer är pryda? Herta Müller menar att det är så, oberoende av huruvida diktaturen är vänster eller högerinriktad. Allt sexuellt var förbjudet i Rumänien, men trots detta förväntades rumänerna föda många barn. Hur går det ihop?

Varför göra en ny version av en gammal bok? Ja, det är en gammal bok, men det höll på att bli en ny. Hertha började först ändra en massa, nu 30 år senare. Då hade hon ett behov att distansera sig från sin by, vilket inte var populärt. Hon visste att hon inte skulle komma tillbaka till byn. Byn återkommer ständigt i samtalet och det är tydligt att flytten därifrån var nödvändig, men ändå smärtsam.

Bokens språk var annorlunda än det språk hon nu använder. De korta satserna visade hennes vilja att springa iväg, men hon tycker inte så mycket om det sättet att skriva längre. Troligen har hon fått distans. Hon fick en tillsägelse av sin förläggare då hon höll på att ändra för mycket och fick till slut acceptera texten mer som den var. Den visar hur det var att skriva om verkligheten i ett totalitärt samhälle, att inte kunna beskriva samhället som det är, då censuren inte tillät någon samhällskritik. Socialrealism utan att det blir varken för sterilt eller för farligt.

Hertha Müller talar också om hur hon påverkats av poesin och använt det lyriska för att skildra det samhälle hon levde i. Just detta gör att jag blir sugen på att faktiskt läsa något av henne. Lyrik lockar mig mer än socialrealism faktiskt. Den poetiska förtätningen är typisk för Muller menar Anders Olsson. Den verkliga världen måste man bygga upp själv som läsare.

Muller menar att hon inte ser sig som författare, inte ens nu när hon utan tvekan är det. Med hjälp av orden beskriver hon livet på ett annorlunda sätt. Först slår hon sönder verkligheten och bygger sedan upp den igen med hjälp av ord, tills texten berör verkligheten.

Hon skrev inte litteratur, Flackland skrev hon bara för att beskriva sitt liv. En ung, försiktig kvinna i en stad. Ensam i Rumänien, utan att behärska rumänska, skrev hon om det hon upplevde. Satte ord på det. På livet. På verkligheten. Nästan.

Kritiker säger att hennes språk är vackert, men vad är egentligen ett vackert språk? Ordens summa och innehåll berör först då orden inte kan återges menar Muller. Det måste hända något i mötet mellan orden och läsaren. Att bara skriva en text som kan återges ord för ord är inte att beröra.

De talar genrer och Müller menar att det för henne inte finns några genrer. Hennes sätt att skriva är att göra det verkliga litterärt. Poesin behöver få en del i realismen.

Slutligen talar de om att skriva i exil. Berlin är det en form av exil? Nej det menar hon att det inte är. Inte efter att Ceausescu sköts. Nu kan hon röra sig, men väljer att bo kvar i Tyskland helt frivilligt. Hon hade turen att utvandra till en land där de talade hennes språk.

Jag måste säga att jag är glad att jag följde med och lyssnade till Herta Müller och jag är nu mer nyfiken på hennes författarskap än jag varit förut.

Okej, jag gör ett försök

Inför Bokmässan 2011 ska jag och några andra bokbloggare vara sk. bloggambassadörer för mässan och bland annat se till att hålla liv i Bokmässan Community med tänkvärda inlägg.

Det är en trevlig uppgift, men den första tanken som slog mig när Hanna webbredaktör för Bokmässan ringde, var att jag inte tänkte läsa en massa tysk litteratur på beställning. Hon lovade att det inte var ett krav. Trots detta inser jag att det är ganska dumt att besöka en mässa under flera dagar utan att ha någon koll alls på litteraturen som utgör temat. Så okej, jag lovar att försöka.

Inspirerad av Lyran och Ingrid har jag börjat med en lista på författare jag kan tänka mig att läsa. Jag lovar ingenting mer än att försöka, glöm inte det. Och nej, jag tänker definitivt inte läsa något mer av Günther Grass. Han har fått sin chans.

Uwe Timm lobbar Lyran ofta för och hans Upptäckten av currywursten låter faktiskt som en bok som jag skulle kunna gilla. Den ges ut av Bokförlaget Thorén och Lindskog som specialiserat sig på tysk litteratur på svenska. Bland deras titlar lockar Ingen fara av Selma Mahlknecht,  Cap Esterel av Tanja Langer och Mjölk och kol av Ralf Rothmann.

En tyst minut av Siegfried Lenz kan jag också tänka mig att läsa och jag är nyfiken på Günther Wallraff vars reportagebok Rapport från vår sköna nya värld kommer i pocket i februari.

Om jag nu ska göra allvar i att läsa mer noveller (det går sådär ärligt talat) så kanske Sommarhus, senare av Judith Herman kan vara något.

Två flugor och allt det där gör att jag skriver upp Herta Müller och Elfride Jelinek på listan. En nobelpristagare är ändå en nobelpristagare. Jag har Hjärtdjur hemma, men Idag hade jag inte velat träffa mig själv lockar mer. Och så Jelinek, som definitivt inte är en författare som jag kommit på tanken att läsa om det inte vore för det priset då. Faktum är att det kan vara ett fall av förutfattade meningar. Jag är bra på dem. Älskarinnorna låter faktiskt som en helt okej bok, så den får det nog bli.

Efter lite klickande har jag också hittat Honeckers kanderade äpplen av Claudia Rusch som är en prisad ungdomsbok som handlar om hur det är att växa upp i DDR.

Nelly Sachs läste jag för tusen år sedan och det kan jag tänka mig att göra igen. En annan favorit är Bernhard Schlink vars Högläsaren var riktigt bra.

Ja, kära läsare, det är sällan jag skriver inlägg med så många kanske, nog, faktiskt och försöka och jag lovar att jag nog kanske faktiskt ska försöka läsa några av böckerna på listan. En sak är dock helt 100% säkert; jag kommer definitivt inte att läsa någon av böckerna på originalspråk.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: