Eurovision

Väntat och oväntat i Eurovision

En kort kommentar får det bli av gårdagens Eurovision-final som sändes från Tel Aviv. Spontant känns det skönt att Nederländerna vann, dels för att jag gillade låten, men också för att en final där känns lite mer bekväm än det gjorde igår. Det gick inte att undgå elefanten i rummet som ingen, förutom Island och Madonna, låtsades om. Tur att Ryssland fick nöja sig med en tredjeplats. Det sista vi behöver är en tävling där, för även om tävlingen i sig ska vara opolitiskt går det inte att blunda för vad som helst.

Madonna ja, henne måste vi prata om. Vilket märkligt och sorgligt uppträdande hon bjöd på. Nya låten funkade bättre, men jag hade gärna sluppit att lyssna på den falska versionen av Like a prayer.

Det blev trots allt en spännande kväll.

John Lundvik var i ledningen när juryrösterna delats ut, men fick inte alls lika många röster av publiken och slutade på en sjätteplats. Jag tror inte att hans sjungande i greenroom så fort han fick chansen gav honom några pluspoäng, snarare tvärtom. Det gav ett lite väl självsäkert intryck och den annars så ödmjuke Lundvik hade tjänat mer på att vara som han brukar.

Av de låtar jag tippat i topp återfanns sju på topp 10, medan det gick sämre än vad jag trodde för Frankrike, som slutade på en fjortondeplats och så hamnade Tjeckien på plats elva, något som egentligen är bättre än jag trodde. Kul, då jag gillade deras poppiga låt. För Estland gick det däremot inte alls bra och Victor Crone fick nöja sig med en nittondeplats.

Det jag absolut inte hade räknat med var att Italien skulle gå så bra. Låten var helt okej, men definitivt inte någon favorit. Eurovision-experten Lotta hade däremot självklart koll på att den skulle nå långt. Att Norge skulle slå oss och Island hamna bland de tio bästa hade jag inte heller trott, men publiken gillar uppenbarligen det som sticker ut och det var från dem som de fick sina poäng.

Att redovisa tittarnas poäng på det sätt som gjordes igår var riktigt bra. Spänningen höll i sig hela vägen, då de länder som var i topp fick sina poäng sist. Så tycker jag absolut att de borde göra i Sverige nästa år också. Frågan är dock hur länge själva jurysystemet ska finnas kvar och om alla länder verkligen ska få rösta. Det blev rätt segt, trots att bara tolvorna delades ut.

Slut på spektaklet för i år alltså och spontant känner jag att färre bidrag måste få en plats i finalen. Det blev alldeles för långt och segt med alla låtar som nästan flöt in i varandra. Tjugo låtar, eller möjligen tjugo + värdlandet hade räckt och jag tycker nog att det faktum att fem länder har en garanterad plats i tävlingen måste diskuteras.

 

FOTO: SEBASTIAN SCHEINER / TT

Vilket land tar hem Eurovision?

Ikväll är det dags för Eurovision Song Contest, ett spektakel jag älskar att hata. Eftersom ungarna verkar ha tappat intresset, har inte heller jag engagerat mig så där jättemycket, men finalen måste vi självklart se och en sådan måste självklart förberedas genom semifinalerna och sedan favoritbidragen några gånger till.

Hur går det då ikväll?

Jag tror att Schweiz bidrag kommer att bli farligt. Sångaren Luca Hänni har vunnit tyska Idol och låten She got me (som skulle kunnat heta Dirty dancing) är en låt som fastnar. Ingen personlig favorit, men jag tror att den kan tilltala många.

Nederländernas bidrag Arcade framförs av Duncan Laurence, som var med i holländska The Voice 2014. Låten är finstämd, men den växer och trots att Laurence bara sitter vid pianot tror jag att det här kommer att vara en låt som får många röster.

Australien tillhör favoriterna med låten Zero Gravity med Kate Miller-Heidke. Jag tycker mest att det är ett riktigt märkligt bidrag, men framträdandet är coolt.

Annorlunda, men mycket bättre är Frankrikes bidrag Roi framförd av Bilal Hassani. En riktigt bra sångare och en snygg låt. Jag hoppas och tror att den hamnar högt.

Ett riktigt viktigt budskap har Nordmakedoniens låt Proud med Tamara Todevska. Jag tycker egentligen att den är lite väl teatralisk, men hoppas att den kan ta sig in på topp 10.

Chingiz med låten Truth tävlar för Azerbajdzjan, ett land som alltid brukar nå framgångar i Eurovision. Årets låt är en poppig sak, som jag tror kommer att funka fint.

En av mina absoluta favoritbidrag är Tjeckiens Friend of a friend med gruppen Lake Malawi. Tyvärr tror jag inte att de kommer att nå toppen, men jag gillar låten skarpt även om den är mer brittiskt än det brittiska bidraget.

En annan favorit är Estlands bidrag Storm, som sjungs av svenske Victor Crone. En enkel poplåt som fastnar som för tankarna till Avacii.

 

Och ja, jag vet att jag borde ta med Ryssland, men det är ju en så sjukt tråkig låt. Vinner den så blir jag sur.

Sverige och John Lundvik då? Jo, det går bra tippar jag. Topp 5 helt klart. Eller?

Årets andra Eurovision-semi

Igår sändes den andra semifinalen i årets Eurovision och det var dags för John Lundvik att äntra scenen. Hans framträdande var säkert, kören var fantastisk och det är en riktigt bra låt. Första gången jag hörde Too late for love trodde jag att den skulle vinna Mello och så blev det. Jag hoppas att fler känner som jag på lördag, för till final gick han.

Tio bidrag tog sig till final och vi fick också stifta bekantskap med tre av The Big Five som är garanterade platser i finalen. För Italien tävlar Mahmood, vars låt Soldi framförs på italienska och arabiska och är en helt okej låt som säkert kan gå riktigt bra och locka folk till dansgolven i sommar.

Michael Rice tävlar för Storbritannien med låten Bigger than us, skriven av John Lundvik som är en tusen gånger bättre sångare än Rice. Han borde sparat låten till dig själv.

För Tyskland tävlar S!sters med låten Sister. En helt okej låt, men tveksamt om den hade gått vidare om den tävlat i gårdagens semi. Det här blir knappast någon topplacering.

De tio låtarna som gick vidare var:

Nordmakedonien tävlar för första gången i Eurovision med nytt namn. Sångerskan Tamara Todevska sjunger Proud till alla flickor och kvinnor. En snygg ballad med vettigt budskap som doftar lite musikal och Barbra Streisand och de smäktande stråkarna skapar en fin stämning. I sammanhanget tycker jag att den funkar riktigt bra, trots att det egentligen inte är min typ av musik. Det är vackert.

Fler deltagare från The Voice i Hollands bidrag Arcade framförd av Duncan Laurence och han kan verkligen sjunga. Låten är en ballad med känsla och tillhörde en av mina favoriter i kvällens semi. Kanske skulle Duncan Laurence lämnat pianot istället för att sittdansat lite awkward, men låten är snygg.

Albanien representerades av Jonida Maliqi med låten Ktheju tokës, som var minst sagt annorlunda. Mycket trummor, flöjter och inte minst eld i denna folkmusikdoftande låt med smäktande refräng som för tankarna till jojk. För mycket av allt och det brukar ju funka i Eurovision.

Rysslands Sergej Lazarev tävlade också 2016, då han kom tvåa trots att han var tittarnas etta. I år deltar han med låten Scream och den är dramatisk värre. En smäktande powerballad med Bond-känsla som lämnade mig ganska oberörd och jag tror inte att han når toppen.

Azerbajdzjan brukar klara sig bra i Eurovision och Chingiz är storfavorit med sin låt Truth. Han har tävlat i Idol både i hemlandet och i Ukraina, men inte vunnit. Det här är en riktigt bra poplåt som funkar fint i sammanhanget. Jag tror att den kan nå långt.

Vårt grannland Danmark tävlar med låten Love is forever framförd av sångerskan Leonora som sjunger på såväl engelska, franska, tyska och danska. Jag tycker verkligen om hennes röst och tycker att låten har ett skönt sväng. Lite väl klämkäckt kanske, men ändå rätt sött. Den sticker ut och kan klara sig bra på lördag.

Även vårt andra grannland gick vidare. För Norge tävlade Keiino och låten Spirit in the sky som blandar schlager, pop och jojk. De har lyckats med något Jon Henrik Fjällgren med all säkerhet drömmer om. Kanske är det en sångpartner och lite mer discorytmer han behöver? Keiino bjuder på en unik upplevelse, men jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker.

Från Schweiz kommer Luca Hänni som tävlar med bidraget She got me. Ett favorittippat bidrag av en sångare som vunnit tyska idol. Och ja, en typisk idolvinnare är han helt klart och bidraget som kunde hetat “dirty dancing” är svängig, men jag gillar inte alls. Däremot tror jag att många andra kommer att älska och det här kan mycket väl vara årets vinnare.

Maltas låt Chameleon är en riktigt pigg låt med mycket na-na och skumma drops framförd av Michela Pace. Absolut inte min kopp te trots de svenska dansarna. Mycket märkligt att den gick vidare. Jag tycker att flera andra av de tävlande låtarna var väldigt mycket bättre.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Armenien som representerades av Srbuk med låten Walking out. Srbuk är en stor stjärna i hemlandet efter att ha kommit tvåa i X Factor. Snyggt, men rätt tråkigt var mitt betyg. Det kommer liksom aldrig igång, trots att Srbuk utan tvekan har en bra röst med känsla blir det inte mer än ett ganska ointressant malande.

Irland som vunnit Eurovision fler gånger än något annat land. Två av sju gånger hette vinnaren Johnny Logan. I år sjöngs Irlands bidrag 22 av Sarah McTernan. Ingen höjdare direkt. En rätt kass låt framförd av en osäker sångerska, som är en ännu sämre på att dansa och så en massa serierutor i bakgrunden. Rätt att den inte gick vidare.

Moldaviens bidrag hette  Stay och framfördes av Anna Odobescu. En säker sångerska med en gräddtårteklänning och en klassisk schlagerballad. Inte så annorlunda, men inte heller dåligt. Helt okej att den fick lämna.

Lettland representerades av Carousel med låten That night. Bandet är från början ett coverband, men nu kör de eget. Lågmält svängigt med viss countrydoft, men frågan är om det funkar i det sammanhanget. Småfin refräng, men lite väl slätstruket. Förstår att den försvann i mängden.

Från Rumänien kommer Ester Peony som tävlade med låten On a Sunday som hon sjunger med en väldigt märklig och överdriven brittisk dialekt, som inte funkar alls. Sjunga kan hon helt klart och låten är rätt snyggt suggestiv, men helt naturligt att den inte gick vidare.

Jag tyckte jättemycket om Österrikes bidrag Limits framförd av Pænda. I alla fall den första minuten. Finstämt och vackert, men faktiskt kändes tre minuter långt och jag förstår att det inte blev någon finalplats.

Nittonårige Roko Blažević tävlade för Kroatien med låten The Dream. En låt med musikalkänsla framförd på ett skickligt sätt röstmässigt, men det är helt klart fokus på sången och inte scenspråket för Roko. Istället är det änglar och vingar som står för showen och det blir mest märkligt.

Litauens Jurijus är en av många deltagare som slagit igenom i en tv-sänd musiktävling, i det här fallet The Voice. Han var med i kören 2015 och nu tävlar han själv med låten Run with the lions. Lite väl mycket falsettsång och trånande blickar, men det är ingen dålig låt. Tillräckligt med röster fick han inte trots allt.

 

På lördag är det final och jag återkommer med vilka bidrag jag tror på då. Vilka är dina favoriter?

 

Eurovision 2019 — första semifinalen

Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.

Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:

En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.

Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.

För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.

Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.

Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.

En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.

Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.

Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.

2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.

Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.

Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.

Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.

Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.

Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.

Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen  Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.

Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.

Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.

På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris  låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.

Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.

Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.

Vem vinner i Lissabon?

Jag är kass på att tippa musiktävlingar och de låtar jag gillar bäst vinner sällan. Undantaget Sobrals finstämda vinnarlåt från i fjol. Han har dock skapat debatt efter att dels i sitt vinnartal, men även efteråt, kritisera tävlingen för sin ytlighet. Jag förstår hans kritik, men samtidigt måste Eurovision också få vara yta. Det som gör det spännande är alla möjliga och omöjliga bidrag som visar en (ibland onödig) bredd.

Hanna Fahl har skrivit en intressant krönika om Eurovision och valet mellan “snabbmat” och “pretto”, där förra årets vinnare helt klart är “pretto”, vilket han själv säkert är väldigt nöjd med,  medan Benjamin Ingrosso istället får representera “snabbmat”. Sverige skickar i princip alltid “snabbmat”, vilket Fahl också konstaterar, förutom när Loreen vann med Euphoria, som måste vara den perfekta mixen av båda sidor, även om den absolut är mer “pretto” än “snabbmat”. Årets kombo skulle kunna vara Alexander Rybak från Norge med sin This is how you write a song. Det är i alla fall helt klart en av mina favoriter i år, trots sin lite störande hurtighet.

Sedan kan jag inte låta bli att älska Netta från Israel med Toy, som är en av de låtar Salvador Sobral avfärdar som strunt. Jag håller inte riktigt med, Netta är mer än “snabbmat” och jag tror att hon kommer att hamna i topp. Däremot tror inte att låten får en särskilt lång livstid efter tävlingen, det är den alldeles för jobbig för och om den spelas i sommar blir den helt klart en sommarplåga, med fokus på plåga.

Eftersom det var en riktigt lugn låt som vann förra året tror jag på en snabbare i år. Mer “snabbmat” än “pretto” alltså. Då ligger Cyperns Fuego bra till. En låt som svänger och även om det inte är min kopp te tror jag att den håller för favorittrycket.

Själv tycker jag nog mer om “pretto” och till och med smör kan vara att föredra framför bombastiska dansnummer med en massa specialeffekter på scenen. En av mina favoriter är därför Litauens Ieva Zasimauskaité med When we’re old.

Bättre, om än nästan lika smörig, är Tysklands Michael Schulte som låter lika brittisk som titeln You let me walk alone.

Min största favorit är nog ändå Österrikes Cesár Sampson med Nobody but you. Däremot är jag osäker på hur den funkar i Eurovision. Min smak brukar som sagt inte vara densamma som de som röstar. Hur som helst är det en låt jag blir glad av.

Rikitgt roligt hade det också varit om Australien vann. Föreställ er lyckan! Jessica Mauboy är en säker sångerska och låten är helt okej, men jag är osäker på om det räcker speciellt långt. Tyvärr.

Däremot har jag lite svårt för politiseringen av Eurovision och gillar egentligen inte varken Italiens eller Frankrikes låtar just därför. Budskapet är dock fint i båda och låtarna är bra, så de kan ha en bra chans att nå långt. Av de båda föredrar jag trots allt Frankrikes låt som är sjukt snygg. Men som sagt, trots att budskapet är fint tycker jag kanske att Eurovision ska få vara en musiktävling och inget annat.

Flippar och floppar i semifinal två

Veckans olikhetsutmaning fick i veckan handla om ordparet flipp eller flopp och en semifinal i Eurovison kan verkligen innehålla båda. Att åka till Portugal och inte ens få vara med i finalen är definitivt en flopp och säkerligen ett gigantiskt antiklimax.

Tio låtar från semifinal ett har redan en plats i finalen, liksom förra årets vinnare och länderna Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien som alltid direktkvalificeras, vilket ibland påverkar låtens kvalitet. Spanien, Portugal och Storbritannien fick vi stifta bekantskap med i tisdags och i semifinal två presenterades Frankrike, Tyskland och Italien. Bland dem har Frankrikes Madame Monsieur med Mercy fått störst uppmärksamhet, men jag gillar Tysklands Michaels Schultes fina sång You let me walk alone mer. Italiens Ermal Meta och Fabrizio Moro med Non me avete fatto niento är också helt okej. Kul att de som är garanterade en finalplats satsar lite.

Följande tio låtar från semifinal två tog en finalplats:

Serbiens låt Nova deca med Sanja Ilić & Balkanika är utan tvekan mer märklig än bra. En mycket traditionell, österländsk inledning, någon slags dramatisk pop därefter och sedan blir det dansmusik med mycket märkligt wailande. Den här låten går inte vidare för att låten är bra, utan för att grannarna är snälla. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

För Moldavien tävlar DoReDos med låten My lucky day, som är en av favoriterna i år. En sängkammarfars i schlagerversion och jag tycker helt ärligt att det är rätt kasst. Visst kan de sjunga, vilket i princip alla i tävlingen kan (vilket inte alltid är fallet) men det är ingen bra låt. Det tyckte dock de som röstade.

Ungern står för årets eldiga hårdrocksbidrag med AWS och låten Viszlát nyár. Jag tillhör inte målgruppen, men kan inte låta bli att gilla att de kör sin grej. Alla Europas hårdrockare verkar ha gått samman och röstat!

Ukraina skickar Mélovin en vinnare från X Factor, en show som verkar vara en bra väg till Eurovision. Låten heter Under the ladder och är en riktigt fin låt. Scenshowen är dock ganska bisarr och avslutas med att den vampyrliknande sångaren spelar på en brinnande flygel. Något han får göra igen i finalen.

Sverige representeras såklart av Benjamin Ingrosso med Dance you up. Inte min favorit av de bidrag vi kunde skickat till Portugal, men det är ett snyggt nummer om än lite väl sönderproducerat. Kul ändå att han gick vidare. Allt annat hade varit en megaflopp.

Australien har fastnat i tävlingen och brukar ha bra bidrag. Bäst var kanske Guy Sebastian 2015.  Jessica Mauboy kom tvåa i Australian Idol och tävlar med We got love, en snygg poplåt som vi kommer att höra mycket på radio. I sammanhanget funkar den dock sådär med en alldeles för enkel och ogenomtänkt scenshow. Det vore dock roligt om en riktigt bra låt hade räckt för vinst. Jag håller en tumme för Jessica.

Jag tycker verkligen om Norges bidrag That’s how you write a song med Alexander Ryback. Lite funk och Jamiroquai-vibbar. Även om scenshowen är sådär är fiolen cool. En låt som är bra på riktigt och jag blir förvånad om den inte får en topplacering på lördag.

Danmark representeras av Rasmussen med låten Higher ground, inspirerad av vikingar och skriven av svenska låtskrivare. Pampigt värre, men mer musikal än schlager. Definitivt inte min grej, men en mäktigt nummer på många sätt. Jag kommer att tänka på rövarnas kör i Ronja Rövardotter, bara lite mer ljuvt och med en klockren tonartshöjning.

Sloveniens Lea Sirk har försökt ta sig till Eurovision flera gånger, men bara lyckats ta sig dit som körsångerska. Hennes Hvala, ne! är rätt cool, men inte speciellt bra. Nu tyckte inte de som röstade som jag och Lea Sirk tog en finalplats. Jag tror dock inte att det blir någon topplacering om låten inte växer väldigt tills på lördag.

Waylon representerar Holland med Outlaw in ’em och han är halva duon som tävlade för landet 2014 och tog en silverplats. Mega-country som säkert kan tilltala de som gillar genren, men jag tycker att det är sådär.

Konkurrensen var helt klart mindre i denna den andra semifinalen och av de låtar som inte gick till final saknar jag ingen, mer än möjligen Georgien som kör något jazzliknande blandad med polyfonisk sång i låten For you, framförd av Iriao. Ett bidrag som förvisso är rätt snyggt, men som får mig att undra hur diskussionerna gick när bidraget togs fram. Det är inte så bra, men det sticker ut. Något som inte räckte till final.

 

 

Välkomna till Portugal

Förra året vann Portugal för första gången Eurovision med charmiga Salvador Sobral som sjöng fina Amar Pelos Dois, en av mina favoriter förra året. Igår sändes första semifinalen med fyra kvinnliga programledare, som en kontrast till förra årets mansdominans, men det hade helt klart räckt med färre damer på scenen. Jag måste dock säga att det var ovanligt många helt okej låtar, några var till och med bra på riktigt.

De tio bidrag som tog sig till finalen på lördag är:

Österrike skickar Cesár Sampson med låten Nobody but you. Det här gillar jag. Snyggt och smygsvängigt, dessutom sjunger Sampson hur bra som helst. Egentligen inte min typ av musik, men jag fastnar ändå. Soul, pop och gospel i en mäktig kombination. Kanske min största favorit i första semin.

Estland skickar en opera-ballad och det är inte alls min grej. Visst kan Elina Nechayeva sjunga, men låten La forza är helt ärligt rätt gräslig. Så är också den gigantiska klänningen som täcker en stor del av scenen. De som röstade tyckte uppenbarligen inte som jag.

Litauen kör en klassisk Eurovision-ballad som hade varit helt ointressant om sångerskan Ieva Zasimauskaitė inte haft en så särpräglad och intressant röst. Nu fastnar jag för When we’re old trots att den dryper av smör och det var jag inte ensam om. Vackert och rörande.

Israel utser sin kandidat till Eurovision genom en talangjakt. Vinnaren heter i år Netta och hennes låt Toy. Helt klart en låt som inte liknar något jag hört tidigare. Jag funderade ett tag på vad jag egentligen skulle tycka och bestämde mig för att jag älskar Netta, som utan tvekan är coolast på scenen i år. Låten är annorlunda, framträdandet likaså och budskapet relevant. Det här kan mycket väl vara årets vinnare.

Sist ut i semifinal 1 var Eleni Foureira från Cypern med låten Fuego och svenska dansare på scenen. De gjorde ett bra jobb i en rätt svängig danslåt, som inte är min grej, men som jag tror kan få många röster i finalen. Den sticker ut på ett bra sätt och är en storfavorit som höll för trycket.

Mikolas Josef från Tjeckien inledde sin karriär som gatumusiker och är en av de favorittippade i årets tävling. Låten heter Lie to me och den har han skrivit själv. Rätt svängigt, men ännu en låt som verkar ha hämtats från 90-talet. Cool kille dock, jag gillar honom, men trots att låten är en som fastnar är det en man (jag) tröttnar snabbt på. Jag tröttnade faktiskt innan de tre minuterna var över, men röster fick han så att det räckte till en final.

Bulgarien skickar en bulgarisk-amerikansk supergrupp med en svensk låtskrivare. Gruppen heter Equinox och låten Bones. En rätt så anonym låt med 80-tals-vibbar som inte är varken bra eller dålig, mest slätstruken. Mot slutet blir det ganska pampigt, men jag är inte jätteförtjust. Nu tog den sig till final, så min smak är kanske inte så mycket att gå på. De är trots allt storfavoriter.

Albanien skickar rockhjälten Eugent Bushpepa och hans egenskrivna Mall är en albansk countrylåt med stråk av irländsk (eller kanske albansk?) folkmusik och Bon Jovi. Låter det märkligt? Kanske, men jag tycker att det funkar förvånansvärt bra, även om det inte alls är min kopp te. Helt klart gick det hem i stugorna.

Sara Aalto har varit med i brittiska X Factor och är väldigt populär även i hemlandet Finland. Hennes låt Monsters är helt okej, men utan wow-faktor. Jag gillar dock att den känns mer nutida än de flesta andra bidrag, däremot är scenshowen minst sagt mossig och körsångerskorna helt bisarra. Jag är lite överraskad över att hon tog sig till final, men visst är det roligt för Finland.

Det är helt klart så att diverse tv-sända talangtävlingar tar över inte bara de svenska deltävlingarna, utan även Eurovision. Ryan O’Shaughnessy som tävlar för Irland har tävlat i Britain’s got talent och låten han sjunger i Eurovision heter Together. En av många ballader och en ganska fin sådan framförd med mycket känsla. Jag har lite svårt för falsetten, men den funkar. Ett extra plus för dansarna.

Vilka saknar jag då i finalen?

Möjligen Zibbz (en förkortning av syskon) från Schweiz som  tävlade med låten Stones. En rätt bra låt med skönt gung. Jag gillar sångerskan Corinne Gfellers röst som helt klar har karaktär. En av mina favoriter i semifinal 1, trots (eller tack vare) 90-talsinfluenserna.

Jag tyckte även om  Crazy med Franka som representerade Kroatien. En låt som är rätt stämningsfull, men som påminner så otroligt mycket om en gammal låt att jag inte riktigt kunde lyssna. Rätt bra ändå med en skicklig sångerska och kvällens kanske bästa ballad. Men det höll de som röstade alltså inte med om.

Lite synd också att Island inte tog sig till final, men kanske inte så oväntat. Ari Ólafson kallas för en isländsk Johnny Logan och det ligger något i det. Låten Our Choice är väl smörig för min smak och även om Logan också kan anklagas för att vara superdupersmörig så föredrar jag honom varje dag i veckan. Grabben kan helt klart sjunga, men jag var tveksam och det var jag inte ensam om.

Azerbajdzjan brukar satsa hårt på Eurovision och har aldrig missat en final, men jag gillade låten X my heart med Aisel sådär och förstår att de inte gick vidare i år. Käckt och poppigt, men knappast modernt. Scenshowen var närmast patetisk och kläderna gräsliga. En blek Loreen-kopia som kör ett sto-o-o-o-p istället för u-u-u-u-p. Tydligen brukar sångerskan sjunga jazz och det hade jag helt klart föredragit även här.

Redan klara för final är förra årets vinnare Portugal som skickar samma låt i år igen, typ. Det gör även Spanien konstigt nog. Amaia y Alfred är dock lika söta som låten Tu Canción. Storbritannien har också en stående plats i finalen och brukar väl förvalta den sådär. I år är det SuRie med poppiga Storm som ska försöka undvika bottenplacering. Det kan funka.

Vilka favoriter hade du i första semin? Håller du med mig och/eller de som röstade, eller har du kanske en helt annan favorit?

Imorgon är det dags för den andra semin och då är jag på’t igen. Min hatkärlek till Eurovision är stor.

Efter Eurovison

Så var spektaklet över för den här gången. Som alltid var kvällen en plåga och njutning på samma gång. Rätt många tråkiga låtar i år faktiskt och riktigt irriterande programledare.

Då jurygrupperna sagt sitt var Salvador Sobral i ledningen och trots att han bara fick näst mest röster av de svenska tittarna (men flest totalt) blev han kvällens vinnare. Typ rätt låt vann alltså. Vinnarlåten blev ännu bättre som duett med systern och låtskrivaren Luísa.

Den låten tittarna gillade bäst var Belgiens Blanche, som också var min favorit. Den kan jag tänka mig att lyssna på även efter tävlingen. Det är en låt som är bra på riktigt. Inte bara en låt som funkar i tävlingen. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Rubriken “Fel låt vann” pryder alltså tidningarna idag igen. Som vanligt. Det hade å andra sidan inte spelat någon roll om den svenska juryns och tittarnas vinnare varit densamma. Rubriken hade likt förbannat skrivits ändå. Några gnällspikar med behov av att basunera ut sina åsikter kommer alltid att finnas. Tur i alla fall att Europa med diverse bihang tyckte att rätt låt vann. Eller ja, de som röstat på den i alla fall.

Några av mina tio favoriter hade jag gemensamt med de som röstade, men jag kan konstatera att jag är typ den enda i hela Europa som gillade Spaniens bidrag. Stackaren fick noll poäng från jurygrupperna och fem från tittarna.

 

 

 

Mina favoriter inför kvällens final

Ikväll är det dags för final i Eurovision och nästan alla kulturkollare är i Stockholm. Självklart ingår tävlingen i redaktionshelgen, då majoriteten får bestämma i vårt mycket demokratiska bloggkollektiv.

Nu har jag inte lyssnat så många gånger på låtarna, men det här är mina tio favoriter just nu.

Spanien var som vanligt direktkvalificerade och jag gillar Manel Navarros låt skarpt.

Även Italien tillhör de “stora fem” som går direkt till final. En stor favorit och en låt som växer. Det behövs balans till alla ballader. Inget fan av gorillan dock och jag lyssnar hellre än ser uppträdandet. Dessutom är jag glad att jag inte förstår italienska. Undertitlarna visar en riktigt dålig text.


Moldavien sticker ut rejält och jag gillar den, trots att risken för att jag ska bli vansinnig när det spelas på radio är stor. Just idag går det dock bra.

Det är något speciellt med Salvador Sobral från Portugal. En personlig röst och en vacker låt. Jag tycker verkligen om den.

Australien har bara varit med i Eurovision tre gånger, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att landet ligger väldans långt från Europa. I år tävlar Isaiah med en charmig låt. Kanske min största favorit.

Tävlingens klart bästa låt är Belgiens bidrag med Blanche. Det är bara det att hon är helt stel och skräckslagen på scenen. På radion blir den perfekt. Rösten är mäktig.

Tysklands nya brittiska wannabee Levina kommer att få en riktig radiohit med sin Perfect Life. Jag gillar hennes lite raspiga popröst och den glada låten som fastnar.

Det finns väldigt många som Kristian Kostov, men jag tror ändå (kanske just därför) att han har en stor chans att vinna.

Och så Österrike, som bjuder på en ganska så trevlig låt, som jag gillar trots att den är ganska slätstruken. Det känns som en låt som kan växa och kanske bli en radiohit.

Frankrike är alltid Frankrike. Trots en ganska så tråkig refräng på engelska tror jag på Alma.

 

Vilka är dina favoriter?

En andra semifinal

Egentligen orkar jag inte med en semifinal till, men jag kör en halvsnabb variant på svtplay. Dels var jag sen i starten och dels är jag lite halvtrött på programledarna redan efter en semifinal. Några korta kommentarer blir det och kanske tippar jag lite också. Det verkar ju dock som att det är bättre att lita på oddsen än på mig.

Först ur är Serbien som bjuder på en klassisk schlagerballad. Inte direkt intressant. Däremot gillar jag verkligen Österrikes Nathan Trent, som lyckats få en geting i betyg av Expressen. Jag håller inte med. Lite ointressant absolut, men bättre än de överdrivet pampiga powerballader som dominerar årets tävling. Faktiskt gillar jag också Makedoniens låt. En pigg sak med synthvibbar. Funkar. Nu är det visserligen så att det som funkar i Eurovision inte nödvändigtvis är objektivt bra, men i sammanhanget är det helt okej.

Claudia från Malta kan helt klart sjunga. Däremot har hon begåvats med ett riktigt sömnpiller till låt. Så sjukt tråkig. Snabbspolade, så jag kan ha missat något fantastiskt. Rumänien kombinerar Bon Jovi-rock med joddling och det funkar inte direkt bra. Sanslöst är bara förnamnet. Det känns ganska osannolikt att den skulle gå vidare. Tre systrar från Nederländerna imponerar sångmässigt. En låt som jag kan tänka mig växer efter några lyssningar. Helt okej, men en höjning som inger respekt. Snyggt.

Ungerns Jon Henrik Fjällgren heter Origo. Möjligen kan fiolen och dansaren hjälpa honom, men jag är tveksam. Däremot imponeras jag av Anja, som vann The Voice Australien och nu tävlar för Danmark i Eurovision. Kanske lite för slätstruket, men visst borde det bli en finalplats?! Den här unga damen kan helt klart sjunga och borde göra intryck trots att hon kämpar med en rätt så tråkig låt.

Irland gör en Belgien och skickar en supernervös och ung artist. Oförargligt och ganska ointressant. Svårt att tippa helt klart. Ballongen på scenen är i alla fall stämningsfull. James Brown har inspirerat till San Marinos låt, eller i alla fall verkar det så. Den sågas av kommentatorerna, men jag tycker nog att den är långt ifrån sämst. Inte bra heller, men det är knappast alla låtar i denna semi.

Kroatiens låt beskrivs som “My little pony möter Paul Potts” och ja, speciellt är det helt klart om än lite mindre pastellfärgat. Mycket tveksam till mannen med de tre rösterna. Sjunga kan han (de?) men nja, det är allt lite väl knäppt. Eller?

Jag vill väldigt gärna gilla Norges Jowst, men det lyfter inte riktigt. Helt okej, men lite väl många märkliga ljudeffekter. Kan växa efter några lyssningar.

Schweiz tävlar med trion Timebelle och låten Apollo. Mäktig gul klänning på sångerskan och en bra röst. Fler som sjunger bättre idag, men tråkigare låtar. Synd. Svenska låtskrivaren Elias Näslin har ändå lyckats hyfsat. Till skillnad från Vitryssland. De har verkligen en mycket märklig låt.

Bulgariens Kristian Kostov är vinnartippad och jag förstår varför. Inte min typ av musik, men det här skulle kunna vara årets vinnare. Ingen klockren röst tyvärr, men en låt och en sångare som kan tilltala många. Litauen bjuder istället på en ganska så märklig historia. Inte alls min grej. Grannlandet Estland bjuder istället på 80-tals pop och jag gillar den, trots att det är en spretig historia. Lite känns det om att Koit Toome och Laura sjunger två olika låtar och jag gillar Estlands Magnus Carlssons insats skarpt. Helheten blir konstig, men ändå ganska så trevlig.

 

Till final tippar jag:

Serbien

Makedonien

Nederländerna

Danmark

Norge

Irland

Schweiz

Bulgarien

Estland

Israel

 

De som spelar tror på dessa tio:

Bulgarien

Nederländerna

Danmark

Rumänien

Estland

Israel

Serbien

Ungern

Norge

Vitryssland

 

De tio finalisterna är:

Bulgarien

Vitryssland

Kroatien

Ungern

Danmark

Israel

Rumänien

Norge

Nederländerna

Österrike

 

Fem rätt för mig. Åtta för de som satsat pengar. Tur för mig att jag inte gjort det kanske.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: