Bokmässan 2018

Från författardrömmar till succé från Bokmässan 2018

Jag fortsätter min genomgång av klassiska seminarier som jag tidigare skrivit om på Kulturkollo. Det här är ett från 2018, ett år då feelgood började ta plats i finrummet


Jojo Moyes samtalar med Titti Schultz om sina böcker och berättar att hon skrev tre böcker som blev refuserade, innan hon blev publicerad. Det var däremot inte förrän hon gav ut sin nionde bok, som hon slog igenom rejält. Efter den åttonde boken var hon på väg att ge upp. Hon tänkte att allt hon skulle bli var en författare som skrev böcker som ingen ville läsa. Att hon inte gav upp trots allt handlade troligen om att hon är lite obstinat, eller för att hon helt enkelt inte kan något annat. Ändå är hon sin egen största kritiker och hon har kasserat bokidéer efter mer än 20000 ord. Faktiskt strök hon också 70000 ord från originalversionen av Sophies historia och trots att hon var lätt panikslagen efteråt är hon glad att hon gjorde det.

Att läsa sina egna böcker efter de publicerats är något hon inte kan göra. Det är för smärtsamt att hitta alla saker hon skulle vilja ändra, men inte kan göra något åt. Boken hon skriver nu är dock ovanlig, då hon älskat att skriva den. Annars kan skrivprocesser vara jobbiga, säger hon och även om ursprungsidén finns är skrivandet trögt och jobbigt. Vi får lite ledtrådar om vad boken handlar om och Moyes trycker på hur olik den är Me before you. 

I Sverige är hon aktuell med tredje boken om Louisa som heter Still you i original och det blir den sista. Även om hon älskar Louisa och att skiva om henne har hon lämnat henne på en plats där hon kan få vara.

Me before you blev en gigantisk succé men att skriva uppföljaren var riktigt trögt. Det tog månader innan hon ens vågade börja skriva. Mest var hon orolig för hur läsarna skulle reagera på en andra bok där Louisa faktiskt går vidare till någon annan. Det var också extra jobbigt att följa upp en succé och faktiskt är hon ganska glad över att hon inte slog igenom med sin första bok, för då hade hon kanske inte vågat skriva mer. Ändå förändrade Me before you hennes liv totalt. Nu hade hon helt plötsligt råd att bara skriva och är tacksam över att ägna dagarna åt att skriva om karaktärer och leva i sitt huvud.

De senare åren har varit intensiva och förra året hade hon bara en veckas semester efter att ha jobbat alla helger utom två. Självklart förstördes hela semestern av en hysterisk matförgiftning i ett hotell med glasväggar in till badrummet. Läxan hon lärde var att planera in ledighet i livet och faktiskt ägna sig åt sin familj. Det går inte att bara jobba när familjen finns där. Nu har hon bestämt sig för att koncentrera sig på två saker, jobbet och barnen. Det går inte att fixa allt samtidigt. Ett perfekt hem, hemlagad mat, hembakade kakor, en vältränad kropp, men det går inte att få allt samtidigt. Det räcker att jobba och att försöka klara all oro som kommer av att ha barn. Hon väljer t.ex. att åka hem tidigt från mässan till sina barn, istället för att gå ut med förlaget. Livet handlar om att prioritera och att kompromissa.

Trots att Jojo Moyes på ytan är en författare som skriver underhållslitteratur är hon noga med att skriva så att hon inte förstärker stereotypa föreställningar om kvinnor och deras vänskap. Samhället har förändrats och hon berättar att hon inte alltid känner sig bekväm med att läsa vissa av de gamla böckerna hon skrivit då de känns opassande nu. Vissa saker vill hon absolut inte ändra, som slutet i Me before you. Det får inte bli för sockrat och målet kan inte vara att ingen ska bli upprörd, säger hon.

Jojo Moyes är en väldigt disciplinerad författare. Hon skriver på väldigt många olika ställen, vilket hon lärt sig som journalist. Det enda behöver är sin laptop och öronproppar. För att skriva sexscener behöver hon däremot vara långt från anda människor och kanske alkohol. Konstigt nog är det också sexscenerna som är det alla tror är sant, vilket kan vara ett problem om man, som Moyes, bor i en liten by.

Det hon lärt sig under de åren hon skrivit är att lyssna och attt fundera över vad som pågår bakom  neddragna persienner eller i människors huvuden. Det finns berättelser överallt och alla bär på en bok, kanske två inom sig. Det handlar mycket om att vara nyfiken och lyssna till dem. Och självklart att våga skriva ner dem.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 29 september 2018

Masha Gessen om populism från Bokmässan 2018

Under mässhelgen flyttar jag texter från tidigare års Bokmässor från Kulturkollo hit. Det här är en text om Masha Gessen från Bokmässan 2018.


Mitt första seminarium på årets Bokmässa var ett samtal mellan Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt med titeln “Hur överröstas populismens locktoner?”

Gessen tycker egentligen inte om ordet populism, då hon menar att politik som lockar många inte behöver vara något dåligt. Det är dessutom en ord som är svårt att definiera. Vi behöver ord som beskriver Trump, Putin, Orban och deras likar, utan att förlöjliga deras anhängare. De är demagoger, kanske narcissister och de vinner väljare. De har inga idéer och Gessen talar om Putin som en liten man, både till storlek och sinne, “small minded” är ordet hon använder. Varken han eller Trump är några smarta eller skickliga politiker, mest är de bara korkade, säger hon.

På ett sätt är det vi kallar populism bra för politiken, då vi måste diskutera de som driver en politik vi inte vill acceptera, men vi måste förhålla oss till. Gessen menar att det är förminskande att säga att de som röstar på högerextrema partier inte vet vad de gör. Honor övertygad om att de som röstade på Trump visste vad de gjorde. Hans politik kanske inte gör deras liv bättre, men det är en protest mot det politiska systemet som gynnar de rika och de utbildade. Det finns inte längre ett motstånd mot Trump i det republikanska partiet, då de riskerar att själva inte blir omvalda om de går emot en president som många faktiskt röstat på.

Hur behöver andra politiker förändras för att väljarna ska rösta på dem? Gessen säger att hon saknar visioner från det demokratiska partiet. Så länge de saknas kommer Trumps löfte om en bättre värld, en i imaginär sådan, men en som många längtar efter. En värld utan problem, där det bara finns vita som är precis som de. En tid som aldrig funnits, men som de tror har funnits. Det finns få politiker som istället talar om den fantastiska framtid vi kan få. Bernie Sanders hade vissa visioner och det är i vänstern de finns, menar Gessen. Idéer som fri vård och fri utbildning för alla, som ses som kontroversiella i USA, fick med sig människor i sin tro på ett bättre samhälle.

Masha Gessen är aktuell med boken Ester och Ruzia om sin mormor och farmor, som både levt i totalitära samhällen. Är det bra eller dåligt att koppla vår nutid till totalitära samhällen i historien, som t.ex. Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland?, undrar Huitfeldt och hänvisar till den debatt som pågår just ju även här. Alice Teodorescu skrev t.ex. i GP häromdagen att förintelsens offer blivit kidnappad i debatten mot högern idag. Något som Johan Hilton reagerade starkt på i DN dagen efter. Gessen påpekar att vi inte kan bortse från historien och därför är det en ointressant frågeställning. Har vi lärt oss av historien finns likheterna inte, annars borde vi göra det.

Media och dess roll i samhället är något som vi också måste diskutera. Ska media vara emot populism, eller inte? Diskussionen pågår här och den pågår i USA. Trump kallar media som inte passar honom för fejk och samma strategi blir mer och mer tydlig för SD. Media ska granska makten, säger Gessen, det är viktigt och det händer mycket inom media idag i USA. Samtidigt är det svårt för media att förhålla sig till Trump och t.ex. hans twittrande. Att ignorera är inget alternativ, men inte att skriva om det heller, det är får låg nivå och påverkar synen på politik. Problemet blir när tidningar som New York Times publicerar anonyma historier från Trumps administration, utan att det finns någon transparens. Om de som inte tror på “traditionell” media inte har skäl att göra det kommer klyftorna bara att öka. Det handlar om inkomster, men också om de områden där Trumps väljare bor. Det finns en rädsla för att inte kunna få ett bra liv, eller kunna erbjuda sina barn ett bra liv.

Masha Gessen är intressant och har en ovanligt balanserad syn på det samhälle vi lever i. Fler sådana röster behövs även här i Sverige. Polarisering är inte bra för någon. Precis som Gessen säger önskar även jag att mina barn ska få växa upp i en trygg värld. Vi behöver mer optimism och en ljusare framtidstro, men det kanske är svårt när vår planet håller på att brinna upp, påpekar Gessen och ja, det har hon verkligen rätt i.

Så hur ska vi överrösta populismens locktoner? Viktigast är att erbjuda ett alternativ och en annan vision av framtiden än vad som politiker gör nu. Media behöver också fokusera på det stora, inte bara på att t.ex. avslöja Trumps lögner, eller allt galet SD gör, utan gräva djupare. Egentligen är det inte viktigt vad vi gör, men vi måste göra det tillsammans. Fler behöver bli aktiva för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för de som passar in i ett populistiskt samhälle. När makten skiftar åt ett håll som är problematiskt måste vi kämpa ännu mer för att behålla moralen.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 27 september 2018

Ett hjärtslag från döden

Året var 2000. Vi var på väg i buss från Hanoi till Sa Pa i norra Vietnam. Den smala vägen slingrade sig högre och högre upp mot bergen där vi skulle vandra under några dagar. Så fick bussen möte av en jeep fylld av militärer. Bilen körde mitt i vägen och saktade inte ner. Busschauffören hade inget val, utan var tvungen att köra bussen ner i diket. Hade vi varit på väg åt andra hållet skulle vi kanske ha rasat ner för berget istället och det ödet hade bilen vi mötte också kunnat gå till mötes.

En kvinna bröt benet, några av oss fick blåmärken, men vi klarade oss oväntat bra. Under några timmar var vi fast i en liten by, där jag hade långa samtal med en äldre kvinna. Hon pratade vietnamesiska, jag pratade svenska och det gick alldeles utmärkt. Jag tog ett foto på henne, ett försök och jag lyckades fånga henne perfekt. Länge hängde hon i vårt vardagsrum.

Det är nog det närmaste jag varit döden.

Ett hjärtslag från döden är Maggie O’Farrells ovanliga självbiografi som beskriver 17 tillfällen då hon sett döden i vitögat. Varje kapitel har fått namn efter kroppsdelarna som drabbades. Mitt minne ovan hade fått titeln “Rumpan”, vilket kanske inte hade varit så poetiskt. Maggie O’Farrell är mer poetisk än så. Mycket mer poetisk.

Det börjar med “Hals” och en händelse 1990 när författaren var på vandring och klarade sig från något som istället drabbade någon annan. Vi får sedan lära känna Maggie O’Farrell genom fler traumatiska händelser, som alla självklart har påverkat hennes liv. Fram och tillbaka i livet läggs pusselbit efter pusselbit i ett liv där kroppen och dess begränsningar har stor betydelse.

Ett hjärtslag från döden är en av de absolut bästa, självbiografiska böcker jag läst. O’Farrell har en ovanlig idé, som funkar väldigt bra och hennes språk är helt fantastiskt. Det här är en bok i klass med Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när man kan vara normal? och det är ett väldigt gott betyg.

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

I lördags skulle vi ha träffat Maggie O’Farrell och cirklat om den här fantastiska boken. Då hennes dotter är sjuk blev det tyvärr inte så. Självklart stannar en mamma hos sin dotter. Ni som läser boken kommer definitivt förstå att det här är extra viktigt.

 

Så gick det i Årets bok 2018

Det var tredje året som priset Årets bok delades ut på Bokmässan och är en av höjdpunkterna på Bokmässan rent glamourmässigt. Bubbel, mingel och prisutdelning ledd av Titti Schultz. Trevligt värre!

De tidigare vinnarna är Martina Haag 2016 för Det är något som inte stämmer och Alex Schulman 2017 för Glöm mig. Juryn väljer ut de nominerade, men sedan är det läsarna som röstar. Det gör att författare som har en bred publik och stor närvaro i sociala medier har en fördel, men det är också så att priset söker en vinnare som just når en stor läsekrets.

Tolv böcker var nominerade till Årets bok 2o18 och på Kulturkollo tippade vi vinnaren. Jag hade inte rätt, vilket är standard när det gäller att tippa olika litteraturpriser. Visst tänkte jag att det skulle bli en deckare, men trodde (och hoppades) på Husdjuret av Camilla Grebe eller Annabelle av Lina Bengtsdotter. Bengtsdotter kom tvåa, men vinnaren heter Niklas Natt och Dag och han fick priset för sin debut 1793. Det är en bok som många läst och hyllat, men som jag inte riktigt känt någon längtan efter att läsa. Nu borde jag kanske. Å andra sidan har jag fortfarande förra årets vinnarbok oläst och har överlevt ändå. Tredjepristagarboken Nej och åter nej av Nina Lykke har jag i alla fall läst och den gillade jag.

Marika Carlsson om att vara icke önskvärd

Fram till hon började skolan var livet ganska okomplicerat för Marika Carlsson. Visst stack hon ut, men hon kände sig inte oönskad eller utsatt. Tvärtom kunde hon tycka att det var rätt bra att pensionärer ibland gav henne en krona för att hjälpa henne. När familjen flyttade till Lund och Marika började skolan fick hon däremot ett brutalt uppvaknande. Klasskompisarna är nämligen inte intresserade av att leka med någon som var “född i bajs”. Där hörde hon för första gången “såna som du ska inte va här” som också blivit titeln på hennes bok.

Marika Carlsson bodde sina två första år i Etiopien och när livet i Sverige var tufft målade hon upp det som en drömvärld. Hon grät ibland som barn och bad sina föräldrar att skicka tillbaka henne.

När hon varit vuxen ett bra tag åkte hon så äntligen dit. Hon ville inte åka med sina föräldrar och inte heller själv. Istället blev det till slut en kompis som följde med. Hon reser till en by där hennes släktingar skulle kunna finnas. Hon mötte en annan adopterad från Etiopien och han sa till henne att det var lättare att inte hitta någon. Han hade hittat sin familj och de var besvikna på honom för att han inte kommit tidigare.

Marika Carlsson hittade ingen släkting och var ganska okej med det. Hon insåg att livet började senare än vid födseln. Ändå rasade hon när hon kom hem. Överflödet som finns här gav henne en känsla av skuld. Sorgen handlade om att hon haft det fantastiskt, men att hon ändå hade förlorat något. Hon sörjde sin förlorade tillhörighet och nu har hon sörjt klart.

Marika Carlsson växte upp inom Pingstkyrkan, en stängd och begränsad miljö som hon sedan lämnade. Dan-Erik Sahlberg som intervjuar säger att han först att han blev lite provocerad, tills Carlsson skriver om hur hon faktiskt inte kan skylla allt på kyrkan, utan ta ansvar själv. Kyrkan hade gett henne trygghet och gemenskap trots allt.

Självklart krockade hennes bokstavstro med identiteten när hon själv inser att hon är homosexuell redan i tjugoårsåldern. Det dröjde tills hon var drygt fyrtio innan hon vågade erkänna det. Istället var Marika Carlsson en perfekt troende som missionerade på roliga timmen, talade om för människor att deras sätt att leva skulle få dem att hamna i helvetet och bad för en församlingsmedlem som kom ut som homosexuell.

Nu har hon en annan tro, en tro som gör henne bättre. Idag tror hon inte på en Gud på samma sätt som förut, men hon har en andlighet. Hon ingår inte i några riter längre och tillhör inte någon församling.

För den som vill läsa mer om Marika Carlsson rekommenderar jag boken Såna som du ska inte va här, som jag läste inför Bokmässan.

Konsten att skriva brev

Lars Lerin och Gunilla Kindstrand pratar om brev i allmänhet och breven mellan Lerin och Kerstin Högström i synnerhet. Brev mellan dem från 2006-2009 finns samlade i boken Råskinn, som gavs ut i våras. Det är den andra boken med brev och det verkar vara en trea planerad. Förutom brev innehåller boken foton på kuvert, men också illustrationer gjorda av Lerin. Det är fascinerande att Lerin delar med sig av det mest personliga, trots att han verkar tycka att det är rätt så pinsamt i stunden.

Boken börjar i Agadir, där Lerin befinner sig. Han har varit på behandlingshem och var egentligen drogfri, men ångesten gjorde att han var tvungen att bedöva sig. Att skriva ner det som hände och skicka till Kerstin var viktigt. När Junior träder in i hans liv blir det förändrat. Mest positivt, men också ångestfyllt. Om han inte hade klarat att vara med Junior, hade han inte kunnat vara med någon säger han. För att döva ångesten lämnade han honom hos grannen i några dagar. Att skicka hem honom gick inte, då han ändå tagit dit Junior och kände ett slags ansvar. Lerin skäms lite när han talar om de två grannar som fick fungera som avlastning, men konstaterar samtidigt att Junior är så social att han trivs var som helst.

Andra författare skriver romaner eller dikter, men Lerin har valt en annan väg. Att vara privat är inte så märkvärdigt, säger han. Han lämnar ut sig självisk även Junior, men Junior har faktiskt inte läst. Jag är mer skoningslös mot mig själv, säger han och Junior vet att jag inte var riktigt klok där i början. Det finns inga hemligheter, säger han, men Junior har nog svårt att förstå riktigt hur galen hans man var.

I slutet av boken börjar den nya eran i Lerins liv och han bjuder in Kerstin till sitt och Juniors bröllop. Nu lever de ett annat liv med små barn. Att få barn var inget Lerin hade ens funderat på och nu när han tillfrisknat har han fått ett liv han drömt om och strävat efter. Ibland får han en flyktlust till ateljén, men dit kan han inte gå när han vill. Kanske känner han inte heller samma behov längre när han har ett annat liv. I alla fall inte av att skriva, men fortfarande att måla. Han talar om sin äldre son, treåringen och hur roligt de har tillsammans. Den yngre mest bits och slåss, säger han lite uppgivet.

Med barnen försöker han vara lite lagom och lugn. Han är försiktig med känslor. Själv präglades han av uppväxten med en mamma som inte kunde hantera sig själv. Hennes otillräcklighet spillde över ångest på honom. Han var nära sin mor, men relationen var aldrig riktigt hälsosam. Det är inte sunt att binda sina barn till sig för hårt. De måste få bli självständiga.

Nu är hennes föräldrar gamla och Lerin säger att han blir som förälder är två håll just nu. Både för sina barn och sina föräldrar. När hans föräldrar blivit äldre tänker han väldigt mycket på sin egen roll som förälder och det faktum att han är en gammal förälder. Han hoppas att hans barn hinner bli vuxna och självständiga innan han blir tvungen att lämna.

Nu har Lars Lerin en ny brevkompis, författaren Barbro Lindgren. Deras brev är mycket mer sansade, säger han. Hon är inte som Kerstin, brevväxlingen är inte lika omtumlande, men att skriva brev verkar vara ett sätt att leva. Skrivandet hjälper honom i vardagen som en slags terapi och ett liv utan att kunna måla kan han omöjligen tänka sig.

Bildvärlden han befinner sig i just nu består av flera spår. Bland annat har han återvänt till Lofoten och det gamla material han skapade då. Han längtar efter miljön och landskapet där. Han har varit tillbaka sedan han flyttade därifrån, vilket var lite jobbigt. Då fick han en chans att be om ursäkt till den han levde med där. Någon konkret plan på en resa finns inte. Kanske tar han med något barn någongång, säger han.

Om Factfulness och att förstå världen

Bokmässans hittills kanske längsta kö ledde till seminariet Factfulness – förstå världen! med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund. Olas pappa Hans var med i processen det första året av arbetet med boken Factfulness.

Seminariet inleds med att vi i publiken får svara på frågor om världen vi tror om den. Det finns tre myter om världen som är megamissförstånd, som Anna säger. Att världen är delad i två, fattiga och rika eller goda och onda, att världen blir sämre och att befolkningen ökar. Målet är att göra data tillgänglig för många. De var väldigt tveksamma till att göra en bok, då de tänkte att formatet var

I boken finns t..ex. 32 grafer som visar hur världen blivit bättre. Något som är bra att veta för att balansera upp den katastrofbild som nyheter ger. Det blir svårt att skapa en världsbild som ger en helhetsbild. Nyheterna beskriver inte det vanliga, utan det extrema. Vi får sällan se vardagen i områden där katastrofer sker.

I Sverige tillhör vi den rikaste miljarden, men de flesta tror att vi befinner oss i mitten. Dollarstreet är en del av Gapminders sida där vi kan se exempel på olika saker från fattiga till rika på gatan som symboliserar fördelningen i världen. Då kan vi få vardagliga bilder från olika delar av världen. Men varför kan man inte vara googla? Bilder på internet symboliserar ofta hur det ser ut för de rikaste 10 procenten.

Fyra nivåer utifrån transport, nivå 1 då går man, nivå 2 cykel, nivå 3 moped och nivå 4 en bil. Det finns fler exempel på hur världen snarare kan delas in i fyra, där i alltid tillhör den fjärde nivån. Vi kan t.ex. äta olika sorts mat till dagens alla mål och äter sällan samma middag två dagar i rad.

Så kommer svaret på några av de frågor som är många har missuppfatta helt. Många har t.ex. full koll på att jordens medeltemperatur ökar, enligt experterna.

Hur ser det ut med den extrema fattigdomen då? Den har halverats under de senaste 20 åren. Det är något som endast 25% har koll på. Då var vi ändå bäst av de länderna Gapminder testat, men sämre än chimpanserna på Skansen. Varför visste svenskarna det då? Det fick de svara på och svaret var Hans Rosling. Slutsatsen? Folkbildning fungerar. Något gör att vi tror att världen blir sämre, trots att det inte är så. När 95% av befolkningen i t.ex. USA svarar fel är det något problem med bilden som ges i t.ex. media. Helt klart ett megamissförstånd och det påverkar vår världsbild.

Det är t.ex. så att 88% av världens 1-åringar blivit vaccinerade. Trots att vi ser på många samhällen som omoderna är de t.ex. så att mammor tar sina barn till en utbildad sjuksköterska där det finns vaccin som har transporterats det. Väldigt många experter tror att bara 20% är vaccinerade och ja, så var det i början av 80-talet, men det har hänt massor sedan dess. Vi ska respektera expertisen, men vara medveten om att deras kunskap är snäv.

Utbildning då? Män har gått i genomsnitt 10 år i skolan? 3, 6 eller 9? Svaret är 9, för så snart människor tar sig ur extrem fattigdom så sätter de sina döttrar i skolan. Siffror måste sättas i ett sammanhang, t.ex. kan siffror som är skrämmande kan vara en del av en positiv utveckling om man jämför med motsvarande siffror några år tidigare.

Internationella samarbeten fungerar, men ändå tror vi att allt får sämre. Istället borde vi fokusera på det som fungerar och fundera över hur det går att göra mer av samma sak.

Alla gymnasietreor får boken Factfulness gratis i höst och den ska jag och min kollega som undervisar i samhällskunskap ska använda den i undervisningen. Förhoppningsvis kommer våra elever att bli kunnigare än chimpanserna på Skansen. Det måste i alla fall vara vårt mål. På hemsidan Gapminder.org finns massor av fakta att använda. Så spännande!

Hans Rosling var fantastisk och det är så härligt att få se Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund förvalta hans arv på ett lika fantastiskt sätt. De är så väldigt intressanta att lyssna på och inte minst väldigt, väldigt roliga.

Nu är jag så otroligt peppad över att sprida deras kunskaper till mina elever.

Det typiskt svenska

Björn Wiman leder ett samtal med Elisabeth Åsbrink, aktuell med Orden som formade Sverige, Göran Everdahl, aktuell med Boken om lagom och Henrik Berggren aktuell med Landet utanför, första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget.

Att ordet lagom skulle komma från vikingatiden är något det inte finns några som helst belägg för. Istället härstammar det från 1600-talet och betyder ungefär “enligt reglerna”. Att Sverige skulle vara så lagom är inte heller sant, då vi på många sätt är ett extremt land. En bild vi inte alls vill ställa upp på.

Åsbrink menar att det här med lagom är ett fekjbegrepp för Sverige. Många mår dåligt, så dåligt att de äter antidepressiva mediciner. Berggren påpekar dock att Sverige ändå var ganska lagom på 30-talet, med ett balanserande rent ideologiskt.

Samtalet utgår ifrån några begrepp som är typiskt svenska och på kaffets dag blir ett av dem självklart kaffe, något som blivit tydligt under talmansrundorna i veckan då alla partiledare skulle bjudas på kaffe och kaka, dvs fika. Just ordet fika är något som exporterats.

Henrik Berggren skyller på nykterhetsrörelsen, då kaffet ersatte spriten. Redan på 30-talet var svenskarna världsextrema kaffedrickare. Everdahl tror också på nykterhet som orsak till kaffedrickande, vilket skedde redan då islam spreds under Medeltiden. I Åsbrinks bok tar alkoholen istället plats, eller iaf Helan går. Sveriges inofficiella nationalsång och faktiskt den officiella vid ett hockey-VM på 50-talet.

Naturen är också viktig för svenskar. Vårt oberoende förknippat just med naturen och Midsommar som en av de få högtider som inte var religiösa. Vi hämtar kraft från naturen, snarare än i religionen. Den svenska drömmen är, enligt Everdahl, att befinna sig i gläntan eller vid havet. Den svenska drömmen är inget slott, utan snarare en röd stuga, gärna utan ett öre i skuld. Våra sommarhus representerar inte någon lyx, utan tvärtom något anspråkslöst och naturnära.

Från naturen och allemansrätten tar Björn Wiman ett, i alla fall enligt honom, logiskt steg till sex och relationer. Det fria förhållandet grundas redan av Carl Johan Love Almqvist i Det går an, något som Berggren skrivit om och Åsbrink hänvisar till i sin bok. Det är en icke-bunden kärlek som går att lämna när man vill. Den svenska synden som begrepp finns alltså tidigare än 60-talet och vi ligger ofta steget före andra länder t.ex. i filmer,

Bilden av Sverige är en kombination av den vackra naturen, sexfixeringen och den höga självmordsfrekvensen. Helt klart lite märklig att förhålla sig till.

Avslutningsvis diskuteras de svenska värderingar, som stått i centrum de senaste åren. Att de finns är Åsbrink helt säker på, vilket hon säger att alla som inte vuxit upp med svenska föräldrar är extra medvetna om. En värdering hon tycker om är den om är den om patrioten som den som kämpar för det allmänna, istället för sina egenintressen. Berggren säger att han har problem med begreppet svenska värderingar, utan vill kalla det universella värderingar som är extra starka i Sverige. En värdering som vi definitivt har, säger Everdahl är vår fixering vid lagar och regler och det ligger något i det.

Att fånga historisk tid

Tre kvinnor, tre författare och fyra historiska romaner i ett seminarium som leds av Kerstin Wixe. Jag har läst Ida Jessens två senaste böcker, har tänkt läsa Marie Hermansons senaste länge, men Mia Franck är en helt ny författare för mig.

Ida Jessen har skrivit två böcker om paret Bagge, som bor i en liten by, samma by där Jessen växte upp och anledningen till att den utspelar sig i början av förra seklet är att byn grundades då. Det finns två böcker, En ny tid om fru Bagge och Doktor Bagges anagram om hennes man. Centralt i den andra boken är fem syskon som dör samma dygn på sjukhus. Jessen läste mer om fallet och lät sin doktor vara en del av tragedin. Att studera medicinhistoria var en del av förberedelserna som Jessen tyckte om.

Marie Hermansons senaste bok Den stora utställningen handlar om Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira att staden fyllde 300 år. En stor del av staden byggdes , som Svenska Mässan, Götaplatsen och Liseberg. Självaste Einstein lär ha åkt linbanan som gick från nuvarande Humanisten till Liseberg. Den 9:e juli 1923 skulle Einstein hålla sin Nobelföreläsning just på Liseberg, men den blev inställd och genomfördes först två dagar senare. Varför var han sen? Därifrån skapade Hermanson sin historia. Den som läser boken får veta mycket mer om såväl Göteborg som Einstein. Något jag inte visste var att Einstein inte fick priset för relativitetsteorin, faktiskt stod det uttryckligen att han inte fick det för teorin som var så kontroversiell i hans samtid.

Mia Franck skriver om sin mamma, som skickades från Finland till en liten by utanför Kalmar som krigsbarn. En av 70000 barn som kom hit. Boken heter Bombträdgården och blandar verklighet med en viss mystik, då huvudpersonen ser människors rätta ansikte. Franck fick höra sin mammas historia och då modern berättat färdigt gav hon sin dotter rätten att använda den. Franck valde att ta delar av sin mammas berättelse och skickade t.ex. inte iväg en treåring, utan en åttaåring som hon kallar Lissu. Moderator Kerstin Wixe berättar att hon grät när hon läste och av samtalet framgår det att boken är fylld av känslor.

Ett fint seminarium, väl modererat och med intressanta tankar om att skriva historiskt.

Sanning och frihet med Jonas Gardell

Jonas Gardell berättar om sin traumatiska morgon, med en duschvägg som exploderade och gav honom sår både här och där. Några så djupa att de borde sys. Nu är Jonas Gardell ingen som ger upp, så han är här. Här för att prata om sin bok Till minne av en villkorslös kärlek. Samma text som står på hans mammas gravsten.

Vi ska inte prata om hur boken börjar säger Gardell och han vill inte att vi ska avslöja den utan låta varje läsare får bli överraskad. Bra att han sa det, förlag hade nog inte tänkt på att det skulle vara något att hålla på. Jag älskar ju första kapitlet, men får väl uppmana er att läsa då.

Det skulle bli en bok om Sverige från 70-talet till nu. Ett land med två tv-kanaler, tre radiokanaler, en Ingemar Stenmark, en gemensam berättelse och en gemensam referensram. Det som skulle bli en mer allmän berättelse blev någon annat när hans mamma kapade den. Nu blev det istället hennes berättelse. Berättelsen om den galna mamman, som liksom Jonas inte sjöng så bra, men sjöng så högt att talet lyfte i kyrkan.

Ingegärd föddes på 20-talet och fick kämpa för sin frihet som andra kvinnor födda under samma tid. En protest var när hon lämnade utbildningen för att bli folkskollärare efter att hon upptäckt att kvinnor på utbildningen tvingades sticka, medan männen slapp.

Boken handlar också mycket om demens. Gardell berättar om alla historier mamma Ingegärd berättade, den ena mer otroligt än andra och om barnen inte trodde henne kallade hon dem idioter. Självklart hade hon lett de allierades styrkor över Alperna höggravid och där hittat Mark och tagit med honom till Sverige som krigsbarn. Onekligen. Rätten att berätta måste finnas, säger han. Han brukar också bli anklagad för att ljuga och hävdar att det absolut inte stämmer. Han talar alltid sanning, det handlar bara att andra ska bestämma sig för att tro på det.

Bokens första del handlar om hur det var, andra delen om hur det också var. Det finns alltid flera sanningar, beroende på vilket perspektiv man har. Hans mamma tilläts inte berätta sin historia, eller i alla fall inte välja den. Nu tog hon sig in i den biografi som skulle handla om hennes son.

För det är ju så att Jonas Gardell inte skrivit den här boken själv. Istället är det en historiker, en ganska klantig sådan, som bestämmer sig för att lyfta fram den bortglömde författaren. Jag älskar berättarperspektivet, jag älskar det röriga och det babbliga. Det som skrämmer mig är demensen. Det är den som gör mig rädd att läsa vidare. Den är för nära och skrämmer mig mer än döden.

När Jonas föddes dog hans mamma nästan, då hon drabbades av brusten blindtarm och bukhinneinflammation. När hon såg sin lilla son, en liten krake som inte skulle klara sig utan henne. Istället dog hon exakt 43 år senare, på krakens födelsedag. Då berättade han för henne att han inte var någon liten krake längre, att han klarade sig själv. Han berättar också att han tänkte samma sak när han såg sina nyfödda barn och hoppas att de ska vara redo att klara sig själv är han dör och att de ska berätta det för honom.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: