Birgitta Ohlsson

Så avslutar vi dagen …

Jag har firat 8 mars med att uppmärksamma kvinnor som jag tycker är väl värda att lyfta. Dagen inleddes med ett inlägg om boken Mina hjältinnor av Samantha Ellis och en fundering kring mina egna litterära diton. Sedan följde nio inlägg om kvinnor som betyder något för mig, alla utom en högst levande och verksam. Tanken var åtta inlägg, eftersom det är den 8:e mars, men det blev nio.

Följande kvinnor fick ett inlägg dagen till ära:

Hanna Hellquist

Matilda Gustavsson

Elin Wägner

Lupita Nyong’o

Olga Tokarczuk

Caroline Seger

Elisabeth Åsbrink

Hédi Fried

Nour El Refai

Några andra bloggare har också lyft inspirerande kvinnor under taggen #minahjältinnor2020

Helena på Fiktiviter har skrivit om sin stora hjältinna Margaret Atwood med rubriken Bortom Gilead.

Hanna på Feministbiblioteket har skrivit om sina litterära hjältinnor, recenserat Birgitta Ohlssons bok Lev som du vill, som är fylld av hjältinnor och dessutom lyft fram såväl feminister som idrottskvinnor.

 

 

Olikhetsutmaningen: liv och död

Nu lyckades jag pricka rätt dag, trots en helt hysterisk vecka. Att vara svensklärare när det vankas nationella prov är ganska intensivt. Jag känner att jag lever och egentligen är ju det något att vara tacksam över. Alernativet vore så mycket tråkigare.

Veckans två ord i olikhetsutmaningen är liv och död och jag vill att ni berättar om böcker, film, tv-serier eller annan kultur som kan kopplas till detta motsatspar.

Birgitta Ohlsson har skrivit boken Duktiga flickors revansch om sitt liv och fått mycket kritik för det. Inte för att hon skrivit om sitt liv, men för att hon inte skrivit om andras liv. Ohlsson har fått kritik för den bok hon inte skrivit, vilket jag tycker är lite märkligt. Jag delar inte Ohlssons politiska åsikter, som är de debatten främst handlar om, men jag tycker ändå att det var intressant att läsa om hur hon ser på världen och hur hon uppfattat sitt liv som duktig flicka.

Om döden och mycket annat handlar Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Efter moderns död förändras livet drastiskt för tvillingarna Noah och Jude i denna väldigt välskrivna och läsvärda bok. Är det inte dags för Jandy Nelson att skriva något nytt snart?!

Idag lyfter vi kvinnorna

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag firats i över hundra år och som jag varje år önskar inte skulle behövas. Tyvärr behövs den mer än någonsin i en värld där jämställdheten i flera stora länder snarare går tillbaka än framåt. I Ryssland är hustrumisshandel på väg att avkriminaliseras och i USA hotas aborträtten. Det blir tydligt att män styr och att de inte alltid ser till kvinnors bästa, men också att rättigheter för kvinnor inte alltid är självklar ens för andra kvinnor.

Jag är medveten om att 8 mars och vänstern är synonymt för många, men trots att jag definierar mig som både feminist och vänster börjar jag bli trött på den splittring som blir mer och mer tydlig mellan olika grupper av kvinnor i Sverige. De senaste veckorna har det till exempel varit ett jäkla (ursäkta) tjat om Birgitta Ohlssons bok och hur hon trycker ner arbetarkvinnor och är en dålig feminist. Att landslaget i fotboll väljer att sätta citat av kända kvinnor på sina tröjor har också orsakat rabalder. Mest verkar det provocera att Lotta Schelin valt ett citat av Gudrun Schyman och trots att jag kan förstå att Schyman kan provocera har jag faktiskt svårt att se hur just det här citatet kan göra det. I världen är det Emma Watson som kanske inte är feminist alls, eftersom hon ställt upp på lättklädda bilder i Vanity Fair. Så himla onödigt.

Nu är det inte så att jag köper allt Ohlsson skriver, eller att jag tycker att det är oproblematiskt att Watson klär av sig på bild, men jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på. Och då menar jag inte landslagströjor med citat om att inte se ner på kvinnor, utan till exempel att kvinnor och män fortfarande inte tjänar lika mycket, mycket på grund av att kvinnors arbete och i många fall yrkesval, värderas lägre. Lika illa är det att lika lön för lika arbete fortfarande är en utopi. Eller att våld mot kvinnor fortfarande är utbrett, att kvinnor ofta skuldbeläggs även då de egentligen är offer och att kvinnor inte sällan ses som ägodelar. Det finns många saker att jobba för. Gemensamt.

Jag uppmuntrar debatt om vad jämställdhet och jämlikhet egentligen är och kommer aldrig att köpa argumentet att vårdnadsbidrag på något sätt skulle vara ett bra sätt för att lyfta kvinnor, eller acceptera SD kvinnors syn att nationalism och en återgång till traditionella könsroller på något sätt skulle vara jämställdhet, eller köpa deras förklaringsmodell att hotet mot kvinnor endast kommer från invandrare. Visst tycker även jag att det finns rätt feminism, men faktiskt inte fel feminism, då det som vissa partier i Sverige för fram inte är feminism alls. För mig är feminism och jämställdhet två saker som går hand i hand. Pajkastning mellan kvinnor som egentligen kämpar för samma sak har jag dock svårt att acceptera.

För att vi ska få till en riktig förändring behöver vi arbeta tillsammans för en bättre värld för kvinnor. Det gäller alla kvinnor, både de som kallar sig feminister och de som inte gör det, men ändå vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter (eller förresten, tycker du så är du feminist, så stå gärna för det) och det gäller också alla män som faktiskt tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter (ja, även ni är feminister, men det kanske är känsligt). Att hålla på att diskutera vem som har rätt att vara feminist och därmed bidra till splittring snarare än en positiv förändring är bara dumt.

Därför avslutar jag med ett budskap från en man, för även de kan, får och bör höja sina röster för kvinnors rättigheter idag och alla dagar.

 

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om “en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som “flumskola” och “kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade “flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Ibland gillar jag blått

8mars

En gång då jag var ung och oförstörd röstade jag på Folkpartiet. Det kommer troligen aldrig att hända igen. Alliansen är ingenting för mig. Däremot finns det en folkpartist som jag har en enorm respekt för och det är Birgitta Ohlsson.

Modig och kunnig precis som en bra minister ska vara. Alltid med ett engagemang som imponerar. Även om det är liberalismen som är drivkraften för henne är feminismen också viktig. Det visar Birgitta Ohlsson med all önskvärd tydlighet i en regering där feminism inte alltid varit ett uppskattat ord.

Så här står det på Birgitta Ohlssons Folkparti-sida:

Jag brinner för liberalism. Alla ska göra rätt för sig och respekteras oavsett om vi är kvinnor, bögar eller kommer från ett annat land. Det behövs mer solidaritet, feminism och öppenhet, men framförallt politiker som aldrig daltar med religiösa fundamentalister, diktatorer eller mansgrisar.

 

Jag minns debatten när Ohlsson som nybliven mamma blev EU-minister och hur hon bet huvudet av alla kritiker. Ingen sätter sig på Birgitta Ohlsson och det gillar jag skarpt.

I dag på Internationella Kvinnodagen sänder jag nätkärlek till kvinnliga förebilder. Birgitta Ohlsson är en av dem!

Om kvinnor

Birgitta Ohlsson och Barbro Hedvall samtalade idag med John Chrispinsson om kvinnors rösträtt och dagens politik. Trots att kvinnor har fått en mer framträdande roll i politiken de senaste 100 åren finns det fortfarande få kvinnliga politiker i till exempel EU. Dessutom är det fortfarande allt för vanligt med förlöjligande av kvinnor.

Boken Barbro Hedvall handlar mest om de liberala kvinnornas kamp. De socialdemokratiska kvinnorna kämpade också, men inte uteslutande och Hedvall har valt att främst skildra en renodlade kvinnorrättsrörelsen. Inom socialdemokratin var klasskampen viktigast, inte kampen för kvinnors rättigheter.

Nu skrattar vi åt förslaget att män skulle få två röster om de var gifta för att kvinnan ändå skulle rösta som sin man, men det var ett riktigt förslag. Rösträttskampen var inte enkel och det var inte ens självklart för alla kvinnor att tycka att kvinnor skulle få rösta. Alla riksdagspartier ville det absolut inte, trots att Hedvall kunde nämna flera stora män som faktiskt uttalade sig positivt i frågan, inte minst Oscar II.

Hur kunde egentligen konservativa kvinnor vara emot att kvinnor skulle få rösta? Inte konstig,t menar Barbro Hedvall då det fortfarande finns kvinnor som tycker att det är bekvämt att män fixar det mesta. Hon hänvisar till program som Hollywoodfruar och konstaterar att tendenserna finns kvar.

Att män har en offentlig roll medan kvinnor hade sin funktion i hemmet, är en tankefigur som Barbro Hedvall har svårt för. Jag kommer osökt att tänka på hemmafrusidealet och kampen för vårdnadsbidrag. Även Birgitta Ohlsson talar om detta, för mig konstiga fenomen att vilja återgå till en ännu mer könsuppdelad värld. Jag förstår verkligen inte tanken med en återgång till en värld där kvinnor är hemma med barnen och män gör karriär. Det sorgliga är att det inte ens hann bli jämlikt innan det vände tillbaka. Lite bungyjump-känsla onekligen.

Birgitta Ohlsson talar också om hur lite uppmärksamhet de liberala kvinnorkämparna får idag. Hur ser vi på kvinnliga och manliga revolutionärer? Globala ikoner är män, inte kvinnor. I Storbritannien och USA är kvinnokämparna fortfarande stora. Här i Sverige var kampen för kvinnors rätt att rösta inte så dramatiskt. Kanske har kvinnorna i Barbro Hedvalls glömts bort därför.

Intressant också att det faktiskt inte var de kämpande kvinnorna som sedan tog plats i riksdagen. Undantaget Kerstin Hesselgren. Rörelsen fortsätter visserligen att vara en påtryckarorganisation även efter 1921, men det går trögt framåt. Det var dessutom väldigt få kvinnor som röstade i de första valen som de fick rösta i. All förändring tar tid.

Intresset för kvinnors rättigheter och flickors situation är fortfarande löjligt litet vilket jag, precis som Birgitta Ohlsson, tycker är riktigt sorgligt. Tydligen höll Fredrik Reinfeldt tal i FN nyss och talade mycket om jämställdhet, varvid en stor del av generalförsamlingen gick ut och drack kaffe. Måste kolla upp det för det låter helt sanslöst galet. Okej att fokus var på Palestinafrågan, men hur nonchalant är det inte att så övertydligt markera sitt ointresse för en fråga som definitivt inte är obetydlig, eller i alla fall inte borde vara det.

Motståndare hävdar ofta att barnen till feminister mår riktigt illa, då de blir övergivna av sina hemska mödrar. Förr fanns bilder av gråtande barn som saknade sina rösträttskämpande mödrar. Även nu ifrågasätts kvinnor som ägnar tid åt politik istället för sina barn.

Även debatten kring kvinnliga politiker och deras klädsel fanns både då och nu. Hur viktigt är det egentligen vad politiker har på sig? De svenska rösträttskämparna behövde tänka mycket på sitt yttre, för att inte bli förlöjligade. Det fick inte heller finnas något omoraliskt hos dem.

Barbro Hedvall menar att de i Sverige borde kämpats för allmän och lika rösträtt för alla, istället för att satsa på en separat kvinnokamp. De borde också ha hängt av högern menar Hedvall.

Crispinsson frågade avslutningsvis vilka favoritpersoner de har bland de kämpande kvinnorna? Birgitta talar om Kerstin Hesselgren och Elisabet Tham. Barbro Hedvall om Signe Bergman, en av dem jag vet alldeles för lite om. Jag har börjat läsa Barbro Hedvalls bok och den är både fin och spännande. Hedvall påpekar att det är viktigt att unga kvinnor idag blir medvetna om den kamp som kvinnor faktiskt fört.

Barbro Hedvall säger sedan lite ironiskt att hon hört att det finns en jämställdhetsminister i regeringen som, underförstått, gör allt för lite för att uppmärksamma jämställdheten. Jag håller med. Det är allt för många som lutar sig tillbaka och är nöjda med den hyfsade jämställdhet som finns idag. Eller till och med ifrågasätter om den verkligen behövs.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: