Hédi Fried

Så avslutar vi dagen …

Jag har firat 8 mars med att uppmärksamma kvinnor som jag tycker är väl värda att lyfta. Dagen inleddes med ett inlägg om boken Mina hjältinnor av Samantha Ellis och en fundering kring mina egna litterära diton. Sedan följde nio inlägg om kvinnor som betyder något för mig, alla utom en högst levande och verksam. Tanken var åtta inlägg, eftersom det är den 8:e mars, men det blev nio.

Följande kvinnor fick ett inlägg dagen till ära:

Hanna Hellquist

Matilda Gustavsson

Elin Wägner

Lupita Nyong’o

Olga Tokarczuk

Caroline Seger

Elisabeth Åsbrink

Hédi Fried

Nour El Refai

Några andra bloggare har också lyft inspirerande kvinnor under taggen #minahjältinnor2020

Helena på Fiktiviter har skrivit om sin stora hjältinna Margaret Atwood med rubriken Bortom Gilead.

Hanna på Feministbiblioteket har skrivit om sina litterära hjältinnor, recenserat Birgitta Ohlssons bok Lev som du vill, som är fylld av hjältinnor och dessutom lyft fram såväl feminister som idrottskvinnor.

 

 

Mina hjältinnor: Hédi Fried

Hédi Fried har hunnit bli 95 år gammal och hon tillhör de sista som kan vittna om hur det var att befinna sig i nazisternas koncentrationsläger. Jag tillhör dem som är väldigt oroliga för vad som ska hända när det inte längre finns några ögonvittnen kvar och de som mer än gärna vill bagatellisera nazismens grymheter får större möjlighet att stå oemotsagda. Något som hänt i debatten den senaste tiden är att Fried av partier som SD och M setts som en person helt utan egna åsikter som utnyttjas av vänsterpolitiker, som om motstånd mot nazism i alla dess former vore en vänsterfråga. Det är en utveckling som verkligen skrämmer mig. Samtidigt drog sig Ulf Kristersson inte för att utnyttja Hédi Fried själv när han trodde sig tjäna på det. Cynismen når nya höjder.

Den självklara bilden av Hédi Fried borde istället vara att hon är en viktig, stark och självständig kvinna med en erfarenhet som många borde ta på allvar. Jag rekommenderar er alla att läsa Frågor jag fått om förintelsen och vill själv upptäcka hennes författarskap mer. Just nu är Hédi Fried aktuell med barnboken Historien om Bodri med illustrationer av Stina Wirsén och idag utsågs hon dessutom välförtjänt till Årets kvinna av Expressen.

Foto: Robert Blombäck

Istället för Pojken i randig pyjamas

Jag läste ett tweet och blev inspirerad att skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag skrivit inlägg med alternativ till Ondskan av Jan Guillou och I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Idag har det blivit dags för alternativa böcker till Pojken i randig pyjamas av John Boyne. Den här är till dig Petter!

Pojken i randig pyjamas har undertiteln “en sorts saga” och kritiken mot handlar främst om att den rent historisk har vissa brister. Berättelsen om de två pojkarna och främst den enes mycket naiva syn på koncentrationslägret som de andra befinner sig i, har dock fascinerat många och ja, den älskas av lärare. Troligen för att berättelsen engagerar och för att boken är ganska behändig rent sidmässigt.

Om det är andra världskriget som du vill att dina elever ska få kunskaper om rekommenderar jag istället Boktjuven av Markus Zusak, som förvisso är ganska mycket tjockare, men som ger en känsla av hur det var att befinna sig i Nazityskland. Själva skildringen av ett koncentrationsläger kan istället fås i Mannen utan öde av nobelpristagaren Imre Kertész, som kan vara lite tuff läsning, men med lärarstöd borde funka fint i år 9. Livet i ett polskt ghetto skildras i Historien om Leon – Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson, som är en självbiografisk bok om hur en tioåring räddades av Oskar Schindler, genom att få jobba på hans fabrik.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en grafisk roman om några barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. Mycket läsvärd. Jag vill också rekommendera Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen som verkligen ger svar på många av de svåra frågor unga människor kan ha om förintelsen.

Att vara barn under kriget skildras också i Tulpanpojken av Christina Wahldén och den numera moderna klassikern Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. I den senare får du också en fin skildring av vänskapen mellan två väldigt olika pojkar, precis som i Pojken i randig pyjamas. Även Annika Thor har skrivit om krigsbarn, nämligen systrarna Steffi och Nelli som kommer till skärgården utanför Göteborg. Serien inleds med boken En ö i havet. Eller varför inte låta dina elever läsa en riktigt klassiker som Anne Franks dagbok. Den finns även i lättläst version utgiven av Nypon förlag, som också gett ut biografin Anne Frank – Ett liv av Marian Hoefnagel.

Kanske vill du förflytta dig utanför nazisternas Tyskland. I Michael Morpurgos Den fantastiska katten som försvann får vi läsa om Lily och hennes familj som bor i Frankrike i området där de allierade förbereder sig för D-dagen och i Flamingopojken möter vi Lorenzo och får följa hans liv i Camargue under kriget. Morpurgo har skrivit mer om andra världskriget i Flykten från den brinnande staden, som utspelar sig i Dresden 1945 när staden hotas av omfattande bombningar.

En ganska ovanlig skildring av andra världskriget är När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, som visserligen är skriven för vuxna, men har unga huvudpersoner.

På Kulturkollo har vi satt ihop en lista med 70 böcker som skildrar andra världskriget. Där kanske du hittar fler böcker som kan passa.

Är det däremot John Boyne som författare du vill att dina elever ska möta, så har han skrivit fler böcker. Bland annat Stanna kvar och ge dig av som utspelar sig under första världskriget. Huvudpersonen Alfie är fem år då boken (och kriget) inleds och fokus ligger på hur kriget påverkar människor.

Eller så bestämmer du dig för att Pojken i randig pyjamas verkligen är boken du vill att dina elever ska läsa. Ett medvetet val är bra oavsett.

 

 

Olikhetsutmaningen: Vi och dom

Igår var det Sveriges nationaldag och en tradition som jag tycker är fin är välkomstceremonierna för nya medborgare som genomförs runt om i landet. För egen del firar jag inte nationaldagen direkt, men har inte heller något emot den. Det är trots allt en dag som enar oss och en dag för gemenskap. Samtidigt önskar jag också att det kan vara en dag att reflektera över de som av någon anledning står utanför samhället. Det behöver inte handla om medborgarskap, utan om andra saker som gör att vissa hamnar utanför. Inte sällan skapar vi ett vi och dom som ställer grupper mot varandra, oberoende av hur individerna i dessa grupper är. Just svårigheten att se individerna och de individuella skillnaderna är något jag tycker blir vanligare och vanligare och det bekymrar mig. Veckans ordpar är därför vi och dom.

Det finns många exempel på när tanken att det finns ett vi och ett dom har resulterat i fruktansvärda händelser. Idag tycker jag mig se en relativisering av nazismen och det skrämmer mig. Jimmie Åkesson viftar bort högerextremism med att det handlar om några förvirrade ungdomar och NMR får lov att demonstrera runt om i landet. De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns i liv och kan berätta är få. En av de jag vill lyfta fram är Hédi Fried som skrivit flera böcker om sina upplevelser under andra världskriget. Den senaste heter Frågor jag fått om förintelsen och nominerades till Augustpriset i höstas.

Genom att skapa ett vi och ett dom finns en naturlig fiende, men också en naturlig gemenskap. Niklas Orrenius bok Jag är inte rabiat, jag äter pizza har några år på nacken nu, men den beskriver bra den rädsla för det som är annorlunda som många SD-anhängare känner. Då var de också mer utsatta, men i takt med att partiets åsikter normaliserats har utanförskapet för väljarna minskat och därmed kanske vi-känslan.

Böckerna om Katitzi av Katarina Taikon skildrar ett utanförskap, som romerna drabbats av både i historien, men också just precis nu. Jag älskade dem som barn och försökte läsa den första boken för mina egna. De fascinerades av berättelsen, men den var tyvärr alldeles för långsam för dem.

En annan bok jag läste för dem när de var små är Rosas buss av Fabrizo Silei och Maurizio A. C. Quarello som handlar om Rosa Parks, en symbol för kampen för svartas rättigheter i USA. En fin och tänkvärd bok.

 

Årets vinnare av Augustpriset

Ikväll avslöjades vilka som tilldelades Augustpriset i tre kategorier, samt Lilla Augustpriset under en gala på Konserthuset i Stockholm. Du kan läsa mer om de nominerade här och om de böcker jag hade önskat skulle funnits bland de nominerade här, men nu är det fokus på vinnarna (och några oprisade favoriter).

Lilla Augustpriset delades ut först och den som utsågs som vinnare av de 457 bidragen var Saga Miketinac för Den röda cykeln en berättelse om bland annat en pojke, en cykel och en olycka, som jag är nyfiken på. Något att använda med eleverna kanske?! Saga tackade sin syster och sin svensklärare, vilket kändes väldigt fint.

Saga Miketinac hade två texter bland de nominerade och är förhoppningsvis ett namn som vi kommer att höra igen. Bland tidigare vinnare finns Katarina Sandberg som nominerades tre gånger och sedan debuterade med fina Vi är inte sådana som i slutet får varandra, Lyra Ekström Lindbäck som nominerades 2007, vann 2008 och faktiskt nominerades till det stora Augustpriset 2014 för sin andra bok Ett så starkt ljus och Ester Roxberg som vann priset 2004.

Kategorin Årets svenska fackbok innehöll några riktigt spännande titlar, men jag har bara läst en av dem nämligen Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som är en riktigt viktig bok om än kanske inget litterärt storverk. Jag vill dock läsa Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal samt Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén och hade gärna sett någon av dem som vinnare, men favoriten var faktiskt den bok som vann. Jag blev riktigt, riktigt glad över att  Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer valdes till vinnare. En bok jag verkligen vill läsa och en del av trenden att faktiskt lyfta fram kvinnor som redan borde vara en stor del av vår historia. Det är hög tid att Ester Blenda Nordström och fler med henne får den uppmärksamhet de förtjänar.

Bland de nominerade till årets svenska barn- och ungdomsbok fanns som vanligt böcker för alla möjliga åldrar och jag har i år faktiskt inte läst någon av dem. Inte heller har jag varit så väldigt sugen på att läsa och därför har ingen av dem heller blivit läst. Jag saknade många titlar och var besviken på den enda ungdomsbok som fanns med bland de nominerade.

Min favorit, utan att ha läst den, var Johanna Thydells och Emma Adbåges Dumma teckning! helt baserat på att det är två författare jag tycker mycket om. Boken verkar dessutom så himla fin, relaterbar och rolig. En annan favoritförfattare är Elin Nilsson och hennes Anrop från inre rymden ska jag nog faktiskt få tummen ur att läsa. Kanske läser jag också Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson som Linda Skugge beskriver som såväl läskig som rolig.

Nu vann ingen av dem, utan istället Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg utgiven av Mirando Bok, som startades hösten 2013 av Jenny Franke Wikberg. Det är en bilderbok om konstnärinnan Berta Hansson som beskrivs som en allåldersbok, men som utifrån beskrivningen låter mer som en bok för vuxna än en för barn. En konstnär som få känner till och ett format som är ovanligt, säger en rörd Lundberg och är märkbart glad över att den nu fått uppmärksamhet och med det säkerligen en del läsare. Kul med en vinst för en udda bok, men ingen bok som lockar mig så mycket.

Och så den kategori som brukar få mest uppmärksamhet, Årets svenska skönlitterära bok där jag höll alla tummar för Johannes Anyuru och hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. En bok som inte tog mig med storm direkt, men som har fastnat i mig. Så himla glad att han vann priset. Även Anyuru tackar en speciell lärare och påpekar hur viktigt det är med bra lärare som ser och når sina elever. Han har själv elever och även de får ett tack.

Nu är det förvisso Johannes Anyurus bok den enda av de nominerade titlarna jag har läst, så jag kan inte garantera att den är bäst, men bra är den och väldigt viktig. Dessutom är den väldigt annorlunda och kreativ. Några av de andra nomineringarna lockar också, som Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Rosor skador av Jenny Tunedal. De två sistnämnda väntar på min läsplatta och blir förhoppningsvis lästa i jul.

Stort grattis till Saga Miketinac, Fatima Bremmer, Sara Lundberg och Johannes Anyuru.

 

 

Frågor jag fått om förintelsen

Jag blev överraskad när det avslöjades att Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried nominerats till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Överraskad, men mest glad. Det finns så få kvar som upplevde nazisternas fruktansvärda handlingar och det är ytterst viktigt att deras röster får höras. Frieds bok är dessutom lättillgänglig och skulle kunna läsas av alla. Till våren ska jag för första gången på länge undervisa i historia och att börja varje lektion om andra världskriget med en eller ett par frågor från Frieds bok känns som en naturlig sak. Just kopplingen till skolundervisning finns med i juryns motivering till nomineringen.

Frågorna är enkla och många gånger självklara, medan svaren är smärtsamma. Första frågan lyder “Vad är det värsta du varit med om?” och Hédi Frieds korta svar är “ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.” Hon fortsätter sedan att berätta om den långa process som ledde fram till det ögonblicket och hur det som sker gradvis är lättare att acceptera. Hela tiden trodde de att den senaste försämringen var den sista, men så blev det aldrig. Fried påpekar ändå att hon hade tur. Det var inte förrän 1944 som hon “hamnade i tyskarnas garn” och därför har hon inte upplevt det värsta, vilket många andra tyvärr gjorde.

Andra frågor Fried besvarar är t.ex. “Varför hatade Hitler judarna?”, “Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?”, “Varför gjorde ni inte motstånd?” och “Varför valde du Sverige?”. Det finns också frågor som är så typiska för nyfikna unga, men som sällan diskuteras som “Hur var det att ha mens?”, men också frågor som vittnar om försök att hitta något som inte är hemskt i denna nattsvarta ondska som “Vad var det bästa?” och “Fanns det snälla SS-soldater?”.

“Vad hjälpte dig att överleva?” är en av de mest intressanta frågorna. Jag har också undrat vad det är som får människor att fortsätta kämpa när situationen de befinner sig i verkar helt hopplös. Fried berättar att hon i Auschwitz ofta tänkte att hon skulle ge upp och kasta sig mot den elektriska taggtråden, men att hon hejdades av att hon då skulle göra som nazisterna ville. Det som drev henne att faktiskt överleva var att hon ville kunna berätta för andra om vad hon varit med om. Precis det hon ägnat sitt liv åt att göra.

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i dåvarande Ungern, nuvarande Rumänien. Under andra världskriget satt hon fängslad i både Auschwitz och Bergen-Belsen och efter kriget kom hon till Sverige med Röda korsets bussar. Hon har skrivit fler böcker och speciellt Livets pendel låter väldigt intressant. Det är inte så lätt att lyckan är konstant, inte heller friheten och för den delen inte otrygghet heller.

Min enda fråga är egentligen “Varför verkar så många ha läst sig så lite från historien?”. Nazister marscherar på gatorna, vi har ett stort rasistiskt parti i riksdagen och allt för många verkar tycka att det är helt okej. Det är för mig ofattbart.

 

 

Olikhetsutmaningen: verklighet och fantasi

Jag är lite skeptisk till Halloween ska sägas och firar inte högtiden. En av ungarna tycker att det är roligare, men resten av familjen hoppar helt över högtiden. Däremot har den inspirerat till veckans ordpar som är verklighet och fantasi. Just skräck och fantasi är en stor del av hösten i allmänhet och Halloween i synnerhet. En genre jag vanligen är ganska skeptisk till, men jag har sedan jag började blogga om böcker vidgat mina litterära vyer till att innefatta även en del skräck.

Vilka kulturella verk förknippar du med orden verklighet och fantasi?

Jag läste just Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som ännu inte haft recensionsdag, så ni får vänta lite på en regelrätt recension. Det är dock en bok där verklighet och fantasi blandas på ett skrämmande sätt.

Sara Bergmark Elfgren skrev också manus till P3 series De dödas röster. Där blandas verklighet och fantasi på ett ytterst kreativt sätt. Serien är uppbyggd som en dokumentärserie, där vissa personer är med som sig själva. Det är dock ingen dokumentär och fallet som undersöks är inte verkligt. En väldigt spännande och välgjord serie som jag verkligen rekommenderar dig att lyssna på om du inte gjort det.

Ibland överträffar verkligheten allt påhittat. Den är så mycket hemskare än den värsta skräckfilm. Frågor jag får om förintelsen av Hédi Fried beskriver en sådan verklighet. Ännu finns de kvar som kan berätta om förintelsen och det fruktansvärda som hände. Ibland undrar jag hur det ska bli sedan, när ingen finns där som kan försvara sanningen på riktigt. Majgull Axelsson har dock med fantasins hjälp skapat en sannolik verklighet i sin bok Jag heter inte Miriam och den som läser om Miriams upplevelser under andra världskriget och därefter torde inte kunna förbli oberörd.

Under Stockholm Literature i helgen handlade många samtal om minnen och huruvida de egentligen är sanna. En av författarna menade att det förflutna är fiktion och jag kan hålla med om det. Inga minnen är helt sanna, även om de är verkliga och ingen fantasi. Var nu gränsen mellan fantasi och verklighet går. Jag tänker på Felicia Feldts bok Felicia försvann om att växa upp som Anna Wahlgrens dotter. Där hade mor och dotter helt olika bilder av verkligheten.

De nominerade är …

Jag gissade vilka titlar som skulle nomineras till årets Augustpris och man kan väl säga att det gick sådär. En av anledningar är att ungdomsböckerna i princip lyser med sin frånvaro bland årets nominerade. Just kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok överraskar mig på många sätt. Vi börjar med den.

Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Opal, (3-6 år)

Bilderbok om samtidsångest och sådant som barn kan vara rädda för.

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok, (“allåldersbok” från ca 10 år)

Låter som en fin bok om konstnärinnan Berta Hansson. En saga, men med verklighetsbakgrund är denna bok som beskrivs som en “allåldersbok”. Klurig genre det där.

Anrop från inre rymden, Elin Nilsson, Alfabeta, (9-12 år)

Noveller för mellanåldern av en författare jag faktiskt gillar. Det är bara det där med noveller, men jag vill/ska läsa ändå då Nilsson brukar vara relevant.

För att väcka hon som drömmer, Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren, (12-15 år)

Enda ungdomsboken bland de nominerade och en bok jag faktiskt inte läst. Johanna Nilsson brukar dock vara bra, även om hon inte tillhör mina största favoriter. En bok som utspelar sig i en frikyrkoförsamling låter dock både viktig och intressant.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon, Lena Ollmark och Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget, (9-12 år)

En bok som flimrat förbi, men som jag inte riktigt fastnat för. Troligen för att jag sällan läser böcker för åldersgruppen. Andra nomineringen för Per Gustavsson.

Dumma teckning!, Johanna Thydell och Emma Adbåge, Alfabeta, (3-6 år)

Här blir jag lite besviken på mig själv, för jag borde ha fattat att två lysande författare skulle göra en riktigt bra bok tillsammans. Den blir jag nyfiken på trots att jag egentligen inte har någon att läsa bilderböcker för.

Jag kan konstatera att jag som tycker att jag har koll på i alla fall ungdomsböcker inte lyckades pricka en enda nominering. Hade jag gått på de stora namnen och inte på vad jag läst skulle det kanske sett annorlunda ut. Det är många väletablerade författare som nominerats.

Däremot lyckades jag faktiskt pricka in ett par titlar i kategorin Årets svenska fackbok, men ironiskt nog inte den enda av dem jag läst.

Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum

Jag valde ut en rad andra böcker om kända och viktiga kvinnor, men inte just den här om Ester Blenda Nordström. Däremot är hon helt klart en viktig kvinna med en intressant historia, så jag blir sugen på att läsa. En nominering jag blev glad av.

Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur

Jag har läst Frågor jag får om förintelsen och jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag faktiskt inte en tanke på att den skulle nomineras till Augustpriset och det handlar inte om att den inte är bra, men att det är en ganska tunn liten bok om än med stort innehåll. Det är en riktigt viktig bok som borde ta plats i skolundervisningen.

Brandvakten, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur

Det här är säkert en både spännande och viktig bok, men för mig känns den faktiskt helt ointressant. Om många läser och hyllar så kanske, men annars hoppar jag över den.

Nära fåglar, Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson, Bonnier Fakta

Jag hade rätt i att den obligatoriska fågelboken skulle finnas bland de nominerade även i år. Däremot är det ingen bok jag kommer att läsa, trots att den ser fin ut.

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand

Ännu en bok som fanns bland mina förhandstips och en bok jag verkligen vill läsa. Boye fascinerar och jag vill gärna veta mer om henne.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater, Per Wirtén, Albert Bonniers Förlag

Jag trodde att situationen i dagens Europa i allmänhet och flyktingfrågan i synnerhet skulle finnas med som ämne, men hade inte tippat på den här boken. Beskrivningen av innehållet låter intressant, men det är nog lite tungt.

Och så kategorin Årets svenska skönlitterära bok då, där jag gissade rätt på två titlar och borde haft med en till om jag bara tänkt till lite. Även här var det nämligen giganternas år, men en debutant och faktiskt ett par författare som är helt nya för mig har också smugit sig in. Tråkigt är att Majgull Axelsson missar en nominering även i år. Det känns lite orättvist.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts

En klockren nominering. Allt annat vore en skandal.

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts

Känd författare och andravärldskriget är en oslagbar kombination för att nomineras till Augustpriset. Tillhörde också mina förhandsgissningar.

Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag

Det här är en bok som jag helt missat och jag är glad att jag uppmärksammades på den då det låter som en väldigt intressant historia.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur

Ännu en nominering som gjorde mig glad. Jag har tänkt läsa Ståhls debutroman sedan den kom ut i maj, men det har hela tiden kommit något i vägen. Nu ska jag definitivt läsa.

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

Årets diktsamling blev en om demens. Det låter som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om.

I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur

Jag hade ju kunnat räkna ut med röven att Östergren skulle nomineras. Dumt av mig. Jag har sjukt mycket fördomar om författaren i fråga och har ännu inte orkat läsa ut någon bok av honom. Tror jag hoppar den här också, om inte mina vanliga litteraturtipslangare börjar hylla.

 

Ett rätt spännande gäng nominerade ändå, trots min vanliga besvikelse över att bilderböcker tar över kategorin för barn- och ungdomsböcker. Spridningen är dock bättre i år på många sätt. Även i övriga kategorier känns det som en bra blandning, trots att långt ifrån alla böcker lockar just mig till läsning. Det som är lite tråkigt i sammanhanget är däremot att så få av de nominerade böckerna kommer från mindre förlag.

Vad är era tankar om de nominerade titlarna?

Nu är de hundra

Förra året nådde jag hundra lästa böcker i mitten av november. Nu är det september och jag är redan där.

Ganska ofta under året har det känts som att läsningen gått trögt. När jag jämför med förra året inser jag dock att jag läst ganska mycket. Om jag följer medel från de senaste sex åren, för resten av året och läser fem böcker till i september (som i princip alltid är årets trögaste läsmånad) och därefter 8 (oktober), 9 (november) och 7 (oktober) når jag mitt mål att läsa 125 böcker i år med en boks marginal.

Bok nummer 100 blev Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried.

Om jag ligger i fas rent läsmässigt, ligger jag helt klart efter när det gäller att skriva om böcker. Hoppas orka göra ett ryck snart, men tills dess får ni stå ut med en blogg som inte får så mycket omsorg som den förtjänar.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: