Jag får verkligen “Stockholm-i-fågelperspektiv-vibbar” när jag läser Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs. Det finns ingen hejd på de lyriska beskrivningarna av miljön, men det blir lite Strindberg goes chic-lit och den kombinationen känns minst sagt märklig.
Annars börjar det ganska bra med en hejdundrande nyårsfest för att möta ett nytt millennium. I en flashig lägenhet i Stockholm träffas sex vänner. Värdparet är Sanna och Victor som är ett ganska udda par. Gästerna är vänner och släktingar, men trots att det bara är sex personer att hålla reda på hade jag väldigt svårt att skilja dem åt. Att minnas vem som var gift med vem, kusin med vem, syster med vem och barndomskompis med vem var nästan omöjligt då de alla sex är så väldigt anonyma. Det gör också att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer med dem.
Jag såg verkligen fram emot Boije af Gennäs nya bok då jag absolut älskade Stjärnor utan svindel och var road även av hennes andra böcker. Jag tyckte väldigt mycket om både hennes språk och hennes omedelbara karaktärer. Det inledande kapitlet i Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst och vem kan låta bli att älska Kaja och Sophie?
Jag ville verkligen tycka om även Högre än alla himlar, jag försökte och försökte, men jag kom aldrig in i historien om de sex vännerna. Det var bara ord, ord i mängder, så många ord och så många långa beskrivningar av detaljer att själva händelserna helt tappades bort. Adjektiv i mängder och dessutom överanvändes inte bara ordklassen i allmänhet, utan några få ord i synnerhet. Helt onödiga och övertydliga beskrivningar och förtydligande som bara gör mig matt och trött. Hade jag läst manuset skulle jag strukit och strukit och strukit alla överflödiga ord.
Jag fick aldrig något grepp om historien och definitivt inte om huvudpersonerna som kändes långt ifrån äkta. Liv, den misslyckade skådespelerskan och Jalle, den homosexuelle UD-tjänstemannen har potential att utvecklas till karaktärer som jag faktiskt bryr mig om, men än så länge förbli de enkla skisser och dessutom ganska stereotypa sådana.
Kommer jag att läsa del 2 i den planerade trilogin? Kanske. Louise Boije af Gennäs är en tillräckligt stor favorit för att förtjäna en chans till. Nutidshistorien är dessutom ganska intressant, men det får nog bli en pocketvariant nästa gång. Tyvärr blev jag väldigt besviken på en av de böcker jag trodde skulle höra till höstens höjdpunkter.
Läs också:
Johannes on 
