Annika Estassy

Frankrike fick möta Argentina redan i åttondelen, vilket gjorde mig väldigt nervös. De vann och ställdes sedan mot Uruguay. I semifinalen väntade Belgien och det blev final mot Kroatien. En final jag hoppas de vinner. Nu går inte finalen förrän imorgon, men eftersom det är Frankrikes nationaldag idag så publicerar jag inlägget redan nu.

Jag har just läst Mellan himmel och Lou av Lourraine Fouchet som till största delen utspelar sig på ön Groix utanför Bretagnes kust. En varm och stark berättelse om Jo som just blivit änkling och i testamentet får i uppgift av sin fru att umgås mer med sina barn och se till att de blir lyckliga.

Jag ser också fram emot Dansa vid vulkanens rand som är Grégoire Delacourts nya bok. Han är en av mina franska favoriter. Mest tycker jag om  Kärlekens fyra årstider om fyra kärlekspar i olika åldrar. Boken utspelar sig kring nationaldagen, dvs idag.

Jag är också svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. Nu var det väldigt länge sedan jag läste något av henne. Dags att återupptäcka.

En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag. De Vigan kommer med en ny bok i höst som heter De outsagda och handlar om fyra utsatta människor. Låter som en bok som passar en eländesknarkare som jag.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. En fruktansvärd bok, men så bra. Däremot har jag faktiskt inte läst hans Våldets historia ännu. Jag är rädd att det gör för ont.

I Croissants till frukost skriver Annika Estassy om Gabriel och Cecilia som lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne.

Fransk film är något speciellt, men tyvärr ser jag det allt för sällan. Barnen styr tv:n ganska mycket och när jag tittar blir det oftare tv-serier än film. Nästa år skulle jag dock vilja återupptäcka GIFF. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

En favoritskådespelare är Guillaume Canet som bland annat var med i filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysande och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

Jag tycker också väldigt mycket om En oväntad vänskap, som jag och en kollega visade våra ettor precis innan sommarlovet. Den håller än. Lite stereotyp och lite väl förenklad kanske, men ändå med en värme och karaktärer och berör.