Australien

Five Bedrooms säsong 1

Efter att ha sett fantastiska The Newsreader letade jag efter fler serier från Australien och hittade första säsongen av Five Bedrooms på TV4play. Skådespelaren som finns med i båda serierna är Stephen Peacocke, som i Five Bedrooms spelar Ben Chigwell, en ganska misslyckad figur som försöker skapa ett bättre liv för sig själv.

Serien börjar på ett bröllop vid ett singelbord där alkoholen flödar, precis som den brukar på bröllop. Sent på kvällen bestämmer sig personerna vid bordet sig för att flytta ihop i ett hus tillsammans, då de inte har råd att ta lån själva. Det är mäklaren Ainsley som är mest på och hon lyckas övertala vännerna Harry och Liz att det är en superidé att bli sambos. Harry är läkare och har passerat 30, men bor fortfarande hemma hos sin mamma och Liz är nyskild. Egentligen hade i alla fall Liz tänkt sig något helt annat, men hon dras med. Ben lämnar gladeligen sin husvagn för ett bättre boende och Lachlan, Ainsleys kollega och hemliga kärlek har ännu en gång blivit utslängd av sin fru och behöver verkligen ett nytt hus.

Man kan tycka att två mäklare borde göra ett bättre köp, men huset de köper har i alla fall fem sovrum och de får plats allihop. Att rören inte funkar som de ska och att de ständigt hittar nya fel med huset är något som stör, men det blir ändå ganska så bra. Lachlan återvänder till sin fru ganska snart visserligen och in flyttar Heather, Ainsleys förra hyresvärdinna som tröttnat på sitt äktenskap och sina numera vuxna söner som verkade vägra att flytta hemifrån och växa upp. Hon är nästan 20 år äldre än de andra, men det funkar ändå ganska bra. Det är ingen idyll vi möter, men ett ganska så charmigt kaos.

Jag tyckte mycket om första säsongen av Five Bedrooms och nu letar jag förtvivlat efter något sätt att kunna se säsong 2. Serien har även fått en tredje säsong som har premiär på nyårsdagen. Det ska bli fint att få se vad som händer med de fem huvudpersonerna. Slutet på säsong 1 innehåll en del cliffhangers och det finns en del för dem att lösa.

Cyklonvarning

Cyklonvarning är andra delen i Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Det närmar sig jul och en stor cyklon närmar sig staden. Bluey som miste sin bror under en cyklon i barndomen har svårt att hantera situationen. En del av honom vill springa och gömma sig, men han hanterar istället det hela med att jobba dubbelt så hårt som vanligt. Han och Jess kallas till ett bostadsområde där många ur ursprungsbefolkningen bor där en ung man blivit skjuten. Mordet verkar kunna knytas till den lokala droghandeln, där crystal meth ökat problemen rejält. Någonting är dock skumt med hela situationen och när Jess och Bluey börjar rota i den får de veta saker som chockerar dem.

Liksom i den första boken i serien låter Wahldén utsattheten och diskrimineringen som aboriginerna utsätts för i Australien stå i centrum. Jess, som själv tillhör ursprungsbefolkningen, har ibland svårt att acceptera poliskårens vita normer och känner inte riktigt sig hemma någonstans. Samtidigt ser hon det som sitt ansvar att göra allt för att hennes folk ska behandlas med mer respekt än de gör nu. Jess är en ovanlig och intressant huvudperson, som jag ser fram emot att läsa mer om.

Kanske är Cyklonvarning inte den mest spännande kriminalroman jag läst, men behållningen ligger inte i spänningen, utan i beskrivningen av livet i Darwin, av invånarnas olika liv och inte minst huvudkaraktärernas utveckling. Jag tycker om att få följa Bluey och Jess, som blir ännu mer komplexa i denna den andra boken. Naturen är som en egen karaktär och när cyklonen Scott närmar sig påverkas alla invånare i området. Ibland glömmer Bluey att det inte är 1974 och att cyklonen inte heter Tracy. I badrummet finns inte hans lillebror, utan istället hans wallaby som han inte vågar låta stanna utomhus. När Bluey måste ge sig ut i stormen kommer hans dotter med flickvän dit för att hålla ställningarna.

I januari kommer tredje boken i serien och den har fått titeln Enbart kvinnor. Teman som kvinnors utsatthet, rasism, fattigdom och maktkamp verkar stå i centrum även i del tre och jag kommer definitivt läsa den! Christina Wahldén var en favorit redan innan jag läste Darwindeckarna, men nu är hon det mer än någonsin. Få kan konsten att på samma sätt kombinera spänning och samhällskritik.

The Newsreader

Om det inte vore för den fantastiske Linus Fremin hade jag kanske missat lika fantastiska tv-serien The Newsreader, men det gjorde jag som tur är inte. Ynka sex avsnitt tyvärr, men hjälp så bra!

Året är 1986, platsen är Melbourne, Australien. På en nyhetsredaktion slåss Helen Norville för att få ta plats vid nyhetsdisken, men framför allt för att bli taget på allvar. Programmet News at Six tillhör den legendariske Geoff Walters, men det är flera som vill bli hans arvtagare. Vi möter hela redaktionen och inte bara de som syns eller står bakom kameran. Det är många som behövs för att nyheterna ska nå tittarna. En stor behållning av serien är faktiskt att få återupptäcka nyhetsåret 1986, inte minst Challengerkatastrofen och Tjenobyl olyckan. Den senare skedde på min tolvårsdag, men avslöjades först några dagar senare.

En av de unga reportrarna på redaktionen som drömmer om att få synas i rutan är Dale Jennings, fantastiskt porträtterad av Sam Reid. Han blir efter en fest tillsammans med Helen och de blir ett par med stjärnglans. Under ytan är de två ganska så trasiga personer, hon med ett trauma som satt spår och ett ganska allvarligt tablettmissbruk, han en hemlighet som idag inte varit något skandalöst, men som på 80-talet inte accepterades alls. Han har haft känslor för män och det är självklart något han önskar att han slapp.

Jag är ganska överväldigad just nu måste jag erkänna. Det var nämligen länge sedan jag såg en så här bra tv-serie. Måtte det komma fler säsongen. Den här berättelsen har just börjat och jag är långt ifrån färdig med karaktärerna. Australien är ett underskattat tv-land, men faktum är att jag äskat nästan allt jag sett som producerats i landet som är mycket mer än Neighbours och Home and Away. Detta trots att det är snarare regel än undantag att att skådespelare från landet varit med i någon av dessa serier. I The Newsreader är det Stephen Peacocke som gestaltar sportankaret Rob Richards, som spelat Darryl Braxton i 667 avsnitt av Home and Away. Tummen upp för The Newsreader alltså, som finns att se på Viaplay. Missa inte.

Sisters är en charmig serie

I min jakt på lättsamma, inte allt för långa, serier ramlade jag över den australiensiska serien Sisters, som tydligt också fått en amerikansk version. Det här är en riktigt charmig historia om en nobelpristagare som genomfört ett minst sagt annorlunda experiment. Julius Bechly ligger för döden och har under många år drivit en framgångsrik klinik som hjälpt otaliga par att få ett efterlängtat barn. Han bär på en hemlighet som han inte vill ta med sig i graven och avslöjar därför att han använt sina egna spermier när paren han hjälpt visat sig ha svårt att bli gravida. Det är alltså så att hans dotter inte alls är ensambarn, utan har hundratals syskon runt om i landet.

Dottern Julie, fantastiskt spelad av Maria Angelico, blir självklart helt chockad, men argast av dem alla blir Isaac, som driver fertilitetsklinik tillsammans Julis och alltid har sett honom som en mentor. När nyheten om experimentet når ut försvinner allt anseende över en natt. Julie försöker ta det med ro och bestämmer sig för att hon vill träffa sina syskon. Hon ordnar därför en fest och träffar där galet många bröder och några få systrar. Alla får en goodiebag som bland annat innehåller ett DNA-test och jakten på de “riktiga” syskonen inleds.

Det visar sig att Edie Flanagan, framgångsrik jurist och dotter till Julies mammas barndomsvän, är en av systrarna. Att hon dessutom snodde Julies stora kärlek Tim, gör henne minst sagt både besviken, förbannad och frustrerad över nyheten. Tredje systern som står i fokus är den tablettmissbrukande barnprogramsstjärnan Roxy Karibas, som helt sonika flyttar in hos Julie. Även brodern Oscar, som jobbat inom sjukvården, flyttar in och hjälper till att vårda Julius. Ett märkligt, men ganska trevligt kollektiv växer fram och Julie är trots allt ganska glad över att inte längre vara ensam.

Edie har svårt att bortse från Julius svek och övertygas av byrån hon arbetar på att driva en grupptalan för att stämma honom. Det är lätt att förstå att Julie i sin tur ser detta som ett svek och även Roxy blir inblandad, då hennes föräldrar är de första Edie söker upp.

Tyvärr finns det bara en säsong med sju avsnitt av denna charmiga serie. Det är riktigt synd, inte bara för att jag tycker om karaktärerna, utan för att det finns många oklarheter kvar att lösa. Jag hade verkligen velat få fortsätta att följa syskonen Bechly ett tag till. Så skönt att få landa i Australien, som skapar mycket mer mänskliga och charmiga serier än USA brukar lyckas med.

 

By Studio and or Graphic Artist

 

Den sista migrationen

Det är möjligt att jag läst en av årets bästa böcker redan i januari, dessutom med årets snyggaste omslag. Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman som inte liknar något annat jag läst. Det är en dystopi vilket betyder att det finns ett rejält mörker, men det är också berättelsen om en kvinna som har ett tydligt mål i livet och gör nästan vad som helst för att nå det. Franny Stone älskar fåglar och hon har levt större delen av sitt liv med havet som närhet. Både fåglar och havet spelar en stor roll i boken. Berättelsen utspelar sig i flera tider, med fokus på Frannys relation till sin man Niall, professorn som också han älskar fåglar och hur hon tolv år efter att de träffats beger sig till Grönland.

Bit för bit får vi veta mer om Frannys liv. Hon föddes i en liten australisk stad och flyttade sedan med sin mor till irländska Galway. Som vuxen och när vi träffar henne första gången befinner hon sig på Grönland där hon ringmärker tre silvertärnor i det som är den sista flocken på jorden. Det är också dem hon vill följa på det som kan blir deras sista migration och därför tjatar hon sig till en plats på fiskebåten Saghani. Till saken hör är att nästan all fisk försvunnit och Saghani en av världens sista fiskebåtar. Genom att följa silvertärnorna till Antarktis hoppas de också hitta fisk.

Den sista migrationen är en dystopisk framtidsskildring inom den genre som ibland kallas cli-fi, dvs klimatfiktion. McConaghy lyfter människans makt över djuren och hur respektlöst vi behandlar dem. Första gången Franny träffar Niall håller han en föreläsning om fåglar och talar om hur otroligt det är att människor faktiskt åt de fåglar som i bokens nutid är i princip utrotade. Den får mig att tänka och ger en viss klimatångest, men mest av allt är det en fantastisk berättelse om livet med och utan djur.

 

The Letdown säsong 1 och 2

Älskar du Australien och Celeste Barber?* Har du eller någon i din närhet haft småbarn? Då är The Letdown något för dig, för även om Barber bara har en biroll är hon lysande och dessutom bara en av många bra kvinnoporträtt i serien. Jag har sett de två första säsongerna, vilket gör att spoilers kan förekomma, men jag försöker undvika dem så gott det går. Skumläsning rekommenderas dock för den som inte vill veta för mycket om serien. Till er säger jag bara, titta på The Letdown och återkom hit sedan och diskutera gärna i en kommentar.

I The Letdown får vi följa den nyblivna mamman Audrey (spelad av Alison Bell som också är en av seriens skapare) som verkligen inte vill bli en av alla mammor som bara är just mammor och glömmer allt annat i livet. Hon blir en del av en föräldragrupp som består av ett gäng mammor och en hemmapappa. Hon är gift med Jeffrey som helt plötsligt blir familjeförsörjare och som så många småbarnsföräldrar kämpar de hårt för att få äktenskapet att fungera. När Jeffrey får ett jobb på annan ort och tvingas veckopendla blir det inte direkt enklare.

I föräldragruppen finns bland annat supermamman Barbara (Celeste Barber) som officiellt verkligen älskar att vara hemmafru, men i verkligheten super i smyg, Martha som skaffat barn med hjälp av en spermadonator som vägrar hålla sig passiv, Sophie som är något av en troféfru och lägger all energi på sin perfekta fasad och så pappan Ruben, vars fru Ester fokuserar mest på karriären, vilket leder till att hon ständigt har dåligt samvete. I jämförelse med Working mums som också handlar om nyblivna mammor, men med ett lite annat perspektiv, är The Letdown mjukare, mer äkta och på många sätt bättre.

Jag tycker om att följa Audreys liv under de två säsonger som hittills gjorts av serien. Förhoppningsvis kommer det fler. Sista avsnittet i säsong två kan ses som ett slut, men också som en ny början. Klart är att jag gärna följer karaktärerna minst en säsong till.

 

* Har du ännu inte upptäckt komikern Celeste Barber så rekommenderar jag inte bara The Letdown, utan också hennes helt fantastiska parodier av orimliga reklambilder och reklamfilmer av kvinnor i de mest absurda situationer och positioner. Hon får mig att skratta tills jag gråter, för att strax därefter må rätt illa och svära över vår helt skeva värld. Missa inte.

Stateless — en miniserie från Australien

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

Dagens kulturella VM-spaning Australien

Idag spelar Australien sin första match i mästerskapet och får därför stå i fokus för min kulturella spaning.

En gammal favorit med anknytning till Australien är författaren Nevil Shute, som bland annat skrivit On the beach, en av mina favoritdystopier. Den utspelar sig i Melbourne, som också är den stad Shute tillbringade sina sista år. Jag läste också A town like Alice många gånger som ung och tyckte även om Pied Piper, som var en av de första böcker jag läste på engelska.

Bland mer moderna författare vill jag lyfta fram Jane Harper, som hittills skrivit två böcker som utspelar sig i Australien och då i de mer otillgängliga delarna. Bäst är debuten Hetta. En annan underhållande författare är Liane Moriarty, som bland annat skrivit Big little lies, som blivit tv-serie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård. Jag såg de två första avsnitten, men är lite sugen på att skaffa ett i alla fall tillfälligt abonnemang på kanalen för att kunna titta vidare.

En modern klassiker när det kommer till film är Priscilla — Öknens drottning från 1994. Jag absolut älskade den när den kom, men jag och en kollega funderade härom veckan på om den håller fortfarande. Är det någon som sett om den nyss?

Ännu äldre är tv-serien Mot alla vindar, som jag absolut älskade som barn. Den utspelar sig i Australien i slutet av 1700-talet och vi får följa Mary från Irland och John från England, som båda deporterats till New South Wales.

Två lite nyare, men inte desto mindre klassiska tv-serier från Australien är evighetsserierna Neighbours och Home and Away, där den förstnämnda torde vara mer bekant för den svenska publiken då den sänts här i perioder. Neighbours startade 1985 och går nu att se via Viafree. Själv följde jag den när den först kom till Sverige i slutet av 80-talet då Kylie Minogue och Jason Donovan var med. Den som varit med i flest avsnitt är Stefan Dennis, som spelat Paul Robinson i drygt 3500 episoder. Home and Away började jag följa 1993 när jag bodde i Brighton. Även den serien gick en kort period på svensk tv. Där har Ralf Meagher spelat Alf Stuart i mer än 3800 avsnitt.

I början av 2000-talet gick serien The Secret life of Us, med bland andra Claudia Karvan. De första två säsongerna var fantastiska och jag tyckte verkligen om miljön i St Kilda, Melbourne. Sedan byttes de flesta skådespelarna ut och jag tröttnade.

Vilka kulturella verk med anknytning till Australien skull du vilja lägga till?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: