enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Boksamtal

Vi är alla helt utom oss — ett läsprojekt

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler nominerades till Man Booker Prize 2014 och är en väldigt annorlunda bok, med många intressanta trådar att dra i. Det gör att jag trodde att den skulle passa utmärkt för samläsning och i höst har jag för första gången gjort ett läsprojekt kring boken med min gymnasietrea. Det ska sägas att det inte är någon lättläst bok, men en rejäl twist efter ungefär 100 sidor gör att många fastnade rejält i historien. För att kunna berätta om projektet behöver jag spoila lite, men jag ska försöka undvika det så mycket som möjligt trots allt. Om inte annat för att jag inte vill att framtida elever som läser boken ska hitta hit och sno delar av inlägget istället för att läsa boken själva.

Huvudpersonen Rosemary är den som berättar historien om sitt liv och sin annorlunda familj. Hon börjar i mitten, när hon går på universitetet och läsaren förstår snart att något har hänt henne. Vad det är får vi egentligen inte veta helt och fullt förrän väldigt sent i boken, men de första pusselbitarna är de som utgör den första stora vändpunkten. Det är när vi presenteras för Rosemarys familj och får lära känna de två syskon som hon förlorat, som Vi är alla helt utom oss förvandlas till en bok som inte liknar någon annan.

Under läsningen uppmuntrade jag eleverna att skriva loggbok. De fick frågor att reflektera över och uppmanades att föra dubbellogg/text och tanke, dvs ta ut citat och skriva ner sina tankar om dem. Detta för att förbereda sig för den skrivuppgift som väntade efter läsningen. Varje vecka genomfördes boksamtal där de fick lite mer öppna frågor att diskutera. Dessa frågor delades med eleverna innan samtalet, så att de som ville kunde förbereda sig. En samtalsledare utsågs och samtalen spelades in.

Det sista samtalet hölls efter läsningen och var det roligaste att lyssna på, troligen också att genomföra. I varje grupp fanns sex personer som alla fick spela en karaktär från boken. Som förberedelse fick de göra en enkel presentation, som påminner om en diktuppgift jag gjorde för länge sedan.

Instruktionerna såg ut så här:

“I det här samtalet kommer ni att få en roll. Ni ska vara en av bokens karaktärer och försöka förklara bokens händelser utifrån den karaktärens perspektiv. Ni ska använda boken som stöd, men allt står ju inte där så då får ni fundera över vad som är sannolikt.

Skriv färdigt följande meningar:

Jag är …

Det viktigaste i mitt liv är …

Jag blir ledsen och arg när …

Jag undrar …

Jag önskar …

Jag agerade som jag gjorde för att …

Något jag skulle vilja ha gjort annorlunda är …

Det jag vill fråga er är … (en fråga till minst 3 karaktärer)”

 

Samtalet kretsade främst kring presentationerna och de frågor som karaktärerna ställde till varandra. Det var tydligt att en inlevelseuppgift som denna krävde en god kunskap om bokens innehåll. De som försökte lura mig att de läst utan att de egentligen gjort det klarade inte att spela sina karaktärer på ett trovärdigt sätt.

Efter läsningen fick eleverna två skrivuppgifter. En kortare analysuppgift som genomfördes under lektionstid och en essä som behandlade etiska och moraliska dilemman i boken. Exempel på frågeställningar som utreddas var: Vad har människor för rätt att bestämma över djuren? Vad får och får inte föräldrar göra mot sina barn? Hur påverkar händelser i barndomen resten av livet?

Vi ägnade sex veckor åt detta projekt, men å andra sidan testades då en stor del av kunskapskraven i Svenska 3. Många gillade boken, vilket gjorde att resultaten blev bra. Det blev dock tydligt att det här är en ganska klurig bok, inte minst för att tidsperspektivet är annorlunda och lite krångligt. När man som läsare får diskutera med andra under läsningen blir det däremot enklare att reda ut oklarheter. Eftersom alla läste samma bok var det också väldigt lätt för mig att stötta eleverna under läsningen. Som alltid är det omöjligt att hitta en bok som tilltalar alla och som alla faktiskt läser ut. Jag upplevde ändå att Vi är alla helt utom oss tilltalade väldigt många.

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

 

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

 

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna,  gillar jag skarpt.  När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

 

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

 

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

 

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

 

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

 

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margo. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margo betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

 

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

 

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

 

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

 

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

 

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

 

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

 

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Fiktiviteter.

100 sidor Pappersstäder

9789163877360

Nu har vi, Linda och Helena, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

 

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om  prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund som, oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: Jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation  till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

 

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par veckor, den 12e mars, kommer en ny rapport, från sidan  200.

Det här inlägget publiceras också på Fiktiviteter.

Dagens bok

Idag har jag och min kollega startat upp ett läsprojekt kring boken Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius.  En väldigt bra bok som det finns mycket att diskutera kring. Läs mer om projektet i min skolblogg Ordklyverier.

 

Om böcker och samtal

Jag läste Aidan Chambers böcker om boksamtal flera gånger under min utbildning och har inspirerats mycket av dem. I somras kom de i en samlingsvolym, bearbetad och redigerad med titeln Böcker inom och omkring oss utgiven av X-publishing, som också skickade ett recensionsexemplar.

Två saker slog mig, hur mycket av Chambers tankar som jag har i ryggraden och hur nyttigt det trots detta var att läsa om det han skrivit. Ordet varför, som Chambers är allergisk mot, använder jag till exempel lite väl ofta, trots att jag mer och mer säger “Hur vet du det?” eller “Intressant, berätta mer?” eller något liknande.

Det gäller att akta sig för att göra boksamtalet till ett förhör och det skulle jag säga är Aidan Chambers viktigaste budskap. Läsningen ska inte vara en test och läraren ska inte ha ett facit. Visst är det självklart, men ibland luras även jag att leta rätta svar, istället för att bara uppskatta samtalet.

Jag prövade en total kopia av Chambers boksamtal igår med min klass, där många är osäkra på sin svenska och också på sin förmåga att tänka själva. Du kan läsa mer om samtalet här, men faktum är att alla, inklusive den elev som bara studerat svenska den här terminen, kunde tillföra något till samtalet. Det var häftigt.

Vad är det då Chambers säger? Att böcker ska finnas tillgängliga, att de ska användas och att eleverna ska få läsa varje dag utan några som helst krav på att redovisa det de läst. Det är grunden för alla elevers läsutveckling.

Han skriver också om vikten av högläsning för elever i alla åldrar, om inte annat för att alla ska uppleva samma text samtidigt. Det är också smart med tanke på tiden, som inte sällan är begränsad. Att läraren läser en text högt gör att alla blir klara samtidigt. Inte behöver stressas och ingen behöver sitta och vänta.

I boken finns många konkreta tips på hur läraren kan lägga upp bra boksamtal och jag tycker verkligen att du ska läsa den om du inte gjort det och faktiskt också läsa om den även om du läst den tidigare. Jag blev helt klart inspirerad. Det är bra att bli påmind om viktiga saker ibland och läsning i skolan är helt klart viktiga saker. Samtalsformen skulle också kunna användas i bokcirklar för att få igång lite mer avslappnade och roliga bokprat.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: