Qaisar Mahmood

Sverige och mångfalden

I rum för ideologi lyssnade jag på seminariet med Dona Hariri, Qaisar Mahmood och Segal Mohamed modererat av Patrik Lundberg.

Varför är just de här? Mohamed hoppas att det är en liten del i ett större arbete att genom representation öppna upp för en bredare publik. Samtidigt är det sammanhanget som bestämmer vad som är mångfald, säger Mahmood och trots att ha förut inte ville skriva om integration och mångfald, men sedan har insett att han faktiskt kan mycket om det. Hariri säger att hon inte har något problem med att tala om mångfald, men hon hoppas att hon också är inbjuden för att hon har något att säga. Rädslan för att bli en symbol finns alltid, säger Mohamed, som ofta presenteras som aktivist, kanske för att hon är en svart kvinna med föräldrar som flytt hit. Är hon tillräckligt mycket aktivist som konstnär och poet, eller har hon en skyldighet att kämpa mer. Den vita blicken vill gärna se att de lyckats när scenen ger en bild av mångfald, men Mohamed påpekar att det finns mycket mer att jobba med gällande mångfald och representation. Mångfald måste få vara mer komplext än att personer som vi ses som icke-svenska och därmed en symbol för det som ofta ses som mångfald, dvs att inte representera majoriteten.

Mahmood talar om hur vi länge ansett att vi måste välja en identitet, trots att vi har många olika identiteter som passar olika bra beroende på sammanhanget. Kön eller ursprung kan vara viktigt, liksom yrket eller kanske en roll som t.ex. förälder. Lundberg berättar att många verkar vilja arbeta mot mer mångfald, men att det blir lite pinsamt, eller cringe som han säger. Mahmood håller med om att det lätt blir naivt och förenklat när vi talar om mångfald. Egentligen handlar mångfald om att få olika människor som behövs för att lösa en uppgift. Det ska vara byggt på nytta, inte på godhet. Mohamed talar om vikten av att faktiskt vilja mötas istället för att tänka att vi ska lära dem, majoriteten som utbildar minoriteten. Det som saknas är en aktiv dialog och inkludera på riktigt. Nu finns en maktobalans där de som bor i förorter blir passiva och endast en bricka i ett mångfaldsspel där projekt ska bockas av och genomföras.

Hariri avskydde länge att bli inbjuden till paneler för att hon var kvinna och flykting som nu blivit jurist och därmed är lyckad. Hon hade önskat att de tänkt ett varv till och verkligen tagit vara på hennes kunskaper. Dessutom önskar hon att vi verkligen tänker igenom varför vi vill ha mångfald och vad vi menar med det.

Vill vi egentligen ha mångfald, undrar Mahmood, för mångfald är faktiskt ganska jobbigt. Det är lättare om alla är lika och tycker samma sak. Vi behöver hitta gemensamma regler och vår minsta gemensamma nämnare, men också låta människor vara sig själva. Vi kan faktiskt inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade, utan faktiskt vara intresserade av hur andra vill ha det.

Hariri berättar hur jobbigt det kan vara att faktiskt vara en “mångfaldsperson” och ändå våga vara besvärlig på en arbetsplats. Vi måste våga vara ha konflikter, men vi måste också sätta regler för vad som accepteras. Samtidigt är det som Mohamed säger att vi inte man förvänta oss tacksamhet, utan faktiskt ta jobbiga frågor även för de som representerar mångfalden. Det handlar om den goda självbilden som får sig en törn när tacksamhet uteblir.

Mahmood talar om föreställningen att alla får vara som de vill, men så är det inte i praktiken och vi måste kanske nå ett nytt konsensus om vad som fungerar och vad som inte gör det. Exempel på den jobbiga mångfalden är t.ex. en politiker som Hanif Bali.

Vad är tolerans och är vi toleranta? Hariri menar att hon inte är speciellt tolerant och Mohamed påpekar att hon är trött på att vara tolerant gentemot människor som saknar empati. Det är något jag känner igen och då är jag ändå inte utsatt för intolerans speciellt ofta om någonsin. Mahmood ställer sig emot att klumpa ihop etniska svenskar som vore vi lika och att tolerans är komplicerad. Att träffa de utsatta, som Hariri gör i sitt jobb, gör henne mer medveten om sina egna privilegier och jag känner igen det. Hon talar också om vikten av att inte anlägga ett uppifrånperspektiv, utan möta andra med respekt på riktigt. Jag håller med henne, men också med Mohamed om att vi faktiskt inte kan tolerera allt. Jag har till exempel grymt svårt att tolerera ignorans och slentrianmässig rasism. Dessutom har jag sjukt svårt för människor som gnäller och inte inser hur priviligierade de är. Det gäller speciellt vita män med bra lön, för de har faktiskt inte mycket de borde få gnälla om gällande rättigheter i samhället. Då talar jag självklart om dem som grupp.

Säg det med en boktitel …

Vips så blev det liv! Gymnasieåren Kommer aldrig mer igen. Det här är Sista berättelsen om oss. Nu behöver ni aldrig mer komma på dåliga ursäkter som Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Jag vet nämligen att det ni tänker är Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.

Välkommen ut på andra sidan. Det är dags att Blunda och hoppa. Kanske kommer ni att se tillbaka på er gymnasietid och tänka En dag ska jag skriva om den här platsen och inse att En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.

Gå dit hjärtat leder dig och använd både Svenska gummistövlar och Italienska skor. Studera Kärlekens geografi och vinn över Myggor och tigrar. Lev genom Himmel och helvete och glöm inte att livet är också är Sommarljus. Jag hoppas att era liv ska lysas upp av Tusen strålande solar.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, så stanna ibland Där gryningen dröjer för att hålla fast vid En droppe midnatt. Jag önskar att En storm kom från paradiset och sveper med er till Svindlande höjder.

Visserligen kan en vecka kännas som Sju jävligt långa dagar, men livet är kort och det gäller att inte bara  Önska bort önska nytt. Lev inga Halva liv. Drabbas inte av Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Gör istället en lista med 8 saker du aldrig skulle våga för Det finns ingenting att vara rädd för.

Vissa skulle hävda att Ingen normal står i regnet och sjunger, men jag håller inte med. Ni ska göra just det för Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner. Låt er inte hindras av Stolthet och fördom. Säg istället högt och tydligt Jag är den som är den.

Hejdå, ha det så bra

Vi ses på Place de la Sorbonne

 

Några spekulationer kring Augustpriset

Ikväll hålls en presskonferens där de nominerade titlarna som kan få årets Augustpris i tre kategorier presenteras. Böckerna ska vara skrivna på svenska och ha publicerats mellan den 19 oktober 2015 och 23 september 2016. Det finns två saker som gör att jag är tämligen säker på att jag inte kommer att kunna pricka in alla de nominerade. Dels har jag inte läst alla utgivna böcker, vilket jag utgår ifrån att juryn har. Dels läser jag främst böcker skrivna av kvinnor och det är männen som brukar premieras i de flesta klasser.

Skönlitteratur

Här hoppas jag att De fördrivna av Negar Naseh nomineras. Det är en båda bra och välskriven bok.

Halva liv av Qaisar Mahmood är en fin liten bok om en far och en son och att försöka leva.

Aftonland av Therese Bohman måste nomineras. Punkt.

Sedan tycker jag att Karolina Ramqvists essä Det är natten är riktigt läsvärd.

Av de jag inte läst ännu tror jag på Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Fackböcker

Här har jag läst väldigt lite, men Elisabeth Åsbrinks 1947 är väldigt bra och välskriven.

Jag läser Flickan och skammen av Katarina Wennstam just nu och det är en otroligt viktig bok som förtjänar en nominering.

Jag kan också tänka mig att Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och Genier av Moa Gammel kan knipa nomineringar. Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn kommer i dagarna och får kanske vänta till nästa år. Annars verkar den intressant och juryn torde ha fått läsex.

Barn – och ungdomslitteratur

En kategori som innehåller allt från bilderböcker till böcker för unga vuxna, sakprosa så väl som skönlitteratur, vilket gör att urvalet näst intill omöjligt. Själv läser jag få böcker för de minsta och koncentrerar mig därför mest på böcker från ca 9 år och uppåt.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är en vacker och gripande skildring av sorg. Väl värd en nominering.

Du, bara av Anna Ahlund är en av de mest läsvärda kärlekshistorier jag läst i år, tillsammans med Jack av Christina Lindström.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius berättar om en väldigt viktig händelse i svenska nutidshistoria, som får på tok för lite uppmärksamhet.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld är en välskriven historia om en annorlunda och samtidigt väldigt vanlig kille.

När det gäller bilderböcker lämnar jag gissandet till de som besitter någon som helst kunskap. Det gör nämligen inte jag.

 

 

Mässförberedelser deluxe

Snart smäller det. Fyra intensiva dagar i Göteborg under Bokmässan 22-25 september (någon har helt enkelt inte tänkt på att vi kommunalanställda för lön den 27:e). Fyra litteraturfyllda dagar kräver förberedelse utan tvekan. Några böcker har jag läst, men det finns en ganska lång lista med böcker jag vill läsa just nu.

Redan läst

Klicka på titlarna för att komma till mitt inlägg om boken och på namnet för att komma till Bokmässans program.

Du, bara, Anna Ahlund

Ett land att dö i, Abdellah Taïa

Flickorna i parken, Lisa Jewell

Halva liv, Qaisar Mahmood

Störst av allt, Malin Persson Giolito

Tio över ett, Ann-Helén Laestadius

Vi, Kim Thùy

 

Pågående

Aftonland, Therese Bohman

Finns det en, finns det flera, Mhairi McFarlane

Oktober är den kallaste månaden, Christoffer Carlsson

 

Skulle gärna vilja hinna läsa

Baserad på en sann historia, Delphine de Vigan

Björnstad, Fredrik Backman

Brorsan är kung, Jenny Jägerfeld

En nästan sann historia, Mattias Edvardsson

Mindfullness för losers, Christoffer Holst

(M)ornitologen, Johanna Thydell

Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl

 

 

 

 

Laddar för litteraturhösten

img_3563.jpg

Jag tillhör de som mycket gärna vill ha sol och värme och som visserligen gillar mitt jobb, men gärna skulle slippa jobba än på några veckor. Det finns dock fördelar med hösten, som Sigtuna Litteraturfestival en litteraturfestival som går av stapeln sista helgen i augusti. Faktisk är det mitt första besök i Sigtuna och jag ser verkligen fram emot det. Mest ser jag fram emot att lyssna på Elisabeth Åsbrink, Bob Hansson och Qaisar Mahmood. Tyvärr verkar det bli tajt att hinna med Anne Enright, men jag skulle gärna vilja. Nedan är det program jag spontant satte ihop. Det hinner säkert att ändra sig.

Skärmklipp 2016-08-02 20.42.05

 

Att leva ett halvt liv

9789127148765

Qaisar Mahmoods skönlitterära debut heter Halva liv och handlar om Nadeem och hans döende far. Den utspelar sig egentligen under en kort tid, men tillbakablickar och brev ger oss mycket mer. Vi lär känna en son som setts som ett misslyckande för att han blivit en “gora”, en vit man. Han lever inte som fadern önskade, men vi inser snart att skillnaden mellan far och son kanske inte är så stor. En gång levde fadern Asif ensam i Sverige med en hemlig kärlek. Familjen var kvar i Pakistan och när de kom började han leva ett liv i Sverige som vore han i Pakistan.

Nadeem bröt med familjen och tog avstånd från sin far. Han bytte efternamn för att inte förknippas med dem och såg sig inte längre som muslim. Nu sitter han vid sin fars sjukhusbädd och håller själv på att bli en far som förlorar sin son. Sonen Adam som varit hans stolthet, en son med en pakistansk fru, som skulle få släktbanden att fortsätta. Det dubbla i att Nadeem vill vara självständig och samtidigt höra till löper som en röd tråd genom boken. Det är kanske det som är hans halva liv. Ingenting är komplett och kommer kanske aldrig att bli det.

Hans fru Nazneen vill skiljas. Det är nu fyra månader sedan Nadeem fick ett sms som berättade att han inte skulle hämta sonen Adam efter jobbet. Han var inte heller välkommen hem. Om han inte respekterade det skulle hon kontakta polisen. Vi vet ännu inte vad som har hänt, då Nadeem själv är helt oförstående. Han anser att han varit en perfekt make och far. Ändå vägrar hans fru att tala med honom och snart kommer ett mail med skilsmässopapper. Vad har egentligen gått fel?

Nadeem skriver till sin far. Han berättar om sitt egentliga ärende som är att betala tillbaka en skuld som han förstått att fadern har i Pakistan. Han vill vara den gode son han så länge vägrat vara. Vi tas med på en resa till Pakistan, eller egentligen två resor, en verklig och en genom Nadeems minnen. Genom minnen får vi också nedslag i Nadeems liv i Sverige och Mahmood tecknar en komplex bild av en pojke som blir man, ständigt sökande efter sin identitet.

Halva liv är en stillsam och vackert skriven bok om stora känslor. Jag tycker om blandningen mellan Nadeems brev till sin far, hans minnen och nutiden. På knappt 200 sidor lyckas Mahmood förmedla hur mycket som helst. Det är skickligt.

 

Böcker som inte är samma

Ibland blir det lite konstigt. Som när jag berättade att jag läser Jack just nu och den jag pratade med helt klart tänkte på en helt annan bok än jag.

jackjack (1)

Eller när jag skulle leta upp Halva liv på Goodreads och insåg att det finns flera som heter så. Snart har jag läst båda dessa.

halva-livhalva-liv (1)

Allt som återstår känns som en ovanlig titel, men det finns i alla fall två böcker som heter så.

9789172634558_200_allt-som-aterstar_pocket9789146222927_200_allt-som-aterstar_e-bok

Och månaden September är också populär. Leandoers version har jag ännu inte läst.

9789127140745_200_september-roman_pocketSeptember by Rosamunde Pilcher

När det gäller Den långa vägen hem har jag inte läst sonen Pilchers bok, men Cynthia Voigts har jag å andra sidan läst hur många gånger som helst.

9789137136073_200x_den-langa-vagen-hemd705bfd3-ade1-4770-b21f-c56458559803

Några har hittat hem …

29681970_O_19789175371191_200_hitta-hem9789185639694_200_hitta-hem-stockholm-och-bostadsbristen_haftad

Såld är en populär titel. Jag har dock inte läst någon av dessa, men har ett svagt minne av att jag läst en bok för länge sedan om två systrar, där den ena blir såld. Det kan ha varit den här.

saldsald (1)sald-en-kvinnas-berattelse-om-sin-helvetesresa-i-europas-sexindustri

Ännu en populär titel är Sveket.

sveketsveket (1)sveket (2)sveket-185x300

Även jag har förresten skrivit en bok med en titel som är populär.

all-in (1) ensam_i_sin_klass

Den svenska löken

9789127133471

Quaisar Mahmood ger sig i i Sverige på jakt efter svenskheten. Den enkla svenskheten som Sverigedemokraterna brukar hänvisa till, den som antyder att alla svenskar skulle vara likadana. Han tar sin motorcykel och besöker platser där andra hävdar att han ska finna den där svenskheten, men självklart kommer han fram till att det inte är så enkelt. Det finns inte en svenskhet, men tyvärr är det enklare att definiera det som inte är svenskt. Troligen är det därför alla inte får plats i det vi allt för ofta definierar som svenskhet.

Historien tar sitt avstamp i spelet Lingon, lådvin och kalsonger, ett spel som ska avgöra vem som är mest svensk. Jag spelade samma spel en gång och blev minst svensk av alla. Något jag kunde skratta åt och faktiskt nästan se som en komplimang. För  har det blivit för mig, att det svenska blivit det inskränkta som Sverigedemokraterna står för och en sådan svenskhet vill jag inte vara en del av.

Nu har jag ett val. Det har inte Qaisar Mahmood på samma sätt. Han är visserligen uppväxt i Tensta, men får fortfarande finna sig i att ses som annorlunda. En av dom, de icke-svenska. En grupp som självklart är lika omöjlig att klumpa ihop som vi, de svenska. Jag har funderat mycket på vad mitt ansvar är. Hur jag kan bli mer inkluderande. Hur vi som Mahmood benämner som surdegsklassen kan bli det. För jag inser att jag på många sätt ingår i denna klass, trots att jag varken bakar eller ens äter surdegsbröd. Medelklassens akademiker som teoretiserar allt och ser oss som öppna och toleranta. Vi är det, men ofta i det tysta.

Jag anar dock en trend att vara mer öppen i sina åsikter, att tydligt markera att vi inte ställer upp på den trånga definition av svenskhet som inte ens vi passar in i. Enligt anhängare till Sverigedemokraterna är jag vänsterextremist och svenskfientlig för att jag inte anser att deras definition av svenkhet håller.

Vi behöver skapa den svenska löken, svenskheten som har flera lager och som Mahmood påpekar handlar det inte bara om att bjuda in, utan också att aktivt delta både för den som är född här och den som inte är det. Gemenskap kan bara skapas om fler deltar aktivt. Låt oss göra det.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: