Tyskland

Vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland

Kulturkollo har tema Tyskland den här veckan och det var ett av vårens teman som gjorde mig mest nervös. Tysk litteratur är sällan min grej, men egentligen är det nog mer en fix idé än ett faktum. Det finns en rad tyska böcker jag läst och inte tyckt om, men jag har faktiskt läst några bra också. Som svar på veckans utmaning om vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland får några av favoriterna ta plats.

Jag tänker på en trio böcker som jag faktiskt tyckt riktigt mycket om:

Igår skrev jag ett inlägg på Kulturkollo om boken Look at me av Mareike Krügel. Det är en riktigt bra bok om Kat, en mamma som försöker jonglera ett oräkneligt antal saker under en helg. Dottern lyckas få sin mamma att hämta henne i skolan, genom att framkalla näsblod och bloda ner såväl klassrum, som korridor och rektorns rum. Sonen vill presentera en flickvän. Ena grannen lyckas bli av med tummen i en trädgårdsrelaterad olycka och ockuperar Kats vardagsrum tillsammans med sin partner. En gammal universitetskompis (som varit förälskad i Kat) väntas på besök och maken Costas, han stannar kvar på jobbet i Berlin under helgen, trots att han brukar veckopendla. Kaos alltså, men ett humoristiskt beskrivet sådant.

Stopptid av Juli Zeh är riktigt bra och riktigt obehagligt. Extra mycket så, då dykning är något som skrämmer mig. Huvudpersonerna Sven och Antje driver en dykskola på Lanzarote. De är ett par, men känns mer som vänner än älskande. Mest är de ett bra team. Till dykskolan kommer två gäster, en ung skådespelerska, Jola, som förbereder sig för en roll och hennes älskare Theodor, en känd men inte direkt produktiv författare. Märkliga saker börjat att hända och vi får veta en del om deras kanske inte så hälsosamma förhållande.

Och så slutligen Timur Vermes satiriska roman Han är tillbaka, som är en av mina tyska favoritböcker. Berättelsen om hur Hitler vaknar upp i sin bunker och vandrar ut i vårt moderna samhälle är riktigt underhållande, samtidigt som hans fortsatta popularitet är skrämmande. Boken säger (tyvärr) en hel del om vårt samhälle idag, där personkulten helt klart lever och frodas och där långt ifrån  alla förebilder är bra sådana.

Annars tänker jag egentligen på helt andra saker än litteratur när jag tänker på Tyskland. Jag tänker på ordning och reda, på Angela Merkel och hur hon framstått som en av de få, vettiga, europeiska ledarna. Märkligt nog tänker jag också på tennisspelaren Boris Becker och då främst som motståndare till Stefan Edberg. De spelade en legendarisk final i Franska öppna sommaren 1990, när vi befann oss på semester i Europa. Jag såg den på en campingplats, där de flesta hejade på Boris Becker. Efter att ha förlorat 2-0 i set till 2-2 vann Edberg till slut med 6-4 i avgörande sätt. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan.

Under samma semester tog Tyskland VM-guld i fotboll och när jag tänker på tysk fotboll väcks också känslor i mig, men då känslor av ilska och frustration. Tyska landslaget är bra, det är de, men jag vill faktiskt aldrig att de ska vinna. Det är en ologisk känsla, men så är det.

Mina tankar går sedan till Alphaville och deras klassiska album Forever young som i år fyller 35 år (jisses!).  Jag absolut älskade titellåten när den kom, men tyckte kanske ännu mer om Big in Japan. Bandet är just nu ute på en jubileumsturné och dessutom ges skivan ut i en speciell jubileumsutgåva med bonusmaterial. Kanske något att införskaffa?

Slutligen tänker jag på Berlinmuren, hur den delade ett land och en stad och hur den slutligen öppnades 1989, för snart 30 år sedan. Det känns länge sedan, men var egentligen ganska nyss. Då levde vi i ett helt annat Europa, vilket vi borde tänka på ibland nu när det förändras igen. När de högerextrema partierna blir fler och när EU börjar knaka i fogarna.

© Yann Forget / Wikimedia Commons 1 november 1989

CC BY-SA 3.0

 

En smakbit ur en klassisk reportagebok

Idag är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna för En smakebit på søndag och mitt bidrag kommer från en modern klassiker. Tysk höst av Stig Dagerman är en samling artiklar från hans reportageresa för Expressen i Tyskland 1946. Jag är ungefär halvvägs och har redan fått helt nya perspektiv på såväl kriget som den tyska efterkrigstiden. Eftersom segrarna skriver historia är det här en bok med röster som sällan fått höras. Mycket intressant, men inte helt lättläst. Dagerman är verkligen ett fan av slingriga meningar fyllda av kommateringar och det krävs koncentration.

Smakbiten återfinns på s. 18 och är en del av ett resonemang kring huruvida tyskarna förtjänar det lidande de nu drabbats av, eftersom deras lands armé utövat grymheter under kriget.

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte riktigt kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det.

Hur straffar vi egentligen ett krigs förlorare på ett sätt som inte kollektivt drabbar befolkningen? Går det ens? Räcker det inte med en förlust med allt vad det innebär?

 

 

Dagens kulturella VM-spaning Tyskland

Den här spaningen trodde jag skull dröja. Faktiskt var den inplanerad en av de sista dagarna, men nu fick jag skriva lite i panik. Idag börjar nämligen åttondelsfinalerna och Tyskland är inte med. Helt okej för mig, då Tyskland definitivt inte tillhör mina favoritlag. Klart är att det kommer att bli svårt att förutspå resultaten även framöver, men jag ska göra mitt bästa för att publicera inläggen i en ordning som följer resultaten.

Men nu över till den tyska kulturen!

Juli Zehs Stopptid är något av det mest obehagliga jag läst. Kanske för att jag skräms av bara tanken på att dyka, men obehaglig är den helt klart.

Jag tyckte också väldigt mycket om En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján, som handlar om hennes farmor och farfar som träffades under andra världskriget, levde länge tillsammans och valde att avsluta det tillsammans. Hennes samtal med Kjell Westö var en av höjdpunkterna på Stockholm Literature förra året.

Timur Vernes satiriska roman Han är tillbaka är en av mina tyska favoritböcker. Berättelsen om hur Hitler vaknar upp i sin bunker och vandrar ut i vårt moderna samhälle är riktigt underhållande, samtidigt som hans fortsatta popularitet är skrämmande. Filmen finns på Netflix om jag inte minns fel.

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm handlar mer om kärlek än om korv. En riktigt charmig historia, som till viss del utspelar sig under andra världskriget.

Adams arv av Astrid Rosenfeld hade jag nästan glömt bort, se vad lite sökande på bloggen kan påminna en om. Jag vet i alla fall att jag tyckte mycket om den.

Om ett ganska märkligt kärleksförhållande handlar Högläsaren av Bernhard Schlink, som också blivit film. Jag tyckte om boken, men har inte sett filmen.

En av de bästa böcker jag läst om Tyskland och andra världskriget är Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Vansinnigt bra om främlingsfientlighet i olika tider och hur sällan det är så att världen är svart eller vit.

Det är svårt att bortse från andra världskriget även om John Cleese har försökt lära oss att inte nämna det.

Michael Ende var en barndomsfavorit och jag läste hans Momo eller kampen om tiden om och om igen. Visst känns det ibland som att det finns små gråa män som stjäl tiden?

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck verkar riktigt bra. Den handlar om en professor som snart ska gå i pension och som inte alls ser fram emot det. För att mildra ensamheten söker han kontakt med flyktingar i Berlin. Boken nominerades till Man Booker International Prize.

Good Bye Lenin är en riktigt bra tysk film från 2003 om en son som på alla vis försöker dölja för sin mor att muren fallit.

Färdigspanat för min del. Jag är säker på att ni har massor att tillägga.

 

 

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. “Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där “sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon “riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: