Finland

Jungfrustigen av Philip Teir

I flera år har jag haft med Philip Teir i min Boktolva som en av författarna jag vill läsa något av, men ännu inte stiftat bekantskap med. 2021 var året när det äntligen blev av och det var också året då Philip Teir inte fanns med på min lista med boktolveförfattare. Ironin. Trots detta är jag väldigt glad över att jag läste Jungfrustigen, dådet redan efter några sidor stod klart att Philip Teir har förutsättningar att bli en riktig favoritförfattare. Det är svårt att sätta ord på vad det var jag fastnade för, men jag ska göra ett försök. Främst handlade det om språket, som är stramt och snyggt, men också om karaktärerna som tilläts vara mänskliga. Jungfrustigen är ingen peppig bok om en skilsmässa som ger huvudpersonen ett nytt och fantastiskt liv, inte heller en bok om en navelskådande medelålders man som helt missar vad som händer i omvärlden. Det är istället ett bra och faktiskt intressant porträtt av en person som försöker leva ett så bra liv han kan.

Richard är författaren som kämpar för att skriva en bok som någon vill läsa. Han arbetar också som kulturchef på en tidning i Helsingfors och känner väl egentligen att jobbet börjar gå på tomgång och att han vill ha något mer. Det låter på pappret som en klassisk skilsmässoskildring. Äktenskapet med tonårskärleken börjar bli slentrianmässigt, barnen är större och klarar sig själva och så dyker kvinnan med stort K upp. Ändå lyckas Teir bjuda på något annorlunda. Huvudpersonen drivs egentligen inte av passion, kvinnan han träffar är inte någon yngre förmåga som får honom att känna sig ung på nytt och livet blir inte med ens rosaskimrande och fantastisk. När Richard träffar Paula på en förlagsfest väcks känslor hos honom, kanske är det passion, men främst handlar det om att han känner någon slags gemenskap. När de börjar träffas handlar det inte om hemliga kärleksmöten med sex i centrum, utan om att läsa tidningen ihop, dricka kaffe och prata. Teir beskriver på ett stillsamt, men ändå känslofyllt sätt hur Richards liv verkar närma sig sitt slut trots att han bara är 35 år. Paula, som är 15 år äldre, har en helt annan livslust än han och det smittar liksom av sig.

Läsåret 2021 har definitivt börjat bra och jag är så glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa något av Philip Teir. Nu är jag sugen på att fortsätta utforska hans författarskap.

Den svavelgula himlen

I Den svavelgula himlen av Kjell Westö får vi följa den namnlöse huvudpersonen från skolålder till ålderdom. En pojke med arbetande föräldrar som kämpar för att skapa ett bra liv. Fadern köper till och med en liten sommarstuga och det är där pojken lär känna Alex och Stella Rabell, överklassbarn som kommer att följa honom genom hela livet. Alex som hans vän och Stella som hans ständiga kärlek.

Egentligen handlar inte Den svavelgula himlen om mer än livet för några olika personer. Det händer massor och samtidigt ingenting. Berättaren blir ihop med Stella, blir utkonkurrerad och tillbakatagen. Alex kör sitt race med berättaren som ständig följeslagare. Och berättaren själv gör sitt bästa för att bli den framgångsrika författare som han drömmer om att bli.

Det är trevligt, stillsamt och extremt sexfixerat. Här blev jag lite överraskad måste jag säga, men hjälp vad mycket fokus det är på sex. Det är det enda berättaren verkar tänka bok och det är säkert sannolikt om än ganska tröttsamt. Jag tyckte om att läsa om Stella, Alex och berättaren, men jag stördes faktiskt av alla mer eller mindre taffliga sexscener.

Den svavelgula himlen är en bra bok, men inte det bästa jag läst av Kjell Westö. Karaktärerna är intressanta att följa och den historiska fonden ger ett djup. Där har Westö sin styrka.

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. “Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där “sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon “riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: