Eija Hetekivi Olsson

Jag stannar i Göteborg

Eftersom jag just missat en resa till Spanien är jag inte riktigt redo att ens drömma om resor just nu. Istället kommer jag idag att stanna i min hemstad Göteborg. Känn ingen sorg, det är en fin stad att vara i. När man går genom staden står det klart att det finns få städer som min. I alla fall när solen skiner och det går att glömma alla dagar med regn på tvären, en göteborgsk tradition som jag är minst sagt skeptisk till.

Vad finns det då för bra böcker om Göteborg? Ganska få egentligen, men jag har ett dussin titlar jag vill lyfta fram. Nio jag läst, en jag läser just nu och två jag vill läsa.

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson handlar om Felix som just separerat från sin fru och drömmer sig bort till en tid då livet precis börjat. Året är 1989 och Felix anländer i Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger mest hos sin flickvän Kattis som bor i ett kollektiv där Engelbrektsgatan möter Vasagatan. Där bor också Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer. Något hemskt händer i lägenheten och 25 år senare vill Felix reda ut hur det hela egentligen gick till. En fin bok om udda karaktärer och en fin göteborgsk miljö.

Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut och handlar om tvillingarna Mary och Anne. När deras pappa drar på semester under sommaren får de bo i hans lägenhet på Kastellgatan. Det är sommaren då de går från att vara barn till att bli vuxna. Sommaren de träffar Emilia Hagman och tillsammans med hennes grupp deltar i seanser för att hitta den försvunna flickan Wilma. En bok som inte liknar någon annan och en helt fantastisk sådan.

Marcus Birro är kanske inte en person jag nödvändigtvis vill lyfta, men det går inte att komma ifrån att hans bok Att leva och dö som Joe Strummer är fantastisk. Kanske extra så för att han beskriver mitt Göteborg under den korta, men intensiva tid då jag hängde ute långt in på nätterna. Jag tog studenten 1993 och de år jag gick ut som mest var det Kompaniet och Magasinet som gällde, förutom Kårens humanistpubar på torsdagar. Jag ville ha indie, mycket Blur, Oasis och Pulp, kanske lite Broder Daniel. Brorsorna Birro stod ofta i ett hörn på Kompaniet, de udda poeterna som alla kände till, men få kände. I Marcus Birros bok reser en man tillbaka till Göteborg efter tio år för att begrava en gammal vän. Han tänker då tillbaka till just den tid och en stad som också var min.

Även huvudpersonen i Valle Wigers God natt, oktober, hänger huvudpersonen på Kompaniet och det är riktigt kul att läsa om den värld jag upplevde, kanske lite från sidan, men samtidigt mitt i. Wigers huvudperson Adam växer upp i Landala och staden är en tydlig karaktär i boken. Vi får möta en familj som går sönder och en pojke som blir en man som försöker leva vidare trots allt.

Ett annat Göteborg skriver Kadir Meral om i boken Pojken som följer sin skugga där vi träffar Memo som flydde från Kurdistan till Sverige som barn. Familjen hamnade i förorten Angered och där lever de ett liv som på många sätt är mer kurdiskt än svenskt. När han börjar studera på lärarprogrammet i Göteborg förändras hans liv på många sätt. Det här är en bok som verkligen försöker förklara hur förorten fungerar, istället för att skuldbelägga eller måla ut dess invånare som monster. Den är mycket bra.

Johannes Anyuru skriver alltid mer eller mindre uttalat om förorten i Göteborg. I diktsamlingen Omegavandrar han på Hisingen och minns sin döde vän. Det är en av de vackraste diktsamlingar jag läst och även om staden inte spelar huvudrollen finns den alltid där i nuet och i minnena.

På Hisingen bor också Staffan som är huvudperson i Hanna Landahls bok Under två timmar. Titeln är den tid han drömmer om att springa Göteborgsvarvet på och han gör verkligen allt och lite till för att lyckas. Allt för att imponera på en yngre och mer vältränad kollega. Staffan är en rätt hopplös typ, men det går inte att låta bli att tycka om honom. Han försöker så mycket, men ändå lyckas han varken bli den perfekte maken, pappan eller för den delen löparen.

Ragga som du shoppar av Lin Jansson är en riktigt rolig bok om Lovisa som närmar sig 30, men fortfarande lever som en tonåring. Hennes jobb i en vildmarksbutik i Nordstan känns tillfälligt, lägenheten i Västra Frölunda är långt ifrån en dröm och så saknar hon den perfekte pojkvännen, eller någon pojkvän alls faktiskt. Det här är en bok att gapskratta till, men under skrattet finns också väldigt mycket allvar. En riktigt bra bok helt enkelt.

Deckare har det skrivits om Göteborg och en av de författare som jag följt länge (om än inte det senaste) är Åke Edwardson. Innan han skrev om Erik Winter fick han deckarakademins debutantpris för boken Till allt som varit dött om privatdetektiven Jonathan Wide som bodde precis i mina gamla kvarter i Majorna.

Just nu läser jag Samlade verk av Lydia Sandgren som beskrivits som en storslagen debut. Jag har läst ungefär 1/4 och lärt känna huvudpersonen Martin Berg hyfsat väl. I nutid arbetar han som förläggare. I dåtid träffar han sin vän Gustav Becker på gymnasiet, vilket förändrar hans liv. I nutid förbereds en stor utställning om den store konstnären Gustav Becker och det betyder att porträtt av Martins fru och Rakels mamma pryder staden. Än så länge tycker jag att Samlade verk är en bra bok och jag tycker mycket om göteborgsmiljöerna. Däremot finner jag den alldeles för mångordig och omständlig. Få historier kräver mer än 500 sidor för att berättas och jag har redan en känsla av att Sandgrens roman hade kunnat kortats rejält och funkat lika bra om inte bättre. Jag gillar dock Cecilia, den nu försvunna kvinnan, väldigt mycket och hon gör att jag vill läsa vidare.

Och så de jag vill läsa …

Jag har visserligen läst en av Eija Hetekivi Olssons böcker, men inte någon om Miira. Debuten Ingenbarnslandfrån 2012 var riktigt stor då den kom och jag har tänkt tusen gånger att jag borde läsa den. Kanske är det dags nu. Den utspelar sig i förorten Gårdssten där Miira går i finneklass och är arg på allt och alla.

Den stora utställningen av Marie Hermansson utspelar sig 1923 under jubileumsutställningen i Göteborg då Albert Einstein ska hålla sin Nobelföreläsning. Jag har köpt boken signerad, men inte lyckats få tummen ur att läsa den. Dumt.

 

Vilka böcker från Göteborg har jag glömt?

 

Bild: Henrik Sendelbach CC BY-SA 3.0


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 14 april 2020 och känns aktuellt fortfarande. Inga resor på det stundande höstlovet och knappt några i sikte.

Eftersom jag missat flera ungdomsböcker i min sammanställning vill jag nu lägga till Sommarplåga av Hanna Jedvik, som visserligen till största del utspelar sig på en ö i närheten av Göteborg, men huvudpersonen och hennes pappa bor i Majorna. Jag är riktigt nyfiken på På andra sidan bron som är en fristående fortsättning. Även Christina Lindström har skrivit böcker i göteborgsmiljö. Finns det björkar i Sarajevo? utspelar sig bland annat på Liseberg och i Jack ser huvudpersonen med samma namn sin kärlek Freja för första gången när han sitter på en spårvagn och hon ligger på spåret.

Fler bra sommarprogram 2019

Nu har jag lyssnat på ett gäng program till, några halva som inte fångade mig och några andra som gjorde det. Här är de jag fastnade mest för:

Fares Fares (22 juni) Ett personligt program om hur den numera kände skådespelaren (“han med näsan” som han presenterar sig som i inledningen) kom hit som 14-åring, kämpade med det nya språket, fann teatern och skådespeleriet. Ett välkomponerat och lagom personligt program.

Caroline Farberger (1 juli) Ibland blir det lite mycket, men samtidigt går det inte att värja sig mot Farbergers sanna glädje över att äntligen få bära de klänningar hon drömt om. Tänk att i 50 år tvingas vara någon annan än den man egentligen är. Mest intressant är det dock när Farberger jämför hur hon behandlas i sitt yrkesliv som kvinna, jämfört med hur hon behandlades som man. Hon var en man som trodde att samhället var jämställt, men är nu en kvinna som insett att det inte är det. Där har hon utan tvekan ett unikt perspektiv.

Jonas Gardell (7 juli) Eftersom jag lyssnade på Gardell under Bokmässan förra året och dessutom läst hans senaste bok Till minnet av en villkorslös kärlek känns vissa delar av programmet igen, men det gör inte så mycket. Kanske krävs det ändå att du, som jag, tycker om Gardell och hans imponerande språk, samt ovana att fnissa lite åt sina egna skämt. Det är ett bra och underhållande program för de redan frälsta.

Mats Strandberg (18 juli) Strandberg är en favoritförfattare och det är ett trevligt program han bjuder på. Från barndomens udda fågel, till dagens succéförfattare som är lyckligt gift med en man som han föll för redan då han intervjuade honom första gången. Det här är ett sommarprogram för alla dem som inte riktigt vågar vara sig själva och behöver någon som peppar dem.

Lisa Miskovsky (22 juli) Årets överraskning så här långt. Miskovsky berättar om hur det är att vara mamma till ett barn med autism och igenkänningen är stor. Hon berättar om all planering som behövs för att dottern ska kunna göra vissa (de flesta) saker och hur det ändå inte går som det ska. Hon berättar om reaktioner från människor som inte förstår, då dotterns problem inte syns. Ett riktigt fint och viktigt program.

Alexander Mahmoud (25 juli) Mahmoud är nu en succéfotograf, men länge var han så långt ifrån succé som det går att komma. I alla fall enligt sig själv. Han beskriver sin kropp som ett fängelse och maten som sin enda vän. Han berättar om det stigma som övervikt innebär. Hur han ses som mindre värd för att han inte kan kontrollera sin kropp. Mahmoud berättar också om sina föräldrar och om de hemlösa han mött. Det är ett program för de utstötta och Mahmoud blir deras röst.

Eija Hetekivi Olsson (29 juli) Sicken stjärna hon är Eija Hetekivi Olsson. På bredaste göteborgska berättar hon om sin syn på den kulturvärld som hon stegade in i när debuten Ingenbarnsland kom ut och hyllades. Hur männen i kostym och kvinnorna i flashiga klänningar inte riktigt visste hur de skulle bete sig när hon läste orden i boken, uttalade alla grova ord och svordomar. Dem som Miira från Gårdsten använde. Kanske årets roligaste program, då Hetekivi Olsson inte drar sig för någonting och dessutom verkar ha så himla kul själv när hon, utifrån ett riktigt välskrivet manus, berättar om sina böcker och sitt arbete. En riktig skådespelartalang med ett viktigt budskap.

 

Mitt förra inlägg med sommarprogramstips hittar du här. Stina Wollter fick dessutom ett eget inlägg.

Sommarpratare 2019 enligt O

Det blir sommar på riktigt när Sommar i P1 sätter igång. Igår presenterades årets värdar och jag har som vanligt rangordnat dem efter mina egna kriterier. Det är de jag verkligen inte vill missa, de jag lyssnar på om jag har tid och möjlighet, de jag egentligen inte känner till men som jag tror jag vara bra och de jag klarar mig utan. I år fyller programmet 60 år och jag tycker att Sveriges radio samlat många intressanta namn som mycket troligt kan bjuda på bra lyssning.

Vill absolut lyssna till

22 juni Fares Fares, favoritskådespelare som ska tala om bland annat sin flykt till Sverige.

25 juni Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan.

26 juni Stina Wollter, konstnär, författare, programledare och helt underbar.

27 juni Magnus Ranstorp, statsvetare och terrorexpert som ska ta med oss in i terrorns värld.

29 juni Jonas Hassen Khemiri, favoritförfattare och dramatiker som ska tala om en vändpunkt i sitt liv.

1 juli Caroline Farberger, vd för ICA-försäkringar som tidigare hette Carl och ska berätta om sin livsresa.

2 juli Anne Ramberg, advokat och generalsekreterare i Sveriges advokatförbund.

3 juli Erik Niva, sportjournalist som absolut älskar fotboll, men ska tala om sig själv.

4 juli Kodjo Akolor, programledare och komiker som ska tala om sina föräldrar och sin uppväxt.

7 juli Jonas Gardell, favoritförfattare, artist och komiker som varit sommarvärd fyra gånger och vintervärd två.

8 juli Hamid Zafar, tidigare rektor i Biskopsgården i Göteborg, numera Barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun.

9 juli Carina Bergfeldt, författare och journalist som sedan några år är korrespondent i Washington D.C.

13 juli Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare och författare till bland annat Sant, falskt eller mittemellan.

15 juli John Lundvik, sångare och låtskrivare som ska tala om mobbing, musik och Lill Lindfors.

16 juli Björn Runge, regissör och författare som ska tala om sitt liv och sin diagnos.

18 juli Mats Strandberg, favoritförfattare och journalist som ska prata om berättelser och deras makt.

20 juli Vera Vitali, skådespelare som bland annat varit med i fantastiska Bonusfamiljen.

21 juli Svante Thuresson, legendarisk sångare som tar oss med tillbaka till en annan tid.

22 juli Lisa Miskovsky, artist och låtskrivare som också varit med i landslaget i snowboard.

26 juli Sissela Kyle, skådespelare, regissör och förbannat rolig komiker.

28 juli Adam Pålsson, skådespelare som slog igenom i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

29 juli Eija Hetekivi Olsson, författare uppvuxen i Gårdsten, Göteborg som ska tala om klass- och kulturkrockar.

31 juli Anna Rosling Rönnlund, medgrundare till Stiftelsen Gapminder

3 augusti Måns Möller, en av Sveriges roligaste komiker som ska prata om att ta sig vatten över huvudet.

4 augusti Marie Nilsson Lind, textförfattare, musiker, artist, kompositör och syster till Josefin Nilsson.

5 augusti Ali Abbasi, regissör som bland annat gjort filmen Gräns.

15 augusti Emma Leijnse, favoritjournalist som ska prata om kvinnors utbildningsrevolution och dess följder.

 

Kan bli årets överraskning

11 juli Anne Sverdrup-Thygeson, professor i bevarandebiologi och insektsforskare som ska prata om just insekter.

17 juli Madeleine In Hwa Björk, Lyssnarnas Sommarvärd som ska prata om hur det är att vara adopterad.

19 juli Britta Marakatt-Labba, konstnär vars bilder berättar om den samiska kulturen.

24 juli Gunilla Kindstrand, journalist som tidigare var programledare för Röda rummet.

25 juli Alexander Mahmoud, fotograf som ska prata om drömmen om Sverige.

6 augusti Ingrid le Roux, läkare som bor och arbetar i Sydafrika sedan många år.

9 augusti Azita Shariati, vd för Sodexo Norden som utsetts till Årets mäktigaste affärskvinna.

11 augusti Michael Tjernström, professor i meteorologi som ska prata om vad som händer med klimatet.

12 augusti Olof Skoog, diplomat och sedan 2015 Sveriges FN-ambassadör i New York.

14 augusti Nick Bostrom, filosof som i förväg ber om ursäkt för att han ska utsätta lyssnarna för trams.

 

Lyssnar om jag har tid och möjlighet

28 juni Tony Irving, dansare, koreograf och programledare som kan vara underhållande, eller bara för mycket.

6 juli Isabelle Gulldén, handbollsspelare som är bra på att spela, men är hon bra på att prata?

10 juli Sven-David Sandström, tonsättare vars program sänds postumt.

14 juli Leif Östling, f.d. vd för bland annat Scania som ska prata utifrån frågan “Vad fan får jag för pengarna?”

23 juli Ola Serneke, vd för Serneke Group som just nu bygger Nordens högsta skyskrapa i Göteborg.

1 augusti Thomas Sandell, arkitekt och formgivare som bland annat lovar inredningstips.

7 augusti Agneta Pleijel, författare som inte tillhör mina favoriter, men kanske ändå är intressant.

8 augusti Erik Lundin, musiker och rappare som är okänd för mig, men verkar ha en intressant programidé.

10 augusti Molly Sandén, artist som känns anonym, men kanske kan beröra trots allt.

13 augusti Josette Bushell-Mingo, regissör och skådespelare som jag har noll relation till.

 

Klarar mig bra utan

23 juni Grynet Molvig, skådespelare, sångerska

24 juni Isabella Löwengrip, entreprenör, influencer och totalt ointressant.

30 juni Nicklas Lidström, f.d. ishockeyproffs

5 juli Carin Rodebjer, modeskapare, entreprenör

12 juli Joakim Lundell, artist, youtubeprofil och absolut ingen jag vill lyssna till

27 juli Maria Borelius, entreprenör, journalist, författare och mycket kortvarig fd. minister.

30 juli Björn Frantzén, kock, krögare

2 augusti Amanda Zahui, basketspelare

17 augusti Nina Stemme, operasångerska

18 augusti Jill Johnson, artist, låtskrivare

 

 

Vilka sommarprogram vill du absolut inte missa?

Nationalsången är en smärtsam text

Nationalsången är Eija Hetekivi Olssons rop på hjälp för de som inte har någon egen röst. De bortglömda. De som befinner sig på samhällets botten. De som bor på de platser i Sverige dit ljuset aldrig når. Hon konstaterar precis som Jonas Hassen Khemiri att ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Föräldern och barnet i Nationalsången tillhör de osynliga.

Det är smärtsamt att läsa Nationalsången. Nyheter om ett Sverige som aldrig varit bättre. Ett Sverige där klyftorna ökar och de snuskigt rika blir fler. Ett Sverige där det normala är att flyga utomlands flera gånger om året och en flygskatt beskrivs som mer katastrofal än sänkta löner, låga pensioner och en försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring.

Eija Hetekivi Olsson berättar om en förälders desperata kamp för att skapa ett värdigt liv för sig själv och sitt barn. En kamp som samhället motarbetar på alldeles för många sätt. Det räcker inte att jobba dygnet runt, att lappa och laga, att strunta i tandläkarbesök. Den ensamma föräldern i förorten kan aldrig nå det liv som det talas om på nyheterna. Hen är inte bara ensam, utan också osynlig. Det klassamhälle som växer fram i ett Sverige där klyftorna ständigt ökar skrämmer mig. Det Sverige där ett antal miljardärer äger allt mer är inte mitt Sverige. Jag kommer att rösta för att minska dem och hoppas att fler tänker som jag.

Ibland blir det lite fel

green

Jag läser gärna böcker som är skrivna för unga. Kanske främst för att det finns så himla mycket bra, som lär mig lika mycket om livet som böcker för vuxna gör. Stilmässigt och språkligt finns det dessutom ofta mer kreativitet bland de böcker som vi kallar ungdomsböcker.

När John Greens bok The Fault in our stars nyss utsågs till årets bästa bok 2012 av Time Magazine, så var det just bästa bok, inte bästa ungdomsbok. Inte konstigt då det verkligen är fantastisk litteratur.

Jag är glad att Time Magzine insett att litteratur som är bra kan finnas i alla genrer, även bland de böcker som ofta avfärdas som ungdomsböcker aka sämre skrivna böcker med torftigt språk och enkel handling. Böcker som klumpas ihop och inte sällan recenseras i grupp på kultursidorna, om de ens nämns där. Eller så blir de hånade, som när Jens Liljestrand mer eller mindre sågar en bok genom att kalla den “medelgod ungdomsroman” i motsats till “seriös vuxenlitteratur”. För av någon konstig anledning är det tydligen okej att se sk ungdomsböcker som sämre litteratur än vuxenböcker. Som om skillnaden mellan bra och dålig litteratur skulle handla om vilken ålder den vänder sig till.

Jag konstaterade i ett inlägg att Jens Liljestrand inte kan ha läst ungdomsböcker på mycket länge. Idag upptäckte jag att Ebba Witt- Brattström inte heller har det. Tyvärr finns hennes krönika, som publicerades i senaste Skolvärlden, inte på nätet.

Jag tror att Ebba Witt-Brattström menar väl och till viss del tänker hon rätt. Hon påpekar hur viktigt det är att alla ungdomar möter god litteratur i skolan (och hemma också antar jag) och att de lär sig att läsa skönlitterära texter. Hon faller inte heller i fällan att föreslå att dessa unga endast ska läsa gamla dammiga klassiker, utan har faktiskt några konkreta tips på god litteratur (för vuxna) som hon tycker att lärare ska introducera för eleverna. Jag ifrågasätter inte hennes val av böcker, även om de troligen inte skulle tilltala mina elever är det helt klart god litteratur. Litteratur som jag hoppas att mina elever kommer att läsa senare.

Ebba Witt-Brattström är nämligen väldigt oroad över den litteratur som hon menar att eleverna möter i skolan idag. Frågan är om hon ens skulle kalla det litteratur. Hon talar om “likhetsdiskurs”, något jag också tycker att vi ska undvika, men sedan skriver hon följande:

Är det månne denna “likhetsdiskursen” som får många lärare att använda sig av språkligt torftiga ungdomsromaner med problemteman man föreställer sig angår alla unga oavsett bakgrund: mobbing, svåra sexdebuter och dysfunktionella familjer? Eleven ska identifiera sig, är tanken. Men inte vidga sina vyer […]

 

Jag kan också komma på böcker för ungdomar som även jag skulle kalla “språkligt torftiga” och det finns också en del väldigt stereotypa böcker som jag inte skulle använda i min undervisning. Det jag reagerar på är att Ebba Witt-Brattström inte verkar kunna se förbi dessa böcker och finna böcker för unga som är minst lika litterärt utmanande som många böcker för vuxna. Det tyder på bristande kunskaper om en stor del av den litteratur som skrivs idag.

De böcker som Witt-Brattström föreslår ska läsas är Svinalängorna av Susanna Alakoski, bra bok om en dysfunktionell familj, Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, bra bok om dysfunktionell familj, om än mer harmonisk än i Alakoskis bok och slutligen Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, okej bok om dysfunktionell familj och mobbing.

Alltså kan det inte vara just dessa teman som Witt-Brattström vill att vi undviker då vi väljer böcker åt unga. Vid fortsatt läsning får vi en ledtråd till:

Visst, här finns ord man inte behöver när man messar eller twittrar. Men för en fungerande medborgare är de livsviktiga.

 

Det handlar alltså om språket. Ungdomsböcker innehåller ett för basalt ordförråd. Jag håller med när det gäller riktigt lättlästa böcker för unga. Där saknar jag verkligen böcker som handlar om annat än mobbing, dysfuntionella familjer och svåra sexdebuter. Jag klarar mig också utan alkohol, droger eller våld.  Men att tro att detta är det enda som erbjuds unga läsare tyder minst sagt på okunnighet och en inte så liten smula arrogans.

Här funderar jag kring vad ungdomslitteratur är och tipsar om några böcker för unga som alla borde läsa, oavsett ålder. Och här finns några fler.

 

 

Jag ger upp nu

Jag vet att Ingenbarnsland nominerats till Augustpriset och att den hyllats av många. Jag borde fascineras extra av att den utspelar sig i Göteborg och att jag och författaren Eija Hetekivi Olsson växte upp under ungefär samma tid. Ändå har jag kämpat mig igenom de första 150 sidorna. Nu ger jag upp.

Det är inget större fel på Ingenbarnsland egentligen, mer än att jag läst den hundratals gånger förut. Dessutom i bättre versioner. Jag tycker att det är viktigt att Miiras berättelser blir berättad, men jag fastnar inte i den. Detta trots den viktiga debatten om vem som ska få höra till.

Jag tror att jag mest har svårt för Hetekivi Olssons distanserade och konstaterande sätt att skriva. Snarare informativ än skönlitterär på många sätt och kanske är det därför jag inte riktigt blir engagerad under läsningen.

Möjligen gör jag ett nytt försök vid annat tillfälle, men idag lämnar jag tillbaka Ingenbarnsland till biblioteket.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: