Bokmässan 2020

Följ stafetten om Bokmässan

Tack till er som var med och bidrog med inlägg i dagens Bokmässestafett och till er som läst. Vi började dagen hos Bokhyllan i pepparkakshuset som skrev om att vara nybörjare på mässan och hur blyghet kan ställa till det. Även Bokdivisionen tillhör de som just påbörjat sin relation med Bokmässan och bara varit där en gång. Det här med att skapa en tillhörighet på Bokmässan skulle jag säga går gradvis.

Mitt första år som bokbloggare 2009 vågade jag inte prata med någon, men redan året efter började träffar anordnas och jag började lära känna en massa trevliga människor. Anna på och dagarna går … träffade jag till exempel då. I sitt stafettinlägg skriver Anna om alla möten under åren och jag minns med glädje flera av dem. Kanske speciellt bokcirkeln med Kim Thúy som var helt fantastisk. Hanna på Feministbiblioteket skrev just om hur hon blev en del av ett bloggkollektiv och visar med bild hur vi såg ut första gången vi träffades. Helena på Fiktiviteter påminner mig om saker jag gjort på Bokmässan, trots att jag egentligen inte vågar det, som den intervju vi gjorde tillsammans av Xiaolu Guo. Läskigt på så många plan.

Ett eget läsrum omfamnar den digitala Bokmässan och skriver om hur den kan göras riktigt bra. Hon tipsar om bra seminarier, men konstaterar att det där med bokköp är lite svårare. Jag var faktiskt på Akademibokhandeln i torsdags och där var det lite extra mässrea, men det går inte riktigt att matcha utbudet på Bokmässan som rör sig utanför den kommersiella begränsningen. Bokbesatt skriver om det bästa med Bokmässan, men försöker också se fördelar med årets digitala variant och ja, de finns. Ann-Sofie på Breakfast Bookclub skriver till exempel om det faktum att programmet är riktigt bra och att det är lätt att se precis de seminarier man vill och att lämna mitt i om det inte känns bra.

“Att gå på Bokmässan är lite som att komma hem” skriver Lexie på Tusen sidor och så är det verkligen. Hon beskriver fint hur det känns som att dela en speciell gemenskap med alla som är där. Jag saknar också myllret, människorna, böckerna, mötena, seminarier och mycket annat. Det skriver jag om i mitt inlägg som du hittar här.

Agnes bokblogg bjuder på ett fint inlägg med minnen från fyra mässor och minnen kan ju ingen ta ifrån oss. Det är både sorgligt och fint att faktiskt tänka på åren som varit. Att nästa år ska bli den bästa är det många som skrivit om både i stafetten och på sociala medier under dagen. Det ÄR tråkigt utan en Bokmässa i Göteborg och jag hoppas att vi snart kan få återgå till det mer normala. Ulrica på Västmanländskans bokblogg skriver om hur hon saknar kramarna och det gör jag också. Inte bara på Bokmässan, utan alltid.  

Här finns en lista med länkar till alla inlägg

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

Om jag ändå vore på Bokmässan nu

Digitala seminarier i all ära, men jag saknar ändå en riktig, fysisk Bokmässa. Fyra dagar då jag träffar vänner och bekanta som jag visserligen hänger med ofta i sociala medier, men oftast bara träffar live just där. Fyra dagar då jag egentligen gör av med mer energi än jag har, när jag lägger allt för mycket pengar på dyr mat och böcker jag måste ha men kanske inte behöver. Fyra dagar då jag fyller på med såväl social samvaro som spännande samtal som ger kunskaper och nya perspektiv. Jag må svära över det alldeles för hektiska mässgolvet och de långa köerna, men nu saknar jag även det.

Mitt inlägg i dagens Bokmässestafett blir en hyllning till alla fantastiska människor jag lärt känna tack vare Bokmässan och de mötesplatser som funnits där. Under flera år hade bokbloggare ett rum på mässan, där olika bloggare ordnade trevliga mingel och samtal. Det var även en plats att landa på och inte minst förvara tunga bokpåsar. Jag var med i den första omgången 2011 och det var avgörande inte bara för mitt bloggande, utan faktiskt för mitt liv. Det låter dramatiskt, men faktum är att jag hade haft ett väldigt mycket tråkigare liv utan alla de människor jag lärt känna genom bokbloggarrummet på Bokmässan. Dessutom har jag fått träffa en rad författare och de år då Kulturkollo ansvarade för rummet var jag extra slut efter de fyra intensiva dagarna, men vi skapade också fantastiska evenemang som fick läsare och författare att mötas.

Om jag var på Bokmässan nu skulle jag troligen halvspringa mellan två seminarielokaler, kanske skulle jag inte hamna på det seminarium jag tänkt eftersom jag på vägen stötte på en trevlig bekant och ändrade planerna. Om det är något jag har lärt mig är det att planerna inför en mässa sällan har speciellt mycket att göra med hur mässan blir när den väl går av stapeln. Klart är dock att det i princip alltid blir bättre än jag kunnat drömma om.

Största fördelen med en digital mässa är att jag inte kommer att vara helt slutkörd på måndag, men jag hade gärna varit trött om jag bara hade fått hänga på Bokmässan. Nästa år kära vänner, nästa år!

Tills dess får jag väl sprida ut plastglas med ljummet vin i huset och låtsas att jag är på mingel. Kanske också köra halvkasst kaffe i pappmugg och samtidigt titta på något digitalt seminarium. Kanske ta en tur till min lokala bokhandel och handla lite och be någon i personalen agera signerande författare. Alternativt får jag ta maken till hjälp och använda olästa böcker ur hyllan.

Hur återskapar ni mässkänslan hemma?

 

(Fotot är från förra årets Bokmässa när jag, Lotta, Anna och Annette var på invigningsfrukost)

Att skriva för unga vuxna

Samtalet Att skriva för unga vuxna modereras av Karin Lemon som intervjuar Nioosha Shams och Melody Farshin, två författare vars böcker jag ännu inte läst, men verkligen vill läsa.

Melody Farshin har skrivit två böcker och de skapades utifrån en längtan hon själv hade att få känna sig representerad i böcker. Att leva i ett miljonprogramsområde och inte ha råd med sommarstugor, ridlektioner eller andra saker som är så vanliga i böcker för unga.

För Nioosha Shams kom berättelsen först, men det blev också en bok som hon hade önskat få läsa när hon växte upp. Ava som är huvudperson blir inbjuden till den värld Farshin beskriver med sommarstugor som “andra” bor i och där hon får lov att befinna sig som gäst.

De läser inledningarna på sina böcker och jag måste säga att jag spontant blir sugen på att läsa. Farshin skriver om ett tvillingpar som har olika kön och verkligen lever helt olika liv, trots att de faktiskt kommer från samma familj. Båda rösterna ska vara lika viktiga, säger Farshin och Aicha skulle vara mer än “bara” en flickvän. Ali och Aicha är lika gamla och borde leva ganska lika liv, men så är det inte alls.

Nioosha Shams valde att inte skriva en bok om en lesbisk huvudperson som kommer ut och får problem med sin familj. Istället har Ava varit ute hur länge som helst och hennes föräldrar har inget problem med det. Så var det för Nioosha själv och den bilden ville hon förmedla eftersom det redan finns så många andra böcker om hemska, muslimska föräldrar.

Samtalet kom att handla om att skriva och hur det är att skriva en bok. Melody Farshin berättar om hur hon försöker planera sitt skrivande, men sällan lyckas tvinga ur sig text bara för att hon har skrivtid, utan att flera kapitel istället kan dyka upp mitt i natten. Hon valde att inte berätta för någon annan att hon skrev och vågade inte tro på att det verkligen skulle bli en bok förrän den var klar för publicering.

Hur blir man läst av ungdomar, undrar Karin Lemon och ber om tips för lärare som behöver boktips och vill jobba annorlunda med böcker. Bäst är att få tips av eleverna, menar Farshin och berättar att högläsning av hennes böcker har varit svårt för lärarna, då det är elevernas språk som används. Viktigt är också, som Farshin påpekar, att det måste finnas ett intresse från lärare att faktiskt utvecklas.

Nioosha Shams berättar om hur hon bytte skola flera gånger, men ändå stötte på samma böcker med ganska så kass representation. Tipsen från henne är att göra lite annorlunda övningar utifrån läsningen och att bjuda in författaren.

Jag har inte läst ut en bok på mer än två veckor. Knappt läst alls. Nu fick jag läslust och det är jag tacksam över.

Kvinnor, makt och politik före och efter Irans revolution 1979

Idag är det Tema Jämställdhet på Globala Torget och jag fastnade för ett samtal, eller egentligen ett föredrag, om Kvinnor, makt och politik före och efter Irans revolution 1979, en revolution som jag det senaste året har försökt att sätta mig in i ordentligt. Det riktigt spännande är hur de olika grupperna kämpade för att förändra det Iranska samhället och hur olika resultatet blev för de dem.

Intressant innehåll, inte speciellt neutralt, men det gav en röst kring hur det var före revolutionen och hur det förändrades på kort och lång sikt. Tydligt är att livet i Iran var bra för vissa innan revolutionen, men att det skulle vara demokrati under shahens tid ser jag som en efterkonstruktion. Eller så missuppfattade jag vad föreläsaren Dr. Mrs. Mehrangiz Kar menade, för visst var Iran på väg mot demokrati tills president Mossadeq avsattes med hjälp av CIA 1953.

Att sociala medier finns numera gör att situationen ser väldigt annorlunda ut i Iran jämfört med hur det var för 40 år sedan. Blir det en ny revolution, säger Mehrangiz Kar, är det där det börjar. Kvinnor har ingen direkt politisk makt just nu i det iranska samhället, men de kan få en röst genom just sociala medier. Även i Iran används hashtaggen #metoo. Trots att ingenting har förändrats rent lagligt gällande t.ex. hedersmord har rösterna på sociala medier kunnat påverka och kommer förhoppningsvis att påverka ännu mer i framtiden.

Klart är att jag har väldigt mycket svårare att koncentrera mig framför datorn, men jag påmindes i alla fall om hur intressant det iranska samhället är och hur lite jag egentligen vet.

Välkommen till en Bokmässestafett

På Bokmässans lördag brukar golvet vara knökfullt, köerna till seminarierna långa och mötena många. I år är allt annorlunda, men vi försöker ändå skapa lite bokmässekänsla tillsammans. Under dagen kan ni följa en Bokmässestafett som skickas från blogg till blogg och inläggen kommer att på något sätt handla om i alla fall den här bokälskarens favorithelg.

Så här ser schemat ut. Välkomna att hoppa runt och inspireras!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset

10.00 och dagarna går …

10.30 Ett eget läsrum

11.00 Bokdivisionen

11.30 Tusen sidor

12.00 Västmanländskans bokblogg

13.00 Feministbiblioteket

14.00 Fiktiviteter

15.00 Bokbesatt 

16.00 enligt O

17.00 Agnes Bokblogg  

18.00 Breakfast Book Club

 

Skulle du vilja hänga på och hylla Bokmässan med oss går det alldeles utmärkt att skriva ett eget inlägg i din blogg eller på sociala medier. Lämna gärna en kommentar i så fall eller använd hashtaggen #bokmässestafett2020

Nu kör vi!

 

 

Foto: Niklas Maupoix, från Bokmässan 2017

Läsning av plikt och lust

Ungdomars läsning diskuteras ofta och den senaste tiden har det främst handlar om att läsning kanske inte bara ska vara lustfyllt, utan att ungdomar måste tvingas att läsa mer eftersom det är bra för dem. Som lärare i svenska håller jag med om att läsning är kanske det viktigaste att fokusera på i skolan och jag hade gärna sett att det gjorts lässatsningar genom hela grundskolan och även på gymnasiet. Dessutom i fler ämnen än just svenska.

Visst tvingar jag mina elever att läsa och läsningen är central i min undervisning, men jag tror inte på läsning som endast ska göras hemma, utan vill att den ska ingå i ett sammanhang som utgår ifrån klassrummet och undervisningen. Vi behöver också göra läsning till norm och därför fylla världen med boktipsare.

Idag inleds Bokmässan och seminarier går att se via Bokmässan Play. Ett av dem spelades in i Stockholm och leddes av Bengt Westerberg, före detta partiledare för Liberalerna när partiet hette Folkpartiet och var socialliberalt. Westerberg var också Läsrörelsens förste ordförande. Organisationen startades år 2000 och då gjordes ett samtal med de dåvarande partiledarna. Tjugo år senare är det dags igen.

Alla partiledare utom Stefan Löfven fanns med. Han ersattes av Mikael Damberg. Synd, då Löfven var en av de få partiledare som uttryckte ett “riktigt” litteraturintresse (och inte bara ett slentrianmässigt hyllande av Astrid Lindgren) när DN 2018 gjorde en serie om partiledarnas kulturvanor. De andra var Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson. Några av partiledarna har bytts ut sedan dess och jag var nyfiken på deras läsvanor.

Varje medverkande har fått i uppdrag att tipsa om en skönlitterär bok och en fackbok som de tycker att alla ska läsa.

De skönlitterära är först ut och två av partiledarna har valt klassiker.

Ebba Busch rekommenderar Kallocain av Karin Boye och vill att vi ska läsa den eftersom den fortfarande är relevant. Relationen kring andra människor och till staten är något hon lyfter fram. Som exempel på länder som går åt fel håll ger hon Belarus, men också Polen och Ungern.

Jimmie Åkessons val är Per Anders Fogelströms stadserie, som också är en av mina favoriter. Han visar ett oväntat socialt pathos som jag hade önskat syntes mer i hans politik. Drömmen om folkhemmet är väl kanske ändå central om än inte primärt ur ett arbetarperspektiv.

Jag blev också påmind om en bok som jag tänkt läsa länge, nämligen Amor Towles En gentleman i Moskva, som är Mikael Dambergs tips. Barack Obama lyfte fram den som en av sina favoriter, berättar Westerberg och valet som Damberg gör visar på en levande läsning. Inget ont om klassiker, absolut inte, men det är trevligt med aktivt läsande politiker. Däremot läste han inte alls som barn och lyfter att det aldrig är för sent att blir en läsare. Nu läser han för att slappna av. Damberg berättar om att han har en “rysk period” just nu och läser mycket om landets historia. Towles bok ger en “populärversion” av historien menar han och rekommenderar den trots ett sämre parti i mitten.

Nyamko Sabuni har egentligen inte valt någon skönlitterär bok, utan istället den självbiografiska Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Hon fascineras över att människor kan leva så isolerat i nutid. Westover är nämligen född 1986. Även denna en av Barack Obamas favoriter.

Per Bolund tipsar, inte så oväntat, om Binas historia av Maja Lunde då han fascineras av människans relation till naturen. Vad händer med ett samhälle när naturen inte längre levererar det som vi behöver för att få mat på tallriken. Westerberg frågar om de tre perspektiven och Bolund lyfter att de tre perspektiven ger olika berättelser om naturen och hur människan använder den och i förlängningen förstör den.

Jonas Sjöstedt rekommenderar Bränn alla mina brev av Alex Schulman, som ju är en bok som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion. Skildringen av en dysfunktionell familj bli också en förklaring till hur han själv blivit som han är. Jag håller med om att det är en mycket läsvärd bok.

Annie Lööf är den enda som har valt en deckare och det är Caroline Engvalls Ärren vi bär, som handlar om verkliga rättsfall placerade i en skönlitterär bok. Jag kan hålla med Lööf om att det är ett bra sätt att sprida viktiga frågor. Jag har inte läst, men den låter onekligen spännande och visst är det viktigt att skönlitteratur lyfter relevanta ämnen som fler borde få kunskap om.

Ulf Kristersson har valt Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret. Ännu ett spännande val. Egentligen läser Kristersson främst romaner, berättar han, men den här boken med dikter av den fängslade poeten som smugglats ut, berörde honom. Det är ett människoöde som fler borde engagera sig i, säger han. Jonas Sjöstedt flikar in att han också tycker mycket om boken och lyfter det faktum att litteraturen har makt och att Minhai som förläggare straffas på grund av detta.

Övergången mellan skönlitteratur och fakta går via Dambergs andra val som är Kirke av Madeline Miller, som Westerberg påpekar egentligen inte är en fackbok. Valet beror på att Damberg inte läser facklitteratur. Kirke är världshistoriens första häxa och Damberg lyfter berättelsens annorlunda perspektiv. Dessutom är det allmänbildande att lära sig mer om de grekiska gudasagorna.

Om man läser Svälten av Magnus Västerbro inser man att livet i Sverige inte var bättre förr, påpekar Westerberg och lämnar över till Bohlund som valt den här boken. Han talar om den ödmjukhet som väcks inför det faktum att vår välfärd inte kan eller ska tas för given. Samhället såg helt annorlunda ut på 1860-talet och det kommer att förändras i framtiden.

Annie Lööf har valt en av mina favoriter, nämligen Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström. Vi har varit så dåliga på att lyfta våra feminister, säger Lööf och visst håller jag med om det. När man läser om Nordström blir det tydligt att det inte handlar om att kvinnor inte gjorde spännande och viktiga saker. Trots att hon alltid varit bokläsare och dessutom en person som varit engagerad i jämställdhet visste hon väldigt lite om henne. Det har hon ändrat på nu.

Jonas Sjöstedt lyfter en annan Augustpristagare, nämligen Ålevangeliet av Patrik Svensson och visst är det en bok som borde läsas, men jag har verkligen inte lyckats ännu. En bildningsbok kallar Westerberg den. Även Damberg har läst och tycker mycket om både delarna om ålen och om relationen mellan far och son. Westerberg lyfter också det faktum att ålen levt väldigt mycket längre på jorden än vi människor, men nu är utrotningshotad mycket på grund av klimatförändringar.

Ulf Kristersson har valt en bok som ligger i tiden, nämligen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. En bok mitt i samtidsdebatten, men den är inte “bara” ett debattinlägg. Dessutom pratades det väldigt lite om boken precis när den kom, påpekar Kristersson, utanJag håller med om att det är en bra och balanserad bok och trots att jag inte var helt övertygad precis efter läsningen har jag tänkt på den väldigt mycket efter läsningen.

Även Jimmie Åkesson är inne lite på samma tema och har valt Gangstervåld: Den nya brottsligheten av Fredrik Kärrholm. Den släpptes i början av månaden. Är det för att han tycker som Sverigedemokraterna?, undrar Westerberg, men det menar Åkesson att han inte håller med om allt, främst för att Kärrholm enligt honom är för liberal. Kanske håller de med varandra i sak, funderar Åkesson, om än inte ideologiskt. Hur många ska vi sätta i fängelse är en fråga som diskuteras.

Nyamko Sabuni har valt Yuval Noah Hararis Home Deus och detta trots att han, som Westerberg påpekar, inte är speciellt liberal. För henne är läsandet av skönlitteratur plikt, medan hon läser sakprosa av ren lust. Någon hon lyfter fram är att vi behöver fokusera på det som är bra, men också hur vårt liv kommer att förändras när utvecklingen går framåt. Maskinerna tar över, vi lever längre och kanske kan vi slippa lidande och sjukdom. Farligt kan det däremot bli om vi tappar kontrollen över utvecklingen. Bolund har också läst och påpekar hur viktigt, men också spännande det är att se på världen mer tvärvetenskapligt. Att det inte bara handlar om naturvetenskap och teknik, utan också om humanism.

Ebba Busch inledde och fick också avsluta. Det gjorde hon med Hjärnstark av Anders Hansen, som hon tycker är duktig på att skriva lätt om komplicerade saker. Hon har själv behövt äta antidepressiva mediciner för att må bättre när “själen var som ett sår” och har märkt att motion gör henne mer stresstålig.

Samtal om läsning är viktigt, men tyvärr blir det här inte så mycket av ett samtal. Vid de få tillfällen då det faktiskt blir ett samtal händer det något, men annars blir det något av en mer eller mindre bra redovisning. Jag hade också gärna lyssnat mer till Bengt Westerberg som verkar riktigt beläst. Bara det att han avslutar med en del ur en dikt av Bodil Malmsten, som skrevs till Bokmässan 1987 och vikten av att läsa för att må bra. Om tjugo år lovar Westerberg att vara tillbaka med ett nytt samtal med de då aktuella partiledarna.

Något slags mässfokus

 

Imorgon inleds årets Bokmässa och trots att jag mest av allt sörjer den fysiska mässan kommer jag att ha fokus på den de närmaste fyra dagarna. Det blir dels några repriser av gamla inlägg som tidigare funnits på Kulturkollo, men förhoppningsvis också några aktuella inlägg från årets mässa.

På lördag blir det också Bokmässestafett då i kommer att kunna besöka olika skribenter som hyllar Bokmässan. Vill du vara med finns det fortfarande möjlighet att delta. Gör det, det blir kul!

Något slags mässfokus i helgen alltså. Trots allt.

Om jag är bitter? Skojar du. Det här är värre än att julen ställs in och endast firas digitalt. Värre än zoom-skinka.

 

Häng med på bokmässestafett

 

 

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till info@enligto.se senast 25 september kl 1800, så får du en publiceringstid av mig. När det väl är dags att publicera kan du tagga ditt bidrag med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 

Hela listan med deltagare hittar du dessutom här och hos Fiktiviteter, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon.

Välkommen med din anmälan!

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: