Caroline Criado Perez

O läser Osynliga kvinnor: Del 1 Vardagslivet

Ni har säkert hört uttrycket “feministisk snöröjning” och kanske fnissat lite åt det. Vad har feminism och snöröjning med varandra att göra? Jag ska erkänna att jag inte över huvud taget satt mig in i begreppet, men efter att ha läst första kapitlet i den del av Caroline Criado Perezs Osynliga kvinnor som berör vardagslivet vet jag mer och har insett att ojämlikhet går att hitta på de mest otippade områden.

Snöröjning sker utifrån en plan, vilket är ganska självklart. Ofta går den ut på att börja med de stora vägarna och sedan de mindre. Sist röjs gång- och cykelbanor samt trottoarer. Logiskt kan tyckas. Det som började som ett skämt när Karlskoga fick i uppdrag att undersöka all sin verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och någon skojade om feministisk snöröjning, men slutade med en helt ny plan för hur snön skulle forslas bort. De kom fram till det som Criado Perez också lyfter som ett universellt problem, att kvinnor och män reser på olika sätt och att männens resande ofta prioriteras. Män reser ofta direkt till jobbet och sedan direkt hem igen. De använder då motorvägar och det är också motorvägar som prioriteras i snöröjning. Logiskt kan tyckas, då många reser där, men samtidigt är det fullt möjligt att köra på motorvägar även då snön ligger. Du får köra långsammare, men det går att ta sig fram. Kvinnors resmönster är ofta mer komplicerade. De lämnar oftare barnen på förskola eller skola och tar sig inte sällan fram till fots eller med kollektivtrafik. Kvinnor handlar också oftare på vägen hem från jobbet och är inte sällan de som hjälper en äldre släkting att handla eller ta sig till läkaren.

När resvanorna i Karlskoga undersöktes utifrån kön visade det sig att den genusneutrala snöröjningen inte alls var speciellt genusneutral. Istället prioriterade den mäns vägar framför kvinnors. Tjänstemännen (som säkerligen inte bara var män) i Karlskoga gjorde om planen för snöröjning och prioriterade gångtrafikanter och kollektivtrafik. Vad de fick på köpet var färre olyckor och därmed sparade de pengar inom sjukvården. Det är inte trafikolyckor på motorvägar som är vanligast, utan fallolyckor på gångbanor orsakade av snö.

Det här är något jag aldrig reflekterat över, utan jag har helt enkelt tänkt att det säkert är smartast att prioritera motorvägar eftersom köerna brukar bli massiva just där. Så mycket vi gör utan att ens reflektera över ojämlikheten i det. Som Criado Perez konstaterar handlar det med största sannolik inte om medveten diskriminering, utan om att tjänstemän ofta är just män och de utgår ifrån sina erfarenheter och i detta fall sina resmönster när de gör planer. Att det är rätt sätt blir sedan en sanning och den ses som objektiv. När någon påpekar ojämlikheten i det blir det däremot en debatt.

Karlskoga är självklart inte det enda exempel som Criado Perez tar upp. Ojämlikheten finns över hela världen och innefattar inte bara just snö. Män och kvinnor reser på olika sätt. Kvinnor behöver ta fler omvägar och har inte sällan barn och barnvagnar med sig under resan. Män reser själva och tar sig från punkt A till punkt B och tillbaka igen.

Det ironiska i sammanhanget är att kvinnor både använder kollektivtrafik mer och samtidigt är mer rädda och mer utsatta än män.  Detta gäller både på själva fordonet och i väntan på det. Criado Perez lyfter en rad brott som kan kopplas till kollektivtrafiken, men också “vanliga” sexuella trakasserier som sällan är idé att anmäla. Svaret blir då att kvinnor är känsliga och att en hand som hamnar fel, eller en sexuellt laddad kommentar är något man får tåla. Eller inte man då, utan kvinna. Åtgärder som hade kunnat hjälpa är övervakade transporter, men också hållplatser, samt möjligheten att få gå av mellan stopp för att slippa gå långt i mörkret ensam.

Utsattheten finns också på andra offentliga platser som gym och parker. Ett annat område med vardaglig ojämlikhet som Criado Perez tar upp är offentliga toaletter och hur vi inte sällan accepterar att köerna till damtoaletter slingrar sig långa, medan männen ofta kan gå rakt in. Även här handlar det om att kvinnor ofta är de som tar med barn på toaletter, men också om att pissoarer gör att fler kan göra sina behov på mindre yta. Det här är inget stort problem i Sverige, men det är irriterande. I andra länder kan dock bristen på offentliga toaletter för kvinnor göra att de tvingas hålla sig hela dagar eller i extremfallen inte kan jobba på alla platser. Många kvinnor riskerar också att utsättas för sexuellt våld på väg till offentliga toaletter eller när de tvingas uträtta sina behov utomhus. Det är intressant hur Criado Perez kan peka på till synes små saker, som i ett jämställdhetsperspektiv faktiskt är rätt stora. I jämförelse med kvinnor i många länder är långa toalettköer på krogen utan tvekan ett i-landsproblem, men de ojämlika strukturerna finns överallt.

Jag läser vidare och återkommer!

O läser Osynliga kvinnor: Inledning

Det här är del två i en inläggsserie om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez. Första delen hittar du här.


Inledningen i Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez har fått titeln “Mannen som norm” och det är verkligen kärnan i det ännu så ojämlika samhälle vi lever i, även här i Sverige. Det är, som Criado Perez skriver, en gammal vana som kan spåras till antikens Grekland (och säkert ännu längre) då Aristoteles skrev om “kvinnlig avkomma” som en avvikelse om än “en naturlig nödvändighet”. Criado Perez fortsätter också diskussionen kring jägare och samlare och hänvisar till ett symposium 1966 på University of Chicago, där jaktens betydelse för människans evolution och utveckling diskuterades av ett sjuttiotal socialantropologer. Att vi skiljer oss från aporna handlar helt om jägarna, underförstått männen. Om den mänskliga evolutionen drivs av män, är kvinnor ens mänskliga då, frågar sig Criado Perez. Knappt tio år senare 1975 publicerade antropologen Sally Slocum essän “Woman the gatherer” som istället fokuserar på det samhälle kvinnorna skapade när männen ägnade sig åt jakt. Detta måste också ha betydelse för människans evolution, menar Slocum och ifrågasätter det sunda i att fokusera på aggression och våld.

Vad gör det egentligen med oss människor när jakt lyfts som något som är viktigare än hemmalivet? Vår historia utgår inte sällan från krig och visst är det så att detta ses som grunden till utveckling. Vad gör det med synen på mannen (förlåt, människan) om våld är grunden till utveckling? Criado Perez lyfter det faktum att nio av tio mord begås av män och är det något som oroar mig så är det den osunda mansbilden som förstör så mycket. Vill vi verkligen lyfta den mer än nödvändigt? Nu verkar det inte bara varit män som krigat, men istället för att lyfta kvinnor i krig så har dessa osynliggjorts genom historien. Vi verkar helt enkelt föredra en rent manlig bild av den som krigar.

Att inte se skillnader mellan män och kvinnor och istället utgå ifrån en manlig norm leder till att kvinnor har svårare att t.ex. få vissa jobb, menar Criado Perez och det är ingenting hon hittat på, utan det finns en rad hänvisningar till undersökningar som stödjer detta. Så länge mannen ses som norm och det är män som finns på de högre positionerna i samhället är risken stor för särbehandling av manliga sökande till positioner där män är vanligast. Vi har lärt oss att män naturligt kan ta plats i maktens korridorer, medan en kvinna betraktas som avvikande. Då blir det också så att ett fåtal kvinnor kan ses som tillräckligt. På samma sätt har jag tidigare sett undersökningar som visar att när taltiden är fördelad i en grupp med jämn könsfördelning, så att män talar 2/3 av tiden uppfattas det ändå som att kvinnor tar mer plats. Det finns helt enkelt mer plats tillgänglig för män än för kvinnor.

Språket i sig bidrar i vissa fall till en obalans menar Criado Perez och lyfter då speciellt språk med tydligt genus, som franska och spanska, men också att manliga ord, som “lads” eller “guys” uppfattas som mer könsneutrala än kvinnliga motsvarigheter. Hon lyfter också hur mycket kritik förändring av språk medför, t.ex. när den första kvinnliga chefen för Londons räddningstjänst 2017 föreslog att fireman skulle ersättas med det könsneutrala firefighter. Jag tänker också på hur diskussionen går här när man inte längre ses som könsneutralt, vilket många ändå hävdar eller hur galna vissa blir när hen används när vi inte vet könet. Generisk maskulinitet, när t.ex. en blandad grupp adresseras som män eller maskulina former används i platsannonser, är något Criado Perez lyfter som mycket problematiskt. Det är också problematiskt att till synes genusneutrala ord som forskare ofta ses som manliga.

Mannen som norm syns överallt i samhället. Criado Perez lyfter hur män får mer tid på vita duken och dessutom kan spela fler roller, hur vi omges av statyer av män (i Göteborg finns det t.ex. fler statyer av Evert Taube än det finns statyer av namngivna kvinnor) och hur historiska kvinnor lyser med sin frånvaro i läroböckerna. Hon tar också upp det klassiska exemplet att kvinnor förväntas kunna identifiera sig med manliga karaktärer, medan en man inte kan förväntas identifiera sig med en kvinnlig karaktär. Män läser också primärt böcker skrivna av män, medan kvinnor läser böcker av män och kvinnor. Resultatet blir att manliga erfarenheter ses som allmängiltiga, medan kvinnliga är avvikande. Vem minns inte motiveringen när Doris Lessing fick Nobelpriset och det faktum att hon skriver om kvinnor lyftes fram. När skulle samma sak ske om en manlig författare vann?

Det finns så mycket i den här inledande texten som gör mig upprörd och förbannad. Mest stör jag mig kanske på hur självklart det är för många att män representerar mänskligheten, medan kvinnor osynliggörs. Som att fotbollslandslaget självklart är herrarnas landslag, eller att Andy Murrey sågs som den förste att vinna två olympiska guldmedaljer i tennis, när det hänt flera gånger innan då kvinnor gjort samma sak. Nu fann Murrey sig och lyfte Venus och Serena Williams, men att journalisten inte hade koll är symptomatiskt. Criado Perez lyfter också hur upprörda känslor som väcks då en superhjälte är kvinna eller Doktor Who inte inkarneras som man utan som kvinna. Det ses som löjlig, politisk korrekthet att vilja jämna ut representationen både när det gäller kön och ursprung, när det borde vara en självklarhet att vita män inte kan stå i centrum hela tiden.

Värst är kanske ändå osynliggörandet av de kvinnor som gjort något stort. Hur verk som skapats av kvinnor tillskrivits män, men att vi trots att detta kommer fram, inte förändrar historieskrivningen. Hur de urvalskriterier som används när historiskt viktiga personer ska väljas ut inte alls är neutrala, utan bygger på en partiskhet till mäns fördel. Vi är så vana vid att män ska stå i centrum att det är naturligt att berättelsen om såväl vår historia som vår samtid tillåts domineras av män. Faktiskt undrar jag ibland om det finns ett intresse av att korrigera historien eller att se på världen ur ett annat perspektiv än det manliga. Vår kanon fokuserar till exempel nästan helt på verk av män, även om det framkommit att kvinnor varit mer kända i sin samtid, men sedan glömts bort. På Göteborgs Universitet ledde Yvonne Leffler en forskargrupp som i en studie visade att författare som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var mer internationellt kända under 1800-talet än sina manliga kollegor Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg, men ändå är det de senare som lyfts på litteraturkurser och som tar plats i vår kanon.

Det finns massor mer att skriva om inledningen till Osynliga kvinnor, men jag sätter punkt här, läser vidare och återkommer med fler inlägg.

 

Foto: Rachel Louise Brown

 

När ska kvinnor räknas?

En provocerande rubrik kanske, men nödvändig en dag som denna och alla andra dagar. På individnivå och även i viss mån på samhällsnivå finns helt klart kvinnor som räknas, men riktig jämställdhet är långt borta även i ett av världens mest jämställda länder.

Att mannen är norm och kvinnan det andra könet konstaterade Simone de Beauvoir redan 1949 och då var det knappast en nyhet. Visst fick kvinnor rösträtt i början av det förra seklet och rättigheterna blev fler under hela 1900-talet, men ett jämställt samhälle har vi inte nått. Yvonne Hirdman beskriver i sin text om genussystemet från 1988 om hur män och kvinnor rör sig i olika domäner och att den dikotomin också innebär att det män gör värderas högre än det kvinnor gör.

Vad är det då som får mig att demonstrera en dag som denna? Det faktum att det varje dag blir tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet och att deras arbetsinsatser inte värderas lika högt. Inte minst nu under coronapandemin då anställda inom äldrevården, oftast kvinnor, hankar sig fram som timanställda och därmed inte har det sociala skyddsnät som borde vara en självklarhet. Jag ser hur yrken som innehas primärt av kvinnor har en låg status än yrken som är manligt kodade med samma utbildningslängd. Jämför en undersköterska med en målare som båda har en gymnasieutbilning i botten så blir det tydligt att en undersköterska värderas lägre än en målare. Förvisso oavsett kön, vilket kan få många att tycka att det visst är jämställt, men värderingen av yrken är det inte. Inget ont om målare, de behövs självklart också, men vi hade troligtvis räddad många liv om just arbetssituationen för undersköterskor hade sett annorlunda ut.

I dagens DN finns en artikel som handlar om att Sverige inte längre är det mest jämställda landet och att ojämlikheten ökar. Det konstateras också att Sverige har “en av de mest könskodade arbetsmarknaderna i Europa”.  Andelen kvinnor på VD-positioner når inte över 10% och när siffrorna är så ojämna har det självklart med kön och inte med kompetens att göra. De som påstår något annat är mycket troligt inkvoterade män, för visst måste de ses som inkvoterade när de får så mycket mer än hälften av platserna. Ingen hade dock använt det ordet, då inkvotering har blivit ett ord som används för att sänka kvinnor som tagit sig till toppen. Så många som åtta av tio bolag är ojämställda och vart femte bolag saknar helt kvinnor i ledningsgruppen.

Vidare konstateras ännu en gång att privatliv och yrkesliv hör ihop. Kvinnor tar ut 70% av föräldradagarna och enligt försäkringskassan är fördelningen inte mycket när det gäller ersättning för vab där kvinnor tar ut 62%. Just vab tänker jag ställer till det ännu mer för kvinnors yrkesliv, då det handlar om minst tolv års omsorg och en lika lång period då en arbetsgivare kan uppfatta att de har en anställd som inte riktigt kan prioritera sitt arbete. Så tjänar också kvinnor mycket mindre under ett yrkesliv än män gör. I mars i år presenterade Saco en undersökning som visade att det skiljer i genomsnitt 3,7 miljoner i livslön mellan kvinnliga och manliga akademiker. Värst är det med ekonomer där det skiljer 4 miljoner. Vad är det om inte diskriminering?

Under dagen kommer jag att publicera flera inlägg om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez som har underrubriken “hur brist på data bygger en värld för män” och där finns så många exempel på att kvinnor inte räknas att jag blir mörkrädd. Det handlar inte bara om saker som sker i länder långt borta, utan just precis här och inte för länge sedan, utan just precis nu.


Det här inlägget är en del av den demonstration på Internationella kvinnodagen som anordnas av Feministbiblioteket under taggen #8marscoronademo

Fler inlägg hittar du hos Feministbiblioteket, Bokdivisionen och Agnes bokblogg

Just nu i mars 2021

Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.

Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert,  men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöld av Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.

Just nu tittar jag på Vad som än händer på Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.

Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.

Just nu längtar jag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.

Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.

O läser Osynliga kvinnor: Förord

Det var ett tag sedan nu, men ibland är en bok viktig nog att få en inläggsserie istället för ett enda inlägg. Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez är en sådan. Redan förordet gör mig så upprörd att jag har svårt att lyssna vidare. Inte för att det Criado Perez skriver om på något sätt är nytt, men för att hon gör det så extremt tydligt.

Undertiteln till boken lyder “Hur brist på data bygger en värld för män” och boken är tillägnad “Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt vara jävligt besvärliga”. Sällan har min längtan att vara jävligt besvärlig väcks så mycket som nu. Märk väl att det inte sällan räcker att påpeka att mannen inte nödvändigtvis behöver representera mänskligheten, för att ses som jävligt besvärlig.

Förordet handlar om bristen på data och hur mer än halva mänskligheten raderas, inte bara från historien utan också ofta inom den kulturella världen. Criado Perez driver tesen om att bristen på genusuppdelad data gör att endast männen får synas, medan tystnaden kring kvinnorna inte sällan är total. Hon tar till exempel upp hur mannen som jägare är en väldigt mycket viktigare historisk karaktär än kvinnan som samlare. Att vi numera vet att inte bara män var jägare och att alla kvarlevor av människor med vapen som hittas inte är män, förändrar inte historien.

Vardagliga saker som att höjden på t.ex. förvaring eller temperatur en i ett rum utgår ifrån männens fysik är dock inte lika hemskt, som att bilars säkerhetsanordningar utgår ifrån mannens kropp och att symptom på hjärtinfarkter hos kvinnor avfärdas då de inte är desamma som hos män. När AI används för att ställa medicinska diagnoser är det mäns data som används, vilket kan leda till att sjukdomstillstånd hos kvinnor missas. Det är självklart inte alla situationer där tystnaden kring kvinnor inte innebär livsfara, men Criado Perez visar tydligt hur massiv denna tystnad är. När jag börjar tänka på det blir jag så förbannad att jag saknar ord. HUR kan det fortfarande vara så här?

Simone de Beauvoir skriver redan i Det andra könet (1949) om hur kvinnor ses som undantag från den manliga normen och fortfarande är det tydligt att män står i centrum. I alla fall vita män från väst. När andra grupper lyfts fram kommer direkt kritik om identitetspolitik och fixering vid kön och ras, medan fokus på män ses som något naturligt som dessutom representerar hela mänskligheten. Att den synen har exakt lika mycket med identitet att göra vill ingen kännas vid. Tydligt är också (inte minst när det handlar om amerikanska presidentkandidater) att det är lättare att acceptera en man, oavsett ursprung, än en kvinna som försöker ta sig in i en manlig domän.

Frågor som handlar primärt om kvinnor glöms ofta bort, eller diskuteras utifrån ett manligt perspektiv, menar Criado Perez och lyfter till exempel frågor om kvinnokroppen, oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är bara att tänka på den nutida debatten för att inse att det här är frågor som antingen styrs av män eller inte får någon plats alls. Försök att diskutera mäns våld mot kvinnor utan att få ett “inte alla män” eller “men kvinnors våld mot män då?” som kommentar.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: