Ebba Witt-Brattström

Olikhetsutmaningen: vänner och fiender

“Håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare” är ett citat som tillskrivs den kinesiska generalen Sun-tzu. Veckans olikhetsutmaning handlar om ordparet vänner och fiender.

Kommer ni förresten ihåg såpan Vänner och fiender som sändes på tv3 och senare Kanal 5 i slutet av 90-talet? Mitt minne är väldigt svagt ska erkännas, men jag vet att jag egentligen tyckte att den var rätt kass, men att tv-utbudet inte var direkt omfattande. Lite intressant att Rakel Mohlin var med. Det hade jag förträngt och kanske hon också.

Jag har inte läst Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström och kommer med största sannolikhet inte göra det heller. Jag har lite svårt för hur hon och före detta maken hanterat skilsmässan. Var gärna fiender, men håll media utanför. När Witt-Brattström har fått uttala sig om Svenska Akademien och den sorg hon kände när hennes man blev invald, visar att besvikelsen och bitterheten över hur det blev nästan är överväldigande.

En fin bok om vänskap är The House of new beginnings av Lucy Diamond, som snart kommer på svenska med titeln En sommar i Brighton. Charmig och inte allt för sockersöt berättelse om hur några grannar blir vänner.

Gamla vänner som inte blivit fiender, men helt klart tagit olika vägar i livet handlar Rött regn av Dennis Lehane om. Den blev sedan film med Sean Penn, Tim Robbins och Kevin Bacon i huvudrollerna. Filmens titel var Mystic River, som också är den amerikanska originaltiteln på boken. Faktiskt tycker jag att filmen är bättre än boken, vilket i princip aldrig händer.

Vilka kulturella verk som handlar om vänner och fiender vill du lyfta fram?

 

 

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt “Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än “det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att “Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: “Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är “fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till “hittepå” och något “trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

Författare som står i vägen

På Bokmässan lyssnade jag och Annaett seminarium med Milena Busquets och Guadalupe Nettel modererat av Sonja Schwarzenberger. Ett mycket bra och intressant samtal om att skriva självbiografiskt i romanform, men när de tre kvinnorna började diskutera kvinnliga och manliga författare och varför de senare får så mycket mer uppmärksamhet sa Milena Busquets att det säkert berodde på att de var bättre. Helt allvarligt. Nettel försökte få henne att medge att det var ett skämt, men Busques fortsatte att hävda sin åsikt. En åsikt hon självklart får ha. Sonja Schwarzenberger blev så provocerad att hon brast ut i ett rungande “fuck you” och uttalandet påverkade helt klart mitt sätt att se på författaren.

När jag tipsade om Milena Busquets bok Allt detta går överKulturkollo påpekade Anna att huvudpersonen var så irriterande att hon knappt kunde läsa boken. Jag tyckte också att Blanca var rätt irriterande, men jag charmades ändå av henne. Sedan lyssnade jag på Milena Busquets och blev ganska så irriterad på henne, men det spillde inte av sig på Blanca, som jag redan tagit till mitt hjärta. Om jag skulle ha läst boken efter författarsamtalet skulle jag säkert tänkt att Blanca var Milena och kanske inte tyckt att hon var det minsta charmig.

På Stockholm Literature var det istället Ebba Witt-Brattström som visade sig vara en riktigt snobbig besserwisser i sin intervju med Dong Thu Huong. Hennes före detta make, som jag alltid irriterat ihjäl mig på av samma anledning, fick mig dock att ändra uppfattning lite under Bokmässan 2014.

Ibland står författaren i vägen för sina böcker. Andra fall jag kan komma på är Carl-Johan Vallgren, som är en bra författare i många fall, men hans syn på världen klarar jag inte alltid av. Inte blev det bättre av att jag läste Myggor och tigrar, som berättar en syn på en större historia självklart, men som berörde mig illa.

Jag hade börjat mjukna något när det gäller Karl Ove Knausgård, men så kom hans jäkla cykloptext och jag återgick till att våga vägra Min kamp. Viveca Sten blev jag inte direkt mer sugen på efter På spåret, även om jag faktiskt inte irriterade mig på David Lagercrantz, som hela mitt twitterflöde verkade göra.

Ibland undviker jag att läsa böcker som riskerar att förstöra min syn på mina favoritförfattare. Lite fegt kan tyckas. Det är därför jag inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, för att slippa läsa hemska saker om Per Wästberg.

Oftast är det dock tvärtom. Författare som gör ett sympatiskt intryck, som till exempel Kjell Westö, gör att böckerna med större sannolikhet blir lästa. Lisa Bjärbo är så himla trevlig att jag absolut måste läsa hennes böcker (som också är riktigt bra) och detsamma gäller många andra författare.

Vilka författare står i vägen för din läsning och vilka gör att du vill läsa mer?

Möt Dong Thu Huong


Duong Thu Huong kommer från Vietnamn och skriver om det land hon vuxit upp i, ett land där hennes böcker inte får publiceras och där hon suttits fängslad för att hon varit kritisk mot regimen. Sedan 2006 bor hon i Paris. Hon intervjuas av Ebba Witt-Brattström, vanligtvis en av mina favoriter. Tyvärr visar det sig att hon inte är bra på att intervjua. Hon tar alldels för mycket plats själv och ställer egentligen inga frågor, utan håller fast vid sina egna, personliga tolkningar.

Kristoffer Leandoer introducerar genom att presentera landet Vietnam, som besegrat fransmännen, amerikanerna, men kanske inte sig själva. De vann krig och förlorade samtidigt freden. Han berättar hur han när han bodde i Viernamn lärde känna och förstå landet genom Dong Thu Huongs böcker. Böcker som var svåra att få tag på och endast kunde köpas fotokopierade. Han berättar också om hur några 14-åriga flickor som skrev av hennes böcker för hand och sedan spred dem till sina klasskamrater.

Duong Thu Huong kallas av Ebba Witt-Brattström den största vietnamesiska författaren. Hon började som sångerska och var vid fronten under 7-år. Hon berättar i sina böcker om kvinnor som vågar stå upp för sig själv och andra. I boken De blindas paradis kritiserade hon jordbruksreformerna och blev då utesluten ur partiet. De romaner som sedan skrivs blir censurerade och 2006 går hon i exil.

Witt-Brattröm frågar om hur Dong Thu Huong definierar sig som dissident i sina romaner? Hon säger att det är en lurig fråga, som är svår att svara på. Hon började som filmregissör och litteraturen kom senare. Hon menar att kampen är målet med tillvaron, inte litteraturen i sig, så är det fortfarande och romanerna blir en flykt från kampen och sin rebelliska själ.

Witt-Brattström överraskas av svaret och talar om hur gedigna de romaner Dong Thu Huong skriver är. Karaktärerna gestaltas genom deras förändring och olika perspektiv på dem. Hon berömmer de inre monologerna. Tyvärr lockas Witt-Brattström att föreläsa snarare än att intervjua, men känner ett behov av att berätta om hur imponerad hon är över de romaner som “skrivits i andra hand”. Hon blir nästan provocerad och vill att tolken igen ställer frågan och dessutom frågar om Dong Thu Huong inte bara underskattar sig själv.

Slutligen kommer en fråga om de allegoriska inslagen i romanerna som besvaras med ett professionellt, men ändå vasst konstaterande att tolkningen är intellektuell och intressant, kanske också smickrande, men kampen är viktigare och hon skriver snarare för att skona sig själv. Kampen har pågått i mer än 30 år och den har ständigt varit i fokus. Reformen döljer sanningen för folket och de förråder folket. Därför föraktar Duong Thu Huong dem. Freden har bara inneburit fördelar för några få.

Ebba Witt-Brattström talar nu om kvinnorna i böckerna, som kan ses som naiva, men också är  kompromisslösa. Återigen tolkar hon åt Dong Thu Huong och förklarar nästan för henne hur hennes romaner ska tolkas och jag kan inte hjälpa att tycka att det är riktigt respektlöst. Hon frågar därefter om det är tänkt på det sätt som hon menar att det är, som om hennes personliga tolkning, dessutom gjord med ett västerländskt perspektiv. Om jag vore Dong Thu Huong hade jag lämnat scenen. Nu är författaren mer respektfull och mogen än jag och svarar imponerande diplomatiskt. Inte vet väl jag, för jag är inte litteraturkritiker är vasst och befogat.

Jag skriver med min själ och skriver om mitt liv och andra asiatiska kvinnors liv, vi arbetar hårt och är visserligen beroende av männen, men vi är de som håller i pengarna, säger Dong Thu Huong. Hade ni bott i Vietnam så länge som Kristoffer Leandoer hade ni vetat att vietnamesiska kvinnor jobbar tre gånger så hårt som vietnamesiska män, tillägger hon. Witt-Brattströms antydan att de skulle vara naiva faller inte i god jord, vilket jag definitivt förstår. Jag undrar hur samtalet hade blivit om Leandoer istället hade hållt i det. Troligen hade vi då lärt oss mycket mer om Vietnam och om Dong Thu Huongs böcker. Litteraturvetare och kritikers åsikter går utmärkt att läsa om.

Trots detta fortsätter Witt-Brattström sin egen tolkning och nu berättar hon hur vi ska tolka männen i böckerna. Helt ärligt är det här ett osedvanligt klumpigt samtal och jag tappar en hel del respekt för Ebba Witt-Brattström. Det sättet hon behandlar en författare hon säger sig beundra är ofattbart. Hon säger lite generat, efter sin långa utläggning, att hon minsann inte vågar säga något mer nästan och jag vill skrika att hon just gjort det och borde sluta,. Stackars översättare som tvingas översätta alla respektlösa ord. Jag har sällan varit så upprörd över ett till synes oskyldigt samtal mellan två kvinnor. Hur tänkte egentligen Ebba Witt-Brattström?

Dong Thu Huong talar om att män i Vietnam är som stenstoder och att kalla någon svärmorsdröm är också att inte förstå hur ovanligt det är med en sådan man. Att kvinnor tvingas gifta sig med män som krigat har bidragit till att det vietnamesiska folket blivit infrusna. Och med det slutar samtalet. Det märkliga.

Ibland blir det lite fel

green

Jag läser gärna böcker som är skrivna för unga. Kanske främst för att det finns så himla mycket bra, som lär mig lika mycket om livet som böcker för vuxna gör. Stilmässigt och språkligt finns det dessutom ofta mer kreativitet bland de böcker som vi kallar ungdomsböcker.

När John Greens bok The Fault in our stars nyss utsågs till årets bästa bok 2012 av Time Magazine, så var det just bästa bok, inte bästa ungdomsbok. Inte konstigt då det verkligen är fantastisk litteratur.

Jag är glad att Time Magzine insett att litteratur som är bra kan finnas i alla genrer, även bland de böcker som ofta avfärdas som ungdomsböcker aka sämre skrivna böcker med torftigt språk och enkel handling. Böcker som klumpas ihop och inte sällan recenseras i grupp på kultursidorna, om de ens nämns där. Eller så blir de hånade, som när Jens Liljestrand mer eller mindre sågar en bok genom att kalla den “medelgod ungdomsroman” i motsats till “seriös vuxenlitteratur”. För av någon konstig anledning är det tydligen okej att se sk ungdomsböcker som sämre litteratur än vuxenböcker. Som om skillnaden mellan bra och dålig litteratur skulle handla om vilken ålder den vänder sig till.

Jag konstaterade i ett inlägg att Jens Liljestrand inte kan ha läst ungdomsböcker på mycket länge. Idag upptäckte jag att Ebba Witt- Brattström inte heller har det. Tyvärr finns hennes krönika, som publicerades i senaste Skolvärlden, inte på nätet.

Jag tror att Ebba Witt-Brattström menar väl och till viss del tänker hon rätt. Hon påpekar hur viktigt det är att alla ungdomar möter god litteratur i skolan (och hemma också antar jag) och att de lär sig att läsa skönlitterära texter. Hon faller inte heller i fällan att föreslå att dessa unga endast ska läsa gamla dammiga klassiker, utan har faktiskt några konkreta tips på god litteratur (för vuxna) som hon tycker att lärare ska introducera för eleverna. Jag ifrågasätter inte hennes val av böcker, även om de troligen inte skulle tilltala mina elever är det helt klart god litteratur. Litteratur som jag hoppas att mina elever kommer att läsa senare.

Ebba Witt-Brattström är nämligen väldigt oroad över den litteratur som hon menar att eleverna möter i skolan idag. Frågan är om hon ens skulle kalla det litteratur. Hon talar om “likhetsdiskurs”, något jag också tycker att vi ska undvika, men sedan skriver hon följande:

Är det månne denna “likhetsdiskursen” som får många lärare att använda sig av språkligt torftiga ungdomsromaner med problemteman man föreställer sig angår alla unga oavsett bakgrund: mobbing, svåra sexdebuter och dysfunktionella familjer? Eleven ska identifiera sig, är tanken. Men inte vidga sina vyer […]

 

Jag kan också komma på böcker för ungdomar som även jag skulle kalla “språkligt torftiga” och det finns också en del väldigt stereotypa böcker som jag inte skulle använda i min undervisning. Det jag reagerar på är att Ebba Witt-Brattström inte verkar kunna se förbi dessa böcker och finna böcker för unga som är minst lika litterärt utmanande som många böcker för vuxna. Det tyder på bristande kunskaper om en stor del av den litteratur som skrivs idag.

De böcker som Witt-Brattström föreslår ska läsas är Svinalängorna av Susanna Alakoski, bra bok om en dysfunktionell familj, Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, bra bok om dysfunktionell familj, om än mer harmonisk än i Alakoskis bok och slutligen Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, okej bok om dysfunktionell familj och mobbing.

Alltså kan det inte vara just dessa teman som Witt-Brattström vill att vi undviker då vi väljer böcker åt unga. Vid fortsatt läsning får vi en ledtråd till:

Visst, här finns ord man inte behöver när man messar eller twittrar. Men för en fungerande medborgare är de livsviktiga.

 

Det handlar alltså om språket. Ungdomsböcker innehåller ett för basalt ordförråd. Jag håller med när det gäller riktigt lättlästa böcker för unga. Där saknar jag verkligen böcker som handlar om annat än mobbing, dysfuntionella familjer och svåra sexdebuter. Jag klarar mig också utan alkohol, droger eller våld.  Men att tro att detta är det enda som erbjuds unga läsare tyder minst sagt på okunnighet och en inte så liten smula arrogans.

Här funderar jag kring vad ungdomslitteratur är och tipsar om några böcker för unga som alla borde läsa, oavsett ålder. Och här finns några fler.

 

 

Inte så planlöst surfande

Såg på twitter att Jonas Gardell kommer med en nya roman i juli. Var självklart tvungen att klicka mig in till Norstedts för att titta närmare på den. Torka aldrig tårar utan handskar: 1 Kärleken heter den och handlar om kärlek i Stockholm på 80-talet. Hittar inget recensionsdatum, men enligt Bokus-länken släpps den i juli. Behöver jag säga att jag vill läsa? (uppdaterat sedan jag fått recensionsdatum är 27/8!)

Medan jag letade recensionsdatum insåg jag att Dorothy Koomson snart kommer med en ny bok. Jag gillar henne. Lagom lättsmält, men ändå välskrivet. Kvinnan han älskade heter nya boken och den handlar om Libby som träffar en man vars fru dött i en olycka. Det hade varit hemskt nig, men nu misstänks han för att ha mördat henne.

Jag klickade mig vidare till avdelningen Ständigt aktuella böcker och fastnade då för Ebba Witt-Brattströms litteraturanalyser som samlats i boken Ur könets mörker Etc. En typisk sommarbok låter det som. I solstolen orkar jag läsa sådant som kräver en vaken och utvilad hjärna. Jag blev också sugen på att läsa något av Stewe Claesson, kanske novellsamlingen Tröst.

Jag slås sedan av att jag borde undersöka vilka titlar som getts ut i Brombergs Nobelpristagarserie.

Väl hos Brombergs påminns jag av att jag har Pelle Sandstraks Mr Tourette och jag stående i hyllan. Den vill jag läsa. När ska det bli av?

Jag ser en annons för e-böcker och är självklart att klicka mig vidare för att se vilka böcker det handlar om.  Jag läser lite extra om Tillrättalägganden av Jonathan Franzen och lägger på minnet att jag ska försöka hinna läsa den i sommar. Också.

Just det, nobelpristagare vad det. Jag söker och finner Nobelklassiker. Tänker att jag borde läsa något mer av William Faulkner. Jag gillade As I lay dying, men kommer knappt ihåg den. Absalom, Absalom! kanske?!

Många gubbar och så Jenny som jag ännu inte läst. Jag köpte den på Bokmässan. Ännu en bok som skulle läsas bums.

Just det förresten. Vilket förlag är det nu som ger ut Maria Ernestam? Borde inte hennes nya bok komma snart? Forum? Jag testar. Klickar mig in till Höstens nyheter och BINGO! I oktober kommer Marionetterna.

Vidare bland höstnyheterna hittade jag Josefin Sundströms nya bok Boel och Oscar som jag definitivt vill läsa. Lite fundersam blir jag när ännu en bok om Malin Fors dyker upp. Har inte läst Den femte årstiden heller och i september kommer Vattenänglar. Jag är lite skeptisk om jag ska vara ärlig.

En annan serie som jag däremot skulle vilja läsa är den av Roslund & Hellström som jag påmindes om i förra veckans Babel och genom ett recensionsexemplar av senaste boken. Den verkar grymt bra, men det finns ett litet, litet problem. Jag måste läsa bokserier i ordning och har bara läst deras första bok Odjuret, vilket gör att jag har en del att göra innan jag nårTvå soldater.

Det räcker kanske nu. Jag kan snurra många varv till, men just nu ska jag försöka läsa lite istället. Boklistan växer för varje surfrunda och någon gång måste den betas av också.

Lite nyfiken är jag på om fler förlag släppt höstkataloger, men det får jag kolla en annan dag.

%d bloggare gillar detta: