Author Archives: enligt O

Man Booker International Prize har en ny, kort lista

Juryn för Man Booker Internationall Prize presenterade i torsdags årets korta lista. En lista som innehåller böcker från våra grannländer Norge och Danmark. Jag har läst en bok på listan och påbörjat en annan. På hemsidan presenteras författare, den engelska titeln och självklart översättaren. Utan dem hade färre läst dessa böcker. Jag har lagt till den svenska titeln och översättaren när sådana finns. Vinnaren presenteras 13 juni.

Mathias Enard (France), Charlotte Mandell (US), Compass (Fitzcarraldo Editions)

En bok som utspelar sig i Wien, men också ger tillbakablickar till resor som den åldrade huvudpersonen gjort. Många av dem gick till Mellanöstern och det låter som en spännande bok, med risk för viss sentimentalitet som ibland förstör böcker som bygger på minnen.

David Grossman (Israel), Jessica Cohen (US), A Horse Walks Into a Bar (Jonathan Cape), En häst går in på en bar, Natalie Lantz, utkommer i augusti på Albert Bonniers förlag.

Det här låter som en riktigt charmig bok om en ståuppkomiker som vågar vara allvarlig och då chockar sin publik. Jag har aldrig läst något av Grossman, men blir sugen på att göra det!

Roy Jacobsen (Norway), Don Bartlett (UK), Don Shaw (UK), The Unseen (Maclehose), De osynliga, Staffan Söderblom, utkom 2015 på Norstedts. 

Jag inser att det är dags att jag läser något av Roy Jacobsen, men miljön han skildrar skrämmer mig. Kanske på en varm strand i sommar.

Dorthe Nors (Denmark), Misha Hoekstra (US), Mirror, Shoulder, Signal (Pushkin Press), Blicken, pilen, filen, Ninni Holmqvist, utgiven 2016 av Ordfront förlag.

En bok jag läst efter att många hyllat den. Själv förblev jag ganska oberörd och förstod inte storheten. Något har jag uppenbarligen missat.

Amos Oz (Israel), Nicholas de Lange (UK), Judas (Chatto & Windus), Judas, Rose-Marie Nielsen, utgiven i dagarna på Wahlströms & Widstrand.

Amos Oz är helt klart en spännande författare och hans senaste bok Judas, som utspelar sig på 50-talet i Israel, verkar riktigt bra.

Samanta Schweblin (Argentina), Megan McDowell (US), Fever Dream (Oneworld), Räddningsavstånd, Lina Wolff, utgiven 2016 av Albert Bonniers förlag.

Jag lyssnade på Samanta Schweblin på Stockholm Literature och var helt taget. Kort därefter började jag läsa hennes Räddningsavstånd och insåg snart att den krävde koncentration och gärna en sittning. Ännu en bok i min sjukt långa sommarlista.

Läs också:

Vilken är årets bok?

Ibland bor jag i fel stad, som när saker händer i Stockholm som jag gärna varit med på. Ett sådant tillfälle är avslöjandet av Årets bok, vilket sker under en pressfrukost på tisdag.

Johanna kommer säkert att vara där, med tanke på att hon berättar att hon blivit ambassadör för priset. I klippet ger hon också sina kvalificerade tips på böcker som getts ut mellan maj 2016 och april 2017. Jag tänker inte åka 50 mil för att vara på plats när de tolv nominerade böckerna avslöjas, men att gissa är alltid kul. Några gissningar har jag och Johanna gemensamt. Med tanke på prisets inriktning tror jag på ganska ”folkliga” titlar. Länkarna går till mina inlägg om böckerna eller, i de fall då jag inte ännu läst, till förlagets presentation.

 

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy

Avskedsfesten av Anna Fredriksson

Björnstad av Fredrik Backman

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

En kvinna i blått av Elly Griffiths

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Flickorna av Emma Cline

In i minsta detalj av Kristin Emilsson

italienska nätter av Katherine Webb

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Syndafloder av Kristina Ohlsson

 

 

PS. Det här att jag alltid lyckas missa allt som händer i Göteborg hör liksom inte hit. Självklart hade jag haft en massa tid och absolut inga måsten i vardagen om jag bodde i Stockholm. När priset delas ut vid Bokmässan i rätt stad hoppas jag dock verkligen att jag är på plats.DS.

Läs också:

Fint och fult enligt O

Livet är fyllt av provhögar just nu och när jag gick igenom instruktionerna för talet som eleverna ska hålla som en del av det nationella provet i kursen Svenska 3 insåg jag att innehållet i detta kanske hänger ihop med mina gamla inläggs plötsliga popularitet. Några ämnesförslag hade med popularitet kontra kvalitet att göra.

Det var just de gamla inläggen som inspirerade till veckans olikhetsutmaning med motsatsparet fint och fult. Här kommer mina svar.

Någonstans borde en bok som säljer mycket också vara en bra bok, men riktigt så enkelt är det kanske inte. Inte heller är det så enkelt att det som räknas som ”fin” litteratur, som många klassiker och böcker som vunnit många priser, automatiskt är bra läsning. Visst finns det ändå en värdering när det kommer till fin och ful litteratur och ofta dras hela genrer över en kam. Jag tänker till exempel på chick-lit, som Lotta skriver om i ett prisbelönat inlägg på Kulturkollo. Vad man missar då är att det faktiskt kan skilja väldigt mycket i kvalitet inom en genre och det är synd.

Pristagare får väl ändå räknas som fin litteratur och jag ska erkänna att alla prisade böcker jag läst inte varit för mig. Det finns dock guldkorn och en författare som fått massa priser som jag verkligen älskar är Tomas Tranströmer. Lyrik är ju utan tvekan fin litteratur, inte om det är låttexter som det Dylans skriver kanske, men även det kan ju generera Nobelpris har vi lärt oss. Tranströmer är så mycket mer än de flesta och jag läser definitivt ingenting av honom för att det skulle vara finare än annat. Mer än stilistiskt och innehållsmässigt då.

Fult då? Jag har hittat en pärla i genren som Lotta försökte lyfta, nämligen chick-lit eller feelgood, som blir en mer och mer vanlig benämning. Kanske för att könsaspekten känns minst sagt nedvärderande och dammig. Den senaste boken jag läste av Mhairi McFarlane kanske skulle kunna ses som en bagatell, även om fullitteratur kanske är överdrivet (det är inte direkt 50 shades of Gray, varken i kvalitet eller innehåll) men något Nobelpris lär det inte bli. Inget Bookerpris heller eller ens ett Baileyspris. Ändå är Here’s looking at you definitivt både bra, välskriven och utan tvekan en allmänmänsklig bok att känna igen sig i. Jag skulle inte kalla det fullitteratur, den etiketten kan jag möjligtvis kladda på E L James böcker, men då får jag kanske läsa mer än de 20 sidor jag stod ut.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: fint och fult

Helt plötsligt har två gamla inlägg fått nytt liv. De handlar om fin och ful litteratur och om det finns någon litteratur som rent objektivt är bättre än annan. Debatten startade på Bokhora och jag skrev tre inlägg i ämnet som har de inte så fantasifulla titlarna Vad är egentligen dåligt?Okej, lite snobbig är jag och Vad är egentligen kvalitet?  

Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna om yta eller innehåll. Mina svar får vänta lite, då jag inte hunnit fundera färdigt.

Jag återkommer!

Läs också:

Två trädgårdsböcker från barndomen

Veckans tema på Kulturkollo är odling och trädgård, vilket självklart betyder att veckans fråga handlar om att välja kultur på just det temat. Jag väljer att förflytta mig tillbaka till barndomen och Elsa Beskows fina Blomsterfesten i täppan, där de elaka ogräsen hotar de vackra blommorna. Jag absolut älskade illustrationerna som barn.

En annan bok jag tyckte mycket om var Cicely Mary Barkers vackert illustrerade lilla bok Blomsterälvorna i träden, som jag fick av vänner till mormor och morfar min första jul. Den verkar ingå i en serie böcker om älvor på olika platser. Lite sugen blir jag på att köpa samlingsboken på engelska.

Läs också:

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

Månadens bästa: mars

Det är inte det att jag inte läser, för det gör jag. Däremot ligger jag efter när det gäller att skriva inlägg om böckerna jag läst. Det blir alltså ännu en månadsuppdatering utan länkar till det jag läst. Jo, några länkar finns allt, men några saknas.

I mars läste jag tio böcker:

  1. En väktares bekännelse, Elin Säfström
  2. Allt som blir kvar, Sandra Beijer
  3. After Hello, Mhairi McFarlane
  4. Om du såg mig nuSofia Nordin
  5. AVANTI!Christer Hermansson
  6. (M)ornitologenJohanna Thydell
  7. Here’s looking at you, Mhairi McFarlane
  8. Det måste vara här, Maggie O’Farrell
  9. Min bästa väns fru, Peo Bengtsson (recensionsdag 22/4)
  10. Fröet, Jennie Ekström

 

En bra läsmånad, men många trevliga läsupplevelser. Som vanligt är det svårt att välja den bästa, men valet föll på Here’s looking at you av Mhairi McFarlane, tätt följd av AVANTI! och (M)ornitologen. Tre böcker jag verkligen rekommenderar. Även Peo Bengtssons nya bok var riktigt bra. Mer om den efter recensionsdagen.

 

På svenska: 8

På engelska: 2

 

Romaner: 5

Ungdomsböcker: 4

Grafiskt: 1

 

Sverige: 7

Storbritannien: 3

 

Läget i mina utmaningar är oförändrad:

Klassiker 1/10

Länder 9/26

 

Läs också:

När tiden tar slut

Att försöka jonglera familjeliv och heltidsjobb går ofta sådär, i alla fall för mig. När Kulturkollo har tema tiden den här veckan är det faktiskt bristen på tid jag tänker på mest. Jag bjuder därför på en trio böcker om just detta.

Mamma är bara lite trött av Sara Beicher handlar om Minna, som är mamma och lärare. En kombination som jag vet är svår. Det handlar säkert om att ingen av dessa uppgifter någonsin tar slut. Det finns ingen chans att bli färdig, då det alltid är någon som vill ha mer av dig. Minna brakar ihop fullständigt och det är en krasch som är smärtsam att läsa om.

Inte gå under av Malin Hedin handlar också om en lärare som tvingas jobba för mycket. I Mirjams fall handlar det om dålig ledning och total brist på resurser på den friskola där hon arbetar. Det finns ingen möjlighet att göra ett bra jobb och kampen för att trots allt lyckas är omänsklig.

I don’t know how she does it av Allison Pearson handlar om en mamma som verkligen strävar efter att vara perfekt, men inser att tiden inte finns. Det går inte att jobba och samtidigt vara hemmafru på heltid. Stressen gör att nätterna fylls av ångest och jag önskar så att hon bara skulle kunna slappna av. Det är dock lättare att säga än att göra.

När jag tänker på stressen och hur tiden liksom försvinner in i en dimma hör jag en sång i huvudet. ”I hope you had the time of your life”, har vi det verkligen, eller är det så att vi aldrig hinner stanna upp och verkligen njuta av livet?

 

Läs också:

Det måste vara här

I sin senaste bok Det måste vara här låter Maggie O’Farrell oss lära känna ett gäng ganska udda personer. Den som ändå måste räknas som huvudperson är Daniel Sullivan, lingvist och språknörd. Han är amerikanen som av något som kan definieras som en slump, träffar en annorlunda, nästan skrämmande kvinna mitt i ingenstans och bosätter sig hos henne. Han flyr en familj i USA, skapar en ny och verkar inte se tillbaka.

Hans nya fru är Claudette, före detta firad filmstjärna, som gömt sig undan på den irländska landsbygden. Den svenska regissör hon levde tillsammans med innan är nu på intet sätt någon del av hennes liv. Förutom genom sonen då, men även han befinner sig ganska så långt bort.

Jag tycker om Claudette och avsnittet om hur hon hamnade i filmens värld är en av de finaste delarna i boken. Någonstans lär jag mig att tycka om Daniel också, men han är svårare att ta till sig. Hans möte med barnen han övergav är starkt, men i övrigt tar det lång tid innan han kommer under huden på riktigt. Men det sker till slut.

O’Farrell är en modig författare. Hon låter berättelsen vecklas ut väldigt långsamt och litar på att läsaren hänger med. Jag hade säkert gjort det bättre om jag läst Det måste vara här under en period med en mindre sönderstressad hjärna. Nu fick jag kämpa lite, men som alltid när det gäller O’Farrells böcker så var det värt det. Inte hennes bästa bok, men en bra sådan.

 

Läs också:

Två av en lång rad vinnare

Pulitzerpriset är inte bara ett pris, utan många utmärkelser i en rad olika kategorier. Det som benämns just Pulitzerpriset brukar dock vara det i den skönlitterära klassen och i år heter vinnaren Colson Whitehead. Han tilldelades priset för sin bok The Underground Railroad, som verkar mycket spännande. Huvudpersonen Cora är slav på ett bomullsplantage i Georgia och lyckas fly via ett underjordiskt järnvägsnät, som låter som en metafor för frihet, men faktiskt funnits på riktigt.

Bland andra vinnare noterar jag Hisham Matar, som tilldelades priset i kategorin för självbiografi/biografi för sin bok The Return: Fathers, Sons and the Land in Between som handlar om hur hans far kidnappas  och förs till Libyen då Matar är 19 år och hur författaren, efter den arabiska våren, kan återvända till landet i jakt på sin far. Boken kommer ut på svenska i maj på Bokförlaget Forum med titeln Att återvända.

Läs också:

« Older Entries