enligt O

Tankar från en bokberoende

Författare: enligt O (Sida 1 av 472)

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

8 böcker till mor

Min mamma får alltid böcker på mors dag, vilket kanske är fantasilöst, men sommarläsning är alltid välkommet. Oftast blir det ett gäng pocketböcker, men ibland någon nyare, inbunden bok. I vår har jag läst alldeles för få nya böcker, så rekommendationerna blir främst pocketböcker (som självklart går att köpa även i inbunden version). Och mamma, om du läser så sluta nu. Det blir med all säkerhet böcker i år igen och mycket troligt några av dessa.

Nya böcker

Jag tror att min mamma skulle tycka mycket om Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan, som är berättelsen om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi som träffas i New York och blir förälskade. Mellan dem finns årtionden av krig.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy utspelar sig i ett koloniområde och innehåller en hel del trevliga karaktärer med olika problem och hemligheter. Den tror jag att mamma kan uppskatta.

Små stora saker av Jodi Picoult handlar om Ruth som anklagas för en patients död. Intressant och oväntat frispråkigt om vardagsrasism och hur den drabbar fler än vi anar. Jag engageras verkligen av Ruths öde, men gillar också att Picoult inte demoniserar de som anmäler henne.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck. Så himla bra om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en film av Richard Curtis, som gjort flera av mammas favoritfilmer.

Nytt i pocket

Sommaren är en tid för det lättsmälta, i alla fall inledningsvis och jag skulle vilja tipsa om Inte för nära av Colleen Oakley. En bok om Jubilee som har en märklig sjukdom och därför inte kan röra vid andra människor. På gränsen till smör ibland, men ändå en bra och gripande historia.

Det var vi av Golnaz Hashemzade handlar om en mor och en dotter, men den handlar också om moderns liv i Iran och det som hände under revolutionen. Mycket intressant och gripande berättelse om historiska händelser som jag vill veta mer om.

Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson handlar om en man vars fru lämnar honom och som därför behöver en ny fru. Han börjar uppvakta frisören Ellinor och lockar med henne till Zambia, där han har fått ett jobb. Vi får läsa Ellinors berättelse, blandad med en inhemsk kvinnas historia.

Memorys bok av Petina Gappah utspelar sig i Zimbabwe och vi får följa Memory, som sitter i fängelse i väntan på att bli avrättad. Det är straffet för att hon dödat en vit man. När hon berättar sina minnen för oss får vi veta den riktiga orsaken till mordet.

 

 

Spännande

Välskrivet

Olikhetsutmaningen: vänner och fiender

”Håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare” är ett citat som tillskrivs den kinesiska generalen Sun-tzu. Veckans olikhetsutmaning handlar om ordparet vänner och fiender.

Kommer ni förresten ihåg såpan Vänner och fiender som sändes på tv3 och senare Kanal 5 i slutet av 90-talet? Mitt minne är väldigt svagt ska erkännas, men jag vet att jag egentligen tyckte att den var rätt kass, men att tv-utbudet inte var direkt omfattande. Lite intressant att Rakel Mohlin var med. Det hade jag förträngt och kanske hon också.

Jag har inte läst Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström och kommer med största sannolikhet inte göra det heller. Jag har lite svårt för hur hon och före detta maken hanterat skilsmässan. Var gärna fiender, men håll media utanför. När Witt-Brattström har fått uttala sig om Svenska Akademien och den sorg hon kände när hennes man blev invald, visar att besvikelsen och bitterheten över hur det blev nästan är överväldigande.

En fin bok om vänskap är The House of new beginnings av Lucy Diamond, som snart kommer på svenska med titeln En sommar i Brighton. Charmig och inte allt för sockersöt berättelse om hur några grannar blir vänner.

Gamla vänner som inte blivit fiender, men helt klart tagit olika vägar i livet handlar Rött regn av Dennis Lehane om. Den blev sedan film med Sean Penn, Tim Robbins och Kevin Bacon i huvudrollerna. Filmens titel var Mystic River, som också är den amerikanska originaltiteln på boken. Faktiskt tycker jag att filmen är bättre än boken, vilket i princip aldrig händer.

Vilka kulturella verk som handlar om vänner och fiender vill du lyfta fram?

 

 

När kejsaren inte förstår att han är naken

Jag är medveten om att min avsky för Horace Engdahl den senaste tiden kan verka sakna proportioner, men gång på gång bevisar denne man att hans ego är alldeles för stort för hans eget bästa. Han ser sig som kejsare, men inser inte att han är naken. Jag förstår att Engdahl känner sig ansatt och att han själv tycker att det är orimligt att han får bära hundhuvudet i de senaste veckornas kaos, men förstå verkligen inte hur han kan undgå att se sin egen delaktighet i Svenska Akademiens sönderfall.

Igår överlämnade de tre avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark en skrivelse till Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare, där de erbjöd sig att hjälpa till i Akademiens återuppbyggnad, med villkoret att Horace Engdahl lämnar densamma. Då det behövs tolv ledamöter för att välja in nya står arbetet still utan dessa tre och de fyra nya ledamöter som lovats i maj kan därför inte röstas in. Obehaglig utpressning, eller uppfriskande tydlighet? Det är ingen hemlighet vad jag tycker, men jag förstår dem som anser att jakten på Horace Engdahl gått över gränsen. Själv har jag istället svårt att förstå hur han kan strunta i att ta sitt ansvar och avgå. Han bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte förstår att han gjort fel, alternativt tycker att han har rätt att bete sig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Antingen förstår han inte att han är naken, eller så struntar han i det och leker helikoptern hela vägen till Bellmanvåningen. Horace Engdahl menar att Danius, Engdahl och Espmark skämmer ut sig, men den som skämt ut sig mest under de senaste veckorna är utan tvekan han själv. Svenska Akademien klarar sig utmärkt utan honom och hans desperat försök att klamra sig fast vid stol 17 börjar likna en smärre fars.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde ”begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan ”hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Några imponerande debutanter

Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.

Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.

När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.

Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.

Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?

 

Sjukt stressad

Faktiskt är jag inte helt totalt sjukt stressad längre, utan börjar se ljuset i tunneln som i mitt fall är skolavslutningen. Långsamt läser och bedömer jag hög efter hög av inlämningar och snart kan jag (förhoppningsvis) sätta betyg. Tyvärr innebär ju dagens skolsystem att alla inte får ett betyg som är godkänt och som svensklärare kan det betyg jag sätter vara det som avgör om eleven får en gymnasieexamen eller inte. Nu är det absolut inte bara mitt ansvar, men det här är något som ibland faktiskt gör mig sjukt stressad.

Egentligen avskyr jag stresshanteringsböcker, men jag gillar Anna Bennich Karlstedt skarpt och har alltid tyckt att hon verkar ha en sund syn på livet. När jag under en bussresa inte orkade läsa satta jag därför lurarna i öronen och började lyssna på hennes bok Sjukt stressad. Riktigt nöjd blev jag när hon i inledningen skriver om hur det kan kännas att läsa råd om stresshantering och hur viktigt det är att inte vifta bort stressymptom som något som går att andas bort, men så länge den stressade situation man befinner sig i är riktigt allvarlig kan boken hjälpa, medan mer allvarliga situationer självklart kräver mer och annan hjälp.

Med en sådan inledning känner jag att den rädsla för att bli provocerad som jag kände när jag tryckte på play raskt bleknade bort. Visst blir det ibland även här lite hurtigt, men jag tycker att Bennich Karlstedt håller sig strukturerad och inte minst respektfull mot den som drabbats av stressymptom. Det gör att det är lätt att ta henne på allvar.

Sjukt stressad är en ganska kort liten bok på knappt 100 sidor, men under den timmen det tog att lyssna på den lyckades Bennich Karlstedt ändå få mig att tänka till flera gånger.Något jag insåg under lyssningen är att jag faktiskt blivit väldigt bättre på att hitta tid för återhämtning. Jag jobbar också ständigt med att försöka att inte stressa upp mig över saker som jag faktiskt inte kan påverka, men det är riktigt svårt.

Författaruppläsningen är väldigt bra, men jag önskar ändå att jag läst boken, dels för att det hade varit bra att kunna stanna till ibland och fundera, men också för att de ständiga påminnelserna om att gå in på förlagets hemsida (där jag inte ens lyckas hitta de övningar som hänvisas till) gjorde mig en aning frustrerad. Jag tror dock att Sjukt stressad är en perfekt bok att bläddra i ibland, kanske läsa några rader eller påminnas om en övning, för att förhoppningsvis kunna parera de värsta stressperioderna.

 

 

Vikten av bra, lättläst litteratur

Med ojämna mellanrum skriver jag handledningar till böcker som ges ut av Vilja förlag, ett förlag som tillsammans med Nypon förlag ger ut bra och relevant lättläst litteratur. Det är främst skönlitteratur, men också sakprosa och dessutom på flera olika språk. Eftersom jag helt delar synen att alla har rätt till lättlästa böcker på sin nivå är detta två förlag som jag tycker är extra viktiga. Som Lina Nordstrand, förläggare på Vilja förlag, skriver på hemsidan ska ungdomar och vuxna som behöver lättare böcker inte behöva läsa böcker som egentligen vänder sig till barn. Eftersom jag arbetat med nyanlända ungdomar under många år har jag på nära håll upplevt hur viktigt det är att faktiskt få tillgång till bra böcker på rätt kognitiv nivå, trots att språket ännu inte är på så hög nivå.

När mina ettor läste Arkan Asaads Stjärnlösa nätter i höstas kunde de relativt nyanlända eleverna som integrerats i klasserna läsa samma bok tack vare Vilja förlag. De fick låna både den bearbetade versionen och originalversionen och med hjälp av den bearbetade versionen och utdrag ur originalversionen kunde de vara med i samtal om boken och därmed bli en del av klassen istället för nyanlända gäster som fick göra andra, enklare uppgifter. En anpassning som inte hade kunnat göras om boken inte fanns i två versioner. Nu läser vi När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och även den är vald med tanke på att den (förutom att vara en fantastisk bok) också finns i en bearbetad version utgiven av Nypon förlag.

Det är inte ovanligt att lärare fnyser åt lättlästa böcker och menar att man som lärare gör eleverna en björntjänst genom att erbjuda bearbetade versioner av originalböcker. Då tänker jag att dessa lärare inte insett styrkan med bearbetad litteratur som en form av inkludering. Jag skulle inte ge mina gymnasieelever utan några som helst behov av anpassningar en bearbetad bok, men att inte använda de möjligheter som finns för att få fler att kunna delta i en gemensam läsning är bara dumt. På samma sätt är det helt naturligt att de som behöver ljudstöd får lyssna på boken. Men ja, det finns en ganska utbredd syn om att lättläst skulle vara sämre, något som går att läsa om i Viljas blogg, där namnet ”snabbläst” introduceras just för de böcker som är bearbetningar. Faktiskt är det flera elever som i det pågående läsprojektet använder Viljas bearbetning av  När hundarna kommer just som en snabbläst version som blir ett stöd när eleverna ger sig på originalboken. Då blir det ännu tydligare att lättlästa, bearbetade eller snabblästa böcker kan vara en del i elevernas språkutveckling.

Nu handlar just dessa läsprojekt om nyanlända ungdomar och om att kombinera en originalbok med en bearbetad version, men lättläst litteratur kan självklart vara så mycket mer. Jag håller på att sätta samman en lista med lättlästa favoriter, så håll ögonen öppna.

 

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema ”kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Sida 1 av 472

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: