Author Archives: enligt O

Linnea Claesons sommarprogram är riktigt viktigt

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Troligen har Linnea Claeson lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014 (för övrigt ett både viktigt och snyggt sådant), för det kan inte vara en slump att hon alluderar hennes inledning om hur hon önskar att hon kunnat prata om träd, men tvingades tala om rasism och diskriminering. Linnea Claesson hade helst velat prata om handboll. Hur ett mål på gympan blev vägen mot landslaget och flera VM-guld,  men hon kan inte tala om handboll, inte heller om sin mamma eller sin pappa, sin syster eller saker hon älskar. Istället måste hon tala om hemska saker hon utsatts för. Den mörkare verkligheten. Om sms med sex och hot. Assholes online är hennes plattform. Där visar hon att många, många idioter som tar sig friheter som får mig att baxna. Claeson hanterar dem på ett annat sätt och under hennes sommarprogram får vi ta del av sms hon fått och svaren hon gett. Strukturer och inte individer. ”Jag måste skämta för att överleva”, säger hon och det är nog sunt. Samtidigt säger hon att hon blir rädd och det förstår jag verkligen och det är modigt att hon ändå kämpar vidare för att andra ska få det bättre.

Vi ska inte generalisera för mycket, men samtidigt måste vi generalisera för att över huvud taget kunna diskutera strukturer i samhället. Det är en svår balansgång kan jag tycka. Det är självklart inte alla män som skickar sexistiska sms till tjejer, men att det finns så många som gör det är något vi behöver ta på allvar. Som Claeson påpekar ursäktar vi allt för ofta killar som beter sig opassande med att ”det är så killar är”. Då klumpar vi också ihop, men ett sådant generaliserande reagerar allt för få på.

Det är också konstigt nog så att ingen känner en kille spm tafsar, våldtar, begränsar sin flickvän, slår son fru, skickar sms med dick-pics. När Claeson skickar vidare sms från män till deras fruar, flickvänner eller tjejkompisar blir de inte sällan arga på henne. Som om det är hon som gjort något fel. Ännu ett av alldeles för många exempel på när offret får skulden för något som gärningsmannen borde få ta ansvar för. Varför är det så att vi ofta skyddar de män som beter sig illa och istället skyller på de kvinnor som utsätts för sexism eller till och med våld. Enda gången jag upplevt att män höjer sina röster är när våldet utförs av utländska män. Då fördöms det. ”Vi måste skydda våra svenska kvinnor”, heter det, men varför inte alla kvinnor? För att det inte handlar om en kamp för kvinnors rättigheter utan om rasism. Rasism står över jämställdhet helt klart, för de som skriker högt då har knappast någon vacker kvinnosyn annars. Problemet med kvinnohat kom knappast till Sverige 2015 med den senaste stora flyktingvågen. Att påstå det är bara dumt.

Allt annat än ett ja är ett nej, påpekar Clason flera gånger under sitt program och det är verkligen något vi borde upprepa om och om igen. Allt som inte sagts ja till är övergrepp. Hon har fått erbjudanden om att arbeta för politiska partier, men det vill hon inte. Däremot kämpar hon för en samtyckeslag och för att sexualbrott och våldsbrott mot kvinnor ska ge en kännbar konsekvens. Just att det faktiskt ska kosta är viktigt. Som det ser ut nu är det alldeles för svårt att fälla någon för t.ex. våldtäkt. Absurt svårt.

Jag håller med Claeson om att sexualkunskap borde få en större roll i skolan. Inte bara på biologilektionerna någon gång var tredje år, utan regelbundet. En period fanns ämnet Livskunskap, som innehöll bland annat just sexualkunskap, men det togs bort. På gymnasieskolan där jag arbetar hade vi istället ett ämne vi kallade Livskraft, som var något liknande och som delvis finns kvar på vissa program. Ämnet fick kritik för att vara för ovetenskapligt och för närgånget. Samtidigt måste vi våga tala även om känsliga frågor i skolan, annars finns det en stor risk att vi inte talar om dem alls. Läroplanen stödjer oss dessutom i sina skrivningar om jämställdhet och respekt för andra. Vi måste våga prata om sex, samtycke och porr. Om andra tabubelagda ämnen. Inte bara i skolan, utan annars också. Som att våga tala om rasism på släktmiddagen.

Linnea Clason talar om två val, att fega ur eller hjälpa och göra skillnad. Att våga fråga hur det är, se de som behöver hjälp verkar vara en självklarhet för henne. Det beundrar jag henne för. Det finns så många som verkligen gör skillnad i samhället och ibland kan jag känna att jag gör för lite. Yrkesmässigt gör jag mycket, men inte lika mycket privat.

Och så avslutar Claeson sitt program med ett kärleksbrev till de män som står på kvinnors sida. De spm vågar se och väljer att vara medvetna medkämpar. Modiga män. De dom tänker det börjar med mig. Händer som sänker sig nedåt och lyfter sig uppåt. Säg ifrån och ifrågasätt de som set ner på kvinnor. De som ger sina söner ett respektfull kvinnosyn. De som visar civilkurage/ och de fantastiska barn och ungdomar son växer upp nu.

 

Med följande ord lämnar Linnea Claeson oss och mig lämnar hon med tårar i ögonen:

 

Stå upp för det du tror på. Kämpa för kärlek och respekt. Gör skillnad.

 

 

 

Läs också:

Kära Barbro — en bra uppföljare

Det var mycket jag tyckte om i Lena Ackebos Världens vackraste man om systrarna Mona och Barbro på semester, men det fanns också sådant som störde mig. Det blev alldeles för yvigt och jag blev lite matt. Uppföljaren Kära Barbro är stramare och snyggare. Kanske för att den främst handlar om den stramare av systrarna. När Mona vårdar sin nya kärlek Mallorca är Barbro ganska bitter hemma i sin fina villa med sin läkarman och sladdisen, som är det enda av de fyra barnen som bor hemma. Ytan är i det närmaste perfekt, men det räcker liksom inte med yta. Hon vill desperat hitta ett sätt att känna riktiga känslor. Nu är det mest skuld och ilska som river i henne och det är ganska svårt att känna någon sympati för henne. Förståelse absolut, men det är som att Barbro letar fel främst hos andra, men också hos sig själv.

När Mona flyttat utomlands är det Barbro som behöver hålla koll på modern som bor på ett äldreboende i Stockholm. Den ångest som resorna dit väcker är enorm och besöken nästan lika illa. Att ha dåligt samvete för en äldre släkting är det nog många som har. Det går inte att räcka till, speciellt inte om släktingen i fråga glömmer besöket strax efter det ägt rum och därför kanske lider ännu mer av sin ensamhet.

Stramheten och distansen är något jag uppskattar, men kanske blev det denna gång för mycket. Som medel för att skapa distans mellan systrarna och visa på deras olikheter är den dock effektfull. Det enda som andas någon sorts liv är Monas brev och självklart väcker hennes lycka ännu mer bitterhet hos Barbro.

Efter ett helt absurt abrupt slut lämnar vi Barbro och Mona. Jag utgår ifrån att det kommer fler böcker om dem, annars lämnar Ackebo oss verkligen med ett rejält gäng frågor. På ett sätt blir Kära Barbro en transportsträcka mot ännu ett möte mellan systrarna, men det är också en fin och ganska tragisk berättelse om den systern som inte vågar leva sitt liv och avundsjukan gentemot den som äntligen gör det.

Läs också:

Allt det du måste

Allt det du måste är Sylvia Lidén Nordlunds romandebut och den utspelar sig i hennes och min hemstad Göteborg. Visserligen har jag bott på landet i snart tolv år, men mitt hjärta tillhör Majorna och det är där huvudpersonen Mia bor. Faktiskt på Allmänna vägen, som länge var en slags drömgata för mig. Att jag känner till de gator Mia rör sig på ger självklart läsningen ett annat perspektiv, men självklart är det inget tvång att vara från Göteborg för att uppskatta boken.

Mia är förskollärare och arbetar på avdelningen Pysslingen. Hon brinner verkligen för sitt jobb. Med stor energi ger hon sig in i arbetet med barnen och vill gärna förändra pedagogiken för att de ska få det ännu bättre. När vi träffar henne första gången har den lilla personalgruppen ett kvällsmöte och Mia hoppas att hennes chef Malin ska föreslå den extra gemensamma planeringstid som Mia önskat. Allt för att hon och hennes kollegor ska kunna göra ett bättre arbete. Malin tar upp det, men på ett sätt som visar att hon inte alls tar ansvar, utan hänvisar bara till Mia. Solbritt, som är Mias största motståndare, är inte imponerad. Varför ska hon jobba extra och hur ska hon få kompensation för det? Att Mia gått bakom hennes rygg och pratat med chefen gör henne förbannad. Av Saga och Annikki får Mia ingen som helst respons. De nickar och hummar lite, men vågar aldrig säga så mycket. Det är tydligt att Mia inte alls är en del av arbetsgruppen. Kanske vill hon för mycket, eller så tycker de andra helt enkelt inte om henne. Stämningen blir ofta tryckt och Mia känner sig utsatt och ignorerad.

Hemma är det som det är. Mia och hennes man trivs väl hyfsat ihop, men de har ofta olika åsikter om hur de ska leva sitt liv, vad de ska göra med sin tid och hur de ska uppfostra sin dotter. Ljuspunkten är hennes träffar med bästa vännen Serena, som lämnar förskolläraryrket och nu äger en affär i Haga med diverse spirituella varor. En människa som jag troligen inte skull klara att ha i min närhet, men i litterär form funkar hon utmärkt. Serena ger Mia en matlagningskurs i födelsedagspresent och att dra till östra Göteborg för att laga mat blir något att se fram emot när allt annat i livet verkar rasa samman.

Allt det du måste tar upp viktiga ämnen som arbetsplatskonflikter, utbrändhet och det svåra i att hålla ihop ett äktenskap när vardagen snurrar alldeles för snabbt. Precis som titeln antyder har vi alldeles för många måsten i våra liv och när vi ägnar till åt sådant vi vill är det lätt att någon kommer i kläm. Det är inte så lätt för en mamma att bara dra iväg och göra det som är roligt, även om det kanske är precis vad hon behöver.

Allt det du måste är en lättläst och trevlig bok, med viktigt budskap. Karaktärerna är trovärdiga, även om bikaraktärerna blir lite väl endimensionella. De fungerar dock som katalysatorer för handlingen och ingen är egentligen onödig. Det märks att Lidén Nordlund arbetat som samtalspedagog, då handledning spelar en viktig roll i boken. Där går tonen från att vara skönlitterär till att bli mer fackspråklig, men det stör inte, snarare ger det teorierna som presenteras en tyngd. För den som själv befinner sig i en jobbig situation på jobbet kan det vara skönt att få råd i bokform. Författaren planerar en trilogi om Mia och jag läser gärna vidare.

Läs också:

Tiden där emellan

Tanken att läsa en spansk bok under en resa till Spanien var utan tvekan god. Sedan var kanske Tiden där emellan av María Dueñas helt rätt val, trots att den på pappret lät riktigt spännande.

Berättelsen om Sira börjar på 30-talet. Sira och hennes mamma arbetar som sömmerskor och är väldigt skickliga. Problemen i landet, både politiska och ekonomiska börjar dock påverka deras liv. Det är dock inte ekonomi som får Sira att lämna landet, utan kärleken. Hon blir kär i Ramiro, en riktig skithög, men en charmig sådan och luras att investera de pengar hon ärvt av sin far i ett företag som fästmannen planerar att starta i Marocko. Det går sådär. Sira lämnas gravid och utblottad på ett hotell och tvingas börja arbeta för att kunna betala de skulder som fästmannen så generöst lämnat åt henne. Vänskapen med brittiskan Rosalinda Fox, som är älskare åt en uppsatt spansk politiker (för övrigt den enda (?) verklighetsförankringen i berättelsen) blir avgörande och hon skapar sig ett nytt liv.

Skildringen av Siras liv i Marocko är egentligen ganska intressant, så också de glimtar av inbördeskrigets Spanien vi får. När Sira sedan blir brittisk spion borde historien kunna lyfta rejält. Alla långa beskrivningar av klänningar och annat oväsentligt tråkar däremot ut mig. Det är för långt, för segt och för mycket Danielle Steel för min smak. Inget fel på Steel om det är det man är ute efter, men det var inte jag. Jag hade hoppats på en mer tydligt politisk och historisk berättelse, men det fick jag tyvärr inte. Framsidans blurb av Mario Vargas Llosa lurade mig helt klart.

 

Läs också:

Ett farväl till Alex och Fredrika?

Det verkar som att Syndafloder är Kristina Ohlssons sista bok i serien om Alex Recht och Fredrika Bergman, det är synd om det blir så, men det känns också som att Ohlsson med den sjätte boken om paret knutit ihop allt så bra så att hon med gott samvete kan lämna dem. Många trådar från tidigare böcker tas upp och avslutas, något som ger en extra dimension. Nu har jag visserligen läst alla böcker, men det var länge sedan och ändå lyckas Ohlsson få mig att minnas. Det blir som en exposé genom Fredrikas och Alex tid tillsammans rent professionellt och det ger en fin effekt till berättelsen.

Döden står i centrum i Syndafloder. Självklart kan tyckas, då det är en deckare, men det handlar också om en annan död, sjukdomens långsamma och oundvikliga sådana. Fredrikas man Spencer är sjuk och det påverkar henne självklart. Alex sörjer fortfarande sin fru och känns väldigt ensam.

När Noah som arbetar på begravningsbyrån som skötte hustruns begravning hör av sig och berättar att han är orolig för sin bror, bestämmer sig Alex för att hjälpa till, trots att han egentligen har svårt att ta begravningsentreprenörens oro på allvar. Noahs bror hade planerat att flytta till Australien, men de inte bara flyttar utan slutar i princip att höra av sig. Visserligen dyker det upp något enstaka mail, men det låter inte alls som att de skulle vara skrivna av Noahs bror. Istället är Noah helt säker på att något riktigt obehagligt har hänt.

Någon som verkligen råkat ut för något minst sagt obehagligt är den man som hittas mördad i sitt hem. Han sitter i en fåtölj framför brasan och på sitt lillfinger finns en alldeles för liten vigselring. Det här är det första av en rad mord och på flera brottsplatser lämnas meddelanden till Alex. Den som är skyldig till morden säger sig vilja ställa allt till rätta, men frågan är vad hen menar med det.

Syndafloder är en innehållsrik och spännande deckare, snyggare än de flesta med många vändningar och överraskningar. Sista boken i serien, säger Kristina Ohlsson. Det är synd tycker jag, då det är en ytterst välskriven sådan. Det fanns någon bok som kanske inte föll mig helt i smaken, men Ohlssons lägstanivå är verkligen hög. Själv är hon nu mer sugen på att skriva om andra karaktärer, men kan inte utesluta att längtan efter Fredrika kan komma tillbaka.

 

 

 

 

Läs också:

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Varje nyårsafton lovade Malin Persson Giolito sig själv att skriva en roman. Hon hade velat bli författare sedan hon var barn, men det blev aldrig någon roman. 2005 fick hon sparken. Höggravid. Den nyårsaftonen lovade hon som vanligt att det här skulle bli året då hon skrev gymnasiet. Nu hade hon tid och råd. Och hon skrev då det som skulle bli hennes första roman Dubbla slag. Det var då jag upptäckte henne och självklar har jag läst alla hennes böcker. För mig är G W Persson Malin Persson Giolitos pappa, hon är inte ”bara” hans dotter. Det var därför självklart att lyssna på hennes sommarprogram.

Genombrottet blev den fjärde boken Störst av allten av de bästa böcker jag läste 2016. Ett genombrott man bara kan drömma om. Den engelska titeln är Quicksand och det var Bowies låt med samma namn som gav henne idén till boken.

Nu sändes visserligen Malin Persson Giolitos sommarprogram tidigare än Johannes Anyurus, men jag lyssnade på det efteråt och det blev som en logisk fortsättning på tankarna som Anyuru väckte. Även Persson Giolito talade om vår samtid och eftersom hon satte ord på mycket av det jag själv tänkt tyckte jag självklart om programmet. Det blir lätt så, eller hur, att de som tycker som du blir de du lyssnar till. Det betyder inte att jag inte borde ha lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprogram eller att det inte var tänkvärt. Det här är nämligen ett sommarprogram som alla borde lyssna på.

Vår värld förändras självklart ständigt, men de senaste åren känns det som att förändringarna går allt snabbare och de vrider knappast vårt samhälle åt rätt håll. Jag kan acceptera de som vill begränsa invandringen och jag kan faktiskt också förstå de som är rädda för de som vid första anblick är annorlunda. Att bunta ihop och slå ihjäl är dock en dålig idé, säger Persson Giolito och syftar på den populära lösning som finns inom vissa grupper för att minska brottsligheten. Självklart håller jag med. Många, inklusive politiker för det tredje största partiet just nu (för ja, SD är oftast trea, även om de ibland går om M. Å andra sidan låter vissa M-representanter som om de egentligen tillhörde SD, så det spelar kanske egentligen ingen roll vilka som är två och trea) tänker att det är rimligt och till och med bra att helt stoppa invandringen och dessutom om inte slå ihjäl, så i alla fall slänga ut, alla som de anser vara icke-svenska.

Argumenten för att vår fina värld tas över av hemska krafter är många och ibland lite skrattretande. ”Dom” förbjuder oss att sjunga nationalsången, ha avslutningar i kyrkan, kalla de där chokladbollarna för olämpliga saker och de kommer säkert att förbjuda oss att fira vår nationaldag, läsa böcker av Astrid Lindgren och se på Kalle Anka och hans vänner på julafton. Vad som känns skönt är att belgarna är helt med på att Malin Persson Giolito som invandra faktiskt måste se på Kalle Anka på julafton.

Vem har snott nationaldagen egentligen? Förr fanns det ingen begåvad människa utan
apanage som firade nationaldagen, påpekar Persson Giolito. Det finns liksom ingenting att fira som kan knytas till det datumet. Möjligen kunde vi fira den 17e maj då vi blev av med norrmännen, säger hon, men tillägger att de å andra sidan tog med oljan, så vi kanske inte har någonting att fira ändå .

Oavsett så borde de som kommer hit anpassa sig och följa svenska värderingar, vilka de nu må vara. Vi kan inte importera medeltida värderingar brukar det heta och jag förstår aldrig riktigt vad som menas med det. Alla världsreligioner, inklusive kristendomen och islam bygger på värderingar som är bra mycket äldre än medeltiden. Men det var ingenting Persson Giolito talade om, bara något jag funderat över. Intressant ändå, eller hur att även svenska värderingar, som till stor del bygger på kristendomen är äldre än de medeltida värderingar vi menar att muslimer har.

Att invandrare ska assimileras är det yttersta målet om man läser SD:s partiprogram (undrar hur många som röstar på dem som egentligen gjort det) och faktiskt kan den som fötts svensk av svenska föräldrar också bli av med sitt medborgarskap, eller i alla fall sin svenskhet om personen i fråga skulle agera på ett sätt som anses osvenskt. Dt gör inte Malin Persson Giolito som tur är. Trots att hon inte bott i Sverige på väldigt länge säger hon själv har hon haft en ovilja att acklimatisera sig i Belgien, vilket måste göra henne extra svensk. Men det har hon inte fått någon kritik för från någon i Belgien konstigt nog. Att hon har kvar sina svenska traditioner är helt okej. Kanske för att Bryssel är en internationell stad, eller för att det är okej att vissa sätter upp stora paraboler föe att se tv på sitt språk, köper delikatesser från hemland i specialbutiker och firar hemlandets högtider ned entusiasm.

Belgarna har ingen nationell samhörighet, vilket Persson Giolito tycker är ganska sympatiskt. Det behövs inte några nationalister som slår sig för bröstet och tror att de uppfunnit demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns svenska lagar hon skryter om, men det är inget perfekt land. Sverige är å andra sidan inte heller ett land i fritt fall, vi är inte naiva, men inte heller har vi ett land utan utmaningar. Något sådant land finns nämligen inte. Hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer, säger Persson Giolito och närs hatet riskeras demokratin. Där finns en del röda flaggor som vi borde ta på allvar.

Även rädslan behöver tas på allvar. Vi måste få vara rädda när vår värld attackeras och förändras. Ingen terrorist har dock dödat lika många som dumheten, men vem kan kriga mot den, frågar sig Persson Giolito. Terroristerna är inga ljushuvud, men de har förstått att de skadar mest och flest genom att ge sig på vanliga människor. Och de skadar oss. Dagboken från 2015 får tala om rädslan. Den vi får känna, för om människor börjar tro på fel historier, om dumheten vinner, då är vi illa ute.

Världen är bättre på nästan alla sätt, säger Persson Giolito, men miljön som vi borde skrämmas av ignoreras ofta, kanske för upptagna med att  vara rädda för terrorism och att stänga in oss i vårt land, gärna efter att först ha buntar ihop och slängd ut alla ”dom andra”.  Det blir så viktigt att vi inte ens bryr oss om att barn kallas vuxna och utvisas på godtyckliga grunder. Att bomber faller i länder långt borta spelar kanske ingen roll. Vi äe många som skäms redan över hur eftervärlden kommer att döma oss. Inte ens Macron kan lösa allt. Oavsett om han är svaret på frågan eller bara ett ickeval. Någonstans verkar han ändå försöka vända världen rätt och kanske kan han till och med ändra Trumps åsikter.

Vi måste välja mellan det enkla och det rätta, sa Dumbledore som en del av berättelsens magiska förmåga. Verkligen är inte så enkel som vissa vill få det till. Den är inte svart eller vit.

Vi behöver tänka på hur vi vill att vår värld ska se ut. Malin Persson Giolito har många tankar och hon förmedlar dem på ett otroligt tydligt och vettigt sätt. Hatten av.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Boktitlar med emojis

Jag missade att det var internationella emojidagen igår, men firar den lite i efterskott genom att bjuda på tio boktitlar gjorda av emojis. Vilka är böckerna?

 

  1. 👱🏼‍♀️👨‍👧‍👧🏠💍💞💔💞🙋🏻🐕🛍📚🔖✏️
  2. 📃💌🙋🏻🗣🛳🗽🏠👰🏻🎎🍚💞💔👿
  3. 👨🏽‍🎓👨🏻‍🏫👨🏾‍🎨🗽🏢🎭👬👪🥘🚿🔪🚗😭
  4. 👩🏻‍⚖️👩🏻‍💼🙇🏽‍♀️💞🔫🏫🤷🏼‍♂️👮🏽😢🙊🙈🙉🎉
  5. 👱🏼💞👱🏼‍♀️💰💔👰🏼🎭💏🛌💔💞💔🙈
  6. 👱🏼👧🏽🏫😭🗺🚙💞💏💔💊😈😢😭
  7. 👨🏽‍🎓⚽️🍻🍕🚉👱🏼‍♀️💞🍆🤷🏽‍♂️📰🕺🏻🎤🥂
  8. 🏙🚶🏽🕯👍🏼📰💪🏼😴🙋🏻💞🏠🥔👶🏻🤒😭
  9. 🏔🏘🔫🏒🎸❄️🍻👨🏼‍💼👴🏼👑🙈🙊🙉
  10. 🙎🏾😷👩🏽‍⚕️🙋🏼‍♂️💞📱💻👩‍👧💔✈️🏖😱

Läs också:

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Läs också:

Hög tid att förbereda Crimetime

Det kan hända att jag var lite sur förra året (och året dessförinnan) då jag omöjligen kunde åka till Crimetime, Gotland mitt i terminsstart. När deckarfestivalen i år ligger ett par veckor tidigare kommer jag självklart finnas på plats. Tackar ödmjukast för den ändrade planeringen, för visst var det för min skull ändringen gjordes?!

Om jag nu ska dra på deckarfestival så krävs självklart seriösa förberedelser. Flygbiljett och boende är självklart bokat sedan länge, men nu måste jag läsa passande böcker. Som vanligt löser jag det hela med en läslista och som vanligt kommer jag mycket troligt att läsa något helt annat. Oavsett så är det bra med listor att gå tillbaka till.

En av de författare jag ser mest fram emot att lyssna till är Elly Griffiths, men hennes böcker har jag läst. Or so I thought … Hon skriver ju faktiskt inte bara om Ruth Galloway, utan också historiska deckare om Edgar Stephens och Max Mephisto, som utspelar sig i 50-talets Brighton. Som av en händelse finns The Zig-Zag girl i hyllan och det är hög tid att läsa den.

En annan favorit är Katarina Wennstam och i augusti kommer nya boken om Shirin Sundin som heter Gänget. Den vill jag verkligen läsa även om jag inte hinner före Crimetime och självklart vill jag lyssna på Wennstam.

Jag lyssnar också gärna på Malin Persson Giolito, men boken med stort B har jag redan läst. Faktiskt har jag läst alla hennes böcker och även om spänningsromanerna är fantastiska gillade jag även debuten Dubbla slag.

Rebecka Edgren Aldéns nya bok Och blomstren dö släpps 24/7 och då hoppas jag att den trillar in i min bokhylla på Storytel. Ser fram emot att läsa om inte direkt så mycket snart.

Finske Mikko Porvali är aktuell med En blå död, första delen av trilogin Karelin noir, som kommer ut i augusti. Kanske svårt att hinna läsa den innan, men det verkar bra, trots att jag alltid blir lite nervös när en bok beskrivs som en skröna.

Jag vill också läsa Jane Harpers debut Hetta, som redan finns på plats i min iPad. Bara att börja läsa alltså.

Om jag inte minns fel ligger Se mig, Medusa av Torkil Damhaug i någon bokhög här hemma. Ja, jag sprider böcker över huset och nej, jag har inte full koll. Läsa den vill jag i vilket fall.

Gregg Hurwitz är en ny bekant för mig och hans första bok på svenska, Vem är Evan Smoak, verkar läsvärd.

 

Dags att läsa alltså och dags att kolla ordentligt på programmet. Jag har som sagt aldrig varit på Crimetime förut och vet inte hur det är organiserat, men det ger sig säkert på plats. Jag och Annette har i alla fall bokat Afternoon Tea med Elly Griffiths (och några till) och det ser jag fram emot.

 

Läs också:

Post-läsfrossa och svårigheten att fastna

Efter att ha läst massor i några veckor kom jag igår hem från semestern och kände mig nästan lite mätt på böcker. Jag känner rastlösheten och oförmågan att fastna i böcker, som jag brukar få när jag inte riktigt hittar flytet. Den här gången handlar det nog snarare om att jag behöver göra något annat ett tag, men som vanligt är det viktigt att hitta rätt bok. Jag har påbörjat flera, men tappar fokus och klickar fram en ny bok. Fördelen och förbannelsen med e-bokstjänster som Storytel och BookBeat är just att det alltid finns något annat att läsa. Jag lyckas dock inte hitta något som verkligen lockar mig så där mycket att jag måste läsa nu.

Idag har jag bläddrat i höstkatalogen från SvB och inte heller där hittade jag något som fick mig att tjuta av läslängtan. Kanske lider jag av någon form av post-läsfrosse-depression. Kan man sjukskriva sig för det tror ni?

Annars kanske just den här sortens depression botas bäst med riktigt bra läsning. Vad är det bästa ni läst i sommar? Något jag absolut MÅSTE läsa?

 

Läs också:

« Older Entries