Norge

Hjem til jul säsong 2

Den norska serien Hjem til jul var inte bara förra årets bästa julserie (den konkurrensen är liksom inte mördande) utan en av det årets bästa serier. Under första säsongen fick vi följa sjuksköterskan Johannes jakt på en pojkvän att ta med till julfirandet med familjen och det fanns flera kandidater och när det ringde på dörren under julmiddagen trodde jag och många andra att svaret om vem hon valt skulle avslöjas. Istället avslutades säsongen innan vi fick veta och nu, ett år senare, hade jag verkligen förväntat mig ett svar. Det var dock ingen av Johannes potentiella pojkvänner som stod utanför dörren, utan ett blomsterbud som levererade hundra röda rosor från en anonym beundrare.

Efter jul blev dock Johanne och läkaren Henrik ett par och firar nyår ihop. De håller ihop under året även om Johanne tvivlar på att de egentligen är ett speciellt bra par. Hans pedantiska sida irriterar henne lik mycket som han stör sig på hennes slarvighet. Kärleken överlever det mesta, men överlever de alla olikheter?

Andra säsongen av Hjem til jul fokuserar mycket på att ett förhållande inte löser allt. Johanne borde vara helt nöjd med sitt liv nu när hon har en pojkvän, men självklart är det inte så enkelt. Hennes sambo Jørgunn har hittat kärleken i en spansk sjukhusclown och det får Johanne att känna sig ännu mer ensam i världen. Inte blir det bättre av att hennes mamma ställer in julen och drar iväg med en älskare. Förutsättningarna för ett perfekt julfirande är inte direkt goda.

Nya karaktärer i säsong 2 är grannen Nick som bor ensam med sin dotter Noelle. Johanne börjar umgås med dem, följer med Nick som moraliskt stöd på speeddating och bjuder in dem på julpysselkväll. Ett trevligt tillskott helt klart. Det blir nämligen jul trots allt och det kan vi tacka Nick för. Han visar sig nämligen vara en vän att lita på och Johanne inser att hon faktiskt inte är så ensam som hon ibland känner sig. Hon har både vänner och familj runt sig.

Hjem til jul är härligt julig och trots att säsong 2 är något svartare än den första säsongen är budskapet fint och vi bjuds på en hel del skratt. Inte nyskapande alls, men ärligt och fint. Johanne är en charmig karaktär att följa helt klart och jag är lite nyfiken på vad hon ska hitta på nästa jul.

 

Photo by Michel Stockman on Unsplash

Svartstilla — om den bottenlösa sorgen

En äldre kvinna har mist sin livskamrat och hennes liv har därmed mist sin mening. I sitt stora hus bor hon nu ensam och vill egentligen inte något annat än att låtsas leva i det förflutna. Hennes tre nu vuxna barn försöker få henne att gå vidare, sälja huset och kanske flytta in på ett hem. De menar att hon behöver sällskap, men inser inte att det är i huset som hennes kärlek finns även om han lämnat henne.

Svartstilla av Susanne Skogstad är något av det vackraste jag läst och beskrivningen av sorgen som verkligen äter upp en människa är så exakt, trots att få ord används. Det är också en fantastisk beskrivning av depression, det som den gamla kvinnan kallar svartstilla och som alltid funnits inom henne. Det blir tydligt att hennes make är den som kunde nå henne och ge henne ett liv värt att leva. Nu när han är borta finns ingen livslust kvar. Barnen försöker verkligen. Det är han som ser ut som sin far, men inte är lik hon, han som liknar honom och så dottern som kvinnan inte riktigt förstår.

Det är fascinerande hur debutanten Susanne Skogstad, född 1992, lyckas skildra en mycket gammal människa med sådan trovärdighet. Samtidigt är sorg och svärta saker som åldern inte har betydelse för. Det som är signifikant med just den äldre kvinnans skull är att livet verkligen är på väg att ta slut och ett liv utan den hon älskar är ingenting hon vill vara med om.

Jag tyckte mycket om Svartstilla och Susanne Skogstads språk. Det är dock en bok som kräver koncentration och total uppmärksamhet. Första gången jag försökte läsa den var jag utan fokus och då fungerade det inte alls. Nu läste jag om den under en ledig vecka och texten fick den uppmärksamhet den förtjänar. Avsätt några koncentrerade timmar åt Skogstads debut. Det är den och du värd.

de — mitt första möte med Helle Helle

Någonstans har jag haft helt fel uppfattning om Helle Helle och därför aldrig varit intresserad av att läsa något av henne. Först på senare år har jag förstått att det här är en riktig kvalitetsförfattare och mycket troligt en författare som skulle passa mig. När så senaste boken de nu kom på svenska i översättning av Ninni Holmqvist var jag självklart tvungen att läsa. Det tar inte ens en sida innan jag förstår att jag upptäckt en ny favoritförfattare.

I de får vi lära känna en mamma och hennes dotter. Det är 80-tal och med små medel tydliggörs tidsandan i texten. Dottern är i gymnasieåldern och vi förstår att mor och dotter bott ensamma länge. De har dessutom flyttat ofta och har levt ett liv med små marginalen om än vad det verkar tryggt och bra då de alltid haft varandra. Nu är mamman sjuk och snart inser vi att det är allvarligt. I korta ögonblicksbilder får vi veta mer om livet de delar och hur de nu kanske kommer att ta slut.

Att Helle Helle är en författare utöver det vanliga är tveklöst. Med få ord lyckas hon beskriva ett helt liv och trots att mellanrummen är många ställer de aldrig till några problem. Det är utan tvekan så att vi lär känna dottern och genom henne modern och det är i de små detaljerna det händer. Genom att beskriva vissa saker med stor precision och exakthet gör Helle Helle det enklare för oss läsare att fylla i tomrummen. Jag imponeras av hennes otroliga språkskicklighet och är så glad att jag äntligen upptäckt henne.

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

Nattmannen är femte och första boken om Wisting

Jørn Lier Horsts serie om William Wisting har misshandlats av det svenska förlaget Lind & co som gett ut böckerna på svenska. Inte så att de på något sätt marknadsfört böckerna dåligt, för det har de inte, men för att de gett ut dem i en totalt ologisk ordning. Egentligen är dock ologisk fel ord, då det var med boken Jakthundarna som Jørn Lier Horst fick sitt stora genombrott då boken tilldelades priset Glasnyckeln. En prisad, norsk deckarförfattare kan nå storpublik och självklart översattes boken till svenska. Att det är den åttonde boken i en serie verkar inte ha spelat någon roll. Att boken tilldelades Deckarakademiens pris för bästa översatta deckare ger dem på ett sätt rätt, men det är ändå fel, fel, fel att snurra till det för sina läsare.

Storytel påstår att Nattmannen är den första boken i serien om kommissarie William Wisting och de har rätt i att det är den första i serien som getts ut på svenska (eller den femte) men på norska finns det fyra tidigare delar som inte översatts. Nattmannen är alltså nummer fem i serien och den femte som getts ut på svenska. Tyvärr betyder det inte att böckerna getts ut i rätt ordning. Efter del åtta gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio och del 5. Snurrigt? Definitivt. För mig som är lite lätt fixerad vid att läsa böcker i serier i ordning är det dessutom väldigt frustrerande. Återstår att se vad som händer nu. Är det del 11 eller del 4 som står på tur? Eller kanske del 12 för att göra det lite extra spännande?

Oavsett snurret är jag glad att jag läste Nattmannen och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien. William Wisting är en trevlig person att följa. Han är nybliven änkeman och hans vuxna dotter arbetar som journalist. När hon får i uppdrag att bevaka ett fall som han utreder blir det lite svårt att hålla isär rollerna.

Brottet är synnerligen brutalt och offrets huvud sätts upp på en påle mitt på torget i Larvik. Det är en ung flicka som mördats och det tar tid att identifiera henne. När de väl gjort det förstår de att mordet på henne inte är en isolerad händelse. Det tar Wisting på en resa som få av oss skulle vilja vara med om. Även om Nattmannen utkom 2009 på norska är fallet fortfarande rykande aktuellt. Det är en av anledningarna till att boken är så bra, det andra är Horsts förmåga att skapa trovärdiga karaktärer. Nu när det ändå finns ett gäng böcker som kan läsas i rätt ordning kommer jag att göra det, då hans historia är minst lika intressant som det fall han löser. Om något förlag får för sig att ge ut del 4 i serien kommer jag att småsvära lite, men läsa den också.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: