enligt O

Virgin River är både mysig och kolsvart

Efter att sett flera hyllningar av Netflix-serien Virgin River var jag självklart tvungen att se den själv. Imdb avslöjade att den innehöll 20 avsnitt och jag förberedde mig på seriemaraton. Tills jag märkte att säsongen snopet nog tog slut efter tio avsnitt och de avsnitt imdb hänvisade till inkluderade den kommande andra säsongen. Bra med en säsong till, men jag hade velat ha mer just precis nu.

I Facebookgruppen Tv-seriegäris/ickebinäris påpekade en trådstartare att Virgin River har många likheter med Hart of Dixie, som utspelar sig i det lilla samhället Bluebell, Alabama och det har den verkligen. På ytan. Faktiskt spelas seriernas läkare av samma skådespelare och i båda fallen är de minst sagt sådär förtjusta i att få sällskap av en ung kvinna på kliniken. Det är dessutom så att dessa unga kvinnor i båda serierna blir förtjusta i anställda på det lilla samhällets enda pub. Där Hart of Dixie är charmig och underhållande, är Virgin River väldigt mycket svartare, även om charmen finns även här.

Huvudpersonen Melinda Monroe är specialistsjuksköterskan och barnmorskan som flyr Los Angeles för ett jobb i det lilla samhället Virgin River i norra Kalifornien. Det blir snart tydligt att hon flyr något och genom återblickar får vi i slutet av säsongen bilden ganska klar för oss. Serien inleds på klassiskt vid med att huvudpersonen är på väg till sitt nya hem, men får problem på vägen. Hon räddas av en främling, som självklart visar sig vara den läkare som hon just kallat gammal, självklart ovetande om vem han är. Deras relation är alltså redan från start frostig och eftersom scenariot är så bekant är det inte svårt att räkna ut att den unga nykomlingen ska vinna den äldre och mer erfarnes hjärta, även om det självklart kommer att ta tid. Väl i huset där hon ska bo visar det sig självklart att ingenting är lika fint som hon trott och det första mötet med den nya bostadsorten blir inte så bra som hon trott. Totalt underläge alltså.

Förutom Tim Matheson, som förutom Hart of Dixie känns igen från West Wing finns flera andra bekanta skådespelare i Virgin River. Huvudrollen som Melinda Moore spelas av Alex Breckenridge, som senast sågs i fantastiska This is Us, men också varit med i serier som The Walking Dead och American Horror Story. Jag gillar henne skarpt! Restaurangägaren Jack spelas av Martin Henderson, som en period var med i Grey’s Anatomy där han spelade Dr. Nathan Riggs, en av Meredith Grey’s flirtar.

Tummen upp för Virgin River alltså, som trots viss förutsägbarhet lyckas bidra med något nytt. Hoppas att den nya säsongen är på gång hyfsat snart.

Kungsbacka Ultras

Kungsbacka Ultras var en titel jag fastnade för då jag bläddrade igenom katalogen för vårens böcker. Jag tänkte att den kanske handlade om fotboll och att det kändes oväntat och ganska intressant. Det visade sig dock att Johan Esperssons debut är så långt ifrån fotboll man kan komma och jag fick raskt skicka ännu ett mail till mina fotbollstokiga kusiner från en förort till Kungsbacka för att berätta att boken inte alls var den jag trodde.

Blev jag besviken? Lite inledningsvis, men jag fastnade snart för huvudpersonen Johan och hans försök att hitta meningen med livet i den trötta småstad som han helst vill lämna. Handlingen rör sig i Kungsbacka och tar en sväng till Fjärås. Villaorten Kullavik, som hans hemska klasskamrater och mina kusiner kommer ifrån, får vi bara höra om. Ibland drar han till Paris, men den sista nyårsresa vi får läsa om är ingen trevlig sådan. Det är den resa där Johan och hans kärlek slutligen bryter upp. De som varit tillsammans så länge och blivit viktiga delar av varandras liv. De är ultras som lever livet fullt ut.

Kungsbacka Ultras är en ärlig ungdomsskildring med allt som en sådan ska innehålla. Alkohol, fyllor, olycklig kärlek, tomhet och hopplöshet. En del känns gjort, men ibland glimrar det till och blir något speciellt. Det finns något i Esperssons berättelse som jag fastnar för och jag tycker om hur han skriver känslosamt, utan att det blir smörigt eller sentimentalt. Sedan är jag inte helt säker på vad jag tycker om greppet att byta rad istället för att sätta punkt. Det gör att texten liknar prosalyrik, men samtidigt blir det ibland lite hackigt.

Kristofer Andersson skriver i en krönika i Aftonbladet att han ser en tendens att skrivarskolor, med Biskops-Arnö som exempel, stöper författare i samma form och det händer utan tvekan att jag läser debutanter där jag tänker “aha, skrivarskola” och småler lite åt den sparsmakade poetiska prosan och leken med skiljetecken. Det finns många, många sådana böcker just nu, liksom böcker som kan definieras som autofiktion. Trots att Esperssons debut är märkbart påverkad av tiden på Biskops-Arnö och ibland känns lite väl högtravande är hans bok relevant och läsvärd. Jag tycker dessutom alltid att det är extra roligt att läsa lokala författare och när Johan i boken flyttar till Göteborg för att studera litteraturvetenskap är det som att jag går vid hans sida. Nu hoppas jag bara att denna debut inte är den enda bok Espersson har inom sig utan att han fortsätter att skriva. Det här kan utvecklas till något riktigt bra om han på riktigt hittar sin icke-skrivarskolestil.

The Good Place säsong 1

När vi ser serier tillsammans hela familjen är det ofta humor som står i centrum. Korta, roliga avsnitt som det går att se flera av utan att för den skull behöva sitta för länge i soffan med föräldrarna. Perfekt om du är tonåring som vill vara självständig, men inte alltid. Senaste serien för familjen O är The Good Place, som går att se på Netflix. Där finns två säsonger, trots att tre sänts och en fjärde är på gång. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan i alla fall säsong 3 går att se där.

The Good Place börjar ganska överraskande med att huvudkaraktären dör. Hon heter Eleanor Shellstrop (spelad av Kristen Bell) och är en ganska så vidrig, eller kanske bara mänsklig, person. När hon dör har hon just handlat Margarita Mix och blir strax därefter överkörd på stormarknadens parkeringen. Efter döden dyker hon upp på i väntrummet hos Michael (Ted Danson) som är ansvarig för The Good Place, dit människor som varit goda kommer efter döden. Det vi kallar himlen är i själva verket indelat i flera olika kvarter och Michael har just skapat ett nytt. Alternativet till The Good Place är (kanske lika självklart) The Bad Place, där de döda torteras hela sitt eviga liv. I The Good Place ska allt istället vara precis som de döda önskar. De placeras tillsammans med sin själsfrände i ett hus som är precis som de vill ha det. Eleanor ska bo med Chidi, en professor i etik.

Ganska snart inser Eleanor att någonting blivit fel och att hon inte alls borde vara i The Good Place. Det liv som hon påstås ha levt liknar inte alls hennes och huset, som är spartanskt och fyllt av clowner, är snarare en mardröm än en dröm. För att slippa hamna i The Bad Place bestämmer hon sig för att anstränga sig för att bli en god människa och hon får hjälp av Chidi, som måste ha varit världens tråkigaste föreläsare. En annan utmaning blir att skapa en god relation med grannarna, den överlägsna välgörenhetsdrottningen Tahani och hennes själsfrände munken Jianyu, som avlagt ett tystnadslöfte.

Vi skrattade gott åt The Good Place och har nu börjat se säsong 2. Vändningarna är många och skådespelarna gör ett grymt jobb. Det är också kul att roa sig med att skapa ett eget dröm- och mardrömsställe. Själv hade jag definitivt klarat mig bra utan clownhuset, medan ett gigantiskt bibliotek hade varit min dröm.

De afghanska sönerna

De finns där som en oformlig grupp, ungdomarna som fötts i Afghanistan, men flytt från Iran till Sverige. De flesta av dem pojkar som nu blivit unga män. En grupp som får ta en hel del skit och som av många anses sakna asylskäl, trots att landet de kommer ifrån räknas som ett av världens farligaste. För mig är gruppen fylld av individer och många av dem har lyckats oväntat bra i sitt nya hemland. Trots detta riskerar de att utvisas.

De afghanska sönerna är Elin Perssons debutbok och den berättar om tre pojkar på ett HVB-hem där Rebecka arbetar. Från början är de tre i mängden, men snart lär hon känna dem mer och blir en del av deras liv, samtidigt som de blir en viktig del av hennes. Ahmed, Hamid och Zaher är individer och det är så sällan som dessa individer får synas. Det märks att Elin Persson förstår människorna bakom namnen. De människor som alla som arbetar i HVB-hem och i skolor lärt känna och engagerat sig i.

På ett sätt är det synd att Persson skrivit en ungdomsbok, inte för att det inte är en bra och relevant bok för unga, för det är det verkligen, utan för att få vuxna läser böcker för unga och därmed når boken en mindre publik. Som vanligt är det också så att de som verkligen hade behövt lära känna Ahmed, Hamid och Zaher inte gör det varken i verkligheten eller i bokform. Det är synd.

Jag hoppas trots allt att Elin Perssons debutbok når många läsare och att fler inser att vi behöver göra fler för flyktingar i allmänhet och de unga i synnerhet. Både för att de behöver oss och för att vi faktiskt behöver dem. Jag känner till exempel ett helt gäng unga människor med rötterna i Afghanistan som snart är färdiga undersköterskor och snickare. Som redan arbetar extra i vården och i restaurangbranschen. Som fått mycket här i Sverige, men som redan börjar betala tillbaka. Debatten om dem behöver verkligen nyanseras och Elin Persson bidrar verkligen till det.

Tänk snabbt! (vecka 6)

Vi inleder än en gång den nya veckan med utmaningen Tänk snabbt, där du får ta ställning till fem val.

Galor av olika slag är vanliga den här tiden på året och en del av kulturen som vi faktiskt inte berört är sport. I förra veckan hölls idrottsgalan då en rad priser delades ut till idrottshjältar av olika slag. Två priser som delades ut var Bragdguldet och Jerringpriset. Ett som delas ut av SvD och ett publikpris. Vilket tycker du borde värderas högst?

I Göteborg har Filmfestivalen just avslutats och jag har tyvärr inte lyckats se någon film alls i år. Faktum är att jag ser alldeles för lite film över huvud taget. Valet får bli mellan två filmgenrer, drama och action. Vad väljer du?

I helgen var det dags för första deltävlingen i årets Melodifestival. Efter några år då barnen älskat spektaklet och jag har följt det med dem känner jag mig i år lite opepp. Hur är det med dig? Är du mellofrälst eller melloskeptiker?

Lite bokfokus måste det självklart bli och det handlar om  Borås Tidnings Debutantpris som nyss avslöjat årets nominerade. Vad läser du helst, böcker av debutanter eller författare du redan vet att du gillar?

Och slutligen bokformat. Föredrar du pocketböcker eller inbundna böcker?

 

Veckans fem snabba val ser ut så här:

Bragdguldet eller Jerringpriset?

drama eller action?

mellofrälst eller melloskeptiker?

debutanter eller säkra kort?

pocketböcker eller inbundna böcker?

 

Så här väljer jag:

Bragdguldet eller Jerringpriset? Egentligen gillar jag publikpriser även om folk inte alltid väljer rätt, men jurypriser är ändå att föredra om jag måste välja. I år vann orienteraren Tove Alexandersson båda priserna och dessutom priset för Bästa kvinnliga idrottare, så det måste väl ändå ses som rätt val.

drama eller action? Men om jag ser filmer med ungarna är det action som gäller. Gärna med superhjältar.

mellofrälst eller melloskeptiker? Jag hyser en hatkärlek till Melodifestivalen, men är trots allt mer frälst än skeptisk.

debutanter eller säkra kort? Det är roligt med debutanter och kul att hitta nya favoriter. Att läsa en bok av en riktig favoritförfattare är dock svårt att slå.

pocketböcker eller inbundna böcker? Det är ju egentligen väldigt praktiskt med pocketböcker, men jag tycker mer om att läsa inbundna böcker.

 

Hur väljer du? Tänk snabbt och svara i en kommentar eller ett eget inlägg.

Hemma efter en skön helg

I fredags drog jag från jobbet så snabbt jag bara kunde och landade på Hotell Gästis i Varberg runt tre. Fråga mig inte hur snabbt jag körde ner, tack. Det är fjärde året i rad som vår bokklubb Bokbubblarna (främst Annette om jag ska vara ärlig) ordnar en läshelg på det unika hotellet. I år pågick en del renoveringar, men det funkade fint ändå. Nästa år är det femårsjubileum och förhoppningsvis färdigfixat.

Vi brukar ha ett luftigt schema och i år var det nästan luftigare än vanligt. Jag var också mer asocial än vanligt, då jag verkligen behövde tid att varva ner och tanka energi. För mig var det därför perfekt att kunna läsa och sova på rummet, men ändå få trevligt sällskap under helgen. De flesta av deltagarna var gamla bekanta, men ett par av dem hade jag aldrig träffat tidigare, även om jag “känt” dem ett tag via bloggar och sociala medier.

Fredagens middag intogs på Pinchos och det var alldeles lagom. Ett glas vin på hotellet blev det också innan läsdags. På lördagen sågs vi först för pocketbyte och jag är väldigt nöjd med att ha fått Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl., men det fanns ovanligt många titlar i år som jag inte läst. Själv köpte jag Vår älskade av Kamila Shamsie, som var en av de bästa böcker jag läste under 2019. Lördagens middag var på hotellets restaurang och därefter var det dags för det numera traditionsenliga litteraturquizet som Linda står för. Alltid roligt och alltid svårt.

Sista gemensamma aktiviteten idag var en bokcirkel, som från början var tänkt att hållas i tre grupper, då vi valt tre titlar, men det slutade med att vi pratade om alla tre böcker gemensamt. Först ut var Ålevangeliet av Patrik Svensson, som verkligen fick blandad kritik. Själv är jag kluven och vill läsa, men det får bli när jag har rejält med tid. Vi pratade också om Järtecken av Christoffer Carlsson, som har lokal anknytning och Villa Havsbris av Caroline Säfstrand, som kändes passande i miljön. Tema hav, hus och Halland alltså. Helgen avslutades med en härlig och blåsig promenad längs havet i det soliga och fina vädret.

Två böcker blev utlästa under helgen. Dels Ljuskällan av Hanna Landahl, som jag påbörjade förra helgen och Minns oss som nu av Anna Lönndahl. Inlägg kommer senare. Jag ligger lite efter med bokinläggsskrivandet. Veckan som kommer är galen, så frågan är hur mycket läst och skrivet det blir, men sedan är jag ledig i en vecka och då ska jag verkligen ta det lugnt. Hoppas jag.

Tack alla fina bokvänner för en härlig helg. Det var precis vad jag behövde.

Finn fem favoriter i februari

Februari är en kort, men ändå är det en lång och seg månad. Det är nu det avgörs om vintern ska slå till eller hoppas över. Det är också en månad som kommer att ägnas åt att läsa nytt. Mitt mål är att läsa böcker av fem för mig nya författare i februari. De får gärna finnas med i min utmaning Boktolvan 2020, eller slinka med för att de av någon anledning korsar min väg. Det händer inte sällan eftersom jag ofta bläddrar bland titlarna på Storytel och Nextory som tidsfördriv, eller tar en promenad i biblioteket för att finna ro.

Huvudsaken är att jag hittar nya bekantskaper, som förhoppningsvis kommer att bli nya favoriter. Dags att börja botanisera och göra upp läsplaner. Februari må vara kort, men här ska läsas!

Melodifestivalen från Linköping

Foto: Jonas Ekströmer / TT

Egentligen är jag noll pepp inför årets Melodifestival. Barnen börjar bli så stora att de inte längre vill titta och då försvinner lite vitsen med programmet. Nu har jag ändå lyssnat på de korta förhandlyssningsklipp som ligger på svtplay och börjar bli lite sugen på att se spektaklet trots allt.

Årets Melodifestival leds av sångerskorna Lina Hedlund och Linnea Henriksson tillsammans med komikern David Sundin och första deltävlingen sänds från SAAB Arena i Linköping. Sju låtar tävlar och startfältet innehåller både veteraner och nykomlingar. Det är lite lustigt med de typiska melloartisterna som verkar leva upp en gång om året, men aldrig har några hits förutom tävlingslåten. Några av dem finns representerade i Linköping.

Mina tips lyder som följer:

Till final

Ballerina med Malou Prytz av Thomas G:son, Peter Boström och Jimmy Jansson

En låt som fastnar och som många av de yngre tittarna (som röstar mycket) kommer att gilla. Bättre än låten som hon skrällde med förra året.

Läs mer om låten här.

Boys with emotions med Felix Sandman av Tony Ferrari, Parker James, Peter Thomas, Philip Bentley, Nicki Adamsson och Felix Sandman

Egentligen ingen stark låt, men Sandman är Sandman och jag tror att det räcker. Självklart beror det också på scenshowen. Han är dock en vettig förebild som jag blir glad om unga lyssnar till. Killar som vågar identifiera sig som feminister behöver vi definitivt fler av.

Läs mer om låten här.

Till andra chansen

Take a chance med Robin Bengtsson av Jimmy Jansson, Karl-Frederik Reichhardt, Marcus Winther-John

Låter som Robin Bengtsson brukar låta, men jag tror inte att det räcker till final i år. Snyggt, men lite ointressant. Det skulle vara om scenshowen är spektakulär möjligen.

Läs mer om låten här.

Move med The Mamas av Melanie Wehbe, Patrik Jean och Herman Gardarfve

The Mamas körade bakom John Lundvik förra året och nu är tre av de ursprungliga fyra med i Melodifestivalen. Grymma sångerskor och rätt cool låt. Hoppas och tror att de går vidare. Möjligen är det en nackdel att den har samma stil som förra årets vinnarlåt.

Läs mer om låten här.

Utslagna

Sluta aldrig gå med Sonja Aldén av Bobby Ljunggren, David Lindgren Zacharias och Sonja Aldén

En klassisk schlager som säkert kommer att gå hem hos den äldre generationen, men jag tror inte att det räcker för att ta sig vidare. Däremot hade den varit en klar vinnare tidigt 90-tal.

Läs mer om låten här.

Inga problem med OVÖ av Nicholas Frandsen, Lukas Nathanson, Jean-Willy Akofely och Nickie Osenius Kouakou

Det här funkar inte alls i sammanhanget, eller så är det jag som blivit gammal.

Läs mer om låten här.

Moves med Suzi P av Joy Deb, Suzi Pancenkov, Aniela Eklund, Malou Ruotsalainen, Chanel Tukia och Kenny Silverdique

Tråkig låt där engelska och svenska blandas friskt. Jag har svårt att se ska locka speciellt många att rösta. Tror att den kommer sist.

Läs mer om låten här.

 

Kajsa Haidl i DN tror på samma topp 4 som jag, men med Robin Bengtsson till final istället för Malou Prytz. Jan Andersson i GP tror detsamma, liksom Markus Larsson i Aftonbladet.  Så kan det absolut bli och The Mamas skulle också kunna knipa en finalplats. Att någon annan låt slår sig in i topp 4 har jag dock svårt att se.

Vilka bidrag tror och hoppas du på ikväll?

Böcker jag ser fram emot i februari

Ny månad, nya boksläpp. En ledig vecka hägrar.

De här böckerna ser jag fram emot i februari:

Mannen som visste allt, Deborah Levy, Norstedts förlag, 3 februari

Längtans latituder, Shubhangi Swarup, LB-förlag, 5 februari

Ljuskällan, Hanna Landahl, Bokförlaget Polaris, 6 februari

På andra sidan Hudson River, Kristin Higgins, Printz Publishing, 6 februari

Vuxna människor, Marie Aubert, Wahlström & Widstrand, 6 februari

de, Helle Helle, Norstedts förlag, 10 februari

En avlägsen kust, Jenny Colgan, Norstedts förlag, 10 februari

Flickan i brevet, Emily Gunnis, Printz Publishing, 10 februari

Queenie, Candice Carty-Williams, Albert Bonniers förlag, 11 februari

Monster i terapi, Jenny Jägerfeld, Mats Strandberg, Norstedts förlag, 12 februari

Efter syndafloden, Kassandra Montag, Harper Collins Nordic, 13 mars

Det onda, Inès Bayard, Bokförlaget Polaris, 18 februari

Tillstånd, Axel Lindén, Albert Bonniers förlag, 18 februari

Familjen Lambs hemlighet, Lisa Jewell, Printz Publishing, 19 februari

Som en öppen bok, Sara Molin, Norstedts förlag, 24 februari

Allas lika mellangärde, Sara Granér, Galago, 26 februari

Så lyxigt med #läsretreat20

I fyra år har ett gäng glada boknördar träffats sista helgen i januari på Hotell Gästis i Varberg. Vi firar att den tråkigaste månaden är över och att vi överlevt. Sedan njuter vi av varandras sällskap kombinerat med total isolering på våra enkelrum. Den perfekta kombinationen för en introvert person med vissa extroverta behov. Dessutom gör sällskapet att det går alldeles utmärkt att börja precis varje mening med “jag läste en bok …”

Så fort jag jobbat färdigt idag rullar jag söderut och det ser jag så obeskrivligt mycket fram emot. Vill du se vad vi pysslar med är det bara att följa taggen #läsretreat20 på instagram.

Bilden ovan är taget under förra årets träff och självklart är det Carina  (längst fram) som står för den.

%d bloggare gillar detta: