enligt O

Den bästa mamman

I Den bästa mamman av Aimee Molloy får vi träffa de ganska olika föräldrarna som bildar gruppen Majmammorna. En pappa har slunkit med också, men de flesta är förstagångsmammor med allt vad de innebär. Det de har gemensamt är att de alla fått barn i maj och från att främst ha umgåtts online träffas de nu i parken. När barnen hunnit bli några månader bestämmer de sig dock för att gå ut tillsammans och umgås “på riktigt”, utan sina barn. Det är Francis, Nell och Colette som är mest drivande och det är också dem vi får följa mest. De lägger stor energi på att övertyga den ensamstående mamman Winnie att lämna sin son Midas med en barnvakt och följa med dem ut. Kvällen börjar trevligt, men avslutas i en katastrof när Winnies son försvinner. Någon har tagit sig in i lägenheten, förbi den sovande barnvakten och helt sonika plockat Midas ur sitt rum och tagit med honom.

Vi får lära känna de olika mammorna, som turas om att berätta historien om Majmammorna och det fruktansvärda som hände Winnie och Midas. Det är ett spännande koncept och även om jag tycker att Molloy slarvar bort slutet lite, är det helt klart en läsvärd bok. Egentligen tycker jag nog att vänskapsrelationerna är de mest intressanta, men visst bidrar kidnappningen till en spännande läsupplevelse.

 

Viktiga förberedelser inför Bokmässan

Visst är det viktigt att ha biljetter till Bokmässan och det har jag fått med besked i år, då jag fått nöjet att vara en av mässans Bookfluencers. En styck trevlig frukostträff, Guldkort och tillgång till pressrummet. Det blir fint. Som vanligt kommer jag att hänga på mässan i dagarna fyra och masa mig till jobbet som en smärre vrak på måndagen överfylld av intryck. Boksmällesemester borde vara en självklarhet för boknördar. Kanske kan det ingå i Bookfluencerkonceptet?

Minst lika viktigt är att inhandla nya klänningar. Helst ska de inte matcha de andra bokdamernas, men det har i alla fall hänt en gång att jag vandrat på mässgolvet bredvid en vän med en exakt likadan klänning. Klänningen både jag och Hanna hade valt var inte direkt diskret, så det syntes verkligen att det var samma sort. Snygg var den i alla fall. Ännu oftare har någon exakt samma klänning, men som tur var inte samtidigt. Inte så konstigt då vi bokdamer verkar shoppa på samma ställen. Strumpbyxor är också beställda. Bra sådana är ett måste för att inte bli helt tokig under de långa dagarna. Minst lika viktigt är det med bekväma skor. Check på det också. Och frisörbesök, ett sådant har jag äntligen fått tummen ur att boka.

Det jag inte riktigt har hunnit med är att bestämma vad jag egentligen ska se för seminarier. Jag har gjort en preliminär plan med en massa krockar och kommer att presentera den så snart jag gjort en sista översyn. Sedan vet jag å andra sidan att jag alltid gör nya val i stunden, oftast för att undvika en extra lång kö eller för att hänga på någon trevlig vän som har en annan plan. Att gå på seminarier är fantastiskt, men att träffa alla bokvänner jag fått under åren jag bloggat är faktiskt ännu bättre.

Bokmässan närmar sig med stormsteg och det peppas för fullt i de olika bokbloggar- och boknördsgrupper jag är med i. I dessa kretsar är julen är ingenting mot Bokmässan, som faktiskt är årets viktigaste högtid.

52 bra saker: Sjunga högt i bilen

Temat de senaste veckorna har varit bra saker som får mig att må bättre. En sak som definitivt får mig att bli av med en hel del stress är att sjunga högt och då oftast i bilen. En bra billåt är en du kan riktigt bra, gärna en gammal favorit och en låt som det går att sjunga till riktigt högt och riktigt mycket. Jag har testat att sjunga lika högt i köket och kan tyvärr meddela att tonårssönerna inte är direkt imponerade. Speciellt inte när jag kombinerar sången med dans. Det är då jag påminner dem om att de kallade ett av rummen i vårt gamla hus för “dansrummet”.

Hur som helst är det alltid bra att sjunga högt i bilen och därför bjuder jag idag på fyra timmar med låtar att sjunga högt till.

Mina svar om boktips och boktipsare

Tidigare idag ställde jag några frågor till er läsare. Det här är mina svar!

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

Jag hade önskat mig en sådan panel på Bolibompa (det kanske finns, jag har växt förbi programmet, eller rättare sagt så har mina barn gjort det) även i Lilla Aktuellt och i vanliga nyhetssändningar kunde boktipsen få ta plats. Sedan vore det grymt om politiker kunde visa ett intresse för litteratur i alla fall någon gång ibland och då inte bara Astrid Lindgren eller Camilla Läckberg. Inget ont om dessa författare, men bredden saknas i princip alltid.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

För mig personligen hade det varit roligt att se Yukiko Duke, alltid påläst och dessutom delar vi ofta boksmak, Johanna Lindbäck, författare som jag också ofta delar boksmak med och som kan få in ett ungdomsboksperspektiv,  fler ungdomsboksförfattare, men andra genrer och andra läsargrupper representerar Mats Strandberg som jag också gärna vill ha med i min panel, Jason Diakité, som jag tror skulle kunna ha en del intressant att tillföra, Jonas Karlsson, som är en favoritförfattare och dessutom skådespelare och slutligen Clara Henry, som är en skarp dam. Sex stycken fina boktipsare som kan turas om att synas i rutan.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Jag älskar ju Hjalmar Söderberg och hade tipsat om Den allvarsamma leken, som kan läsas på väldigt många olika sätt. Senaste gången jag läste om den lade jag märke till helt andra saker än när jag läste den som yngre. En klassiker som känns ovanligt aktuell är En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle tipsa om nya poesiantologin för unga Berör och förstör med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, fina Herravälde av Elin Olofsson, Vargen, senaste boken i Shirin-serien av Katarina Wennstam och Så jävla trött av Gemma Hartley, som satte ord på en stor del av min vardagsfrustration.

Vilken oväntade boktipsare vill du se i tv?

Min mer oväntade boktipsarpanel skulle bestå av  Nikki Amini, Håkan Hellström, Kosovare Asllani och Felix Sandman. Jag slänger också in Peter Stormare för att bredda åldersspannet och Molly Sandén för att hon är en bra förebild och förhoppningsvis kan ge vettiga boktips.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

Några frågor om boktips och boktipsare

Igår skrev jag om vikten av att boktips och boktipsare får mer utrymme i tv, inte mindre och funderade lite kring hur vi skulle kunna fylla alla möjliga tv-program med boktips. Idag skulle jag vilja höra vad ni tycker om boktips och boktipsare och söker därför svar på följande frågor. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

  • I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?
  • Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?
  • Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?
  • Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?
  • Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

 

Det vore fantastiskt roligt att få ta del av era svar. Kanske kan vi maila alla förslag till respektive kanal. Skriv i din blogg, i en kommentar eller på annan social media.

 

Photo by Dora Reis on Unsplash

 

Fram för fler boktips i media

Att läsa borde vara något för alla. En norm. Om vi ska ha någon chans att nå ens i närheten av det måste böckerna få synas. Nu tror jag visserligen inte att alla generationers läsning påverkas om ryktet om att bokpanelen i Go’kväll ska plockas bort visar sig vara sant, men det är ändå en beklaglig utveckling. Daniel Sjölin skriver i en krönika i Expressen om att kultur plockas bort, medan humorn får ta mer plats. Som exempel tar han Ingalill Mosander, som tipsat om böcker i tjugo år i just Go’kväll, vars kulturpanel nu slopas. Motiveringen ska vara att SVT vill föryngra programmets publik och då ryker böckerna. Om det är sant är det verkligen både tråkigt och kortsynt. Att en panel förnyas eller till och med föryngras kan vara en sak, men varför byta boktips mot tv-serietips? Varför inte istället behålla Mosander och de andra i panelen, men även komplettera med några yngre förmågor? Varför inte försöka behålla bredden och prata såväl böcker, som filmer och tv-serier.

Nu vet jag inte säkert om boktipsen verkligen försvunnit från Go’kväll, men jag tycker ändå att frågan behöver diskuteras. Vi behöver inte färre boktips i tv, utan fler. Gärna i väldigt många olika program. Drömmen vore om alla gäster i alla program fick frågan om vilken bok de läser just nu, eller vilken favoritbok de har. Tänk vilket levande litteratursamtal vi kunde få. Nu tittar jag sällan på tv, men det hade utan tvekan funkat att gästerna i morgonprogrammen fick prata böcker och då inte bara böcker de skrivit. Lika enkelt hade det varit att få in ett boktips eller två i ett program som Efter fem. Mer vågat hade varit att låtit deltagarna i Idol eller varför inte stjärnorna i Mästarnas mästare diskutera bra böcker de läst. Krystat? Definitivt till en början, men efter ett tag kommer frågor om böcker och läsning vara naturliga och då kanske vi kommer någonstans gällande läsförmågan hos främst barn och unga.

Vi behöver inte heller nöja oss med tv. Ställ frågan om favoritböcker och böcker som läses just nu i varenda tidningsintervju oberoende av om det handlar om magasin för äldre damer eller sportsidorna i våra tidningar. Fyll media med boktips för alla. Det är vi värda. Jag vill ha fler boktips åt folket!

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Den felaktiga litteraturhistorien

Jag fick ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet som passade perfekt in i det projekt i litteraturhistoria som jag är mitt inne i just nu med mina gymnasietvåor och som dessutom passade lika fint in i den skeva litteraturhistoria som jag i min undervisning brukar lyfta och ifrågasätta. När jag läste litteraturvetenskap på samma universitet i mitten av 90-talet fanns det väldigt få kvinnor på litteraturlistorna. Författare som Elin Wägner, Emilie Flygare-Carlén och Victoria Benedictsson, som nu fått någon slags upprättelse, existerade inte alls och Selma Lagerlöf avfärdades som en sagotant.

I pressmeddelandet berättas om hur författare som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén översattes och spreds utanför Sveriges gränser i tio gånger högre utsträckning än Carl Jonas Love Almqvist. Ändå är det den senare som lyfts fram i litteraturhistorien som formulerats av män. Urvalet som har gjorts är med andra ord baserat på kön snarare än inflytande och kanske också kvalitet. Att istället lyfta kvinnliga författare är alltså inte en fråga om att kvotera in, utan att rätta till det felaktiga urval som tidigare gjorts.

Fem forskare vid Göteborgs universitet har under fem års tid tittat på fem författarskap: Julia Nyberg, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Anne Charlotte Leffler och Selma Lagerlöf, och kan nu ge en ny och mer heltäckande bild av dåtidens svenska litterära export. De har kommit fram till att de var bra mycket mer framgångsrika än vad som tidigare gjorts gällande. När de reste runt i världen följdes de av media och de var så framgångsrika att de ibland fick agera draghjälp när manliga kolleger skulle lanseras utomlands.

Enligt professor Yvonne Leffler lanserades Strindberg på tjeckiska med hjälp av Emilie Flygare-Carlén. Smaka på det. Giganten Strindberg fick draghjälp av en kvinnlig författare som senare knappt nämnts i litteraturvetenskapliga sammanhang då de efter det moderna genombrottet runt sekelskiftet 1900 började ses som omoderna och därmed “skuffades undan”. Enligt Leffler var de “för populära, för produktiva, och så var de kvinnor. Därmed stämplades de som gammelmodiga”. Istället ersattes de av en ny generation män. Är det inte fascinerande vilken skev världsbild vi matats med och dessutom accepterat. Ett gammalt urval kan ändras, men allt för ofta reproduceras det istället.

Jag ska villigt erkänna att min kunskap om klassiker formats av den litteraturvetenskap som jag studerat där urvalet gjorts av män och därför oftast handlat om män. För mina elever brukar jag i alla fall lyfta fram Selma Lagerlöf som är en av våra största författare, vars texter dessutom är väldigt relevanta än idag. Läs gärna om det läsprojekt jag genomför för tredje gången just nu. Den här gången med fler noveller som komplement.

 

Bilden föreställer ett bokstöd med Fredrika Bremer. De finns att köpa här.

 

En smakbit ur Välj mig

En smakebit på søndag är en bloggaktivitet från vårt grannland Norge. Varannan vecka  är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag håller Astrid Terese i rodret och samlar ihop de smakbitar ur aktuell läsning som olika bloggare bjuder på.

Min smakbit den här söndagen kommer från Välj mig är Christina Lindströms nya ungdomsbok som just getts ut av B. Wahlströms. Eftersom jag tyckt om de tidigare böcker jag läst av henne hamnade den högt upp på min prioriteringslista. Huvudpersonen i Välj mig heter Silja och när vi träffar henne första gången är hon på väg till första skoldagen i nian. Hon går som vanligt till skolan med sin bästa kompis Mia, som varit bortrest hela sommaren. Siljes sommar har varit långt ifrån bra. Något hemskt har hänt hennes pappa, men så här i inledningen av boken vet vi inte riktigt vad. Alla andra verkar dock veta, men ingen säger något. Oftast är det Mia som skapar blickar, men nu vet Silje att det är hon.

Men när Mia och jag går förbi slutar alla med det de håller på med och tittar efter oss. Det är sant. Allt stannar upp. Man måste kunna hantera blickar om man ska korsa skolgården med en legend. […] I vilket fall som helst känner jag i magen att blickarna är annorlunda idag. Jag försöker att inte låtsas om dem och att inte sänka huvudet för mycket, men jag blir ändå kall i magen och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra av händerna.

Försiktigt sneglar jag mot Mia. Hon verkar inte lägga märke till att blickarna är annorlunda. Kan det vara så att hon inte vet vad som har hänt? Är det ens möjligt? Har ingen ringt henne? Har hennes föräldrar inte hört något?

 

Ungefär 100 sidor in är jag fast. Ännu vet jag inte riktigt vad som har hänt, men jag vet lite mer och jag vet framför allt hur det påverkar Silje och hennes familj. Nu läser jag vidare!

Kulturminnen: Stolen Children

Stolen children of the resistance army var (är?) en utställning med bilder av Marcus Bleasdalen av barn som kidnappats för att bli barnsoldater i LRA The Lord’s Resistance Army. Ledaren Joseph Kony verkade först i norra Uganda och målet var att avsätta regeringen. Nu finns armén främst i Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Utställningen visades på Fotografiska under våren 2012 och jag var där ensam. Mitt i var jag tvungen att gå iväg, sätta mig på en undanskymd bänk och gråta en skvätt. Bilderna på barnen med de döda ögonen påverkade mig otroligt mycket. Bilderna var så otroligt vackra och minst lika obehagliga. Bara tanken på hur många barn i världen som berövas sin barndom av olika anledningar gör mig gråtfärdig. Att det finns så många människor som på allvar tycker att barn som tvingas på flykt har mindre rätt till ett liv i fred och frihet än vi som råkar vara födda här har är för mig ofattbart.

Nu var det ett tag sedan jag var på Fotografiska senast och suget börjar komma. En bra fotoutställning är något jag tycker mycket om. Stolen children of the resistance army  var en sådan.

Så jävla trött

Ibland blir jag så jävla trött på att det jag gör hemma är osynligt, medan makens arbete alltid märks. En ny list, en grop i trädgården, jord som lagts ut på det som ska bli gräsmatta. Att jag fyllt i vartenda förskole- och fritidsschema någonsin, köpt i princip alla barnens kläder och skor, eller bett maken göra det, köpt alla presenter till lärare och de flesta till barnens kusiner (våra familjer har vi delat upp), bokat i princip alla resor vi gjort sedan vi träffades och de flesta av våra gemensamma aktiviteter och tusen miljarder andra saker som inte märks, men tar tid och har betydelse. Gemma Hartley var också trött på detta osynliga arbete och skrev artikeln Women aren’t nags — We’re just fed up där hon beskriver det känslomässiga och osynliga arbete som kvinnor gör för att organisera sin familj och hur detta också innebär en hel del tjat för att dels synliggöra det som behöver göras, men också påminna andra om att faktiskt göra sin del, för att slippa gå under själv. Artikeln utvecklas till en bok, som fick titeln Fed up — Emotional Labor, Women and the way forward, på svenska Så jävla trött Om kvinnors känslomässiga arbete — och vägen till förändring.

Boken inleds med en berättelse om hur Hartley drömmer om att maken ska boka en städfirma som gör en storstädning hemma och att det blir hennes födelsedagspresent. Hon får då ett städat hem och slipper dessutom organisera någonting med städfirman. Maken tycker dock att det är för dyrt och bestämmer sig för att städa badrummet själv. Visst gör han det bra, men det är inte samma sak, vilket jag helt förstår. Hartleys make gör det inte och jag är osäker på om min hade gjort det. Det handlar om att organisationen av saker, som t.ex. städning, oavsett om den ska göras själv eller om en firma ska bokas, innebär en hel del känslomässigt arbete som tar kraft och energi.

Lösningen för Gemma Hartley är att försöka tydliggöra för sin man vad det känslomässiga arbetet faktiskt är, rensa bort vissa saker och släppa delar av det till honom. Det hon får kämpa med då är att faktiskt låta honom lösa arbetet på egen hand och inte på det sätt hon anser vara rätt. Det är intressant att följa Hartley kamp att få sin man att inse de små, osynliga saker hon alltid gjort och också inse att det handlar om att hon och maken uppfostrats på olika sätt. Jag har svårt att se skillnaden, då jag bara har en syster och båda mina barn är pojkar, men jag kan tänka mig att fenomenet fortfarande finns. Själv känner jag definitivt ett större krav från omgivningen att saker ska vara på ett visst sätt än vad maken gör. Det är inte sällan kvinnans ansvar att hemmet ser fint ut, att födelsedagar uppmärksammas, att presenter köps till lärare och släktingar, att släkt och vänner bjuds hem, att julkort skickas eller att barnen har skor och kläder som passar. Ofta känner jag mig som en sambandscentral och det stressar mig något enormt. Jag har släppt massor, med resultatet att ingen tagit bollen. Vi bor i ett stökigt hem och julkort har vi (jag) inte skickat på många år.

En av anledningarna till att jag ens läste Gemma Hartleys bok, var att jag fick ett spel på vår på ytan jämlika, men ändå så väldigt ojämlika, relation. Det handlar absolut inte om att jag gör allt, men att jag oftast planerar när och hur och dessutom påminna andra om när det ska ske. Resultatet blev att vi bestämde olika dagar då vi ansvarar för att handla och laga mat. Jag har också tydliggjort att vi båda behöver ha koll på om ungarna har kläder som är rena och som passar. De växer som ogräs just nu och behöver därför ofta nytt. Då har vi ändå en mycket mer jämställd vardag än vad mina föräldrar haft. Mamma har verkligen ansvarat för allt känslomässigt arbete och självklart har det påverkat mitt sätt att definiera mitt ansvar.

Hartley lämnar också hemmets vrå och skriver om hur kvinnors och mäns olika syn på och medvetenhet om känslomässigt arbete påverkar vårt yrkesliv. En sak som jag fastnade för är hur många kvinnor uppfostrats att få andra att må bra och känna sig sedda. Att vara obekväm på jobbet är sällan något alternativ (just  det här fallet är jag kanske lite mer manlig) och kvinnor ägnar en hel del tid åt att undvika konflikter och missnöje. Egentligen hade jag önskat att den här delen av boken hade fått ta mer plats, då Hartley för ett intressant resonemang om de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, vilket också påverkar hur vi får lov att vara och vad som är acceptabelt att göra.

Min enda kritik mot Gemma Hartleys bok är att den tuggar om lite för mycket. Resonemangen kring och definitionen av känslomässigt arbete är något som är såväl intressant som viktigt, men det är inte så svårt att förstå att det behöver förklaras om och om igen. Här hade delar kunnat strykas och sammanfattats på ett annat sätt. Som helhet är dock Så jävla trött en intressant och bra bok, som satte ord på mycket av det som stör mig i vardagen. Saker som jag är så jävla trött på.

Gemma Hartley kommer till Bokmässan i Göteborg i september och har bland annat ett seminarium tillsammans med Lina Thomsgård på lördag kl 13.00, vilket är en av de tider som bjuder på en rejäl megakrock med inte mindre än fem programpunkter jag vill se. Mycket troligt prioriterar jag Gemma Hartley, då jag gärna hade velat lyssna på henne. Om inte, så finns också ett kortare seminarium på söndag kl 11.30 på scenen Se människan.

%d bloggare gillar detta: