enligt O

Tankar från en bokberoende

Författare: enligt O Sida 2 av 518

Eurovision 2019 — första semifinalen

Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.

Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:

En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.

Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.

För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.

Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.

Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.

En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.

Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.

Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.

2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.

Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.

Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.

Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.

Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.

Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.

Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen  Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.

Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.

Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.

På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris  låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.

Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.

Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.

52 bra saker: Blå himmel

En blå himmel gör mig alltid på gott humor. Den får gärna kombineras med värme, men det är faktiskt inte nödvändigt. Allt blir så mycket trevligare när allt är blått uppe i det blå, uppe i det grå låter liksom inte lika trevligt.

Finns det ens en slukarålder längre?

Jag minns hur jag bar hem kassar med böcker från biblioteket när jag var barn och jag läste dem om och om igen. Förutom under några år på gymnasiet läste jag massor. En stor del av min vakna tid tillbringades med näsan i en bok. Hur många barn hamnar i den här så kallade slukaråldern nu? Jag skulle säga att de är allt för få. Kanske är det därför jag reagerade så starkt på Per Nilssons debattartikel i DN där han tycker sig se en likriktning gällande ungdomsböcker och att det han kallar “lättlästa” dominerar. Efter en diskussion med honom förstår jag att det inte var så han menade, men en tanke väcktes ändå av hans text när den snurrat några varv. Finns det ens någon litterär slukarålder att tala om längre?

Nu inser jag att jag är lärarskadad och påverkad av min vardag med elever som i många fall undviker allt som liknar skönlitteratur. Jag håller med Per Nilsson om att det inte får stanna vid att det är bra att barn och ungdomar läser, men är faktiskt helt ärligt mer bekymrad över att så få verkar hamna i den där härliga slukaråldern än att böcker som är gjorda för att slukas faktiskt finns. De som läser, läser förvisso fortfarande massor, men de som inte läser alls utanför skolan och knappt där heller, är bekymrande många.

“Går det inte att diskutera barn- och ungdomslitteratur utan att diskutera barn och ungas läsning?”  undrar Nilsson i en kommentar till mitt inlägg om hans debattinlägg i DN. Mitt svar på frågan är kanske ibland, men långt ifrån alltid. Är det intressant hur de stora förlagens utgivning se ut? Absolut? Är det så att de bara ger ut massproducerade och lättlästa böcker som ungar snabbt kan svälja utan motstånd? Definitivt inte. Tvärtom tycker jag att vi borde uppvärdera ungdomsboken, vilket jag också skrivit om tidigare i till exempel det här inlägget.

Det finns två litterära spår och de kan och ska finnas båda två. Vi behöver massor av böcker som barn och unga kan sluka och vi behöver också välskrivna ungdomsböcker som ger läsaren en intellektuell, språklig och innehållslig utmaning. Kanske kan dessa två spår mötas, men trots allt finns det en funktion i böcker som återanvänder såväl form, karaktärer och i viss mått innehåll. Ingen blir en god läsare utan en stor mängd lästa sidor.

Idag ges det ut en massa böcker som har ungdomar som målgrupp. Som lärare behöver jag se till att jag håller mig uppdaterad och försöka hitta guldkornen. Det handlar inte om att böcker ska anpassas till undervisningen, utan att undervisningen ska utgå ifrån god litteratur. Sådan litteratur ska vara åldersadekvat och därför behövs ungdomsböcker. Konsten är att som lärare hitta böcker som primärt tilltalar ungdomar och inte ungdomsböcker som tilltalar vuxna. Faktiskt finns det en hel del av den senare sorten och frågan är då om det är läsaren eller boken det är fel på.

 

Image by Jonny Lindner from Pixabay

Folk med ångest

Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.

Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som “en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.

Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.

På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som “folk med ångest”.

Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.

Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.

 

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

Snart är de aderton

Igår valdes författaren och filosofen Åsa Wikforss in i Svenska Akademien och i december när det formella inträdet sker för henne, Tua Forsström, Anne Swärd och Ellen Mattsson finns det 18 aktiva ledamöter på lika många stolar för första gången på 30 år.  Åsa Wikforss efterträder Sara Danius på stol nummer 7. Säga vad man vill om Anders Olsson, men han har helt klart kämpat hårt för att leda Svenska Akademien åt rätt håll. I nuläget består den av 12 män och 6 kvinnor med en medelålder på 70 år. Som Olsson påpekar i DN får man vara nöjd utifrån de förutsättningar som finns just nu.

Vem är då Åsa Wikforss?  Hon föddes 1961 i Göteborg och är filosof med bland annat en Ph.D från Colombia University och ett gästprofessur på Christ Church College i Oxford i bagaget. Hon har forskat om “språk- och medvetandefilosofi och mänsklig kommunikation” och är sedan 2008 professor i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet. Sommaren 2018 valdes hon också in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Jag känner att jag definitivt borde haft mer koll på Wikforss än jag har. Hon har deltagit i såväl radio- och tv-program och sommarpratade förra sommaren. Boken Alternativ fakta Om kunskapen och dess fiender har flimrat förbi. Dags att läsa den kanske. Ämnet är utan tvekan aktuellt och relevant.

 

 

 

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Det bästa med våren

Den här veckan befinner vi oss mellan hägg och syrén på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om att dela de tre bästa sakerna med våren. Jag älskar våren, nästan lika mycket som sommaren och skulle kunna lista långt fler, men idag har jag faktiskt ansträngt mig för att följa reglerna. I alla fall nästan.

Ljuset Att kvällarna blir ljusare får mig att känna mig ljusare i sinnet. Det är som att min hjärna långsamt vaknar från sin vinterdvala och jag gör mig redo för att faktiskt fixa att läsa de där utmanande böckerna igen. Jag ska bara sätta alla betyg först, men sen, då ska jag läsa.

Värmen Jo, nu har det förvisso haglat i veckan, men det har ändå varit några varma dagar när jag har kunnat sitta ute och läsa. Vi har till och med grillat och ätit ute. Det är fina grejer. Jag älskar när vi kan börja använda vår altan som ett extra vardagsrum.

Färgerna Jag är riktigt allergisk mot i princip alla knoppande träd, utom (förvånansvärt nog) björk. Från al och hassel till gräs snorar och nyser jag konstant, men det är det lätt värt. Jag älskar nämligen vårens färger som tar över efter den trista gråskalan som vintern bjuder på. Den gula tussilagon, blå och vit sippa, gröna blad, tulpaner i regnbågens färger, de rosa och vita blommorna i fruktträden. Jag älskar alla blommande vårtecken.

Fåglarna Jag älskar blommor, men fågelkvitter ger mig nästan ännu mer vårkänslor. Den fågel som gör mig absolut gladast att se är sädesärlan, som verkligen är en symbol för vårens ankomst. Än har jag inte sett någon, utan får nöja mig med citronfjärilar som levande vårtecken.

Se där, typ tre bra saker med våren. Lite måste jag få tänja på gränserna.

 

Photo by bady qb on Unsplash

10 bra noveller för undervisningen

I senaste avsnittet av podden Malin och Cissi Svensklärare emellan bjuder Malin och Cissi på tio favoritnoveller var som de använder i undervisningen. Hyper-PK-Linda reagerade självklart på att en av listorna innehöll 10 noveller skrivna av män och att alla novellerna har ett västerländskt perspektiv. Nu ska jag säga att även min lista nedan innehåller fler noveller skrivna av män än av kvinnor och den geografiska bredden är inte jätteimponerande, men jag tycker ändå att det är viktiga saker att ha i bakhuvudet när du väljer texter att läsa med elever. Det händer allt för ofta att jag ser listor som lärare publicerar på t.ex. sociala medier med texter de tar upp i litteraturundervisningen där precis alla texter är skrivna av män. När det gäller riktigt gamla texter kan det vara klurigt, nästan omöjligt, att bredda läsningen, men när det gäller moderna texter handlar det mest om att vara uppmärksam och medveten.

Viktigast för mig är att mina elever får möta olika perspektiv och röster och nej, alla män är inte likadana, men chansen är större att du får en varierad litteraturundervisning om du går utanför dina bekvämlighetszoner. Jag letar ständigt efter nya texter som kan passa min undervisning. Faktiskt så mycket att jag har svårt att läsa novellsamlingar, då jag förknippar dem med jobb. Bra därför att få tips från andra. Av de noveller som finns på Malins och Cissis listor är flera även mina favoriter, medan andra är helt nya för mig.

Jag är nyfiken på:

“Sebastian och trollet” av Fredrik Backman

“Skummisar” av Jonas Karlsson. Ur Det andra målet

“Shuno” av Dogge Doggelito

“Rut” av Cilla Naumann. Ur Kulor i hjärtat

“Över spåret” av Majgull Axelsson. Ur Färdlektyr 2002

“Juan-les-pins” av Sandra Beijer

Malin och Cissi arbetar på högstadiet och jag på gymnasiet, vilket gör att mitt perspektiv är lite annorlunda.  Det är dessutom skillnad på noveller jag tycker mycket om och noveller som funkar i undervisningen. Självklart vill jag att båda sakerna ska sammanfalla, men viktigast är egentligen att eleverna fastnar. Jag har också fått döda många älsklingar för att kunna begränsa mig till tio, men det lyckades till slut. Många av de noveller jag slutligen valde fanns med i min novellkalender 2018.

Min novellista (utan inbördes ordning)

“Honey” av Johanna Thydell, om en alldeles speciell vänskap. Ur Färdlektyr från 2007.

“Tjejen”, John Ajvide Lindqvist om en riktigt skum tjej med en mörk hemlighet. Ur Låt de gamla drömmarna dö

“Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri. Gamla fiender möts igen i en novell med fantastiskt bildspråk. Ur Invasion! 

“Stjärnklart”, Chiep Kim Héang, en novell som utspelar sig i Kambodja och handlar om vad som egentligen är ett bra liv. Ur Kambodja berättar

“Kinderägg” av Etgar Keret handlar om ett riktigt dilemma och hur det kan lösas. Ur Åtta procent av ingenting.

“I hjärtat av den gyllene triangeln”, Petina Gappah. Handlar om en kvinna som är rik, men väldigt olycklig. Ur Sorgesång för Easterly.

“Kartongmannen” av Katarina Mazetti. Parallell berättelse om två personer som tolkar en situation på helt olika sätt. Ur Noveller för världens barn 2010.

“Pälsen”, Hjalmar Söderberg, en riktig klassiker som håller.

“Stulet nyår” av Agnes von Krusenstjerna, om att bländas av en tjuv. Finns också som novellfilm.

“Huvudsaken” av Jonas Karlsson. En av många helt fantastiska noveller av den här favoritförfattaren. Någon gång skulle jag vilja grotta ner mig i hans författarskap i Svenska 3. Ur Spelreglerna 

 

Det jag saknar är bra noveller på norska och danska. Det hade varit fint att kunna använda i Svenska 2. Har ni några tips?

Vilka andra favoritnoveller har ni använt med elever?

Här kan du lyssna på avsnittet!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: