enligt O

Boknostalgi: Richard Scarry

När jag var liten älskade jag Richard Scarrys böcker och kunde titta på bilderna hur länge som helst. När barnen var små köpte jag ett nytt exemplar av Runt omkring i världen och även de tyckte mycket om att läsa den, eller kanske framför allt titta på och prata om bilderna. Lite väl stereotypt och fördomsfullt känns innehållet kanske idag, men illustrationerna är fortfarande fantastiska.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Året var 2015 och jag hade just kommit tillbaka till gymnasiet efter ett år på grundskolan. Min chef hade inte kunnat erbjuda mig mer än 80% men det skulle snart ändras. Vår lilla grupp på språkintroduktion skulle nämligen växa och livet förändras för många. Hösten 2015 hade vi flera grupper och under ett av de mest intensiva lärarår lärde jag känna ungdomar som för evigt skulle förändra min syn på världen och inte minst på mitt hemland.

I Prinsen av Porte de la Chapelle berättar Annelie Drewsen om Salar som får representera de ungdomar som kom in i våra liv under den så kallade flyktingkrisen. Han flydde från Afghanistan till Sverige och fick en plats här. En skola att gå till och en familj att bo hos. När vi träffar honom har han just ska lämna landet och ge sig ut på en resa genom Europa till Paris. Han har berättat för sin svenska bror Albin vart han är på väg, men när Karin ringer väljer han att inte svara. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. När han slutligen når Paris är det tält som gäller och livet i Sverige känns långt borta. Tryggheten hittar han i Svenska kyrkan, där många svensk-afghaner träffas. Hjälp får han också av nye vännen Najib.

Den som får avslag ska lämna landet, brukar argumentet vara och visst är det så att många av dessa ungdomar fått avslag på sin asylansökan både en och flera gånger. Många är också exemplen på total nonchalans från advokater och inte minst från ansvarig myndighet. Jag är glad över att Annelie Drewsen berättar om en av de människor som svikits totalt av Sverige. Helt ärligt har jag svårt att förstå hur en grupp kan behandlas så illa som afghanska ensamkommande blivit behandlade. Det har nästan blivit en symbolfråga för “hårdare tag” och en prestigefråga på så sätt att ingen tycks vilja inse vad det är för land som vi utvisar människor till. Att andra länder gör en annan bedömning av deras skyddsbehov verkar inte spela någon roll.

De senaste veckorna sedan jag fick Annelie Drewsens bok har jag läst den i små, små portioner. Inte för att den är svårläst, utan för att den rör upp så mycket tankar och känslor. Då är det ändå inte jag som drabbats, utan “bara” människor som jag känner. Flera utvisades efter att de tagit studenten i våras. Även de som arbetade som undersköterskor. Jag tänker på “mina” salar och Najib som nu finns i Paris. På de som istället flytt vidare till Tyskland. Speciellt en elev tänker jag på nästan dagligen. Han kom som en av de första och omfattades därför inte av den så kallade gymnasielagen, som är mycket märklig, men ändå ger de som omfattas någon slags tidsfrist. En ganska vanlig tonåring som inte kan ha varit en dag äldre än han angav, men vars papper sågs som värdelösa. Inte ens ett pass från Afghanistan som skaffas via ambassaden i Stockholm anses trovärdigt och därför går det inte att styrka sin identitet.

Nu blev det mycket om annat och lite om Annelie Drewsens bok, men det hör ihop. Vi behöver fler röster som talar för de som själva inte blir lyssnade på och det gör Drewsen med den äran. Prinsen av Porte de la Chapelle är en fin och välskriven bok, men den är kanske framför allt en viktig bok som jag hoppas når många. Berättelsen om Salar visar en ganska vanlig tonåring som har ovanliga upplevelser med sig i bagaget. De ungdomar som blivit viktiga i många människors liv och som på ett mycket orättvist sätt smutskastats av många.

Dags för deltävling två i Melodifestivalen 2021

Deltävling 2 sänds ikväll från samma plats som förra veckan, Annexet, men med andra programledare. Eller ja, med samma Christer Björkman som får sällskap av Anis Don Demina och Oscar Zia. Den senare har jag faktiskt börjat uppskatta mer och mer eftersom P3 är radiokanalen som gäller för mig och där har han varit programledare. Lite mer tjo och tjim än förra veckan kan jag tänka mig, men Anis Don Demina har en tendens att bli liiiite för mycket. En tolkning av Stad i ljus, vad tror ni om det?

Låtarna är som vanligt sju och jag har sett och lyssnat på de korta klipp som släpps innan tävlingen. Utifrån dem försöker jag mig på en tippning av vilka bidrag som går till final, till andra chansen eller åker ut. Förra veckan tippade jag rätt på båda finalbidragen och en av bidragen som gick till andra chansen. Ikväll tror jag att det går så här:

Till final

Little Tot med Dotter (Johanna ”Dotter” Jansson, Dino Medanhodzic)

Jag tillhörde ju de som inte alls gillade Dotters bidrag Bulletproof förra året, men Little Tot funkar bättre. En bra upptempolåt som är lite lagom tjatig så att refrängen sätter sig. Om några veckor kommer jag troligen att vara spytrött på låten som helt klart kommer att spelas en hel del på radio. Mer på reklamkanalerna än P3 dock, vilket känns bra.

New Religion med Anton Ewald (Jonas Wallin, Joe Killington, Anton Ewald, Maja Strömstedt)

Anton Ewald marknadsförs som den snygge som ska locka tjejerna och säkert en och annan kille att rösta. Snyggt, välproducerat och lite, lite tråkigt. Däremot är det helt klart så att Anton Ewald blivit en mycket säkrare sångare och dansa kan han. Det kommer att räcka långt. Kanske ända till final, men det är inte helt självklart, vilket jag trodde på förhand. Vi har liksom sett det här förut. Många gånger. Lite spännande ändå att se en Strömstedt som låtskrivare.

Till andra chansen

90-talet med WAHL featuring SAMI (Sami Rekik, Christopher Wahlberg, Josefin Glenmark, Jesper Welander, Andreas Larsson)

Det här är enligt flera kritiker som sett repetitionerna deltävlingens stora överraskning och ja, jag är också överraskad, men jag är inte helt säker på om det är något bra. Nostalgipoängen får de och jag kan se förfesterna (och firmafesterna) med lite för gamla människor (läs: i min ålder) som glatt sjunger med till den pigga refrängen som verkligen fastnar i skallen. Inte heller säker på om det är något bra. Helt säkert kommer de att dansa också. Ännu mindre säker på att det är bra. Frågan är: vad tycker dagispubliken? Till en plats i Andra chansen tror jag ändå att det räcker och de skulle kunna skrälla sig hela vägen till finalen.

The Silence med Frida Green (Anna Bergendahl, Bobby Ljunggren, David Lindgren Zacharias, Joy Deb)

Låtskrivarna skapar förväntan helt klart, medan sångerskan är en doldis om än superkänd på Österlen. Det räcker dock med ett fåtal sekunder för att inse att det här är en tjej som kan sjunga. En pampig schlagerballad som med ett snyggt scenframträdande kan slå rejält. Inte alls min sorts musik, men i sammanhanget är det riktigt bra. Heja Frida! Jag vill verkligen att du ska gå vidare! Med det sagt vet jag att det alltid är svårt för okända att gå vidare och extra svårt för okända tjejer.

Lämnar tävlingen

Tears run dry med Patrik Jean (Herman Gardarfve, Patrik Jean, Melanie Wehbe)

Patrik Jean är låtskrivaren som faktiskt vann Melodifestivalen förra året, då han var en de som skrivit The Mamas Move. I år står han själv på scenen och tja, visst kan han sjunga hyfsat, men det sticker inte ut ett endaste dugg och det korta klippet visar en rätt stel figur även om själva numret är riktigt snyggt tack vare dansarna. Då är frågan vilka som kommer att rösta och om det är Patrik eller Anton som fyller kvoten med snyggingröster? Jag tror på Anton Ewald i det fallet och därför åker Patrik Jean ut.

Rena rama ding dong med Eva Rydberg och Ewa Roos (Göran Sparrdal, Kalle Rydberg, Ari Lehtonen)

Ja, vad ska man säga. Det svänger utan tvekan rejält och är så töntigt att det nästan blir bra. Jag är ju svag för Eva Rydberg måste jag erkänna och det korta klippet från repetitionerna lovar underhållning. Tyvärr tror jag inte att det räcker speciellt långt, utan Eva och Ewa får nog se finalen från soffan.

Rich med Julia Alfrida (Julia Alfrida, Jimmy Jansson, Melanie Wehbe)

Julia Alfrida kom sexa i tävlingen p4-extra, vilket räckte till en inbjudan till Melodifestivalen 2021. Tydligen är det teckenspråk i dansen, men frågan är om det hjälper något. Jag är inte förtjust i varken låt eller sångerskans röst. Inte dåligt, men inte heller speciellt kul. Däremot är det korta klippet från repetitionen mycket bättre än den längre ljudinspelningen, så kanske kan det lyfta när det väl är dags.

 

Vilka bidrag ser du fram emot att se ikväll?


Uppdatering:

Programledarna Oscar Zia och Anis Don Demina var riktigt bra. Låter jag överraskad? Det är jag nog. Deras version av Stad i ljus var bra, mellanakten med Anis hyllning till Brandsta-Glenn lysande. Artistintervjuerna var riktigt charmiga, jakten på gamla schlagerstjärnor rolig och precis så där lagom nostalgisk. Jag visste faktiskt inte att Oscar Zia var så rolig och jag tror att vi sett ett riktigt radarpar födas. Egentligen var det ju en trio med ungdomarna och schlager-morfar. Tur ändå att den senare fick en väldigt tillbakadragen roll. Ungdomarna ser jag gärna igen.

Jag tippade rätt på båda finalbidragen och ett av de som tog sig till Andra Chansen.

Dotter höll för trycket och det var ändå rättvist! Klart är att hon befann sig i en annan division än de andra tävlande ikväll. Jag är inte förtjust i låten, men den fastnar och den är omedelbar, vilket är en fördel i det här sammanhanget. Fint också att se hur glad och rörd hon blev över resultatet. 

Anton Ewald bjöd på mer dans än sång och sången var helt ärligt riktigt skakig. Andra gången höll den inte alls, men det gjorde ingenting alls. Det går ändå inte att komma ifrån att refrängen fastnade och numret var snyggt. Dessutom såg han så underbart lycklig ut på scen och det var lite gulligt. Skönt också att det inte var Patrik Jean som gick vidare. Det känns lite som att han tar sig själv på en aning för stort allvar. Kvällens helt klart tråkigaste låt och rösten håller inte riktigt. Rätt man gick alltså trots allt vidare.

Kul att det gick bra för Frida Green. Jag hade inte fattat att hon varit med i Talang. Då är hon ju inte okänd. Det låter Sarah Dawn Finer och att Anna Bergendahl är en av låtskrivarna känns självklart. Väldigt roligt att jag tippade rätt och att hon tog sig till Andra Chansen.

Att Eva & Ewa skulle vara pro-versionen av Samir & Viktor var kvällens kanske mest klockrena skämt. Och helt ärligt, det här var inte mer otidsenligt än Arvingarnas låt förra veckan och inte mindre seriöst än WAHL featuring SAMI. Kanske blir det här årets otippade dagisplåga? Vad jag inte fattar är vad “komma och nicke-docka med oss” betyder. Roligt ändå att de tog sig till Andra Chansen. Det tror jag att få hade tippat. 

Kvällens favorit på förhand som föll rätt brutalt var WAHL featuring SAMI. Samtidigt är 90-talet verkligen en på många sätt vidrig låt. Den fastnar som klister i hjärnan och jag är så otroligt glad över att jag inte har barn som tittar på mello. Den här kommer att plåga många under sommaren. Objektivt går det trots allt inte att hävda något annat än att det är roligt, men också dåligt. Jag hann helt ärligt tröttna innan låten var färdig. Kanske inte så konstigt egentligen att det inte alls blev den topp-placering som det såg ut att bli. Inte konstigt heller att Julia Alfrida åkte ut. Jag tror ändå att låten skulle kunna funka fint just på P4.

Fem böcker om kärlek

Imorgon är det alla hjärtans dag och vad är då mer aktuellt än en topp-5-lista med bra böcker om kärlek. Det säger ju sig själv att väldigt många böcker har fått rensas bort och jag har medvetet valt böcker som inte nödvändigtvis handlar om okomplicerad kärlek. Här kommer i alla fall fem böcker som sitter kvar i minnet.

American Wife av Curtis Sittenfeld är kanske inte primärt en bok om kärlek, men för mig är det ett centralt tema och boken fick mig att se på Geoge W Bush på ett helt annat sätt. Hans fiktiva motsvarighet är nämligen riktigt sympatisk.

En vacker, men också sorglig berättelse om kärlek är All the bright places av Jennifer Niven om två trasiga tonåringar som mår bättre tillsammans. Känslosamt om den första stora kärleken.

Jag absolut älskade Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs när den kom 1996 och är faktiskt lite sugen på en omläsning. Berättelsen om Sophie och Kaja är omvälvande och ärlig. Då var den dessutom mer kontroversiell än den hade varit nu, men känslorna är med all säkerhet desamma.

Förhållandet mellan berättaren och hans på-och-av-kärlek Stella i Den svavelgula himlen av Kjell Westö är lika delar fin och frustrerande. Westö beskriver väl hur två personer kanske inte borde vara tillsammans, men ändå inte klarar sig utan varandra.

Ett liknande förhållande har Marianne och Connell i Sally Rooneys Normal people. Trots att det är tydligt att de mår bäst när de är tillsammans får de liksom inte till det. Hoppet finns där hos mig som läsare och jag vill verkligen att Marianne och Connell ska leva lyckliga i alla sina dagar.

 

Vilka är dina favoritböcker om kärlek?

Läsutmaning från biblioteket

Idag kom en av mina elever med en lapp från biblioteket med en läsutmaning som hon tänkte göra och undrade om vi skulle tävla. Självklart ska vi det (även om jag är tämligen säker på att jag kommer att förlora då eleven är en rejäl bokslukare). Några andra elever i ettan hängde på och jag lägger en bild på utmaningen här ifall någon av er vill göra det också.

Jag ser allt du gör

Jag ser allt du gör är Annika Norlins debutbok som nominerats till såväl Augustpriset som Borås Tidnings Debutantpris. En novellsamling med totalt åtta noveller, där jag tycker bäst om den inledande “Bekräftaren” och den avslutande “Gå”. “Bekräftaren” handlar om en person med ett mycket annorlunda yrke. Istället för att vara terapeut eller psykolog är hen bekräftare och arbetar utifrån teorin att alla människor vill bli just bekräftade. Mycket märkligt, ganska tänkvärt och absurt småroligt. Kanske är just det Norlins signum och i “Kul för dig, trist för mig” och “Aliens vid Piteälven”, två noveller som delar samma universum är verkligen både roliga och riktigt knäppa.

I den förstnämnda åker ett band på turné och egentligen är det bara sångaren Anton som är speciellt engagerad och kanske också den enda som tycker att låtarna de spelar håller. Berättarjaget, som råkar ha en bas, får följa med på resan och redan när bandets samlade låtproduktion överlämnas står det klart att Señor är ett riktigt dåligt band. Det blir en minst sagt annorlunda turné med ett oväntat och ganska charmigt slut.

Den ganska misslyckade filmskaparen P. Alexander tillhör två av bandmedlemmarnas idoler. När Mikael får tag på hans tredje film, som är så svår att hitta att dess existens ifrågasatts, förväntar han och kompisen Siri sig ett riktigt mästerverk. Nu är P. Alexander visserligen i klass med Ed Wood, men det här är en både mer amatörmässig och speciell film än de tänkt sig. Dessutom känns slutet som ett självmordsbrev och självklart måste de få veta vad som hänt P. Alexander.

Den avslutade novellen “Gå” är kanske den mörkaste av texterna i Norlins samling. Vi får följa en kvinna som mist ett barn och försöker gå bort sin sorg. Hon börjar i Gällivare och målet är att nå Jockmock. Hon lyssnar på Bach och gråter. En ren, koncentrerad, hulkande och högljudd gråt som får henne att om inte må bättre, så i alla fall att känna något. Efter sexton timmar når hon väninnan Kristin, men hon stannar inte där utan fortsätter timme efter timme.

Åtta noveller om människor som vid första anblick skulle kunna ses som misslyckade. Riktiga människor som varken är vackrast eller lyckligast, men som lever sina liv. Liv som ibland tar en oväntad vändning. Jag tycker om Annika Norlins sätt att berätta om dem och även om jag kanske inte är så överväldigad som alla andra är jag glad över att jag fått lära känna dessa människor som få verkar bry sig om.

Nedzus lyktor

Nedzus lyktor är en serieroman av Rui Tenreiro om magiska jättekrabbor, kärlek och besatthet. Tenreiro är konstnär, författare och filmskapare med rötter i Moçambique. Nedzuz lyktor verkar dock snarare utspela sig i ett asiatiskt land som Japan eller Kina. Mörka, suggestiva bilder skapar en magisk och ganska obehaglig stämning.

Nedzus lyktor handlar om en kamp mellan de två byarna Nedzu och Adaeze, eller egentligen om en man som berättar om kampen mellan dessa två byar. En kamp som ska avgöras i det stora krabbmästerskapet. Okoye tränar den mäktiga krabban Asagwara och de har en mycket nära relation. Tillsammans krossar de motståndet tills de möter Efe från Nedzu och hennes mästerliga krabba.

Orden är få, men bilderna berättar om en kamp mellan människor och krabbor. En kamp på liv och död som inte blir den kamp vi förväntat oss. Det här är en riktigt annorlunda bok som går att läsa snabbt, men bör läsas långsamt. Allt för att få stanna i Rui Teneiros skeva värld ett litet tag till.

Veckans kulturfråga v.6 2021

Den här månaden fokuserar jag på böcker skrivna för unga och det avspeglar sig också i veckans kulturfråga. Det kan vara nya eller gamla böcker som du läst nu eller som ung. Och självklart går det bra att nämna fler än en.

Vilken bok skriven för unga tycker du är riktigt bra? 

 

Jag gillar ju att läsa ungdomsböcker och det handlar inte bara om att jag arbetar som lärare. Centralt i böcker för unga är ofta identitet och kampen för att våga vara sig själv. Inte sällan är fokuset knivskarpt och allt onödigt är bortskalat. Och så var det problemet med att lyfta en bok. Det går självklart inte. Istället bjuder jag på en bok som jag minns från min egen ungdom och en riktigt bra som jag läst nyss.

Cynthia Voigt var en av ganska få ungdomsboksförfattare som jag läste när jag själv var tonåring. Utbudet var inte alls lika stort som idag och istället började jag tidigt läsa böcker skrivna för vuxna. För tidigt i vissa fall. En bra ungdomsboksförfattare tar sina unga huvudpersoner och unga läsare på allvar och precis en sådan författare är Cynthia Voigt. Bäst tyckte jag om böckerna om familjen Tillerman och av dem var nog andra boken Det nya hemmet, som heter Dicey’s song på engelska, som jag tyckte mest om.

Anna Ahlund är definitivt en författare som tar sina läsare på allvar och som bjuder på berättelser om identitet, sexualitet och gemenskap. Senaste boken heter Ganska nära sanningen och utspelar sig på den fiktiva gymnasieskola som Ahlund skapat. Estetisk verksamhet och HBTQ-frågor är centrala och skapar en relevant och mångfacetterad värld.

Nu är det din tur! Vilken eller vilka ungdomsböcker vill du lyfta fram?

Bokcirkelstips i februari

Februari och snart, snart är det vår. Dags för månadens boktips för bokcirklar och flera av dem är helt nya i pocket. Klicka på titlarna för att få veta mer om böckerna.

Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson

Christoffer Carlssons roman från 2011 gavs ut i en ny pocketversion i början av februari och den förtjänar verkligen nya läsare. Vi får följa med till det lilla samhället Dalen dit David återvänder över sommaren. Allt är dock inte lugnt och fridfullt vilket påverkar båda David och hans vänner. Mycket bra och annorlunda berättelse.

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane

När det kommer till feelgood är Mhairi McFarlane i en klass för sig. Det kommer aldrig vara över för mig är en ganska klassisk berättelse om Georgina som återser en gammal ungdomskärlek, men McFarlane vässar till den. Kanske leder just den här boken inte till de mest djuplodade litteratursamtalen, men det finns mycket att prata om gällande gammal kärlek som (kanske) aldrig rostar.

Någon som du av Marc Levy

Deepak sköter hissen i en byggnad på Fifth Avenue nummer 12 och tar sitt arbete på stort allvar. Genom honom får vi lära känna de boende i huset och Levy bjuder på en fin historia om olika människors öde. En av dem är  Claire, en före detta känd skådespelare som efter en olycka sitter i rullstol och försörjer sig genom att läsa in ljudböcker. Deepak är den naturliga huvudpersonen och även hans fru och brorson blir en del av denna varma och mänskliga historia.

Jungfrustigen av Philip Teir

Böcker om skilsmässor är vanligt förekommande, men Jungfrustigen sticker ut. Det handlar dels om huvudpersonen Richard är trevlig att följa, men också att skildringen av den nya kärleken och separationen varken döljs i ett rosa skimmer eller dränks i svärta. Dessutom är Teirs språk något utöver det vanliga. En riktigt bra bok som rekommenderas varmt.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

De andra böckerna i månadens inlägg finns i pocket, men jag måste också tipsa om nyutgivna Den sista migrationen som är Charlotte McConaghys fantastiska debut. I en dyster framtid har människorna lyckats utrota en stor del av världens arter och endast ett fåtal djur finns kvar. Huvudpersonen Franny älskar fåglar och lyckas övertyga en kapten på en fiskebåt att ta med henne på en färd där de följer den sista flocken silvertärnor i det som kan bli deras sista migration. Helt fantastisk!

 

Hoppas något av månadens tips kan locka till läsning!

 

 

 

BIld av Beatrice Borgiani från Pixabay

En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.


När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.


Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: