enligt O

Ett kulturminne: Hair i London

Jag har sett musikalen Hair flera gånger och dessutom sett filmen både hemma och på Bio Roy med Sing-a-long. Egentligen en kulturupplevelse som borde få ett eget inlägg, men nu ska vi längre tillbaka i tiden. Första gången jag såg musikalen Hair var i London 1993 på the Old Vic och det är den versionen jag har på den CD som jag lyssnat sönder.

Uppsättningen i London 1993 var ingen jättesuccé, men jag älskade den. Det var Michael Bogdanov som regisserade, John Barrowman (från bland annat Torchwood) spelade Claude och Paul Hipp gjorde en fantastisk tolkning av Berger. Ett par nittiotalsstjärnor fanns på scenen också, nämligen Sinitta som sjöng poppiga låtar som Toy Boy av Stock-Aitken-Waterman och Felice Arena, som då spelade Marco Alessi i den australiska såpan Neighbours och nu är mer känd som barnboksförfattare och illustratör.

En fantastisk föreställning var det hur som helst och den avslutades med att publiken bjöds upp på scenen för att dansa. Magiskt!

Foto: John Stillwell/PA Archive

Surprise me

Självklart ska målet vara att äktenskapet ska vara “tills döden skiljer oss åt”, men det kan verkligen vara skitlänge. I Surprise me av Sophie Kinsella får vi följa Sylvie och Dan som har ett bra äktenskap, ett fint hus, söta barn och ett liv som de verkligen trivs med. När en läkare påpekar att de kan leva tills de är hundra får Sylvie panik. Det är mer än 60 år till. Ska de verkligen leva tillsammans så länge? Hur ska de lyckas hålla sitt förhållande nytt och fräscht?

Det är nu hon kläcker den briljanta idén att hon och Dan ska börja ordna överraskningar för varandra för att göra sitt äktenskap mer spännande. Resultat är varierat, men sällan så bra som Sylvie hoppas. Att hitta bra överraskningar visar sig vara svårt och det visar sig dessutom att hennes man har fler hemligheter än hon anat.

Surprise me är en charmig och underhållande bok. Faktiskt tycker jag att Sophie Kinsellas senaste böcker tillhör hennes bästa och det är roligt med författare som utvecklas på ett positivt sätt. Kinsella håller sig inom samma genre, men har förfinat sitt sätt att skriva. Humorn finns fortfarande, men också mer svärta, vilket jag tycker mycket om. Jag tycker också om hur hon tar Sylvies oro på allvar och låter henne oroa sig lite för mycket för att fastna i ett tråkigt äktenskap, trots att hon absolut inte har ett sådant. Rädslan är inte logisk, lösningen är inte direkt sansad, men oron är lätt att relatera till.

På svenska heter boken Överraska mig och är en perfekt bok att läsa i solstolen.

Surprise me

Självklart ska målet vara att äktenskapet ska vara “tills döden skiljer oss åt”, men det kan verkligen vara skitlänge. I Surprise me av Sophie Kinsella får vi följa Sylvie och Dan som har ett bra äktenskap, ett fint hus, söta barn och ett liv som de verkligen trivs med. När en läkare påpekar att de kan leva tills de är hundra får Sylvie panik. Det är 68 år till. Ska de verkligen leva tillsammans så länge? Hur ska de lyckas hålla sitt förhållande nytt och fräscht?

Det är nu hon kläcker den briljanta idén att hon och Dan ska börja ordna överraskningar för varandra för att göra sitt äktenskap mer spännande. Resultat är varierat, men sällan så bra som Sylvie hoppas. Att hitta bra överraskningar visar sig vara svårt och det visar sig dessutom att hennes man har fler hemligheter än hon anat.

Surprise me är en charmig och underhållande bok. Faktiskt tycker jag att Sophie Kinsellas senaste böcker tillhör hennes bästa och det är roligt med författare som utvecklas på ett positivt sätt. Kinsella håller sig inom samma genre, men har förfinat sitt sätt att skriva. Humorn finns fortfarande, men också mer svärta, vilket jag tycker mycket om. Jag tycker också om hur hon tar Sylvies oro på allvar och låter henne oroa sig lite för mycket för att fastna i ett tråkigt äktenskap, trots att hon absolut inte har ett sådant. Rädslan är inte logisk, lösningen är inte direkt sansad, men oron är lätt att relatera till.

På svenska heter boken Överraska mig och är en perfekt bok att läsa i solstolen.

Ett kulturminne: Det stora blå

Jag hade sett Det stora blå innan på tv (eller dvd troligen) och tyckt om den, men när den förlängda versionen gick på Palladium, en av de stora, gamla biograferna i Göteborg passade jag och maken (som troligen inte var make då) att se den på bio. Jag minns fortfarande känslan. Det är en så otroligt vacker film och skådespelarna är fantastiska. Helt klart en filmupplevelse utöver det vanliga.

Tilläggas bör att djupt vatten skrämmer mig och att jag aldrig vågat dyka. Jag var rätt nära en gång på vår bröllopsresa i Mexico 2001 då en övervintrad pudelrockare från Kanada, tillika dykinstruktör, faktiskt fick mig att i alla fall tänka tanken. Men det är en helt annan historia …

Rädslan för djupt vatten påverkade mig dock när jag såg filmen, eftersom jag försökte hålla andan varje gång huvudpersonerna befann sig under ytan. Det var svårt. Speciellt när Jacques dyker under isen. En riktigt obehaglig scen.

Bäst i filmen är ändå Jean Reno om spelar den ganska otrevliga italienska fridykaren Enzo. Han var barndomsvän till Jacques och den som övertygar honom om att börja dyka professionellt. I filmens inledning möter vi dem som barn i en svartvit prolog och här har Luc Besson verkligen lyckats med att få barnen att likna sina vuxna jag.

Nu funderar jag främst på om våra tonåringar skulle uppskatta filmen. Vad tror ni?

 

Sommaren med Ava

Ava har lämnat ett ganska misslyckat förhållande och rest hem ifrån Kina. Egentligen vill hon mest vara hemma för sig själv och slicka sina sår, men hennes mamma envisas med att hon måste ta sig till den nyss avlidna mormodern i det lilla samhället Sunnanby utanför Umeå.

Det har varit en vackenläcka i huset och ett lokalt byggföretag ska försöka fixa den. Alex, som snickaren heter, hinner kika in innan sin semester och det verkar vara mer omfattande än vad Avas mamma trott. Dyrare blir det också då hemförsäkringen inte har blivit betald. Ava ser inget annat alternativ än att stanna i huset. Det blir visserligen lagom omysigt med alla fläktar som måste ställas dit för att torka upp eländet.

Avas mormor drev ett omtyckt café i Sunnanby, som nu fått nya ägare som misskött det rejält. När Ava får en chans att jobba där och till och med rusta upp det tar hon självklart chansen. Det är bara det att den nya ägaren är okänd och dessutom vill någon annan åt lokalen.

Sommaren med Ava är en bra bok och Lönnqvist utan tvekan en författare att räkna med i genren. Om det är något hon är riktigt skicklig på så är det att skapa trovärdiga karaktärer att engagera sig i och jag tycker verkligen om Ava, Alex och de andra i Sunnanby. Ibland trasslar de till det lite väl mycket och hade varit hjälpta av att faktiskt prata istället för att dra allt för snabba slutsatser, men så gör vi nog alla lite för ofta. Kanske tycker jag ännu lite mer om förra boken Julia och Jack, men den somriga miljön gör Sommaren med Ava till perfekt semesterläsning.

52 bra saker: Fuengirola

Egentligen en riktig turiststad, men också ett trevligt ställe som vi besökt många gånger då svärmor har en lägenhet där. Eftersom det inte blev någon utlandssemester förra året (bra sommar att vara hemma förvisso) känns det extra lyxigt att åka dit i år.

Våra resor till Fuengirola är egentligen sådana jag aldrig skulle åka på. Vi åker till samma ställe, hänger på samma strand och äter på samma restauranger. För sonen som behöver sina vanor är det dock perfekt och även jag tycker faktiskt att det är himla skönt med det välkända.

Nu blir det sol, strand, pool, läsning och god mat i ett par veckor. Det sitter fint.

Är det nu allt börjar?

Tilda vill så väldigt gärna höra till, men i den lilla ort där hon bor är det svårt att ändra de sociala mönster som funnits sedan de började skolan tillsammans. Nu går Tilda snart ur åttan och när bästa kompisen helt går upp i sin pojkvän vet hon inte riktigt hur hon ska göra. Visst kan hon hänga på och försöka vara en cool brud som dricker snodd sprit ur schampooflaskor, men hon känner sig alltid fel och definitivt för ful.

Ljuset i tillvaron är Emmy som hon aldrig träffat, men chattar med varje dag och verkligen ser som en riktigt bra vän. När Emmy föreslår att de ska åka på språkresa tillsammans till Brighton vill Tilda självklart följa med. Nu ska hon äntligen få hänga med sin bästa kompis och bli en som räknas. Det är tydligt att Tildas familj egentligen inte har den ekonomi som en språkresa kräver, men med hjälp av sparade pengar får Tilda ändå åka iväg på sin drömresa. Med sig har hon 3000 i fickpengar och ett hopp om att livet äntligen ska börja på riktigt.

Emmy och Tilda ska bo hos en gammal dam tillsammans med Lucas, en cool kille från Stockholm. Redan från början känner sig Tilda som femte hjulet och hade helst av allt önskat att bara hon och Emmy delat boende. Emmy blir snabbt centrum av det nya gänget och de hänger på pubar varje kväll. Tilda kämpar återigen för att höra till, men det räcker inte att färga håret lila eller köpa en ny, cool t-shirt. Hur hon än gör hamnar hon alltid utanför.

Lilla Tilda vad hon kämpar, men oj så svårt allt är och vad svårt hon gör det för sig. Istället för att vara med de som kanske är mest lika henne, men som definieras som töntar är det Emmy hon vill nå. Tänk att bara få vara viktigast för någon en enda gång. När hon chattar med kompisarna hemma önskar hon bara att hon var där igen. Helt klart är vänskap lättare på avstånd. Det är smärtsamt att läsa om Tilda och vissa passager gjorde riktigt ont, som när hon börjar tappa håret och Emmy konstaterar att anledningen till det är att de drog henne efter sig i håret när hon blev för full och de inte orkade bära henne längre. Vem gör ens så?

Jag tycker om Är det nu allt börjar? och är glad över att ha fått lära känna Tilda. Däremot var det svårare att få grepp om Emmy, Lucas och de andra eftersom Siri Spont valt ett berättarperspektiv som bara låter oss få veta det Tilda vet. Fördelen med det är att det är otroligt lätt att sätta sig in i hennes känslor, men nackdelen blir att de andra förblir samma mysterium för oss som för henne.

För den som undervisar i år åtta eller nio är Är det nu allt börjar? en bra bok att läsa. Visserligen finns det både alkohol och droger med, men för att visa hur lätt det är att hamna fel om man inte tänker efter. Det finns massor att diskutera om hierarkier, självkänsla och att vara tonåring. Det är verkligen en bok för tonåringar mer än en bok för mig att nöjesläsa. Alltså är det precis som det ska vara.

 

Ett kulturminne: Momo eller kampen om tiden

Under sommaren och kanske även framöver, tänkte jag bjuda på några kulturminnen. Främst blir det böcker, men också filmer, tv-serier, konserter, teater- och operaföreställningar. Många av de kulturella verk jag kommer att skriva om var det länge sedan jag läste eller såg och minnet av dem är mer som en känsla än en egentligen vetskap om varken handling eller kvalitet. Det handlar helt om vad jag kände just då jag var mitt i upplevelsen och kanske ännu mer känslan som stannat kvar inom mig många år senare.

Först ut är Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Jag läste boken flera gånger som barn, men ett tillfälle minns jag särskilt väl. Det var när vi hyrde en lägenhet i Budapest tidigt 80-tal med övertäckta möbler som om ingen egentligen skulle bo där. En rofylld, men ändå ganska läskig miljö. Lite rädd var jag dock för de grå herrarna som stal allas tid.

Momo eller kampen om tiden publicerades för första gången 1973 och kom ut på svenska 1979. Om jag läste den 1983 eller 1985 låter jag vara osagt, då vi var i Budapest två gånger. Troligen 1983, då jag läste den innan jag såg teateruppsättningen på Angereds Teater i Göteborg. På teaterns hemsida står att den sattes upp 1984 och jag minns att jag tyckte mycket om den. Mest gillade jag sköldpaddan som spelades av en pappa till en av mina fiolkompisar. Vad han hette har jag dock helt förträngt.

 

Moxie girls gör uppror

Jag slog upp ordet Moxie i Urban dictionary och möttes av den här förklaringen: “A Moxie is a person full of energy, pep, courage or determination”. Det går också att använda som ett adjektiv som t.ex. “This girl has moxie”. Moxie är också titeln på en bok av Jennifer Mathieu är en bok om hur Vivien startar ett upprop mot könsmaktsordningen på sin skola. Hon är trött på att killar alltid värderas högre och dessutom får bete sig lite hur de vill utan att någon reagerar. Det är en bok full av pepp och jäklar anamma som till och med gör den här 45-åringen inspirerad. Fler tjejer behöver säga ifrån i skolans värld där många dagligen blir kränkta. Det går att se Moxie som en naturlig del av #metoo men jag ser den kanske ännu mer som en signal till alla tonårstjejer att de kan och ska protestera när de känner sig orättvist behandlad.

Vivien tröttnar rejält på den skeva maktbalans som råder på hennes konservativa skola i den säkerligen lika konservativa småstaden East Rockport. Här är skolans fotbollslag allt och bygden sluter upp kring dessa unga grabbar vid varje match. Inte konstigt då att de tillåts bete sig som svin.

Inspirerad av sin mamma som på High scool var en Riot Grrrl skapar hon sin fanzine Moxie. Första numret trycker hon på ett lokalt tryckeri och distribuerar till skolans alla tjejtoaletter. Där uppmanar hon alla att stå upp för tjejers rättigheter och visa det genom att måla hjärtan och stjärnor på händerna. Det blir ett första steg mot en ganska sansad, men ändå effektiv revolution.

Jennifer Mathieu kommer från Texas och det är lätt att se Moxie som en beskrivning av den egna skolgången och någon slags försök till upprättelse i efterhand. Hon dedikerar sin bok till (bland andra) den lärare som kallade henne “feminazi”inför hela klassen och därmed på riktigt väckte hennes intresse för feminism. Förhoppningvis kan hennes bok ge andra tonårstjejer och killar för den delen, modet att stå upp mot de unkna könsroller som fortfarande präglar vår vardag.

 

 

 

 

Tips på sommarläsning

Jag har visserligen listat böcker jag själv vill läsa i sommar, men här kommer en lista med böcker jag redan läst och rekommenderar er att läsa i sommar. De flesta finns i pocket om inte på svenska så på engelska. Många av dem är härligt somriga och lättsamma. Något i alla fall jag behöver på sommaren.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck handlar om en bokhandel i London. Bästa miljön.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman är en drabbande historia om förbjuden kärlek.

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane, drottning av feelgoodböcker med svärta. Finns också i engelsk pocket.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson handlar om en dotter som misstänks för mord och är berättad utifrån tre familjemedlemmars upplevelser av situationen.

En ny tid av Ida Jessen är en fantastiskt fin och lågmäld bok om Lily och Vigand Bagge. Andra delen heter Doktor Bagges anagram och de ska absolut läsas tillsammans.

En sommar i Brighton av Lucy Dillon är somrig och fin och utspelar sig i en favoritstad.

Ett jävla solsken är Fatima Bremmers augustprisbelönade biografi om journalisten och äventyraren Ester Blenda Nordström. Mycket läsvärd!

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce är en charmig bok som utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell handlar om Amanda Lind som är på uppdrag i Afghanistan. Riktigt intressant och bra. Det följs av Med ont fördrivas som nyss kommit ut.

Himmelsdalen av Marie Hermansson är aktuell igen då den blivit tv-serie. Jag har inte sett serien, men älskade verkligen boken.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är berättelsen om söner och pappor och hur de försöker förstå varandra.

På egen hand av Marian Keyes är lika bra som hennes tidiga böcker och en perfekt bok att läsa under semestern. Lättläst och underhållande, men också tänkvärd.

Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson är första delen i en serie om Sally på Österlen.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet är en av de finaste böcker jag läst.

Syskonen av Tessa Hadley är en fin roman om fyra syskon som tillbringar semester ihop i en sommarstuga.

Såna som du ska inte va här av Marika Carlsson är en bra och välskriven biografi om att känna sig udda.

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är något så ovanligt som en “feelgood-deckare” och formen funkar faktiskt oväntat bra.

Vaggvisa av Leïla Slimani är en riktigt obehaglig bok om en ovanlig barnflicka.

 

 

Photo by Dan Dumitriu on Unsplash

 

%d bloggare gillar detta: