enligt O

Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Sällan har jag blivit så berörd som när jag läste Patrik Lundbergs text om sin mamma med titeln Historien om mammas lidande bär många namn som publicerades i Expressen, 14 april 2019. Texten är en replik, eller kanske snarare ett tillägg, till Édouard Louis bok Vem dödade min far och Lundberg beskriver sin mors hårda och allt för korta liv. I årets sommarprogram försökte Lundberg ytterligare hitta förklaringar till varför det blev som det blev och resultatet blev ett gripande och allvarstyngt program som belyser det faktum att lågutbildade kvinnors liv ofta tar slut i förtid. Med Fjärilsvägen lägger Patrik Lundberg fler bitar i det pussel som var hans mammas liv och försöker förstå varför det gick som det gick. Det handlar inte bra om det faktum att modern slets ut och dog i förtid, utan också om den distans som skapades mellan henne och hennes barn. Speciellt Patrik själv hade svårt att umgås med sin mamma de sista åren och det går en tråd av skuld och skam genom boken.

Birgitta Lundbergs liv började på många sätt ganska bra. Hon går visserligen bara åtta år i skolan, men därefter på husmorsskola och slutligen får hon ett kontorsjobb. När man och barn läggs till ekvationen är det fortsatt ett ganska bra liv hon lever. Patrik Lundberg var en del av det livet och försöker att beskriva det som en utomstående, men samtidigt som ett barn som nu blivit vuxen och försöker förstå. Ibland glimrar det verkligen till, men andra stunder blir det svårt att skylla på de två rollerna. Barnet och författaren är samma person och det gör distansen omöjlig.

Mitt liv liknar inte Patrik Lundbergs. Jag är uppvuxen med en mamma och en pappa som var närvarande, mamma mer än pappa förvisso som jobbade jämt, men de fanns ändå alltid där. Vi var nog en ganska klassisk medelklassfamilj, som inte hade massor, men inte heller behövde spara in på det viktigaste. Att jag och min syster skulle gå på gymnasiet och sedan studera vidare var givet, främst var det pappa som drömt om att få gå på Chalmers, som pushade oss. När jag läser Annas inlägg om boken sätter hon dock ord på en del tankar som väcktes under läsningen. Det handlar främst om klass som förklaringsmodell. Jag håller med henne om att boken berättar mer än så. Den berättar om en kvinna som skapar sig ett liv tillsammans med sin man i ett Sverige där socialdemokraternas politik gör det möjligt att skapa sig ett stabilt liv utan någon högre utbildning. De har huset på Fjärilsvägen och de adopterar två barn. Förändringen verkar komma när pappan lämnar familjen och någon uppgörelse med honom gör Lundberg aldrig.

Kanske är det fel att lägga skulden på en individ, men att vi accepterar att pappor försvinner ur sina barns liv är något som måste problematiseras. Nu tror jag inte att Birgitta Lundberg hade fått en fantastiskt liv om äktenskapet bara hade fungerat, men ett större ekonomiskt stöd och en annan förälder att dela barnens uppfostran med hade mest troligt ändå underlättat hennes vardag. Nu offrar hon istället allt och sliter ut sig för att ge sina barn en bra uppväxt och när de är redo att lämna boet så försvinner de. Där finns förvisso klassperspektivet, både i hur Birgittas liv varit och hur hennes barns liv blir. När hennes kropp inte längre orkar, när piller och alkohol dövar sorg och smärta och när en ny man träder in i hennes liv och förstör det totalt spelar klass självklart roll, men också avsaknaden av jämställdhet. Även idag finns kvinnor som Birgitta som lämnas ensamma med sina barn och kämpar livet ur sig för att hålla ihop vardagen och ge dem någon slags vettig barndom. Om kvinnan i fråga har ett av de många kvinnoyrken som samhället behöver, men inte värderar, blir resultatet troligen att hon måste vända på varje krona och helt bortse från sina egna behov för att istället fokusera på barnen. Det handlar om klass, men också om kön och en mansroll som borde vara utraderad.

Fjärilsvägen är utan tvekan en viktig bok. En välskriven bok av någon som inte bara är en klassresenär som skriver om sin uppväxt, utan en mycket begåvad författare som försöker lyfta de orättvisor som finns i samhället. Skillnaderna mellan det Sverige som var och det som är skildras också genom 90-talets finanskris som sänkte många. Någonstans därefter började det sociala skyddsnätet att krackelera och sjuka som utförsäkrats blev en ny underklassen som samhället inte vill låtsas om. Även om perspektivet vacklar ibland är jag glad över att Lundberg berättar Birgittas historia som ger henne och alla andra Birgittor ett ansikte.

Min syster är ett spöke

Vilken fantastiskt fin bok Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg är. Dikter på rim om olika teman, inte sällan allvarliga sådana, illustrerade på ett stämningsfullt sätt. Om jag inte bestämt mig för att fokusera på lyrik i september och fått frågan på Twitter om dikter för yngre barn, hade jag kanske missat den här pärlan.

Sjöbergs dikter är på ytan ganska enkla, men inte förenklade för målgruppen. Språket är klart och tydligt. Rytmen och rimmen ger en poetisk känsla, utan att bli krystad. Jag som brukar hävda att jag inte uppskattar dikter på rim blir riktigt imponerad.

Samlingen inleds med dikten “Du och jag” som handlar om en ojämlik vänskap där en talar och en lyssnar. Den som passivt får ta del av vännens pladder börjar inse att hen är trött på den så kallade vännen. Något som jag tror att många kan känna igen. Föräldrar som inte finns tillgängliga är ett tema som återkommer i flera dikter. I “Frukost” är det rätt oskyldigt med en mamma som gömmer sig bakom tidningen, medan föräldrarna i “I hallen utanför” gömmer sig i sovrummet och deras arga röster hörs även utanför och så pappan i “Fråga inte” som gjort något hemskt som diktjaget helst inte vill prata om. I “Den blomstertid nu kommer” vet vi inte om det är föräldrarna som är problemet, men vi anar och klart är att diktjaget verkligen inte ser fram emot att ha sommarlov och tvingas vara hemma. En viktig dikt som jag hoppas att få känner igen sig i, men tyvärr tror att många gör. Det må vara sommar, men i diktjaget är det höst och hemma är det istid.

Här inne råder istid.
Den ska vara länge än.
– i väntan på att skolan
ska börja igen.

 

Pappan i “Håll mig nära” finns dock där för sitt barn, men trots att han betyder trygghet är det svårt att känna sig trygg på väg från hemlandet till ett annat, förhoppningsvis tryggare. En gummibåt är säkert tryggare med en pappa vid sin sida, men trygg blir det aldrig.

Regntung himmel, gummibåten,
Havet är så stort och kallt.
Under filten kommer gråten.
Vind och vågor överallt.

 

“Mormors lägenhet” är en favorit och den tillhör de texter som jag tror att även äldre elever kan uppskatta. Barnbarnet har nyckeln till sin döda mormors lägenhet och där ser det precis ut som det gjorde när hon fanns. Morgonrocken luktar till och med av henne fortfarande. Jag som just mist min mormor blir berörd och faktiskt lite tårögd av den här dikten. “Farmors utdragssoffa” handlar istället om hur tryggt det är att ligga i farmors närhet och somna till ljudet av hennes symaskin. En så väldigt fin beskrivning av den viktiga tryggheten som äldre släktingar kan ge.

Känslosamma “Här hos mig” illustreras av ett barn med en kyckling i handen, men den som sover och som diktjaget stryker ett finger över kan egentligen vara såväl djur som människa. Jag tänker på när barnen var små och jag försiktigt rörde vid dem när de sov. En dikt som går att läsa på många olika sätt, precis som en bra dikt ska vara. Fina “Handen på min panna” handlar istället (i min tolkning) om barnet som vill vara liten igen och få en trygg famn att vila i. Den påminner också om Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta” och hade kunnat tolkas som en kärleksdikt.

Barnet som inte vet vem hon ska vara berättar i dikten “Hon” om de olika delarna som finns inom henne:

Hon som sa det där var inte jag.
Jo, jag vet att vi är lika.
Men hon är natt och jag är dag,
och aldrig att jag skulle skrika
och slå i dörrar och leva om
och brusa upp för minsta lilla […]

Man behöver inte vara barn för att känna igen sig i hur det kan bli när ilskan och frustrationen tar över. Även en 46-åring kan relatera.

Kärlek är temat i dikten som heter precis så. Också den en “allåldersdikt” som kan passa många. Den där pirriga värmen och stöten som går genom kroppen när man råkar snudda vid den du är förälskad i går att känna igen oavsett ålder.Andra “allålersdikter” är den avslutande “Nyårsdikt” som jag tycker mycket om.

Om jag jobbade på mellanstadiet hade Min syster är ett spöke och andra dikter varit en självklar del av min undervisning. Vissa av dikterna kan passa får både yngre och äldre. Illustrationerna är dessutom ganska åldersneutrala, vilket gör att det går fint att ta in några av texterna även på högstadiet. När eleverna når gymnasiet brukar de inte vara lika känsliga, så där hade jag mycket väl kunnat använda såväl text som bild. I alla fall i år 2 och 3 när de insett att det inte är fel att läsa sådant som kan ses som barnsligt, speciellt inte när texten är universell.

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Strandläsning av Emily Henry

Sommaren får väl tyvärr sägas vara över, trots att solen lyser lite försiktigt här även nu. Vill du uppleva en gnutta sommar, sommarhus och inte minst stora känslor rekommenderar jag dig att läsa Strandläsning av Emily Henry. Jag hade väntat mig en trevlig och lättsam bok och det fick jag förvisso, men jag fick också väldigt mycket mer. Henry har skapat karaktärer att engagera sig i och jag läste boken i ett svep.

January Andrews har ärvt ett hus av sin pappa. Ett hus hon inte visste att han haft, där han bott med en kvinna hon inte känt till. Nu åker hon dit för att försöka förstå vad som egentligen hänt, kanske hitta ett sätt att förlåta sin pappa, men mest av allt för att skriva färdigt den där boken som verkligen inte skriver sig själv. Eländet med pappans svek är inte heller det enda hon behöver komma över. Hon har dessutom blivit singel och livet känns minst sagt eländigt.

Att skriva romantisk feelgood när livet känns hopplöst är verkligen inte enkelt. Förlaget ligger på och January hävdar hela tiden att skrivandet flyter på fint, men hon lyckas inte riktigt lura dem längre. Problemet är att hon inte har någon som helst idé om vad hon ska skriva om.

I huset bredvid bor en märklig och rätt otrevlig man. När January träffar honom inser hon att han är den hyllade romanförfattaren Augustus Everett, som skriver riktigt fina, creddiga böcker som genererar fina litteraturpriser. Det visar sig dock att inte heller han har någon som helst inspiration att skriva sin nästa bok och i en diskussion kring fin och ful litteratur (January skriver ful och Everett fin såklart) bestämmer de sig för en gemensam utmaning. De ska byta genre och det är Januarys tur att skriva något svårt och djupt, medan Everett ska skapa romance.

Underhållning med mycket svärta är vad Strandläsning bjuder på och jag tycker verkligen om Emily Henrys bok. Diskussionerna kring litteratur tillför charm och den “vanliga” jakten på den rätte blir något mer än det brukar bli i en den här typen av böcker. Romance och feelgood är inte bara yta, vilket January envist hävdar. I just det här fallet har hon rätt.

 

Den 25:e vinnaren av Women’s Prize for Fiction

Det blev ingen livesändning av prisutdelningen för mig idag. Onsdagar är nämligen spelkväll hos familjen O och vi har spelat Spader Dam, eller Hjärter som det väl heter när det spelas på datorn. Två omgångar blev det, är jag förlorade stort första och vann andra.

Istället fick jag titta på prisutdelningen i efterhand och det funkade fint det också. Sändningen inleddes med en bildkavalkad över de tidigare 24 vinnarböckerna och jag påmindes om utmaningen #ReadingWomen som helt ärligt går sådär. Klart är i alla fall att jag vill läsa årets vinnarbok.

Martha Lane Fox, en av kvinnorna i årets jury, är den som inleder sändningen. Hon talar om priset som grundades för 25 år sedan och under åren lyckats lyfta kvinnliga författare. Hon talar också om hur läsning och böcker förhoppningsvis gett människor glädje under detta på många sätt fruktansvärda år. I katastrofer, såväl som i vardagen är det inte sällan kvinnor som har det svårast och därför är det ännu viktigare att

Jurymedlemmarna älskade olika böcker av de nominerade, men enades om att årets vinnare hade något speciellt. Sex böcker presenterades av de fem jurymedlemmarna innan den slutliga segraren korades. Faktiskt blev jag riktigt rörd när Maggie O’Farrell avslöjades som årets vinnare för sin bok Hamnet och fick torka bort en tår i ögonvrån. Jag har följt henne sedan debuten för 20 år sedan och hon tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Det kändes stort att få se henne ta emot ett av de viktigaste litteraturpriser som finns och fint att få dela hennes glädje. Hamnet kommer snart på svenska och det är favoritförlaget [etta] som ger ut den, vilket gör det hela ännu mer speciellt. För en litteraturvetare och boknörd är det också extra spännande att läsa en skönlitterär bok om William Shakespeare.

Efter avslöjandet följer ett samtal från Edinburgh där vinnaren intervjuas av jurymedlemmen Paula Hawkins. Att vara en del av en grupp av 25 stora författare som vunnit Women’s Prize for Fiction är något Maggis O’Farrell lyfter som riktigt stort och det är det verkligen. Hon jämför situationen för kvinnliga författare för 25 år sedan med nu och hur Women’s Prize for Fiction haft en stor betydelse för förändringen. Det finns mycket kvar att göra, påpekar hon, men det har trots allt hänt en hel del.

Maggie O’Farrell tackar bland annat sin redaktör och sin agent som hon jobbat med sedan debuten. Även skaparen av det fantastiska omslaget får ett extra tack såväl som hennes engelsklärare. Trevligt!

 

 

Jenny Offill och Bernardine Evaristo inför Women’s Prize for Fiction 2020

Tredje samtalet med de nominerade författarna inför kvällens utdelning av Women’s Prize for Fiction sändes igår och jag såg det nyss.

Weather av Jenny Offill är den första boken att uppmärksammas då Kim Cattrall läste högt ur den. Weather handlar om bibliotekarien Lizzie Benson och när vi möter henne är hon på bilverkstaden och försenad till en föreläsning. Jag har ännu inte läst något av Offill, men hon framstår som intressant och sympatisk. Inspirationen till Weather fick hon när hon flyttade ut på landet och ett fokus är klimatet och aktivism för hycklare. Hon kallar själv sin bok för smal och absurd, vilket får mig att bli nyfiken och avskräckt samtidigt. Offills sätt att beskriva sin skrivprocesser gör det tydligt att det är en annorlunda författare vi har att göra med. Hon berättar hur hon skriver ner enstaka meningar, stycken och idéer som verkar osammanhängande och sätter ihop dem på samma sätt som fåglar bygger sina bon. Spännande!

Näst på tur är Bernardine Evaristo som nominerats för Girl, Woman, Other,  en bok som belönades med Bookerpriset 2019. Uppläsningen görs av Gugu Mbatha-Raw och hon gör det väldigt bra. Kanske är jag extra positiv då det här är en av de böcker på den korta listan som lockar mig mest. Målet med romanen, säger Evaristo, var att få med så många brittiska, svarta kvinnor eftersom de så ofta är osynliga i litteraturen. Hon påbörjade den redan 2013 och hade målet att få med tusen karaktärer, som sedan blev hundra och slutligen tolv då hon insåg att varje karaktär behövde minst 30 sidor för att bli levande och få en tydlig bakgrund. Evaristo säger att boken handlar om hennes erfarenheter och alla de kvinnor hon mött under sitt liv.

Det gemensamma samtalet med de två författarna, modererat av Kate Mosse, handlar dels om deras starka, kvinnliga karaktärer men också om hur de ganska ovanliga böckerna kom till. Offill försöker förklara i bilder hur skrivandet är som att få upp ett kombinationslås och att de olika delarna måste passa ihop på samma sätt som koden gör. Lite är det som en väv, eller som hennes mormor/farmor som sparade på alla små bitar av presentsnören och sedan använde dem. Allt ska med i helheten. Karaktären Lizzie fanns med tidigt i skrivprocessen och skapades utifrån en känsla av rädslan för att förlora saker som är viktiga. Att hon är bibliotekarie handlar om att de är en yrkesgrupp som står för ett socialt skyddsnät i ett land där ett sådant saknas. Oron Lizzie har handlar om hennes familj, men utvidgas till en mer universell oro för världen omkring henne.

Evaristo använder en form som hon använt i sina tidigare böcker och använder sällan punkt, utan låter texten mer påminna om dikter som flyter fram över sidan. Syftet är att kunna blanda berättelserna och inte inte riskera att boken blev en “vanlig” novellsamling. Mosse påpekar att hon är väldigt rättvis gällande hur mycket plats de olika karaktärerna får,  men undrar ändå om Evaristo har någon favorit. Det visar sig att hon brukar besvara frågan olika varje gång hon får den, lite beroende på vilket humör hon är på. I det här samtalet lyfter hon fram Jazz, 19 år gammal och Hattie som passerat 90. Hon säger också att hon hade kunnat skriva en hel bok om Amma, medan Grace kändes ganska färdig.

Offill lyfter något jag tycker är viktigt, nämligen hur skönlitteratur kan få oss att möta människor vi aldrig annars skulle träffa. Även Evaristo håller med om att fler röster måste få höras och det kan de få genom böcker. De talar också om aktivism som får ta plats i deras böcker, mer eller mindre uttalat. Genom att lyfta frågor och karaktärer som sällan får ta plats i debatten kan de förändra världen. Skönlitteratur öppnar våra ögon för saker som funnits där hela tiden, men som vi inte uppmärksammar.

Det här var ett riktigt intressant samtal med författare som jag gärna bekantar mig med. Jag är mycket nöjd med de tre samtal jag lyssnat på och ser fram emot att få veta vem av dem som blir kvällens vinnare. Oavsett så vill jag läsa flera av de nominerade böckerna och det är Hamnet, A Thousand Ships, Dominicana och Girl, Woman, Other som lockar mest.

Veckans kulturfråga v. 37

Onsdag igen och halva veckan har gått. För mig går måndagar alltid av bara farten, medan tisdagar alltid känns tunga och när onsdagen gått känns det som att veckan är över. Just i år har jag ett mördarschema på fredagar, så avslutet är lite tungt, men det gör å andra sidan att helgen känns välförtjänt. Men nu är det inte veckans dagar eller ens favoritveckodagar som veckans kulturfråga handlar om. Den handlar istället om poeter och deras verk.

Vem är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?

 

Jag presenterade tio favoriter i söndags och egentligen har jag många fler favoriter än så. Jag fuskar därför och presenterar en favorit som inte fick plats bland de tio, även om det nog är Tranströmer eller Szymborska som jag skulle hävda är mina favorit om någon tvingade mig att välja.

Vizma Belševica var en lettisk poet som föddes i Riga 1931. Jag kom i kontakt med hennes dikter via samlingen Kärleksdikter i urval av Per Wästberg och föll pladask. Den samlingen är för övrigt en av de bästa antologier jag läst med ett fantastiskt urval av en poet som delar min smak gällande poesi.

I samlingen Kärlek helt enkelt utgiven 1992 av Natur och Kultur, innehållande dikter från flera samlingar, finns dikten “Enkla rader” ur Havet brinner (1966) som på få rader och med ganska vardagligt språk lyckas berätta massor.

 

Angie Cruz och Hilary Mantel inför Women’s Prize for Fiction 2020

Inför årets utdelning av Women’s Prize for Fiction imorgon bjuder Kate Mosse, en av prisets grundare, på tre samtal med de sex nominerade författarna. Igår skrev jag om samtalet med Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som jag lyckades se live och idag har jag i efterhand sett det samtal som sändes i söndags.

Jag har som sagt inte läst någon av de nominerade böckerna på årets korta lista till Women’s Prize for Fiction och faktiskt inte läst något alls av de två samtalande författarna, Angie Cruz och Hilary Mantal. Sändningen börjar med att Coral Peña läser ur Angie Cruz bok Dominicana om hur huvudpersonen rör sig i sitt nya hemland och hamnar mitt i en protest. Det här är en bok jag vill läsa om karaktärer och teman som är relevanta och viktiga. Cruz berättar om en gammal berättelse som hon hörde, trots att inte borde, om hur hennes morföräldrar arrangerade ett äktenskap mellan sin unga dotter och en äldre man för att få en chans även för dem till ett nytt liv i USA. En berättelse som sällan får ta plats om kvinnor som inte räknas. Nu vill Cruz berätta de dominikanska kvinnornas berättelser, för hennes mamma var inte ensam. Det började med ett instagramkonto som kompletterades med en bok. Den utspelar sig 1965, då medborgarrättsrörelsen är stark i USA och landet dessutom ockuperade Dominikanska republiken. En tid värd att skriva om alltså.

Ben Miles läser en bit ur Hilary Mantels senaste bok The Mirror and the Light, som är den tredje och avslutande delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Jag har inte läst någon av dem och vet helt ärligt inte när jag ska få tid och ork att göra det. Kanske är det värt att lyssna till Ben Miles inläsning eller kanske ännu hellre se föreställningarna med just Miles i huvudrollen. Trots att jag inte vill läsa är jag sjukt imponerad av Hilary Mantels prestation och det är intressant att höra henne berätta om hur arbete såg ut. Eftersom hon inte fått priset för någon av de andra delarna är jag också tämligen säker på att hon är årets vinnare av Women’s Prize for Fiction.

Kate Mosse lyfter i det avslutande samtalet hur olika Dominicana och The Mirror and the Light är, men hur de ändå har något gemensamt, nämligen att de berättar om spännande, historiska världar och krävde en hel del research. Cruz berättar hur hon inte “bara” ville skriva sin mammas historia, utan en berättelse som innehåller fler röster i en. När hennes mamma läste boken kände hon förvisso igen sig, men det var inte en bok om hennes liv. Trovärdig och sannolik, men fiktiv.

Hilary Mantel berättar sedan om sitt skrivande och hur hon inte förrän hon börjat skriva Wolf Hall förstod att det skulle bli en trilogi. Femton år har det tagit att skriva den och Cromwell var hennes guide, medan hon gjorde honom mänsklig. Trots att hon varit väldigt noga med att skriva historiskt korrekt måste en roman innehålla karaktärer som känns levande och det låter som att hon lyckats med det.

Två intressanta kvinnor, men inte lika mycket ett samtal som det jag såg igår. Nu hoppas jag hinna med det tredje samtalet innan morgondagens prisutdelning.

 

 

En stund är vi vackra på jorden

Ocean Vuong låter i sin romandebut En stund var vi vackra på jorden en son skriva ett brev till sin mamma. Han är född i landet där de bor. Hon är en invandrare. En som inte riktigt passar in och som inte vet hur hon ska göra. Han borde veta hur, men inte heller han lyckas riktigt bli en del av sitt land. Kanske handlar det om att han inte är som alla andra. Att han förälskar sig i Troy och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Tillsammans upplever de någon slags kärlek och någon slags lycka, eller i alla fall tillhörighet.

Little Dog, som sonen heter, lever i en värld där våldet är ständigt närvarande. Fadern finns inte längre i hans liv, utan modern och mostern Lan utgör det lilla matriarkat som är hans familj. De som levt och fortfarande lever i skuggan av det krig som deras nuvarande landsmän utsatte det gamla hemlandet för. Berättelsen om kriget tillför en extra spänning och en extra dimension i en bok som är otroligt vacker och välskriven, men där känslorna tycks hålla sig på ytan. Jag tycker om En stund är vi vackra på jorden, men den drabbade mig inte så hårt som jag tänkte att den skulle. Oavsett är Ocean Vuong en författare att räkna med. Hans poetiska språk är fantastiskt och det står klart att han har mycket viktigt att berätta. Lite påminner han om författare som Abdellah Taïa och Nina Bouraoui. Vuongs bok är alltså både välskriven och relevant, men jag hade väntat mig en solklar femma, vilket jag inte riktigt fick på grund av distansen mellan mig och texten som inte lät sig överbryggas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: