Att prenumerera på en blogg som uppdateras varje dag kan nästan bli stressande och därför har jag tänkt att erbjuda ett nyhetsbrev varje månad med länkar till några av inläggen som publicerats för att ge er läsare ett urval. Jag håller på att lära mig att använda tjänsten Mailchimp och inser att jag har mycket att lära. Jag hoppas ändå att ni vill prenumerera på nyhetsbrevet och i så fall kan ni klicka här eller fylla i er mailadress nedan.
Efter registrering får ni ett kort välkomstmail och om några dagar planerar jag att skicka ut november månads nyhetsbrev. Trots att det när ni registrerar er står att ni kan välja att få reklam och annat från mig, är det endast ett nyhetsbrev per månad som kommer att skickas ut. Det är ju inte direkt så att jag säljer någonting.
I Juli Zehs senaste bok Tomma hjärtan tas vi med till ett Tyskland i den nära framtiden. Angela Merkel är ett minne blott och istället har högerextrema krafter tagit över makten. Det är inte bara i Tyskland som nationalismen blivit religion, utan även i större delarna av Europa. I en tid som kallas “postfaktisk” vet ingen längre vad sanningen är eller vad som egentligen kan ses som ont eller gott.
Huvudpersonen Britta har tillsammans med sin kollega Babak ett framgångsrikt företag som heter Bron. De arbetar med människor som är självmordsbenägna och på ytan lyckas de fantastiskt bra. Ju mer vi får veta om företaget blir det tydligt att ingenting handlar om att hjälpa någon, utan att utnyttja systemet på ett riktigt cyniskt sätt. När vi träffar henne första gången vet vi ingenting om företagets mörka hemlighet. Istället får vi möta en ganska vanligt, hårt arbetande småbarnsförälder, som tillsammans med sin man förbereder en middagsbjudning för sina nära vänner Janina och Kurt. Kurt lagar mat och Brittas uppgift är att underhålla gästerna.
Under middagen avslöjar samtalet hur mycket deras land har förändrats och det är skrämmande att följa. Gamla tvingas sälja sina hus för att unga ska få bostäder och placeras istället i palliativfastigheter, men värst är kanske hur det ledande partiet Myndiga medborgare förändrat samhällsstrukturer så att medborgarna har väldigt lite att säga till om. Många har till och med slutat rösta, då de inser de ändå inte kan påverka något. Slagordet är “slankt och sunt mot framtiden” och målet är att ta bort så många politiska instanser och kommittéer som möjligt. De sparar skattepengar, men centrerar också makten till sig själva. Den som likt Britta och hennes man tillhör medelklassen klarar sig som alltid bra oavsett ledande parti. Britta klarar sig dessutom extra bra, då företaget Bron verkligen har lyckats tjäna pengar på något som egentligen borde skrämma dem.
I slutet av kvällen rapporterar nyheterna om ännu ett terrordåd. Något som blivit vardagsmat. Ingen grupp tar på sig det, men det visar sig att händelsen får stor betydelse för Britta och hennes företag.
Tomma hjärtan är en riktigt obehaglig bok om en samhällsutveckling som inte alls är osannolik. Jag dras med i berättelsen och läser den snabbt, snabbt. Däremot hade jag kanske önskat ännu mer av samhällskritiken och mindre av de rena thrillerdragen. Oavsett är det här en spännande bok om oväntade problem och frågor i en mycket märklig framtida värld.
Years and Yearsär en mini-serie i sex delar, skapad av BBC och HBO tillsammans. Vi får träffa familjen Lyons från Manchester med matriarken Muriel i spetsen. Hennes fyra barnbarn Stephen, Rosie, Edith och Daniel och deras partners och barn är de som lever i ett Storbritannien några år från nu. Ett land som är som vårt, men som sedan förändras och inte till det bättre.
Serien börjar en kväll 2019 när familjen samlas kring Rosie, som blivit mamma för första gången. På tv debatterar politiker och en av dem utmärker sig. Det är Vivienne Rook, politisk vilde och senare ledare för det nystartade The Four star party. En politiker som vågar “säga som det är”, när hon deklarerar att det är helt ointressant att diskutera situationen i Israel/Palestina och istället vill diskutera hur britterna kan få det bättre.
Vi förflyttar oss raskt fram till 2024 och ett land i förändring. Dels känner vi igen de högerextrema och nationalistiska vindar som redan blåser och nu utvecklas till en smärre storm, men det handlar också om andra saker, som teknikens utveckling och hur staten kontrollerar oss genom den. Vädret ställer också till det för oss och ekonomisk kaos är att vänta. I Storbritannien förlorar människor sina besparingar och lever i fattigdom. Vissa försvinner spårlöst och ingen vet var de tar vägen. Journalister tillåts inte ifrågasätta makten och om de trots allt gör de kallas de förrädare och anklagas för att sprida fejk news. Tio år tar det från de första stegen mot katastrofen tills den är ett faktum 2029 när serien går mot sin upplösning. Orimligt? Gå tio år tillbaka och se hur orimligt vårt samhälle skulle ha varit då. Tänk er att vi fått veta 2009 att Donald Trump blivit president och fått höra de helt vansinniga uttalanden han gör med ett språk som är helt ofattbart för en ledare. Tänk om vi fått veta att SD skulle vara nära att bli Sveriges största parti, trots att de verkligen inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna och att alla partier inklusive socialdemokraterna gör allt för att de som redan har ska få mer. Tänk om vi fått höra om Brexit, om nationalism i stora delar av Europa och nedmontering av demokratin i flera länder som Polen och Ungern. Tänk om vi fått höra att många tycker att det är en sund utveckling mot ett samhälle där hudfärg återigen är mer betydelsefullt än mycket annat.
Years and years är så mycket mer än en nattsvart dystopi som beskriver ett samhälle långt in i framtiden. Det är en skildring av hur det samhälle vi har kan förändras i små, små steg som knappt märks, till vi en dag vaknar upp i ett land vi verkligen inte vill bo i. Som Muriel påpekar i sista avsnittet är det alldeles för få som har protesterat, utan accepterat de stegvisa förändringar så länge de bara påverkat andra. Precis så låter debatten i Sverige idag. De som påverkas negativt av besparingar och begränsningar är inte den välbärgade delen av befolkningen, utan de som inte har någon röst. De som i Years and Years stängs in under natten för att de bor i ett problemområde, de som inte är födda i landet och därför inte är önskvärda och de som har mage att säga emot de som styr. Hur långt har vi egentligen dit?
Seriens skapare Russel T. Davies lämnar oss dock med någon slags hopp om att det faktiskt går att förändra samhällsförändringen och förhindra att det Storbritannien han skapat i serien blir verklighet. Det gäller “bara” att inte falla för populistiska politiker som Vivienne Rook, skickligt spelad av Emma Thompson, men hur det ska gå till har jag just nu svårt att se. Years and Years fick mig både att tappa hoppet, men faktiskt också att våga hoppas på en förändring. När vi lämnar familjen Lyons 2034 har vändningen kommit och jag hoppas att det inte behöver gå lika långt innan det vänder för oss. Tyvärr är det väl också som Muriel säger, att när vi dödar ett monster kommer det ännu ett. Problemet är att de är så himla svåra att känna igen innan det gått för långt.
Mörker och i bästa fall mycket lästid inomhus, eller i sämsta fall tupplurar istället för läsning. November bjuder hur som helst på några nyheter som lockar innan det är daga för julhets och mellandagsläsning.
Planen var självklart att läsa någon bok av Han Kang inför Bokmässa, där hon var gäst och Sydkorea det kand som stod i fokus. Så blev det inte och inte heller lyckades jag lyssna på henne. Strax efter Bokmässan läste jag dock hennes senaste bok Den vita bokenefter att ha sett flera bloggare skriva om den.
I Den vita bokenberättar Han Kang om en författares (sitt eget?) liv som tillfälligt boende i Warsawa. Hon skriver om vita ting och i korta prosalyriska stycken förmedlas tankar kring liv, död, sorg och att våga leva vidare. Det är så otroligt vackert att jag måste stanna upp ibland, för trots att boken på ytan är såväl lättläst som snabbläst kräver den eftertanke. Han Kang berättar om syskonen som inte överlevde och systerns vita klädnad får symbolisera den sorg som låg som en vit slöja över familjen. Om syskonen hade överlevt skulle författaren själv inte funnits. Familjer i Sydkorea skaffar inte tre barn.
De tidigare böckerna av Han Kang har skrämt mig och jag har inte fixat att läsa mer än några sidor av Vegetarianen. Nu måste jag göra ett nytt försökt, för en författare med ett sådant fantastiskt språk måste jag läsa mer av.
Egentligen har hela höstlovet varit bra med vettig fortbildning både på jobbet och Göteborgs universitet. Idag har jag dock växlat över till läslov, nu på förmiddagen mest jobbrelaterat med fokus på Nobelpriset men nu blir det nöjesläsning för hela slanten. Först på tur står Beröringen av Gustav Tegby, som visserligen är en ungdomsbok, så lite jobbrelaterat, men främst verkar vara en riktigt bra bok.
Själva konceptet med Läslov är bra som en chans att lyfta barn och ungas läsning. Tyvärr räcker inte punktinsatser som denna, när böcker för barn, och kanske ännu mer för unga, sällan får så mycket uppmärksamhet. Det är lätt att hävda att läsning är viktigt, men det krävs mer än tomma ord. Tummen upp för Läslov alltså, men tumme ner åt att all bra litteratur för barn och unga får på tok för lite uppmärksamhet.
Vill du ha tips på bra ungdomsböcker att fylla ungarnas läslov med kan du klicka här.
Boken är i princip alltid bättre än filmen, men ändå är det något med filmatiseringar som lockar mig. Den senaste tiden har jag snubblat över flera trevliga nyheter och tänkte dela dem.
Jag absolut älskade Doktor Dolittle när jag var liten. Då var det Rex Harrison som spelade doktorn som kunde tala med djur i filmen från 1967. Versionen från 1998 med Eddie Murphy upprörde mig redan på trailernivå, men nu kommer en version jag verkligen skulle vilja se. I The Voyage of Doctor Dolittleär det nämligen Robert Downey Jr. som spelar huvudrollen och han är en stor idol.
En annan klassiker för de yngre är Den hemliga trädgården och den filmatiseras igen med ingen mindre än Colin Firth i huvudrollen. En måste-film med ännu en favoritskådis.
Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskadeska bli film på Netflix med Shailene Woodley i en av huvudrollerna. Jag hittar ingen uppgift om när inspelning ska ske, bara att det är på gång.
To All The Boys I’ve Loved Before del 2har just spelats in och beräknas få premiär ganska tidigt in på nästa år. Alla skådespelare från första filmen kommer tillbaka och det kan säkert bli riktigt bra. En annan uppföljare jag gärna ser är filmatiseringen av China Rich Girlfriend av Kevin Kwan.
Kenneth Branagh fortsätter att porträttera Hercule Poirot i filmatiseringen av Döden på Nilen. Nästa år är det 100 år sedan Agatha Christie debuterade som författare och hon förtjänar därför lite extra uppmärksamhet.
Ingen film, men väl tv-serie blir det av Liane Moriartys Nine perfect strangers, men när den ska spelas in, vilka som gör rollerna och när den förväntas sändas är ännu oklart. Jag önskar mig en serie med många tillbakablickar som låter oss få veta ännu mer om karaktärerna än vad boken ger oss. Förväntningarna är minst sagt höga eftersom det är Nicole Kidman som köpt rättigheterna.
Aldous Huxleys klassiska dystopi Du sköna nya världblir även den tv-serie och det skulle kunna bli en riktigt bra sådan. Gammal bok, men med en intressant och skrämmande aktuell människosyn.
En serie som jag ser väldigt mycket fram emot är Små eldar överalltmed bland annat Kerry Washington och Reese Witherspoon i rollerna. Frågan är om jag ska läsa boken innan, eller nöja mig med tv-serien. Det gäller i så fall att läsa snart så att boken hinner blekna lite innan serien tar vid.
Sally Rooneys Normal people vill jag utan tvekan läsa innan BBC Three gör tv-serie av den.
Alla lov är förvisso läslov, även om detta lov är det mer officiellt. Och ja, mina elever brukar himla lite med ögonen när jag proklamerar läslov inför varje ledighet, men att lyfta läsningen tycker jag är en av mina uppgifter som svensklärare. Den uppgiften har jag också som förälder till tonåringar, men jag ska villigt erkänna att de läser mest på sommaren när de kan sitta ute. Både de och mina elever brukar dock hävda att svenska böcker är kassa, förutom de som skrivs av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, men jag håller inte med och därför blir det idel svenska tips och jag börjar med redan nämnda favoritförfattare.
Slutetav Mats Strandberg är inte munter, men en fantastisk bok om de sista veckorna innan jorden går under och vad huvudpersonen Simon och människorna kring honom tacklar att de snart ska dö.
Jag längtar definitivt efter en ny ungdomsbok av Sara Bergmark Elfgren, då Norra Latinvar briljant. Just nu är hon aktuell med Knäckarbanketten som vänder sig till de yngre läsarna runt 6 år.
Ann-Helén Laestadius är en annan favorit och hennes två böcker om Maja i Kiruna är riktigt bra. Extra plus för intressant samtidshistoria. Tio över etttilldelades Augustpriset och fortsättningen Inte längre minär också riktigt bra. Kvar att läsa är den lättlästa boken Bara drasom handlar om Johannes som ägnar sig åt familjens renar, men vill något annat.
Marie Hammar och Abbe Wahlquist har skrivit två riktigt roliga böcker om Ottilia, kallad Otto som flyttar från Lidköping till Lidingö och där börjar sjunde klass i en helt ny skola. De heter Note to self: Rutiga byxor funkar inte här och Vintersport går bort.
Är det nu allt börjar?av Siri Spont är en ganska brutal skildring av en språkresa till Brighton. En del alkohol och många riktigt hemska scener, men en otroligt bra bok som jag tror kan passa många. Kan dock vara idé att som förälder samläsa.
Jag har inte hunnit läsa ut Jenny Jägerfeldts senaste bok Mitt storslagna liv, men jag känner att det är riskfritt att tipsa om den. Dels för att den nyligen nominerades till Augustpriset, men främst för att alla andra böcker jag läst av Jägerfeld är fantastiska. Brorsan är kungär en bok att sätta i händerna på varenda unge, medanComedy Queen kräver lite vuxenstöd.
Vuxenstöd kräver även Christina Lindströms nya bok Välj mig, då även den handlar om en förälder som dött och verkar ha valt det själv. Det är också en fin kärlekshistoria och en bok om att våga vara sig själv.
Inte din bror av Malin Stehn handlar om Abbe vars liv förändras när hans familj tar hand om Hossain från Afghanistan. En väldigt aktuell bok med funderingar kring vad som är viktigt i livet.
Själv ägnar jag lovet åt helt nya Beröringenav Gustav Tegby, som verkar härligt läskig och en perfekt bok att läsa den här tiden på året.
En smakebit på søndag är en norsk bokbloggarutmaning som delas mellan bloggarna Betraktninger och Flukten fra virkeligheten. Idag är det den senare som ansvarar och du hittar inlägget här.
Idag bjuder jag på en smakbit från den allra första sidan i Nina Bouraouis senaste bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta, en titel som i sig är ett citat av Aristoteles. Jag absolut älskar Nina Nouraoui och mest av allt tycker jag om hennes självbiografiska böcker där hon funderar mycket kring identitet och ursprung. I inledningen av den här boken konstaterar hon att hon bott en längre tid i sitt nya hemland Frankrike, än i Algeriet, livet där hon växte upp men lämnade som fjortonåring. Berättelsen i just den här boken kretsar hur hon blir kvinna och hur kärleken tyvärr lärde henne inte bara om åtrå, utan också om våldsamhet och underkastelse.
Citatet jag valt handlar dock om vad vi vet om andra människor:
Jag undrar vem i folkmassan som just blivit förälskad, vem som just har blivit lämnad, vem som har gått utan ett ord, vem som är lycklig, olycklig, vem som är rädd eller tar sig fram tillitsfull, vem som väntar på en ljusare framtid. Jag går över Seine, jag vandrar med de anonyma männen och kvinnorna och likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell. Vi är levande.
Vad tyckte du om boken? Sätt en stjärna eller två eller kanske fem. Efter varje läst bok på någon av ljud- och e-bokstjänsterna uppmanas jag att sätta ett betyg. Ett snabbt sätt att visa vad jag tycker. Helt frivilligt självklart, men ändå något jag och säkert många med mig ändå gör. Jag för också in mina lästa böcker på tjänsten Goodreads och då sätter jag också ett betyg. Enkelt och tydligt. Eller?
Men vad betyder en trea? Hur bra är en fyra? Är det ens någon idé att läsa en tvåa?
För mig har standardbetyget blivit en fyra. Det betyder att boken är läsvärd. Ett bra språk, vettiga karaktärer och ett intressant innehåll. Allt behöver inte vara perfekt, men jag ska beröras och boken ska vara bra inom sin genre. Får boken en trea är det fortfarande en bra bok, men kanske inte så speciell i sin genre. Den fjärde stjärnan handlar ofta om att på något sätt sticka ut.
Andra betyg sätter jag sällan. I år har det blivit några få femmor och då är det böcker som verkligen berör mig och som är speciella. Tvåor blir det sällan för att jag inte läser ut böcker jag inte tycker om och en bok som får en tvåa i betyg är inte speciellt läsvärd. Att bara sätta ett betyg säger därför inte jättemycket, då det inte förklarar vad det är som gör en bok bra eller mindre bra just för mig. Hur ska då den som ser betyget kunna veta om deras preferenser stämmer med mina?
I dagens samhälle ska det mesta gå snabbt och vara lätt att ta till sig. Ett kort omdöme är att föredra framför en längre text. En bild på instagram bättre än en lång text. Så känner jag inför dagens korta omdömen om boken, som mer och mer tar över de längre, reflekterande texterna. Jag tycker att det är lite sorgligt. Kanske är det därför jag endast taggar med betyg på mina inlägg om lästa böcker och inte ens har med ett betyg om jag delar på instagram. Ibland tänker jag att det är lite dumt, då det kanske hade lockat fler om jag bara hade kört ut ett betyg, gärna i e-mojiform och skrivit en rad eller två. Det är bara det att jag skriver lika mycket för mig själv som för andra. Kanske mer. Jag tycker om att försöka sätta ord på en läsupplevelse och kanske dra lite extra i en tråd som jag finner intressant. Extra roligt var det därför på Bokmässan då jag fick höra från flera personer som skriver böcker och arbetar på förlag att de uppskattade mina längre texter. Att det är roligt med något mer än några ord och ett betyg. Jag är också medveten om att andra kanske tycker att det mest är jobbigt att behöva läsa massor och trots det inte få något tydligt besked om vad jag tycker. Inget betyg att snabbt scanna av. Samtidigt går trenden mot att bloggar ersätts av Instagram även när böcker eller evenemang ska lyftas. Många tar fantastiska bilder på Instagram, men jag önskar att texten fick stå mer i fokus.
Frågan är om det ens är någon idé att skriva långa texter om det ändå går att få samma information i ett betyg. Som lärare vet jag att den elev som får ett betyg inte läser kommentarerna som motiverar betyget. Kanske är det samma med den som läser ett inlägg? Finns det ett betyg så räcker det att veta det. Nu behöver det inte vara någon nackdel. Faktiskt kanske till och med en fördel, då den som bara behöver registrera ett betyg hinner med att scrolla igenom ett flöde på kortare tid och därmed får tips om fler böcker. Kanske är kvantitet faktiskt viktigast. Kanske är jag en gammal surkärring som föredrar ord framför bild och stjärnor och önskar att vi sjungit långsamhetens lov lite oftare.
Att prenumerera på en blogg som uppdateras varje dag kan nästan bli stressande och därför har jag tänkt att erbjuda ett nyhetsbrev varje månad med länkar till några av inläggen som publicerats för att ge er läsare ett urval. Jag håller på att lära mig att använda tjänsten Mailchimp och inser att jag har mycket att lära. Jag hoppas ändå att ni vill prenumerera på nyhetsbrevet och i så fall kan ni klicka här eller fylla i er mailadress nedan.
