Sex and Vanity är en underhållande parafras

Boktankar / Av / Lämna en kommentar / 3 augusti, 2020

När jag började läsa Kevin Kwans nya bok Sex and Vanity visste jag inte att det är en parafras på E. M. Forsters klassiker Ett rum med utsikt. När jag insåg det förstod jag både placeringen i Italien och ett ganska märkligt tidshopp. Jag har inte själv läst Forsters bok, men väl sett filmen från 1985 med en ung Helena Bonham Carter i huvudrollen.

Kwans Lucy heter  Lucie Tang Churchill och reser inte till Florens, utan till Capri för att gästa ett gigantiskt bröllop med all tänkbar lyx och lite till. Hon har sin kusin Charlotte (även kallad “Madam Buzzkill”) med som sällskap och förkläde. Den som gifter sig är Isabel Chui, som satt barnvakt åt Lucie som tonåring och sedan dess haft kvar kontakten. Eftersom brudgummen Dolfi är en italiensk greve känns miljön för bröllopet självklar. Ett bröllopsfirande som inleds en tisdag och avslutas på söndagen med all tänkbar lyx och lite till.

Jag saknar Asien måste jag säga och den miljö som beskrivs i Kwans tidigare trilogi. Däremot finns en del av problematiken kvar. Lucie bor i New York och har en pappa som  är amerikan och en mamma som har kinesiskt ursprung, något som påverkat henne mycket. Att vara en Churchill innebär status, men också ett visst ansvar.

När Lucie och Charlotte anländer till Capri och kommer till hotellet blir Charlotte direkt missnöjd. Hon har bokat ett rum med havsutsikt och fått ett mot baksidan. En fruktansvärd tragedi som får henne att fullständigt explodera. När Rosemary Zao erbjuder sig att låta dem få hennes och sonen Georges rum blir hon definitivt inte glad och tacksam, utan ännu mer arg och dessutom förolämpad. Det viktiga är att ha status nog att få rummen från början, inte av någon nyrik dam från Hong Kong.

George heter i Kwans version inte Emerson, utan Zao och reser inte med sin pappa, utan med sin mamma. Han är rik, men ändå opassande och Lucie spyr på hans osmakliga vita speedos och hans provocerande självförtroende. När han dessutom verkar befinna sig precis där hon är hela tiden, blir hon lika delar irriterad och smickrad.

Det som gör Sex and Vanity till något mer än en bok om rika människor som är fixerade vid märkeskläder är Kwans humor. Han skriver om det fina folket på ett rätt elakt om än kärleksfullt sätt, driver med deras fixering vid att ha gått på rätt skolor (presentationen av varje ny karaktär inleds med att hens skolor från kindergarden till universitetet radas upp inom parentes) och kommenterar när de ljuger och/eller överdriver i de fantastiska fotnoterna. Även om jag tyckte mer om trilogin om de galet rika asiaterna är Sex and Vanity en underhållande bok som jag kan rekommendera. Trots att det primära är att underhålla lyckas Kwan ändå få med en del svåra frågor om t.ex. ursprung och släktskap som förutsättning eller sänke. Det är inte lätt att vara rätt utan passande rötter.

Underhållning med klassiskt förlaga alltså. Nu ska jag försöka få tag på James Ivorys film. Apropå film så är även filmrättigheterna till Sex and Vanity sålda och dessutom är det en uppföljare till Crazy Rich Asians på gång.

Säg inget om Lydia

Boktankar / Av / Lämna en kommentar / 2 augusti, 2020

Säg inget om Lydia är den andra boken av Celeste Ng som ges ut på svenska, men är trots detta hennes debut från 2014 med den engelska titeln Everything I never told you en titel som för övrigt passar bokens innehåll bättre. Bristen på kommunikation är nämligen central.

Året är 1977 och vi träffar familjen Lee när äldsta dottern Lydia just försvunnit. Hon är föräldrarnas ögonsten och den främst hennes mamma Marilyn önskar ska lyckas med allt hon själv fick ge upp för familjen. Egentligen börjar berättelsen om familjen Lee mycket tidigare än så, kanske 1957 när läkarstudenten Marilyn förför den unge doktoranden James på Harvard, eller kanske ännu tidigare när James, begåvad son till kinesiska invandrare, får chansen att studera på en fin skola tack vare att hans föräldrar får jobb där.

James Lee har aldrig passat in. Att växa upp som kinesisk invandrare i USA under mitten av 1900-talet betyder att leva utanför samhället och trots studieframgångar är det svårt att göra akademisk karriär. Lika svårt är det för Marilyn att behålla sina drömmar när hon blir mamma och att behöva ge upp sina läkarstudier leder till en bitterhet som gnager inom henne. Trots att hon önskat att hon fått bestämma mer över sitt eget liv har hon svårt att förstå hur dottern Lydia år när kraven ställs på henne att bli just läkare. Marilyn älskade biologi, fysik och matte, men hennes dotter kämpar utan resultat.

En stor del av boken kretsar kring Lydias försvinnande, men jag fastnar istället för andra viktiga teman i Ngs debut. Jag tycker om skildringen av rasism och utanförskap som drabbar inte bara James och hans föräldrar, utan också hans barn. Det finns få barn med asiatisk bakgrund i barnen Lees skola och att föräldrarnas äktenskap över rasgränserna väcker reaktioner. Lydia är den som är “vitast” och därmed det barn som i alla fall Marilyn vill satsa allt på. Storebror Nathan hamnar helt i skymundan och den ganska mycket yngre systern Hannah tillåts vara liten och därmed ganska betydelselös. Skildringen av en familj där ytan är viktig och kommunikationen i det närmaste obefintlig är smärtsam att läsa.

Säg inget om Lydia är en tänkvärd och välskriven bok. Jag har lite svårt för själva spänningsmomentet, men i stort tycker jag mycket om berättelsen om familjen Lee och allt de inte berättat för varandra. Celeste Ng skriver på ett sätt som gör att jag hela tiden vill läsa vidare och bit för bit får vi veta familjens hemligheter och vad som egentligen hänt med Lydia.

Böcker att se fram emot i augusti

Boktankar / Av / Lämna en kommentar / 30 juli, 2020

Med augusti inleds hösten (jo, jag vet att det varit höst hela juli, men ändå) och jag listar böcker som släpps under månaden som jag ser fram emot att läsa:

Ett rent helvete, Anne Liljeroth, LB förlag, 12 augusti

Vägen till äppelriket, Anna Fredriksson, Bokförlaget Forum, 12 augusti

På andra sidan bron, Hanna Jedvik, Rabén & Sjögren, 14 augusti

Tritonus, Kjell Westö, Albert Bonniers Förlag, 14 augusti

I slutet borde jag dö, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget, 15 augusti

Allt ett under, Juha Itkonen, Förlaget, 17 augusti

Dockorna, Katarina Wennstam, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Svartsvala, Josefin Roos, Albert Bonniers Förlag, 18 augusti

Bokskåpets hemlighet, Frida Skybäck, LB förlag, 19 augusti

Klättra uppåt, Katarina von Bredow, Rabén & Sjögren, 21 augusti

Ya Leila, Donia Saleh, Albert Bonniers Förlag, 21 augusti

Kärlek och främlingsskap, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Med mig leker livet, David Grossman, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Minnestrådar, Carola Hansson, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Petite, Edward Carey, [etta], 25 augusti

Tant Gredelins vintage, Anna Lena Stålnacke, Bokfabriken, 25 augusti

Övergivenheten, Elisabeth Åsbrink, Bokförlaget Polaris, 25 augusti

Den förlorade årgången, Ann Mah, Printz Publishing, 28 augusti

Jag borde sagt det först, Annika Wall, Wahlström & Widstrand, 27 augusti

Sista spiken, Eva Dozzi, Lind & co, 27 augusti

De försvunna, Lizette Romero Niknami, Albert Bonniers Förlag, 28 augusti

Gud 99, Hassan Blasim, Albert Bonniers Förlag, 28 augusti

Många gånger i regn, Jack Hildén, Norstedts förlag, 31 augusti

 

Vilka nya böcker ser du mest fram emot i augusti?

 

Säg nåt då!

Ungdomsböcker / Av / Lämna en kommentar / 10 augusti, 2020

Säg nåt då av Ida Ömalm Ronvall handlar om Adrian som haft en oväntat bra sommar mellan åttan och nian, men när höstterminen börjar sjunker hans position i hierarkin verkligen till noll. Emma som är hans enda vän och som han varit på språkresa med under sommaren har fått pojkvän och nya vänner. Att hänga med Adrian och samtidigt behålla sin nyfunna status är en omöjlighet och hon meddelar att de måste sluta umgås. Det är ett år kvar i grundskolan och sedan ska Adrian äntligen få börja på estetiska programmet och förhoppningsvis träffa likasinnade. Allt går nu ut på att överleva, men det är lättare sagt än gjort. Att vara helt ensam är tungt.

När Adrians mormor dör blir hans morfar lika ensam och mellan honom och barnbarnet växer en ny slags relation fram. De spelar Wordfeud och umgås via den iPad som Adrian hjälpt sin morfar att hantera. När höstlovet närmar sig ber Adrian sin mamma om att få åka till sin morfar i Luleå och hälsa på. Hon blir överraskad, men protesterar självklart inte. För Adrian handlar det om att komma bort, men också om att få lära känna sin morfar bättre och de får en trevlig vecka tillsammans. Bäst under veckan är ändå att Adrian träffar Vega under en lovaktivitet på biblioteket och inser att det kanske finns i alla fall någon som faktiskt kan tycka att han är värd att hänga med.

Säg nåt då är en fin bok om att överleva ensamhet och våga söka gemenskap. Bäst tycker jag om relationen mellan Adrian och hans morfar, men det finns många andra relationer i boken som är värda att följa.

Solsken och parmesan

Boktankar / Av / 1 kommentar / 29 juli, 2020

Solsken och parmesan, jo det är något att längta efter och det räcker att titta på omslaget av Emma Graves för att bli i alla fall lite gladare. Christoffer Holsts nya bok innehåller båda sakerna och dessutom en massa mat och vin, mer eller mindre trasiga relationer och en planerad resa till Italien. Huvudpersonen Rasmus är en före detta dansbandssångare som i satt livet på paus. Han har en alldeles för snäll syster som utan att protestera nämnvärt har låtit honom bo hos henne i flera år för att han ska komma över sitt ex. Snart är han en inventarie som växt ihop med soffan och det är hög tid att han tar tag i sitt liv. Visst är systern Carina av den vänligare sorten, men nu börjar även hon tycka att det är dags. Det är därför hon övertygar Rasmus att han ska följa med henne på en matlagningsresa till Toscana, trots att han inte alls är någon fena på matlagning. Hon behöver sällskap och han är skyldig henne minst en tjänst.

Hilda är kock på en förskola, men drömmer om att få använda sina kunskaper i matlagning på ett helt annat sätt. Resan till Toscana är en dröm som går i uppfyllelse och hon har sett fram emot det längre, länge. Kanske är det också hon som blir mest besviken när det på flygplatsen visar sig att resan inte kommer att bli av. Om Solsken och parmesan hade utspelat sig 2020 skulle det vara lätt att skylla på pandemin och hålla gästerna hemma. Nu är det istället ett nedbrunnet pensionat som gör att matresan till Toscana raskt förflyttas till det lite mindre exotiska Öregrund. Kursledaren Paula gör sitt bästa för att de få återstående deltagarna ska känna sig hemma och faktiskt är det ju så att maten ändå ska stå i centrum. Mycket mat blir det även i Öregrund.

Christoffer Holst tillhör de ganska få författare som verkligen kan skriva en trovärdig och dessutom väldigt rolig dialog. Jag småfnissar en hel del under läsningen och det är så himla skönt med en helt avslappnad och rapp dialog där det faktiskt känns som att karaktärerna pratar med varandra. Holsts styrka ligger just i karaktärerna och han låter dem visa både sina bra och dåliga sidor. Mest tycker jag om hur han får de ganska trasiga individerna att faktiskt hitta någon slags mening med livet, utan att det blir smörig självhjälpsbok av det hela. I dessa rätt deppiga pandemitider är det rätt skönt att både läsa om människor som lyckas hitta en gemenskap, men också att få ett bevis på att en inställd resa faktiskt kan leda till något ganska trevligt.

Solsken och parmesan är en perfekt bok att läsa när sommaren regnar bort och både solen och de varma kvällarna lyser med sin frånvaro. Det blir inte varmare ute, men väl i hjärtat och det räcker en lång väg. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om kanske främst Rasmus och Hilda, men även de andra karaktärerna är trevliga bekantskaper. I slutet blir det lite för mycket extra allt, men det köper jag utan problem. När det är så här trevligt och charmigt kan det aldrig bli för mycket av det goda.

The Booker Dozen 2020

Boktankar / Av / 1 kommentar / 29 juli, 2020

Man Booker Prizes långa lista presenterades igår och den består som alltid av 13 titlar utgivna i UK eller Irland mellan 1 oktober 2019 och 30 september 2020. Författarens ursprung har ingen betydelse, men boken ska vara skriven på engelska. Totalt har juryn valt mellan 162 titlar.

Följande titlar återfinns på listan:

The New Wilderness av Diane Cook (Oneworld Publications)

En bok om en mors kamp för att rädda sin dotter i en värld påverkad av miljöförstårelse. Det låter som en spännande bok, men författaren är helt okänd för mig, trots att hon är långt ifrån debutant.

This Mournable Body av Tsitsi Dangarembga (Faber & Faber)

This Mournable Boy utspelar sig i Harare och vi får följa huvudpersonen Tsitsi Dangarembga som bor på ett slitet vandrarhem och hoppas på ett bättre liv. Boken har blurbats av en rad kända författare och låter som en bok som kan passa mig.

Burnt Sugar av Avni Doshi (Hamish Hamilton, Penguin Random House)

Burnt Sugar är Avni Doshis debutbok där hon undersöker förhållandet mellan mor och dotter. Huvudpersonen Tara flydde ett olyckligt äktenskap som ung, men har nu blivit gammal och börjar bli virrig och glömsk. Beskrivningen av boken säger väldigt lite, men jag är trots det lite nyfiken.

Who They Was av Gabriel Krauze (4th Estate, HarperCollins)

Who they was är brittiska Gabriel Krauzes autofiktiva debut om sitt liv som gängmedlem. Det kan vara något för mig, men beskrivningarna är ganska korta och den släpps inte förrän i september.

The Mirror & The Light av Hilary Mantel (4th Estate, HarperCollins)

Tredje delen i Mantels historiska trilogi är också nominerad till Women’s Prize for Fiction och jag blir förvånad om den inte vinner minst ett av dessa två priser. Inte för att jag läst och kan ge något expertutlåtande, utan för att alla verkar tokälska Mantels böcker. Någon gång ska jag läsa, men inte just nu.

Apeirogon av Colum McCann (Bloomsbury Publishing)

Colum McCann är en hyllad författare som jag faktiskt inte läst något av. Senaste boken Apeirogon handlar om Bassam, som är palestinier och Rami som är israel och båda påverkas av konflikten där de bor. Kanske är det dags att upptäcka McCann.

The Shadow King av Maaza Mengiste (Canongate Books)

The Shadow King står på min läslista och skulle dessutom ge mig ett nytt litteraturland att bocka av. Boken utspelar sig i Etiopien 1935 under en tid som är historiskt mycket intressant. Jag vill verkligen läsa.

Such a Fun Age av Kiley Reid (Bloomsbury Circus, Bloomsbury Publishing)

Such a fun age handlar om den unga mamman Alix vars barnvakt Emira blir tagen av säkerhetsvakter när hon är ute med familjens son. En svart ung kvinna som rör sig på stan med en vit bebis är självklart misstänkt. Det här är en bok som låter riktigt bra och spännande.

Real Life av Brandon Taylor (Originals, Daunt Books Publishing)

Real life handlar om Wallace som studerar sitt fjärde år på universitetet. Han verkar vara en person som gör att för att undvika att lyssna på eller dela med sig av sina känslor.

Redhead by The Side of The Road av Anne Tyler (Chatto & Windus, Vintage)

Det var länge sedan jag läste något av Anne Tyler, men nu kanske det är dags. Senaste boken handlar om Micah Mortimer, en annorlunda person som hamnar i en oväntat känslosam situation.

Shuggie Bain av Douglas Stuart (Picador, Pan Macmillan)

Shuggie Bain utspelar sig i början av 80-talet i Glasgow där vi får följa Agnes Bain och hennes son Shuggie. En socialrealistisk berättelse som kan vara intressant att läsa.

Love and Other Thought Experiments av Sophie Ward (Corsair, Little, Brown)

Berättelsen om Rachel och Eliza som har ett stabilt förhållande och planerar för barn. En mycket märklig händelse förändrar allt. Eliza menar att en myra krupit in i hennes öga, men Rachel vägrar tro henne. Love and other thought experiments består av tio kapitel där olika personer berättar sin syn på historien.

How Much of These Hills is Gold av C Pam Zhang (Virago, Little, Brown)

How much of these hills is gold handlar om kinesiska migranter som söker lyckan under den amerikanska guldrushen. Syskonen Lucy och Sam är tolv respektive elva år gammal och försöker orientera sig i området efter sin fars död.

Den 15 september presenteras den korta listan som brukar bestå av sex titlar. Nu tror jag egentligen inte att sex kvinnor blir nominerade, men det här är de författare vars böcker lockar mest och som jag gärna ser på den korta listan:

Tsitsi Dangarembga
Hilary Mantel
Maaza Mengiste
Kiley Reid
Sophie Ward
C Pam Zhang

Vilka titlar är du nyfiken på? Vilka tror du tar plats på den korta listan?

Sent på dagen

Romaner / Av / 2 kommentarer / 23 juli, 2020

Tessa Hadley är en fascinerande författare, som trots att hon egentligen skriver ganska “vanliga” romaner lyckas bjuda på något helt unikt. I senaste Sent på dagen får vi lära känna två medelålders par som lever ganska stillsamma liv i London och berättelsen inleds med att en av dem avlider. Lydia och Christine har varit vänner längre, liksom Zach och Alex. Nästan lika länge har de bildat två par, Lydia och Zach, Christine och Alex. När Zach nu har försvunnit förvandlas livet helt för de tre kvarvarande. Det är inte bara Lydia som saknar sin man. Christine saknar också en vän som dessutom är den som alltid stöttat hennes konst och Alex saknar sin motpol.

Från början var det Lydia som förälskade sig i Alex. Han som undervisade och var en lovande författare. Hon som var spontan och underhållande, men knappast intellektuell. Även Christine och Zach försökte vara ett par, men insåg att de passade bättre som vänner. Han ägde ett galleri, hon var konstnär. Istället formade de nya par och levde i väl fungerande äktenskap. Bäst var de ändå som en kvartett där alla delar behövdes för att skapa en helhet.

Tessa Hadley skildrar vänskap, kärlek och sorg på ett sätt som få andra kan. Redan när jag läste hennes förra bok Syskonen slogs jag av hennes otroliga fingertoppskänsla när det kommer till att beskriva komplexa relationer och kallade boken för en roman-roman. En helt vanlig roman som är karaktärs- och relationsdriven är något som faktiskt är väldigt ovanligt. Det är ingen stor dramatik egentligen, men de små, små trådarna sammanfogas till något riktigt spännande, då människors relationer till varandra kanske är det mest spännande som finns.

Än en gång imponeras jag av Tessa Hadleys skicklighet. Det finns få så kompletta romanförfattare som hon är och få böcker som är så gedigna och genomarbetade som Sent på dagen är. Jag dras helt med i berättelsen om de fyra vännerna och hur deras liv knyts samman på såväl väntade som oväntade sätt. Det är så skönt att få läsa en riktig roman vars syfte är att undersöka och berätta, inte att chockera eller uppröra. “Hon är en av vår tids främsta författare” skriver Chimamanda Ngozi Adichie om Tessa Hadley i en blurb på bokens framtida. Jag håller helt med.

Boknostalgi: Turning Thirty

Boktankar / Av / Lämna en kommentar / 23 juli, 2020

Mike Gayle är en gammal favorit, men få av hans böcker finns översatta till svenska. Bäst tycker jag (nog) om Turning Thirty som kom ut år 2000 och är Gayles tredje bok. Vi får följa Matt Beckford som inledningsvis faktiskt ser fram emot att fylla trettio, eftersom han har fixat allt som bör fixas innan dess. Han har ett bra jobb, en perfekt flickvän och god ekonomi. Sedan gör flickvännen slut och allt krackelerar. Matt, snart 30 år gammal, tvingas flytta tillbaka till snart föräldrar och börjar hänga med sina gamla klasskamrater.

Tio år senare träffar vi Matt Beckford igen i boken Turning forty från 2013 och den läste jag 2014, vilket betyder att det finns en bloggtext. Två riktigt bra böcker av en författare som får på tok för lite uppmärksamhet.

 

Stateless — en miniserie från Australien

TV / Av / Lämna en kommentar / 23 juli, 2020

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

Frankissstein är helt briljant

Romaner / Av / 1 kommentar / 25 juli, 2020

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: