enligt O

Tankar från en bokberoende

Sida 2 av 519

Saker jag hyser en hatkärlek till

I veckans tema undersöker vi på Kulturkollo den tunna linjen mellan kärlek och hat. Utmaningen är att presentera kultur som vi älskar och hatar, eller kanske älskar att hata, eller hatar att vi älskar. Mitt inlägg kan med lite god vilja tolkas som något kulturellt, i alla fall helt klart något som är en del av vår kultur.

Det första jag kom att tänka på är nämligen  Twitter. Det finns så mycket jag gillar med Twitter och så otroligt mycket jag avskyr. Eftersom jag är lite dum i huvudet befinner jag mig just nu i en diskussion med några anonyma högertroll och sådana borde jag definitivt undvika. Det är som Matt Haig konstaterar i sin bok Anteckningar från en orolig planet att sådana diskussioner kan ta en del kraft, men jag är ganska bra på att aktivera mitt teflonskydd och det mesta rinner av mig. Det enda som fastnar är faktiskt när andra lärare uttrycker en skev syn på barn med svårigheter i skolan och skuldbelägger dem och deras föräldrar. Då blir jag arg och ledsen på riktigt.

Som koncept är ändå Twitter väldigt trevligt. Just den levande diskussionen och det faktum att det går att få snabba svar av till exempel politiker och journalister är unikt. Snabbheten är Twitters styrka, men också dess svaghet. Många är dock de kontakter jag fått på Twitter med främst andra lärare och det är både lärorikt, trevligt om än ibland frustrerande när debatten blir hård.

Twitter alltså, jag nöjer mig med det, även om jag hade kunnat skriva om amerikanska Bachelor (som jag nog ändå gett upp till slut) alla musiktävlingar eller ännu värre Talang, där folk gör allt möjligt och omöjligt. Dåliga böcker som jag vet att jag borde gilla, men där är det kanske mer hatkärlek utan kärlek.

För att inte tala om månaden maj. Älskade, hatade maj, som är så vacker och fin på många sätt, men som också är vansinnigt stressig. Mycket handlar om jobbet, mem också alla sociala aktiviteter som ska hinnas med. Helst vill jag bara vara ledig och sitta ute och läsa. Sådana dagar är maj en fantastisk månad. Idag är en sådan dag. Hela dagen ska jag förtränga att jag egentligen har massor att göra.

Jag är alltid trött och stressad i maj, mest på grund av jobbet där det finns tusen saker som ska göras. Som att rätta och bedöma elevers inlämningar. Det är något jag på ett sätt älskar (hm, kanske starkt ord) då det är kul att få ta sig in i deras tankar, men samtidigt inte gillar alls, då jag mycket hellre planerar och genomför än avslutar. Att avsluta är inte min grej, men det är skönt när det är klart. Hatkärlek där också alltså. När det gäller betygen som till slut aka sättas finns det absolut inga positiva känslor alls.

Vilket land tar hem Eurovision?

Ikväll är det dags för Eurovision Song Contest, ett spektakel jag älskar att hata. Eftersom ungarna verkar ha tappat intresset, har inte heller jag engagerat mig så där jättemycket, men finalen måste vi självklart se och en sådan måste självklart förberedas genom semifinalerna och sedan favoritbidragen några gånger till.

Hur går det då ikväll?

Jag tror att Schweiz bidrag kommer att bli farligt. Sångaren Luca Hänni har vunnit tyska Idol och låten She got me (som skulle kunnat heta Dirty dancing) är en låt som fastnar. Ingen personlig favorit, men jag tror att den kan tilltala många.

Nederländernas bidrag Arcade framförs av Duncan Laurence, som var med i holländska The Voice 2014. Låten är finstämd, men den växer och trots att Laurence bara sitter vid pianot tror jag att det här kommer att vara en låt som får många röster.

Australien tillhör favoriterna med låten Zero Gravity med Kate Miller-Heidke. Jag tycker mest att det är ett riktigt märkligt bidrag, men framträdandet är coolt.

Annorlunda, men mycket bättre är Frankrikes bidrag Roi framförd av Bilal Hassani. En riktigt bra sångare och en snygg låt. Jag hoppas och tror att den hamnar högt.

Ett riktigt viktigt budskap har Nordmakedoniens låt Proud med Tamara Todevska. Jag tycker egentligen att den är lite väl teatralisk, men hoppas att den kan ta sig in på topp 10.

Chingiz med låten Truth tävlar för Azerbajdzjan, ett land som alltid brukar nå framgångar i Eurovision. Årets låt är en poppig sak, som jag tror kommer att funka fint.

En av mina absoluta favoritbidrag är Tjeckiens Friend of a friend med gruppen Lake Malawi. Tyvärr tror jag inte att de kommer att nå toppen, men jag gillar låten skarpt även om den är mer brittiskt än det brittiska bidraget.

En annan favorit är Estlands bidrag Storm, som sjungs av svenske Victor Crone. En enkel poplåt som fastnar som för tankarna till Avacii.

 

Och ja, jag vet att jag borde ta med Ryssland, men det är ju en så sjukt tråkig låt. Vinner den så blir jag sur.

Sverige och John Lundvik då? Jo, det går bra tippar jag. Topp 5 helt klart. Eller?

Årets andra Eurovision-semi

Igår sändes den andra semifinalen i årets Eurovision och det var dags för John Lundvik att äntra scenen. Hans framträdande var säkert, kören var fantastisk och det är en riktigt bra låt. Första gången jag hörde Too late for love trodde jag att den skulle vinna Mello och så blev det. Jag hoppas att fler känner som jag på lördag, för till final gick han.

Tio bidrag tog sig till final och vi fick också stifta bekantskap med tre av The Big Five som är garanterade platser i finalen. För Italien tävlar Mahmood, vars låt Soldi framförs på italienska och arabiska och är en helt okej låt som säkert kan gå riktigt bra och locka folk till dansgolven i sommar.

Michael Rice tävlar för Storbritannien med låten Bigger than us, skriven av John Lundvik som är en tusen gånger bättre sångare än Rice. Han borde sparat låten till dig själv.

För Tyskland tävlar S!sters med låten Sister. En helt okej låt, men tveksamt om den hade gått vidare om den tävlat i gårdagens semi. Det här blir knappast någon topplacering.

De tio låtarna som gick vidare var:

Nordmakedonien tävlar för första gången i Eurovision med nytt namn. Sångerskan Tamara Todevska sjunger Proud till alla flickor och kvinnor. En snygg ballad med vettigt budskap som doftar lite musikal och Barbra Streisand och de smäktande stråkarna skapar en fin stämning. I sammanhanget tycker jag att den funkar riktigt bra, trots att det egentligen inte är min typ av musik. Det är vackert.

Fler deltagare från The Voice i Hollands bidrag Arcade framförd av Duncan Laurence och han kan verkligen sjunga. Låten är en ballad med känsla och tillhörde en av mina favoriter i kvällens semi. Kanske skulle Duncan Laurence lämnat pianot istället för att sittdansat lite awkward, men låten är snygg.

Albanien representerades av Jonida Maliqi med låten Ktheju tokës, som var minst sagt annorlunda. Mycket trummor, flöjter och inte minst eld i denna folkmusikdoftande låt med smäktande refräng som för tankarna till jojk. För mycket av allt och det brukar ju funka i Eurovision.

Rysslands Sergej Lazarev tävlade också 2016, då han kom tvåa trots att han var tittarnas etta. I år deltar han med låten Scream och den är dramatisk värre. En smäktande powerballad med Bond-känsla som lämnade mig ganska oberörd och jag tror inte att han når toppen.

Azerbajdzjan brukar klara sig bra i Eurovision och Chingiz är storfavorit med sin låt Truth. Han har tävlat i Idol både i hemlandet och i Ukraina, men inte vunnit. Det här är en riktigt bra poplåt som funkar fint i sammanhanget. Jag tror att den kan nå långt.

Vårt grannland Danmark tävlar med låten Love is forever framförd av sångerskan Leonora som sjunger på såväl engelska, franska, tyska och danska. Jag tycker verkligen om hennes röst och tycker att låten har ett skönt sväng. Lite väl klämkäckt kanske, men ändå rätt sött. Den sticker ut och kan klara sig bra på lördag.

Även vårt andra grannland gick vidare. För Norge tävlade Keiino och låten Spirit in the sky som blandar schlager, pop och jojk. De har lyckats med något Jon Henrik Fjällgren med all säkerhet drömmer om. Kanske är det en sångpartner och lite mer discorytmer han behöver? Keiino bjuder på en unik upplevelse, men jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker.

Från Schweiz kommer Luca Hänni som tävlar med bidraget She got me. Ett favorittippat bidrag av en sångare som vunnit tyska idol. Och ja, en typisk idolvinnare är han helt klart och bidraget som kunde hetat “dirty dancing” är svängig, men jag gillar inte alls. Däremot tror jag att många andra kommer att älska och det här kan mycket väl vara årets vinnare.

Maltas låt Chameleon är en riktigt pigg låt med mycket na-na och skumma drops framförd av Michela Pace. Absolut inte min kopp te trots de svenska dansarna. Mycket märkligt att den gick vidare. Jag tycker att flera andra av de tävlande låtarna var väldigt mycket bättre.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Armenien som representerades av Srbuk med låten Walking out. Srbuk är en stor stjärna i hemlandet efter att ha kommit tvåa i X Factor. Snyggt, men rätt tråkigt var mitt betyg. Det kommer liksom aldrig igång, trots att Srbuk utan tvekan har en bra röst med känsla blir det inte mer än ett ganska ointressant malande.

Irland som vunnit Eurovision fler gånger än något annat land. Två av sju gånger hette vinnaren Johnny Logan. I år sjöngs Irlands bidrag 22 av Sarah McTernan. Ingen höjdare direkt. En rätt kass låt framförd av en osäker sångerska, som är en ännu sämre på att dansa och så en massa serierutor i bakgrunden. Rätt att den inte gick vidare.

Moldaviens bidrag hette  Stay och framfördes av Anna Odobescu. En säker sångerska med en gräddtårteklänning och en klassisk schlagerballad. Inte så annorlunda, men inte heller dåligt. Helt okej att den fick lämna.

Lettland representerades av Carousel med låten That night. Bandet är från början ett coverband, men nu kör de eget. Lågmält svängigt med viss countrydoft, men frågan är om det funkar i det sammanhanget. Småfin refräng, men lite väl slätstruket. Förstår att den försvann i mängden.

Från Rumänien kommer Ester Peony som tävlade med låten On a Sunday som hon sjunger med en väldigt märklig och överdriven brittisk dialekt, som inte funkar alls. Sjunga kan hon helt klart och låten är rätt snyggt suggestiv, men helt naturligt att den inte gick vidare.

Jag tyckte jättemycket om Österrikes bidrag Limits framförd av Pænda. I alla fall den första minuten. Finstämt och vackert, men faktiskt kändes tre minuter långt och jag förstår att det inte blev någon finalplats.

Nittonårige Roko Blažević tävlade för Kroatien med låten The Dream. En låt med musikalkänsla framförd på ett skickligt sätt röstmässigt, men det är helt klart fokus på sången och inte scenspråket för Roko. Istället är det änglar och vingar som står för showen och det blir mest märkligt.

Litauens Jurijus är en av många deltagare som slagit igenom i en tv-sänd musiktävling, i det här fallet The Voice. Han var med i kören 2015 och nu tävlar han själv med låten Run with the lions. Lite väl mycket falsettsång och trånande blickar, men det är ingen dålig låt. Tillräckligt med röster fick han inte trots allt.

 

På lördag är det final och jag återkommer med vilka bidrag jag tror på då. Vilka är dina favoriter?

 

Här ska läsas ungdomsböcker

Jag brukar lyfta vikten av att som lärare hålla koll på nyutgivna böcker som har unga läsare som målgrupp och att jag inte ens läst en handfull nya ungdomsböcker i år är verkligen inte alls bra. Så kan vi inte ha det och därför har jag lovat mig själv att göra ett läsryck som börjar precis nu. Nu är det betygstider och min läshjärna funkar väl sådär, men målet är ändå att få i mig några färska ungdomsböcker som jag på förhand tror ska hålla god kvalitet. Bland dem finns boken på bilden ovan av min stora favorit Mia Öström, vars två tidigare bok för unga vuxna varit riktigt bra.

Vilka bra, nya ungdomsböcker får jag inte missa?

Eurovision 2019 — första semifinalen

Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.

Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:

En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.

Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.

För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.

Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.

Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.

En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.

Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.

Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.

2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.

Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.

Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.

Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.

Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.

Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.

Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen  Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.

Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.

Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.

På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris  låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.

Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.

Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.

52 bra saker: Blå himmel

En blå himmel gör mig alltid på gott humor. Den får gärna kombineras med värme, men det är faktiskt inte nödvändigt. Allt blir så mycket trevligare när allt är blått uppe i det blå, uppe i det grå låter liksom inte lika trevligt.

Finns det ens en slukarålder längre?

Jag minns hur jag bar hem kassar med böcker från biblioteket när jag var barn och jag läste dem om och om igen. Förutom under några år på gymnasiet läste jag massor. En stor del av min vakna tid tillbringades med näsan i en bok. Hur många barn hamnar i den här så kallade slukaråldern nu? Jag skulle säga att de är allt för få. Kanske är det därför jag reagerade så starkt på Per Nilssons debattartikel i DN där han tycker sig se en likriktning gällande ungdomsböcker och att det han kallar “lättlästa” dominerar. Efter en diskussion med honom förstår jag att det inte var så han menade, men en tanke väcktes ändå av hans text när den snurrat några varv. Finns det ens någon litterär slukarålder att tala om längre?

Nu inser jag att jag är lärarskadad och påverkad av min vardag med elever som i många fall undviker allt som liknar skönlitteratur. Jag håller med Per Nilsson om att det inte får stanna vid att det är bra att barn och ungdomar läser, men är faktiskt helt ärligt mer bekymrad över att så få verkar hamna i den där härliga slukaråldern än att böcker som är gjorda för att slukas faktiskt finns. De som läser, läser förvisso fortfarande massor, men de som inte läser alls utanför skolan och knappt där heller, är bekymrande många.

“Går det inte att diskutera barn- och ungdomslitteratur utan att diskutera barn och ungas läsning?”  undrar Nilsson i en kommentar till mitt inlägg om hans debattinlägg i DN. Mitt svar på frågan är kanske ibland, men långt ifrån alltid. Är det intressant hur de stora förlagens utgivning se ut? Absolut? Är det så att de bara ger ut massproducerade och lättlästa böcker som ungar snabbt kan svälja utan motstånd? Definitivt inte. Tvärtom tycker jag att vi borde uppvärdera ungdomsboken, vilket jag också skrivit om tidigare i till exempel det här inlägget.

Det finns två litterära spår och de kan och ska finnas båda två. Vi behöver massor av böcker som barn och unga kan sluka och vi behöver också välskrivna ungdomsböcker som ger läsaren en intellektuell, språklig och innehållslig utmaning. Kanske kan dessa två spår mötas, men trots allt finns det en funktion i böcker som återanvänder såväl form, karaktärer och i viss mått innehåll. Ingen blir en god läsare utan en stor mängd lästa sidor.

Idag ges det ut en massa böcker som har ungdomar som målgrupp. Som lärare behöver jag se till att jag håller mig uppdaterad och försöka hitta guldkornen. Det handlar inte om att böcker ska anpassas till undervisningen, utan att undervisningen ska utgå ifrån god litteratur. Sådan litteratur ska vara åldersadekvat och därför behövs ungdomsböcker. Konsten är att som lärare hitta böcker som primärt tilltalar ungdomar och inte ungdomsböcker som tilltalar vuxna. Faktiskt finns det en hel del av den senare sorten och frågan är då om det är läsaren eller boken det är fel på.

 

Image by Jonny Lindner from Pixabay

Folk med ångest

Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.

Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som “en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.

Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.

På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som “folk med ångest”.

Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.

Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.

 

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: