enligt O

Tankar från en bokberoende

Sida 2 av 496

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Allt för Sverige

Förra året såg jag några avsnitt av Allt för Sverige med min engelskgrupp med relativt nyanlända elever. Kombinationen av historia, geografi, Sverigekunskap och engelska passade perfekt. Flykt löper dessutom som en röd tråd genom programserie, men med ett perspektiv som vi sällan lyfter fram, nämligen alla svenskar som sökte ett bättre liv i USA. I varje program får en eller fler amerikaner med rötter i Sverige veta mer om sina släktingar. Det är mycket känslor och själv gråter jag minst en gång varje avsnitt. Nu är jag blödig som tusan visserligen, men det är fint att se andra människor upptäcka sina rötter och vårt land. Det är också fint att se sitt land hyllas i en positiv och faktiskt sund version av nationalism. Att vara stolt över sitt land behöver inte betyda mer än just det och vi har mycket att vara stolta över. I helgen har jag sett alla åtta avsnitt i säsongen som just avslutades, men fortfarande finns på svtplay.se och jag tycker verkligen att det är en programserie som är fantastisk på så många sätt.

Förra året vann Dylan Ratell, som var så intensiv att han fick Fab Freddie att kännas nedtonad. Det är lite spännande är hur vissa av deltagarna känns otroligt amerikanska, både till sätt och utseende/stil, medan andra lätt skulle kunna passera som svenskar. Till exempel finns Andrew, från Scandia, som lajvat Emil i Lönneberga, trots att han inte förrän nu vetat vem det är, Ashley som är blondare än de flesta svenskar och definitivt älskar dalahästar mer än alla, men visar mer känslor än de flesta svenskar vågar/vill göra, musikern Lois som skulle passa perfekt i Majorna och David från Alaska, som döpt sina barn till Leif och Björn och känner sig hemma i den svenska vildmarken.  Kevin, musikern från Los Angeles hade passat in perfekt på 70-talet med sin Svenne-frisyr, eller för den delen på min arbetsplats eller vilket estetiskt program som helst och som definitivt är svensk i hjärtat. Mest ovanliga i vårt samhälle måste Kyle och Tanya vara, som med sin starka religiösa identitet är ganska ovanliga. De båda grät då Anders Lundin talade om hur få svenskar som besöker kyrkan regelbundet och/eller ser sig som religiösa.

Just de kommentarer som deltagarna har på Sverige och svenska traditioner är spännande. Som jantelagen, inte så populär och definitivt inte lik det amerikanska sättet att leva. De imponerades dock av den gymnasieskola de besökte och det är kanske inte den bild de flesta har av svensk skola. Saker vi inte ens reflekterar över, som den fria skolmaten är väldigt ovanligt. I ett avsnitt frågar Anders Lundin vad deltagarna upptäckt och funderat över under sitt besök och musikern Kevin lyfter fram det faktum att så många verkar se glaset som halvtomt och är ganska så negativa och skeptiska. Var kommer den egentligen ifrån? Vi bor i ett av världens bästa länder, men ändå finns det så otroligt många som klagar. Dessutom verkar den svenska avundsjukan vara en stor del av den rasism som ökar i samhället. “De andra” ska inte få något av det som är vårt.

I ett avsnitt firar amerikanerna den svenska nationaldagen och besöker två familjer som har det gemensamt att de flytt till Sverige. Ena gruppen bor hos en familj med rötterna i Irak och den andra hos Mahad, en ung man som flydde ensam från Somalia och nu har en familj som är delvis svensk. Flera av amerikanerna talar om hur de själva haft fördomar om flyktingar och att de t.ex. inte känner några muslimer, men menar att besöket förändrade dem mycket. Jag tänker att möten mellan människor är så viktigt för förståelsen för varandra. Även vi svenskar skulle behöva lära känna dem som flytt till vårt land.

Fler saker vi ser som helt normalt är vår föräldraförsäkring och det faktum att svenska män faktiskt är hemma med sina barn, även om vi är många som kan tycka att de är det för lite. Och så den svenska blygheten, som nästan kan göra att vi verkar ohyfsade. Skärpning på det. Men visst tycker vi att folk som är lika sociala som Kyle i serien, som dessutom ler hela tiden och är sådär professionellt trevliga, är lite märkliga? Jag gör det helt klart och skäms lite för det.

Det roligaste med Allt för Sverige är att få se vårt land genom andras ögon. Svt är dessutom duktiga på att lyfta fram platser som sällan får plats i media. Sämst är tävlingsmomentet. För mig hade det helt klart räckt att få veta mer om vårt land och amerikanernas kopplingar till det. Jag vet vem som vinner, men ska inte spoila. Tyvärr var det inte någon av mina favoriter, men jag grät ändå floder när hen vann och sedan träffade sin släkt. Familjeband är mäktiga ändå.

Det var också fint att följa med på en resa genom Sverige. Själv blir jag sugen på att besöka vissa platser, som t.ex. Landsort. Bloggträff där kanske? Vi har ju redan kört fyrbesök på Malören och kan lika gärna köra vidare.

20 snabba om hösten

Oktober månad var den mest besökta månaden på enligt O sedan mars 2013. Riktigt roligt tycker jag och ett bevis på att ryktet om bokbloggens död är betydligt överdrivet. Nu vill jag veta lite mer om er som läser genom att be er välja mellan olika alternativ kopplade till hösten och den stundande julen, men också till bloggar, böcker och annan kultur.

Vad väljer du? Tänk snabbt!

höst eller vår? Jag blir så deppig av det här mörkret att hälften hade varit nog.

snö eller regn? Jag avskyr snö, men vinterregn är snäppet värre.

glögg eller varm choklad? Varm choklad är väldigt gott i teorin, men blir för sött. Det blir ofta glögg också å andra sidan, men inte lika.

pepparkakor eller lussekatter? Hade lätt kunnat äta en lussekatt varje dag året om.

tv-serie eller film? Jag hade så gärna velat se mer film, men tv-serier är så mycket enklare att se. Korta avsnitt och inte ständiga omstarter. Just nu tittar jag på bland annat nya säsongen av Grey’s Anatomy och Enkel resa till Korfu.

teater eller musikal? Jag går på teater och musikal alldeles för sällan, men det är få saker som slår en riktigt bra musikal.

deckare eller feelgood? Det går i vågor, men just nu vill jag läsa deckare, därav min nervkittlande november.

pocket eller inbunden? Visst är det enklare med pocket egentligen, men jag gillar att hålla i en rejäl bok.

e-bok eller ljudbok? Jag försöker verkligen att lära mig lyssna på ljudböcker, men det går aldrig. E-böcker däremot älskar jag.

bokmärke eller hundöra? Jag har blivit väldigt mycket bättre på att undvika hundöron.

en i taget eller slalomläsning? Just nu kör jag slalomläsning deluxe.

bibliotek eller bokaffär? Egentligen köper jag mer än jag lånar, men jag absolut älskar bibliotek. Besöker det som ligger i anslutning till mitt jobb nästan dagligen, men lyckas ändå med konststycket att alltid få böter …

bokblogg eller booktuber? Jag väljer alltid text framför ljud. Det går inte att skumma igenom youtubeklipp och jag har sällan ro att titta på ett helt klipp. Detsamma gäller poddar.

instagram eller facebook? Valet är inte lika självklart som det var för ett par år sedan, men jag gillar gruppfunktionen på facebook.

På spåret eller Så mycket bättre? Jag brukar gilla Så mycket bättre, men i år tröttnade jag efter halva första avsnittet. Kristian Luuk tröttnar jag aldrig på och Fredrik Lindström har sina ljusa stunder.

Lady Gaga eller Barbra Streisand? Nu har jag inte sett den nya versionen av A Star is born, men vem kan slå Barbra?

Ingemar Bergman eller Vilhelm Moberg? Två stora män som uppmärksammats i år, men valet är ändå ganska enkelt.

hyacint eller amaryllis? Hyacinter är mitt bästa (och enda) julpynt.

adventsstjärna eller adventsljusstake? Möjligen en ljusstake med levande ljus, men de med konstgjorda tycker jag inte om, då föredrar jag stjärnor.

julböcker eller julmusik? Egentligen inget av det, men jag är absolut allergisk mot julmusik och väljer därför böckerna.

 

Photo by Dawid Zawiła on Unsplash

 

 

 

 

Böcker till pappor

På söndag är det fars dag och kanske vill du uppvakta papporna omkring dig med ett hårt paket. Det här är mina tips.

Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi är inte komplett ännu, men de två första delarna har kommit ut och de är galet spännande. Visserligen handlar de om en ung tjej, men de innehåller en massa politik och konspirationsteorier som jag är säker på skulle intressera i alla fall min pappa. Första delen heter Blodlokan och andra Skendöda.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en spännande historia där tre familjemedlemmar berättar om samma kväll när ett brott begås. Ett viktigt tema i boken är vad man som förälder kan tänkas göra för att skydda sitt barn.

Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir tilldelades nyss Nordiska rådets litteraturpris och är en bok om en man som planerar att begå självmord, men reser långt bort för att inte riskera att hans dotter hittar hans kropp. Resan går till ett tidigare krigsdrabbat land, där han bosätter sig på ett nedgånget hotell och börjar hjälpa till att fixa saker.

Om pappan som ska få ditt paket är lika intresserad av musik som min är rekommenderar jag Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce. En charmig bok om vinylskivor och musikens läkande kraft. Lite påminner den om High Fidelity av Nick Hornby, men känslan är mer som i filmen Brassed off om en orkester där bland annat Ewan McGregor spelar.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell kombinerar en spännande deckarhistoria med aktuell världspolitik. Huvudpersonen Amanda Lind tillhör Rikskrim och är stationerad i Kabul. Tidigare har hon haft ett utbildningsuppdrag i norra Afghanistan, där hon varit rådgivare åt en patrullchef. Nu blir hon inkallad som medlare med uppdrag att få kontakt med de som kidnappat två svenska diplomater.

Silvervägen av Stina Jackson är nominerad till Deckarakademiens pris för bästa svenska deckare. Huvudpersonen Lelles dotter försvann flera år tidigare och han letar efter henne fortfarande. När ännu en flicka försvinner börjar det förflutna och nutiden att föras ihop. En mycket bra och välskriven bok.

Nu har jag inte hunnit läsa Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri ännu, men den låter också som en klockren present på Fars dag.

Hoppas du hittar något passande!

 

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Skendöda är ingen mellanbok

Louise Boije af Gennäs genrebyte som författare har hittills varit otroligt bra. Berättelsen om Sara, som flyttar från Örebro till Stockholm efter sin pappas död, ska bli en trilogi med namnet Motståndstrilogin. Blodlokan, första delen i serien, var riktigt spännande och tempot var högt. Inledningsvis skapade Sara sig ett ganska bra liv i Stockholm, men när hon träffade Bella förändrades allt. Bella ordnade så att hon fick ett toppjobb och erbjöd henne att flytta in i hennes lägenhet. Det visade sig senare att Bella inte var den Sara trodde att hon var. Inte heller pojkvännen Micke var det, eller pappans vän Fabian. Snart vet Sara inte vem hon ska tro på och vågar inte lita på någon.

Nu jag har just läst Skendöda, som är andra delen i trilogin. Ofta är andra boken något av en transportsträcka mot upplösningen, men så är inte fallet när Boije af Gennäs skriver thrillers. Några av de trådar som blev hängande i slutet av första boken knyts ihop ganska snabbt och sedan börjar ett nytt kapitel i Saras liv när hon flyttar in i en ny lägenhet och får en tjänst på McKinley. Där arbetar hon med projektledaren Ola som styr firman tillsammans med Anastasia och så finns Johan, som fattar tycke för henne. Och så får vi inte glömma receptionisten Berit, som hör och ser allt.

Det är mycket skumt som händer i Saras liv. Hon hör röster i lägenheten, är säker på att någon tar sig in till henne och saker och personer hon är säker på att hon sett försvinner spårlöst. Även hennes mamma är säker på att Micke hänger runt i Örebro och spanar, men lyckas aldrig peka ut honom.

Frågan är vem Sara kan lita på. Är Sally verkligen hennes vän? Hur är det med journalisten Andreas, är han med henne eller mot henne? Och Johan, är han någon hon vågar leva med?

En sak som jag verkligen gillar är hur aktuell Skendöda är. Vi får läsa om turerna i Svenska Akademien och ibland känns det som att Boije af Gennäs har petat in rykande aktuella detaljer precis före tryckning för att verkligen skapa känslan av att det som händer Sara händer precis här och nu. Sedan finns också de gamla tidningsurklippen även i den här boken. Lite färre och det är bra, då jag kommer på mig själv med att skumma dem. Dumt egentligen, då de finns där av en anledning och vi vet ännu inte riktigt vilken den är. Motståndstrilogin heter serien, men vi vet inte heller ännu vilka det är som gör motstånd och mot vad. Det går att ana, men inte veta.

Skendöda är obehaglig på ett krypande sätt, men också riktigt brutal ibland. Hela boken är en förberedelse för finalen som måste komma i nästa bok. Allt är upplagt för en mycket spännande tredje del. Verkanseldsom den heter, kommer i vår och jag ser verkligen fram emot den.

13 reasons why andra säsongen

Första säsongen av tv-serien 13 reasons why baserades på Jay Ashers fantastiska bok med samma namn och den var riktigt bra. Skådespelarna, speciellt Dylan Minnette som spelade Clay och Katherine Langford som spelade Hannah, var duktiga och kändes passande för sina roller.

Så kom en andra säsong, med manus skrivet av Jay Asher, där rättegången mot skolan står i centrum. Hannahs föräldrar, eller egentligen främst hennes mamma, vill få upprättelse och någon att skylla på. Jag var inte helt övertygad, men tyckte att det var intressant att få se hur de andra karaktärerna uppfattade händelserna på banden.

Det började bra och karaktärerna utvecklades. Vi fick veta mer om Hannah än vi visste förut och några fler pusselbitar. Kassettbanden ersattes av foton. Men sedan började det bli ganska segt och väldigt eländigt. Självklart är det sorgligt i en serie med ett självmord i fokus, men det som gjorde boken och första säsongen så bra var att den var ärlig, men också komplex. Allt var inte nattsvart. I andra säsongen finns det väldigt lite hopp kvar. Nåja, jag har ett par avsnitt kvar. Kanske vänder det.

Det blir en tredje säsong och jag undrar hur det blir. Kanske får karaktärerna verkligen en chans att leva vidare, eller så blir det bara krystat. Jag kommer säkerligen att titta, men inte kasta mig över den.

Har du sett andra säsongen av 13 reasons why? Vad tyckte du?

Jenny Jägerfeld prisas för Comedy Queen

Jenny Jägerfeld är en såväl skicklig som modig författare och i Comedy queen lyckas hon förmedla det svartaste, svarta, utan att bagatellisera, förenkla eller för den delen sänka läsaren helt. Med humorn som vapen lyckas hon sprida hopp och till och med glädje mitt i det svarta. Det är helt enkelt briljant.

Comedy queen är nominerad till Augustpriset, ett pris som Jägerfeld redan vunnit, men som jag verkligen hoppas att hon vinner igen. I väntan på det kan hon, jag och alla andra glädjas åt att boken och dess författare tilldelats Barnradions bokpris, där juryn består av fem barn mellan 9 och 12 år som alla går på Rosengårdsskolan i Malmö.

Motiveringen lyder så här:

”Med Comedy queen tar Jenny Jägerfeld med läsaren in i en berättelse om sorg, saknad och vänskap. Jenny Jägerfeld får läsaren att förstå det viktiga i att prata med varandra när livet är som svårast. Med ‘funny bones’ och en huvudkaraktär som berör, fångar Jenny Jägerfeld läsaren från första sidan.”

 

Stort grattis!

Ensam och stark

Veckans tema på Kulturkollo har varit “ensam är stark” och vi har funderat kring det här med ensamhet, självvald sådan och den sortens ensamhet som mest handlar om att vara bortvald.

Själv tycker jag om att vara ensam, men jag bor inte ensam, har familj, vänner och ett jobb jag trivs med där jag i princip aldrig är ensam. Det är lätt för mig att önska ensamhet.

Mitt behov av tid för mig själv har alltid varit stort. Jag hade vänner under skoltiden, men efter skolan ville jag ofta vara ensam. Det gjorde att jag egentligen aldrig hade någon “bästis” och den gång jag faktiskt hade det och hon ville umgås dagligen orkade jag inte, utan “gjorde slut”.

Konstigt nog var jag väldigt osjälvständig när jag träffade min första pojkvän. Inte alls hälsosamt när jag tänker på det. Självständigheten har kommit mer och mer och speciellt de senaste åren har det varit väldigt viktigt för mig att ha ett eget liv. Min familj är fantastisk, men jag behöver vara mig själv också.

Att bo på hotell i enkelrum är något av det bästa jag vet, men jag har aldrig rest ensam på riktigt. Visst har jag gett mig iväg hemifrån utan sällskap, men alltid på litteraturrelaterade saker där det finns minst en bokbloggare att umgås med. Att resa med Breakfast Bookclub är t.ex. ett perfekt sätt att kombinera ensamresande med mycket sällskap. Senast var vi i Brighton och där gick det utmärkt att slå ihjäl tid utan sällskap, men Annette fanns bara en våning upp på hotellet och ofrivillig ensamhet uppstod inte.

Nästa steg är att resa ensam på riktigt. Utan att träffa någon annan helst. Inte till något isolerat ställe, det hade jag nog inte fixat, men till ett ställe där det funkar bra att vara själv. Utan schema, utan måsten, med ett gäng böcker och gärna havet som sällskap. Jag får klura på det.

Jag har försökt att komma på böcker, filmer eller tv-serier som handlar om en ensam, stark kvinna som ger sig ut i världen av egen fri vilja, utan att fly från något och utan att söka efter en man eller utan att söka i alla fall slutligen hitta sig själv genom en man. Faktiskt kommer jag inte på någon. Gör ni?

Photo by Sweet Ice Cream Photography on Unsplash

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: