Att ta avsked av en far är svårt

Att ta avsked av en far är svårt eftersom det är så övergripande
stunden kräver ett visst mått av konkretion för att inte sluka allt
orden måste väljas på så sätt att man inte av misstag
även säger farväl till brevlådan, tekoppen och reven för torsk.

När ens far dör är det lätt att låta annat gå samma väg
det finns ett antal melodier ingen annan kunnat texten till
och alla kvarvarande människor är osäkra
på hur man får liv i utombordaren.

ur diktsamlingen Ur av Agnes Lidbeck (2018)

 

Igår på morgonen somnade min pappa in på en avdelning på det demensboende han bott på sedan en tid tillbaka. Efter att han för drygt två veckor sedan konstaterades smittad med covid-19 har han varit isolerad och vi har inte kunnat hälsa på. Dagen innan han flyttades dit pratade jag med honom via FaceTime och han läste en flera veckor gammal Göteborgsposten högt för mig.

Min pappa hade alzheimers och det senaste året har han varit en annan än den han var. Det började redan tidigare, men eskalerade snabbt. Trots att han gradvis försvunnit är det självklart så att ett definitivt slut ändå är tungt, inte minst för min mamma.

I måndags hävdes besöksförbudet och vi fick lov att hälsa på trots smittan. Iklädda full skyddsutrustning var vi där en stund på förmiddagen och kom sedan tillbaka på eftermiddagen för att stanna några timmar. Då hade pappa ganska långa andningsuppehåll och vi förstod att det inte var långt kvar.

Jag tänker på de saker som dör med honom, men just låttexterna ska vi hålla levande. Under de timmar vi satt med honom i måndags spelade vi hans favoriter och dessa låtar kommer alltid att påminna mig om honom.

Jag skräms också av det som mina gener kan innehålla. Agnes Lidbeck skriver i diktsamlingen Ur om det som vi kan ha ärvt.

Vi är alla rädda för vad som ligger i släkten
bröstcancer, diabetes, religion, dryckenskap

Längre fram i dikten berättar diktjaget om sin rädsla för skogen som symboliserar galenskap och pelargoner vars skuggor påminner om hallucinationer. Själv är jag rädd för alzheimers, även om såväl dryckesskap som en inre svärta också skulle kunna ärvas. När någon rent kroppsligt finns kvar, men ändå inte är där personligen, blir sorgen svår att hantera. När min glada och visslande pappa blev någon som skrek och svor kändes det verkligen inte som att jag hade honom kvar. Den frustration han kände var svår att bära för oss alla. Nu när vi fått ett avslut känns det lättare att minnas den han var och glädjas åt det som var bra.

Tolv veckor med dig

Johanna Schreibers nya bok Tolv veckor med dig handlar om en man och en kvinna som träffas på ett bröllop och klickar direkt trots att de egentligen är väldigt olika. Johan är affärsjurist och en riktig karriärist, medan Linnea jobbar med välgörenhet. Han bär kostym, hon älskar tatueringar. En passionerad kväll i en bastu ger resultat, men kanske inte ett de räknat med. Jag måste erkänna att jag inledningsvis stör mig lite på att Johan och Linnea känns lite väl mallade och stereotypa. Visst är de olika, men jag blev lite trött på hur många gånger Linneas tatueringar nämndes. Det blev lite övertydligt och faktiskt kändes det som att Linnea förminskades.

Som tur är faller Johanna Schreiber inte i karikatyrfällan, utan låter sina karaktärer mötas på riktigt och dessutom visa fler sidor av sig själva. När Johan och Linnea bestämmer sig för att försöka vara tillsammans får jag som läsare lära känna dem mer och självklart finns det mer att upptäcka hos dem än den yta som av olika anledningar skrämmer bort andra.

Istället hamnar fokus på ganska vanliga problem eller utmaningar som ett förhållande för med sig. Det gäller att ens familjer och vänner klickar, eller i alla fall står ut med varandra och en ännu större utmaning för Johan och Linnea är att kastas in i en vardag innan de ens är säkra på att de är förälskade.

Vi får följa Johan och Linnea under några intensiva veckor och bjuds på en intensiv och underhållande berättelse om ett par som från början faller handlöst för varandra, men sedan börjar ifrågasätta hur rätt de egentligen är för varandra. Det är en välskriven och rapp historia som jag tryckte i mig under en dag. Så himla skönt med böcker som väcker läslusten i en tid då i alla fall min hjärna går på halvfart och inte lyckas tänka en sammanhängande tanke. Jag rekommenderar verkligen Tolv veckor med dig som sommarläsning. Det är en lättläst och välskriven historia som både underhåller och väcker tankar. Dessutom tar den dig med på resor som just nu inte går att göra i verkligheten och det är härligt att få lämna soffan ett tag.

 

Tänk snabbt! (vecka 21)

Det är så väldigt skönt med en kort arbetsvecka, då min energi för distansundervisning börjar försvinna. Det blir svårare och svårare för varje vecka att hitta den energi som behövs för att genomföra lektioner och jag är väldigt glad att jag under förra veckan arbetade två dagar på plats på jobbet och då fick träffa en hel del elever om än på mer distans än vanligt. Nu hoppas vi bara på värmen, så att långhelgen kan spenderas utomhus.

Ni vet vid det här laget att jag fastnat för växthusodling och även den här veckan blir det några val som kan kopplas till trädgård och odling. Jag vill att du väljer mellan röda och svarta vinbär, samt mellan tomat och gurka. Vad väljer du?

Långhelg alltså. Hur brukar du fungera när det gäller aktiviteter vid ledighet. Planerar du eller gillar du att vara spontan?

Om du får tillfälle att läsa utomhus. Väljer du då att placera dig i solen eller i skuggan.

Kanske dricker du något också och jag vill att du väljer mellan två riktiga sommardrycker, nämligen rosévin eller bubbel.

 

Veckans fem snabba lyder:

röda eller svarta vinbär?

tomat eller gurka?

planera eller vara spontan?

läsa i solen eller i skuggan?

rosévin eller bubbel?

 

Så här väljer jag:

röda eller svarta vinbär? Om jag ska äta vinbär väljer jag röda, men saft ska göras på svarta vinbär.

tomat eller gurka? Tråkiga tomater som säljs i affärerna på vinterhalvåret klarar jag mig fint utan, men nu när vi ska odla själva ser jag fram emot att få äta riktigt goda, solmogna och söta tomater.

planera eller vara spontan? Jag är verkligen ingen spontan person, utan vill veta på förhand vad jag ska göra och om någon ska hälsa på.

läsa i solen eller i skuggan? Senare i sommar kommer jag att välja skuggan, men än så länge väljer jag helt klart solen.

rosévin eller bubbel? Jag älskar ju rosévin också, men om jag måste välja blir det bubbel.

 

Nu är det din tur. Vad väljer du?

Den rödaste rosen slår ut

“Whatever love means” sa Prins Charles och fick en egen bok i Prins Charles känsla om den där kärleken. Nu fortsätter Liv Strömquist sin undersökning av vad kärlek är i boken Den rödaste rosen slår ut. Lite mindre politisk kanske, men definitivt samhällskritisk. Leonardo DiCaprio fungerar denna gång som en av huvudpersonerna och hans långa rad flickvänner som alla är snarlika till utseendet. Vad är det egentligen som gör att han dejtar baddräktsmodell efter baddräktsmodell och varför hittar han aldrig den sanna kärleken?

Liv Strömquist funderar kring varför vi blir kära och varför kärleken så ofta tar slut. En teori handlar om att vi inte klarar av det faktum att kärleken inte går att kontrollera och att sann kärlek kanske måste innebära att ge upp i alla fall delar av sig själv. Är vi verkligen beredda att göra det? Är vi beredda att anpassa oss själva för att passa en annan människa och är det i så fall önskvärt?

Den rödaste rosen slår ut är intressant och tänkvärd expose över kärlekens historia. Fokus ligger nästan mer på text än på bild den här gången, men kombinationen är fortfarande det som gör läsupplevelsen till något speciellt.

Queenie av Candice Carty-Williams

Queenie är långt ifrån en glassig hjältinna och boken om hennes dejter är ingen solskenshistoria. Visst matchar hon med män på Tinder, men de bjuder henne inte på romantiska dejter. Istället förnedras hon, känner sig tvingad att ställa upp på en mängd märkliga saker och gör regelbundna tester för att se om hon klart sig från könssjukdomar. Det vore enkelt att skylla allt på männen, men faktum är att Queenie inte anser sig vara värt något annat än det hon får. Innan hon ens hunnit fylla 30 är hon nämligen övertygad om att hon aldrig kommer att hitta kärleken och att hon är så värdelös att de sexistiska och rasistiska svin hon träffar är allt hon förtjänar.

Tidigare var hon sambo med Tom, hennes snälla vita pojkvän som helt ärligt inte verkar ha älskat henne, eller i alla fall inte älskat henne för den hon är. Hon är övertygad om att han talar sanning när han berättar att han vill ta en paus och att han snart ska komma tillbaka till henne igen, men det är ganska uppenbart att Queenie inte passade in i hennes liv. Hon väntar dock tålmodigt och för att fylla tomheten inom sig låter hon män utnyttja henne till max.

Och på jobbet är det också kasst. Queenie jobbar som journalist, men får aldrig göra de där viktiga reportagen som hon pitchar, utan får nöja sig med små, små skärvor av den dröm hon har om att få skriva något som gör skillnad. Det går helt enkelt inte så bra för Queenie.

Nu låter det kanske som att Candice Carty-Williams debutbok Queenie är nattsvart, men riktigt så enkelt är det inte. Det är mörkt och det är brutalt, men det är också ärligt och starkt. Kanske inte så himla hoppfullt, inte alls glassigt och inte på något sätt romantiskt eller rosenskimrande, men trots sitt självhat är Queenie faktiskt en riktigt cool kvinna att följa och hoppet lever hela tiden om att hon ska resa sig på nio. Det som gör hennes liv värt att leva är hennes vänner och de är skillnaden mellan det nattsvarta och det faktiskt ganska hoppfulla. Hennes morföräldrar gör sitt också. Queenie är helt enkelt en väldigt ovanlig och ovanligt läsvärd bok om en ung kvinnas kamp för att skapa sig ett liv värt att leva.

Sveriges 12:a — en okej nödlösning

Jag fastnade i Sveriges 12:a trots allt igår och lyssnade på låtarna lite mer ordentligt. Lite kul att se titta på mina egna kommentarer om vad jag tyckte första gången jag hörde dem. Vissa låtar växte redan andra gången, medan andra förblev rätt kassa eller i alla fall märkliga. Några av låtarna kommer helt klart att spelas massor på radio, men det behöver inte alltid att de är bra. Irlands bidrag är ett exempel på det.

Estlands bidrag tillhörde verkligen de låtar som jag faktiskt fastnade för rejält och jag hade rätt i att den skulle fastna. Uke Suvistos låt funkade helt klar. Även Litauens märkliga bidrag växte faktiskt lite, men gör sig säkert ännu bättre på radio utan det knäppa framträdandet. Ändå är jag glad att de skickade just ett framträdande och inte en video. Jag gillar det så mycket bättre. Helst ska publiken märkas som i Islands fantastiska bidrag. Undantaget är Frankrikes Eiffeltornsorgie som är bättre än låten. Sedan insåg jag att Nederländernas låt faktiskt är riktigt fin, även om den är för långsam för att funka i sammanhanget. Detsamma gäller Belgiens bidrag.

Andra låtar, som Australiens bidrag var ännu värre efter ännu en genomlyssning. Hur tänkte de egentligen? Skrikigt, falskt och faktiskt riktigt dåligt. Norges låt var istället ännu tråkigare än jag mindes den och faktiskt tyckte jag att Malta, som jag hade som favorit igår, blev sämre när hela låten spelades. Att 3 minuter känns för långt är inget bra betyg. Ännu värre var Rysslands låt, som jag faktiskt snabbspolade förbi.

Programmet i övrigt då? Sarah Dawn Finer inledde med att framföra en mash up av förra årets vinnarlåt och Dotters bidrag Bulletproof från årets melodifestival. Riktigt bra faktiskt. Därefter trädde Christer Björkman in och jag slogs av hur extremt tyst det var utan publik. Det hjälper liksom inte att Sarah Dawn Finer är fantastisk, för det blir bara tyst och stelt. En riktigt märklig känsla. Faktiskt ganska krystat. Jag hade klarat mig fint utan deras pauskommentarer.

Bättre då när det blev Edward af Silléns tur att presentera och kommentera de tävlande bidragen som presenterades med gamla filmer från tidigare år. Det funkade oväntat bra, men då är jag också väldigt svag för unge herr af Sillén. Ni har väl förresten inte missat förra veckans fina intervju med honom i DN?

Edward af Sillén kallar Sveriges 12:a för ett program han hoppas aldrig mer behöver göras igen och visst är det en nödlösning, men en rätt trevlig sådan. Riktigt roligt var det att se Petra Mede och Måns Zelmerlöw sjunga. Återvinning när den är som bäst, vilket även gäller reprisen på Lynda Woodruffs äventyr. Jury på distans däremot. Så himla meningslöst. Ännu mer meningslöst var coola Move i balladversion. Verkligen inte bra.

Så vilken låt fick Sveriges 12:a då?

Juryn dissade förhandfavoriten Ryssland och gav dem 2 poäng och min favorit Tyskland fick inte ett enda poäng (däremot 4 poäng från folket), medan topp tre blev Bulgarien (8 poäng), Malta (10 poäng) och Island (12 poäng). Folkets kärlek fick Litauen (8 poäng), Malta (10 poäng) och Island (12 poäng). Samma två topplåtar alltså och Schweiz som fick poäng från både juryn och folket knep bronsplatsen.

Grattis till fantastiska Daði Freyr som bidrog till den krystade kvällen med en ganska stel intervju där han bland annat berättade att låten är skriven tills hans dotter. Daði Freyr bjuds in till nästa års svenska tävling och det kan bli riktigt trevligt. Synd bara att de inte fick en chans att vinna på riktigt.

 

 

Vilken låt får Sveriges 12:a?

I brist på en riktigt Eurovisionfinal med allt vad det innebär har 25 låtar valts ut och en av dem kan ikväll få Sveriges 12:a i programmet med samma namn som sänds 21.00. Programmet Inför ESC som sändes i lördags har fått massiv kritik, men resultatet blev ändå att låtarna blev något färre till antalet. Kanske är jag den enda som uppskattar alla mer eller mindre meningslösa kommentarer om låtarna. Vem orkar på riktigt lyssna på 41 låtar utan att det händer något annat?

I kvällens program kommer vi att få se bidragen i sin helhet utan en massa “soffsnackare” men jag är inte helt säker på att det blir bättre. Inspelade bidrag känns sådär, i alla fall de som satsat på mer eller mindre knäppa videos. De borde förbjudas till förmån för inspelningar av framträdanden.

Soffexperterna röstade fram följande topp 5:

  1. Island
  2. Ryssland
  3. Malta
  4. Österrike
  5. Frankrike

Nu har jag kikat lite på youtube och snabbspolat mig igenom Inför ESC och här är mina åsikter om låtarna:

1. Azerbajdzjan

Cleopatra med Efendi är en typisk Eurovisionlåt. Straight or gay or inbetween, jo budskapet funkar, men låten är riktigt skum och videon ännu märkligare. Orientalisk ökencountry med trummor, anyone?

2. Storbritannien

Videon till My last breath med James Newman är coolare än låten. Det doftar lite country och låten skulle kunna ha framförts av Victor Crone. Helt okej, men inte mer.

3. Danmark

Danmarks Ben & Tan är helt okej. Låten YES är inte riktigt min kopp te, men den funkar.

4. Estland

Jag gillade verkligen förra årets vinnare Duncan Laurence men blir trött på alla ballader i årets tävling som försöker efterlikna den. Fattar verkligen inte varför då liknande låtar inte brukar vinna två år i rad. Uke Suvisto smörar på och det är rätt snyggt, men som sagt väldigt mkt 2019. Det är dock en låt som fastnar trots allt.

5. Australien

Australien brukar satsa och Don’t break me med Montaigne är rätt cool. Det känns bara som är det går lite för snabbt och sångerskan snubblar på orden. Sådär är mitt betyg. Kommentaren av de både skitjobbiga och rätt roliga soffkommentatorerna “jag vill vara med, men jag vill vara clown” beskriver det hela väl.

6. Litauen

The Rope med On Fire börjar lovande när balladen övergår i något som jag hoppas ska bli en up-tempo-låt, men sedan blir det bara rätt märkligt. Någon slags popigare variant av New Order som inte riktigt funkar. Det blir mer parodi än seriöst bidrag och det tror jag inte var meningen, fast om man sjunger “the world is my desire I feel that I’m on fire” och dansar sjukt knäppt får man kanske stå ut med den tolkningen.

7. Nederländerna

Nederländerna skulle ha arrangerat årets tävling och jag utgår ifrån att de får göra det nästa år istället. Alltså behöver de inte vara rädda för att vinna två år i rad. Bidraget heter Grow och framförs av Jeangu Macrooy. Helt okej men väldigt, väldigt långsam. Vacker, men nästan för finstämd.

8. Spanien

Spanien representeras av Universo med Blas Cantó som är en helt okej, väldigt spansk poplåt. Helt okej och rätt skönt att det händer något bland alla ballader, även om det är lite väl lågmält. Det räcker liksom inte att vara snygg och sjunga på spanska.

9. Polen

Svenska folket verkar gilla ballader, eller så bor det bara väldigt många polacker här. Några andra förklaringar kan jag inte hitta till att Alicja med Empires finns med ikväll. Helt okej sångerska, men mycket märklig låt. Rätt tråkigt.

10. Tyskland

Violent thing med Ben Dolic är nästan bra på riktigt och det gott folk är ett toppbetyg i sammanhanget. Jag satt och smådansade i soffan och kommer att höja volymen när den spelas på radio. Dolic har en cool röst som Benjamin Ingrosso bara kan drömma om.

11. Belgien

Release me med Hooverphone är min typ av låt. Lugn med mycket piano och en säker sångerska. Lite väl smörigt kanske, men behagligt och faktiskt riktigt bra trots (eller tack vare) Bond-vibbar.

12. Island

Islands bidrag Think about things med Daði Freyr är helt fantastisk! Elektronisk pop med antistjärnor som får mig att vilja dansa.

13. Norge

Ulrikke sjunger Norges bidrag Attention och det är ännu en ballad (surprise) om än med fingerknäpp och ett försök till dramatiskt tempo. Det funkar väl okej, men det är en ganska intetsägande och ointressant låt som vi hört tusen gånger förut i sammanhanget. Ointressant.

14. Irland

Lesley Roy med Story of my life låter lite som Katy Perry, men med en lite sämre låt och en lite sämre sångerska. Med det sagt är det skönt med en pigg låt bland alla segisar. Glad pop ska inte underskattas.

15. Frankrike

Jag förstår inte varför Frankrike envisas med engelska refränger. Antingen får de köra engelska rätt igenom eller (hellre) skita i det alls. Tom Leebs The Best in me är skriven av bland andra Thomas G:son, Peter Boström och John Lundvik, samt artisten själv. Det låter väldigt mycket Lundvik helt klart. En fin låt, med en bra sångare och en mäktig eiffeltornsvideo. Maffig och klassisk Eurovisionballad.

16. Malta

Låten All of my love med Destiny känns väldigt The Mamas och det funkar väl. Duktig sångerska och hyfsad låt med gospelvibbar. Cesár Sampson som tävlade för Österrike med hypersvängiga Nobody but you 2018 har varit med och skrivit den. En av tävlingens bästa som jag gärna hade sett live istället för i en rätt kass video.

17. Finland

Aksel med Looking back är inte så tokig faktiskt. En av tävlingens alldeles för många ballader, men den har något extra i jämförelse. Bra för att vara Finland och bra för att vara Eurovision.

18. Bulgarien

Tears getting sober (vad det nu ska betyda) med Victoria låter som Billie Eilish, men inte lika bra. Låten är ändå helt okej, men kommer inte riktigt igång. Fint, men lite, lite tråkigt och originalet är bättre.

19. Georgien

“Han kommer ju rätt ifrån Kronoberg” utbrister Johanna Nordström i Inför ESC när Tornike Kipiani börjar vråla fram sin egenskrivna låt Take me as I am. Det låter mycket, men inte bra.

20. Grekland

Superg!rl med Stefania är en märklig kombo av 90-talspop och grekisk folkmusik med en otippad indisk touch. Videon är dessutom helt bisarr. Helt klart mer konstigt än bra!

21. Schweiz

Tydligen är det här Christer Björkmans favoritlåt och det kan jag tänka mig. Répondez-moi med Gjon’s Tears är en ballad på franska framförd av ung man i regn. Tyvärr har den ingen direkt refräng och då spelar det liksom ingen roll om sångaren kan sjunga eller att produktionen är snygg. “Det här är estetprogrammet på gymnasiet” säger Parisa Amiri och det vill jag definitivt dementera.

22. Österrike

Vincent Bueno sjunger Alive som är en riktig svängig funkig poplåt som doftar Justin Timberlake och Bruno Mars. Riktigt bra faktiskt. Det svänger.

23. Israel

Eden Alene tävlar för Israel med låten Feker Libi som sjungs på engelska och (väldigt otippat) amhariska. Rätt svängigt och helt okej. “Väldigt multi-kulti” som Farao Groth konstaterade i Inför ESC.

24. Italien

Men jisses vad ballader det är i årets tävling. Italiens bidrag till balladorgien är Diodato med Fai Rumore och de har ju fördelen av att sjunga på italienska. Vad blir INTE vackert då?! Power-ballad-deluxe med fullt ös större delen av tiden. Ett klassiskt italienskt bidrag alltså.

25. Ryssland

Rysslands bidrag Uno med gruppen Little Big tillhörde favoriterna inför året ESC och om det är sant är det nästan skönt att finalen inte sänds. Småroligt, men en rysk sämre kopia av 90-talsbandet Aqua feat. Gunther är verkligen inte mer än så. Jag avskyr å andra sidan knäppa nummer som det här. Det finns dock en överhängande risk att de skapat sommarens dans.

 

Island, Tyskland och Malta i topp alltså. Vilka låtar är dina favoriter?

 

 

Tistelhonung — mitt första möte med Paborn

Sara Paborn är ett av namnet i årets Boktolva och det är en författare jag tänkt läsa något av länge. Valet föll på den nyutkomna Tistelhonung, som just landat i brevlådan. I den får vi möta den före detta relationscoachen Ebba, som inte riktigt är trovärdig som sådan efter att ha lämnat sin man, blivit ihop med sin älskare och sedan blivit dumpad av densamme. Nu har hon få uppdrag kvar och det går inte att leva på att konstruera korsord. Speciellt inte då bitterheten tar sig in även i dem.

Förr var Ebba lyckligt gift med Tom och deras perfekta äktenskap gav henne en trovärdighet som relationsexpert. Minst sagt ironiskt är det att hon t.ex. skrev om vikten av att hålla i och aldrig ge upp, när hon själv föll handlöst för kollegan Eskil, före detta rockstjärna och något av en playboy, om än en ganska sliten sådan. Förblindad skulle man kunna säga och nu förkrossad då Eskil, som absolut inte ville ha familj, nu väntar barn med en annan. Trots att Ebba bara är strax över 40 beter hon sig som att livet i princip är slut och förvisso är livet som hon kände det ett avslutat kapitel.

Det slumpar sig så att Ebba trots allt får ett nytt uppdrag. Hon ska skriva en artikel i serien “par som hållit ihop länge”. I väntrummet till sin psykolog hittar hon en efterlysning som fångar hennes uppmärksamhet. Det är en kvinna som efter att ha blivit änka efter ett långt äktenskap, söker sin ungdomsförälskelse. Ebba blir nyfiken och lyckas hitta den gamla damen som bor på ett äldreboende i Båstad.

Kvinnan heter Veronika och de två kvinnorna fattar tycke för varandra när de träffas för att talas vid. De blir inte klara vid första besöket, utan Ebba stannar några dagar i Båstad och fortsätter intervjun. Veronika berättar om sitt äktenskap, men också om sin ungdomskärlek Bo, som bodde på hennes mammas pensionat en sommar för länge sedan. Berättelserna i nutid och den om den mycket speciella sommaren varvas och bildar en fin helhet. Kanske är Ebba inte speciellt lätt att varken tycka om eller ta till sig, men Veronika är desto mer älskvärd. Sammantaget bilder de två historierna en ganska spännande bild av vad som egentligen kännetecknar en sann kärlek och ett bra äktenskap.

Tistelhonung är en ganska lättläst bok, men långt ifrån banal. Trots svärtan är den sammantaget ganska hoppfull. Paborn tar sina karaktärer på allvar, beskriver dem med värme och låter dem utvecklas till något långt mer än vad jag förväntade mig inledningsvis. Det är en konst att skriva böcker som både kan locka en bred publik, men som ändå bidrar med mer än yta och det har Sara Paborn lyckats med. Tistelhonung var inte alls den bok jag hade förväntat mig, men jag tyckte trots allt om den.

Tisdagstrion: Bäst hittills i år

När dagen hinner gå innan det blir tid att blogga passar en utmaning perfekt och jag hoppar på tisdagstrion hos Ugglan & Boken som den här veckan handlar om att lista de tre bästa läsupplevelserna hittills i år. Bäst låter ju enkelt, men det är ett mer komplicerat begrepp än man kan tro. Få böcker når betyget “bäst alla kategorier” utan det handlar ofta om att vara bra eller bäst inom en genre. Vissa böcker är också fantastisk just under läsningen, men försvinner ganska snabbt ur minnet, medan andra istället växer med tiden och dyker upp i tankarna ofta. Svårt alltså, men jag har verkligen ansträngt mig för att hålla mig till tre titlar.

  1. The Stranger Diaries av Elly Griffiths är en riktigt välskriven spänningsroman med många ingredienser som jag älskar. Brittisk universitetsmiljö, ett hyfsat slutet rum och en stor portion litterära inslag. Fullständigt uppslukande läsning.
  2. Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid är istället en bok som jag visserligen tyckte väldigt mycket om under läsningen, men som jag i efterhand verkligen älskar. Det är en spännande fejkbiografi om det kända 70-talsbandet Daisy Jones & the Six.
  3. Snöstorm av Augustin Erba var en bok som imponerade på mig med sitt fantastiska språk. En stor läsupplevelse som fick mig att njuta av Erbas som stilistiker och karaktärer som jag engagerade mig i.

Tänk snabbt! (vecka 20)

Måndagen igen och veckorna går på något konstigt sätt både väldigt snabbt och extremt långsamt. Jag är glad att jag har ett jobb som ger rutin, men att undervisa hemifrån börjar bli minst sagt segt. Mycket tid tillbringas i växthuset och det märks på veckans Tänk snabbt!

Hittills är det jordgubbar och örter som hamnat i jorden och jag ber er därför göra valet mellan jordgubbar och smultron, samt mellan basilika och koriander.

Böcker måste självklart vara med och den här veckan undrar jag om du främst läser nya böcker eller gamla godingar.

Det är många evenemang som ställs in den närmaste tiden, men när det gäller Eurovision så försöker både Svt och produktionsbolaget som skulle sänt finalen från Rotterdam skapa någon slags ersättning. Jag såg inte Svt:s första del av konceptet Sveriges 12:a i lördags, men kritiken har varit hård. På torsdag är det dags för svenska folket att välja sin favorit under ledning av Sarah Dawn Finer och 16/5 sänds Eurovision: Europe shine a light, en två timmar lång hyllning till de artister som skulle varit med i tävlingen i år. Vilket program väljer du?

Jag har visserligen köpt fyra noveller på danska från Novellix, men oftast läser jag på svenska eller engelska. Väljer du helst böcker på svenska eller engelska?

 

Veckans fem val i Tänk snabbt lyder:

jordgubbar eller smultron?

basilika eller koriander?

nya böcker eller gamla godingar?

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light?

svenska eller engelska?

 

Så här väljer jag:

jordgubbar eller smultron? Det är något speciellt att plocka smultron och dra på strå, men jag väljer ändå jordgubbar och hoppas att de egenodlade blir riktigt goda.

basilika eller koriander? Just koriander verkar vara en krydda att älska eller hata, men jag älskar verkligen den annorlunda kryddan som ger en fantastisk smak till det mesta.

nya böcker eller gamla godingar? Det blir mycket nytt helt klart, men samtidigt tycker jag att det är synd att böcker har så kort livslängd.

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light? Spontant känner jag att ingenting ersätter en riktig Eurovisionfinal, men jag kommer nog i alla fall att se Sveriges 12:a på torsdag. Information om artister lockar däremot inte alls.

svenska eller engelska? Vissa genrer och vissa författare läser jag alltid på engelska, men mest läser jag på svenska.

 

Hur väljer du? Tänk snabbt!

%d bloggare gillar detta: