enligt O

Tankar från en bokberoende

Sida 2 av 495

Böcker till pappor

På söndag är det fars dag och kanske vill du uppvakta papporna omkring dig med ett hårt paket. Det här är mina tips.

Louise Boije af Gennäs Motståndstrilogi är inte komplett ännu, men de två första delarna har kommit ut och de är galet spännande. Visserligen handlar de om en ung tjej, men de innehåller en massa politik och konspirationsteorier som jag är säker på skulle intressera i alla fall min pappa. Första delen heter Blodlokan och andra Skendöda.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en spännande historia där tre familjemedlemmar berättar om samma kväll när ett brott begås. Ett viktigt tema i boken är vad man som förälder kan tänkas göra för att skydda sitt barn.

Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir tilldelades nyss Nordiska rådets litteraturpris och är en bok om en man som planerar att begå självmord, men reser långt bort för att inte riskera att hans dotter hittar hans kropp. Resan går till ett tidigare krigsdrabbat land, där han bosätter sig på ett nedgånget hotell och börjar hjälpa till att fixa saker.

Om pappan som ska få ditt paket är lika intresserad av musik som min är rekommenderar jag Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce. En charmig bok om vinylskivor och musikens läkande kraft. Lite påminner den om High Fidelity av Nick Hornby, men känslan är mer som i filmen Brassed off om en orkester där bland annat Ewan McGregor spelar.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell kombinerar en spännande deckarhistoria med aktuell världspolitik. Huvudpersonen Amanda Lind tillhör Rikskrim och är stationerad i Kabul. Tidigare har hon haft ett utbildningsuppdrag i norra Afghanistan, där hon varit rådgivare åt en patrullchef. Nu blir hon inkallad som medlare med uppdrag att få kontakt med de som kidnappat två svenska diplomater.

Silvervägen av Stina Jackson är nominerad till Deckarakademiens pris för bästa svenska deckare. Huvudpersonen Lelles dotter försvann flera år tidigare och han letar efter henne fortfarande. När ännu en flicka försvinner börjar det förflutna och nutiden att föras ihop. En mycket bra och välskriven bok.

Nu har jag inte hunnit läsa Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri ännu, men den låter också som en klockren present på Fars dag.

Hoppas du hittar något passande!

 

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Skendöda är ingen mellanbok

Louise Boije af Gennäs genrebyte som författare har hittills varit otroligt bra. Berättelsen om Sara, som flyttar från Örebro till Stockholm efter sin pappas död, ska bli en trilogi med namnet Motståndstrilogin. Blodlokan, första delen i serien, var riktigt spännande och tempot var högt. Inledningsvis skapade Sara sig ett ganska bra liv i Stockholm, men när hon träffade Bella förändrades allt. Bella ordnade så att hon fick ett toppjobb och erbjöd henne att flytta in i hennes lägenhet. Det visade sig senare att Bella inte var den Sara trodde att hon var. Inte heller pojkvännen Micke var det, eller pappans vän Fabian. Snart vet Sara inte vem hon ska tro på och vågar inte lita på någon.

Nu jag har just läst Skendöda, som är andra delen i trilogin. Ofta är andra boken något av en transportsträcka mot upplösningen, men så är inte fallet när Boije af Gennäs skriver thrillers. Några av de trådar som blev hängande i slutet av första boken knyts ihop ganska snabbt och sedan börjar ett nytt kapitel i Saras liv när hon flyttar in i en ny lägenhet och får en tjänst på McKinley. Där arbetar hon med projektledaren Ola som styr firman tillsammans med Anastasia och så finns Johan, som fattar tycke för henne. Och så får vi inte glömma receptionisten Berit, som hör och ser allt.

Det är mycket skumt som händer i Saras liv. Hon hör röster i lägenheten, är säker på att någon tar sig in till henne och saker och personer hon är säker på att hon sett försvinner spårlöst. Även hennes mamma är säker på att Micke hänger runt i Örebro och spanar, men lyckas aldrig peka ut honom.

Frågan är vem Sara kan lita på. Är Sally verkligen hennes vän? Hur är det med journalisten Andreas, är han med henne eller mot henne? Och Johan, är han någon hon vågar leva med?

En sak som jag verkligen gillar är hur aktuell Skendöda är. Vi får läsa om turerna i Svenska Akademien och ibland känns det som att Boije af Gennäs har petat in rykande aktuella detaljer precis före tryckning för att verkligen skapa känslan av att det som händer Sara händer precis här och nu. Sedan finns också de gamla tidningsurklippen även i den här boken. Lite färre och det är bra, då jag kommer på mig själv med att skumma dem. Dumt egentligen, då de finns där av en anledning och vi vet ännu inte riktigt vilken den är. Motståndstrilogin heter serien, men vi vet inte heller ännu vilka det är som gör motstånd och mot vad. Det går att ana, men inte veta.

Skendöda är obehaglig på ett krypande sätt, men också riktigt brutal ibland. Hela boken är en förberedelse för finalen som måste komma i nästa bok. Allt är upplagt för en mycket spännande tredje del. Verkanseldsom den heter, kommer i vår och jag ser verkligen fram emot den.

13 reasons why andra säsongen

Första säsongen av tv-serien 13 reasons why baserades på Jay Ashers fantastiska bok med samma namn och den var riktigt bra. Skådespelarna, speciellt Dylan Minnette som spelade Clay och Katherine Langford som spelade Hannah, var duktiga och kändes passande för sina roller.

Så kom en andra säsong, med manus skrivet av Jay Asher, där rättegången mot skolan står i centrum. Hannahs föräldrar, eller egentligen främst hennes mamma, vill få upprättelse och någon att skylla på. Jag var inte helt övertygad, men tyckte att det var intressant att få se hur de andra karaktärerna uppfattade händelserna på banden.

Det började bra och karaktärerna utvecklades. Vi fick veta mer om Hannah än vi visste förut och några fler pusselbitar. Kassettbanden ersattes av foton. Men sedan började det bli ganska segt och väldigt eländigt. Självklart är det sorgligt i en serie med ett självmord i fokus, men det som gjorde boken och första säsongen så bra var att den var ärlig, men också komplex. Allt var inte nattsvart. I andra säsongen finns det väldigt lite hopp kvar. Nåja, jag har ett par avsnitt kvar. Kanske vänder det.

Det blir en tredje säsong och jag undrar hur det blir. Kanske får karaktärerna verkligen en chans att leva vidare, eller så blir det bara krystat. Jag kommer säkerligen att titta, men inte kasta mig över den.

Har du sett andra säsongen av 13 reasons why? Vad tyckte du?

Jenny Jägerfeld prisas för Comedy Queen

Jenny Jägerfeld är en såväl skicklig som modig författare och i Comedy queen lyckas hon förmedla det svartaste, svarta, utan att bagatellisera, förenkla eller för den delen sänka läsaren helt. Med humorn som vapen lyckas hon sprida hopp och till och med glädje mitt i det svarta. Det är helt enkelt briljant.

Comedy queen är nominerad till Augustpriset, ett pris som Jägerfeld redan vunnit, men som jag verkligen hoppas att hon vinner igen. I väntan på det kan hon, jag och alla andra glädjas åt att boken och dess författare tilldelats Barnradions bokpris, där juryn består av fem barn mellan 9 och 12 år som alla går på Rosengårdsskolan i Malmö.

Motiveringen lyder så här:

”Med Comedy queen tar Jenny Jägerfeld med läsaren in i en berättelse om sorg, saknad och vänskap. Jenny Jägerfeld får läsaren att förstå det viktiga i att prata med varandra när livet är som svårast. Med ‘funny bones’ och en huvudkaraktär som berör, fångar Jenny Jägerfeld läsaren från första sidan.”

 

Stort grattis!

Ensam och stark

Veckans tema på Kulturkollo har varit “ensam är stark” och vi har funderat kring det här med ensamhet, självvald sådan och den sortens ensamhet som mest handlar om att vara bortvald.

Själv tycker jag om att vara ensam, men jag bor inte ensam, har familj, vänner och ett jobb jag trivs med där jag i princip aldrig är ensam. Det är lätt för mig att önska ensamhet.

Mitt behov av tid för mig själv har alltid varit stort. Jag hade vänner under skoltiden, men efter skolan ville jag ofta vara ensam. Det gjorde att jag egentligen aldrig hade någon “bästis” och den gång jag faktiskt hade det och hon ville umgås dagligen orkade jag inte, utan “gjorde slut”.

Konstigt nog var jag väldigt osjälvständig när jag träffade min första pojkvän. Inte alls hälsosamt när jag tänker på det. Självständigheten har kommit mer och mer och speciellt de senaste åren har det varit väldigt viktigt för mig att ha ett eget liv. Min familj är fantastisk, men jag behöver vara mig själv också.

Att bo på hotell i enkelrum är något av det bästa jag vet, men jag har aldrig rest ensam på riktigt. Visst har jag gett mig iväg hemifrån utan sällskap, men alltid på litteraturrelaterade saker där det finns minst en bokbloggare att umgås med. Att resa med Breakfast Bookclub är t.ex. ett perfekt sätt att kombinera ensamresande med mycket sällskap. Senast var vi i Brighton och där gick det utmärkt att slå ihjäl tid utan sällskap, men Annette fanns bara en våning upp på hotellet och ofrivillig ensamhet uppstod inte.

Nästa steg är att resa ensam på riktigt. Utan att träffa någon annan helst. Inte till något isolerat ställe, det hade jag nog inte fixat, men till ett ställe där det funkar bra att vara själv. Utan schema, utan måsten, med ett gäng böcker och gärna havet som sällskap. Jag får klura på det.

Jag har försökt att komma på böcker, filmer eller tv-serier som handlar om en ensam, stark kvinna som ger sig ut i världen av egen fri vilja, utan att fly från något och utan att söka efter en man eller utan att söka i alla fall slutligen hitta sig själv genom en man. Faktiskt kommer jag inte på någon. Gör ni?

Photo by Sweet Ice Cream Photography on Unsplash

 

Väckelse är lagom läskig

När Bokbubblarna läste King bestämde jag mig för att läsa Väckelse. En av Kings senaste böcker och en obehagligt krypande historia som jämförs med H P Lovecraft och Edgar Allen Poe.

Boken utspelar sig i New England, eller King-land, under 60-talet. Huvudpersonen Jamie Morton är sex år när han för första gången möter pastor Charles Jacobs, som kommit till det lilla samhället där Jamie och hans familj bor. De ska äntligen få en egen präst. Självklart vet sexåringen inte att mannen som pratar med honom om hans leksakssoldater ska följa honom hela livet.

Charlie Jacobs är en omtyckt präst och tillsammans med sin fru och sin son skapar han ett hem där ortsbefolkningen alltid är välkomna. Mest bryr han sig om barnen och de tycker om honom. Flera gånger reflekterar den vuxne Jamie, som är den som berättar historien, över hur märkligt det är att hans föräldrar låter honom umgås så mycket med en vuxen man, men ingen reflekterade över det. Nu hände inget obehagligt ska tilläggas, i alla fall inte så länge Jamie var barn.

Istället är Charlie Jacobs en stor idol. Hans experimenterande med elektricitet gör honom extra spännande och när han lyckas behandla Jamies bror och ge honom tillbaka sin röst, blir han en stor idol. Just elektriska experiment är en stor del av Jacobs liv och en stor del av den fortsatta berättelsen om honom och Jamie.

Så slutar familjen Jacobs liv i det lilla samhället på ett tragiskt sätt. En olycka sker och Jacobs håller en predikan som får honom avsatt. Jamie kommer dock att träffa Charlie Jacobs igen som vuxen och hamnar i skuld till honom för livet.

Jag gillade Väckelse. Det är en spännande historia med intressanta karaktärer och miljön de befinner sig i tilltalar mig. Däremot tycker jag inte riktigt om Kings omständliga sätt att skriva. Väckelse hade mått bra av att förkortas något. Det är just tjockleken på Kings böcker som får mig att tveka inför läsningen av hans äldre, nu klassiska böcker. Det är så himla många ord och väldigt ofta behövs de inte. Han kör inget less is more den gode King, men spännande böcker kan han helt klart skriva.

Här finns en söndagssmakbit ur boken från när Jamies bror får tillbaka rösten.

Inte längre min

Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.

Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt.

Att skriva en uppföljare är alltid svårt, men när det nu är gjort hoppas jag att det blir en trilogi om Maja. Inte längre min är bra, men den är stillsam och berättelsen blir inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Efter nyheten att malmen i Kirunagruvan sinar snabbare än man räknat med, finns definitivt mer att skriva om.

Nordiska rådet prisar Au∂ur Ava Ólafsdóttir

I tisdags mottog Au∂ur Ava Ólafsdóttir Nordiska rådets Litteraturpris för sin roman Ör (Ärr på svenska) som handlar om Jónas som planerar att ta livet av sig och reser iväg till ett land som varit i krig, så att hans dotter inte ska riskera att hitta hans kropp.

Jag lyssnade på  Au∂ur Ava Ólafsdóttir under förra årets upplaga av Stockholm Literature och det var en upplevelse. Hon samtalade med Daniel Sjölin och var precis en så stark samtalspartner som han behöver för att inte sväva ut. Lite påminner hon om Erlend Loe i sitt sätt att vara rolig, utan att verka medveten om det.

Nordiska rådet delar ut priser i flera kategorier (förutom i litteratur också i  film och musik) och priset för bästa barn- och ungdomsbok gick till bilderboken Træið (Trädet) av den färöiska författaren Bárður Oskarsson.

 

Foto: Saga Sig

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: