Det kändes som att jag inte läste något alls i maj, men sanningen är att jag läste tolv böcker och det tack vare att jag struntade helt i att jobba på helgerna. Det medförde förvisso hysteriska veckor då jag knappt hann läsa ett ord, men jag tror ändå att det fick mig att överleva en av de mest intensiva jobbmånaderna någonsin. Nu var det inte bara feelgood som blev läst, men lite finns i alla fall att sammanställa.
Topp 5 med fem fina feelgoodpärlor och boknostalgi om en riktig klassiker i genren bjöd jag också på, liksom en kulturfråga om böcker att läsa när det känns trögt och du behöver något lättläst och lättsmält.
Tv-serien Udda veckor som skulle kunna vara en feelgoodroman tipsade jag också om. Riktigt sevärd! Jag skrev också om Ginny & Georgia där jag tyckte mer om de delar som skulle kunna vara en ungdomsroman än de som handlade om de vuxna.
Nej, rent fysiskt ska jag inte ut på några resor alls, men litterära sådana planerar jag för den närmaste månaden. I juni är mitt lästema Medelhavet och det betyder att jag kommer att fokusera på litteratur från Frankrike, Spanien och Italien, men också Marocko och Algeriet. Primärt tänker jag att författarna ska vara födda i länderna kring Medelhavet, men jag kanske också läser böcker som utspelar sig där.Jag har en plan, men den kommer jag säkert inte följa.
Det här är en lista med 10 böcker som kan bli lästa:
Redan juni och det är två veckor kvar innan jag kört in i kaklet och kan ta semester på riktigt. Tills dess försöker jag hitta lugna stunder där det är möjligt. Under dem försöker jag hinna med något kulturellt. Liksom förra månaden har jag kikat ett år tillbaka och konstaterar att jag i juni 2020 läste Små eldar över alltoch precis som nu ägnade mig åt att titta på gurkplantor, lyssna till elevers litteratursamtal och längtade efter att betygen skulle sättas. Dessutom tittade jag på Dead to me, som jag helt glömt bort. Så här ser det ut just precis nu:
Just nu tittar jag på fina Alla utom vi med Alba August och Björn Gustafsson. Som jag älskar Alba August! Planen är också att snart ge mig på Mare of Easttown.
Just nu längtar jag efter ledighet, men jag har faktiskt redan börjat trappa ner och det känns bra. Jag längtar också efter att ha tid att verkligen fixa i växthuset där alla plantor inte är i jorden ännu. Och lästid. Jag längtar massor efter lästid.
Eftersom det här är en gammal tradition från Kulturkollo har flera av mina forna bloggkollegor svarat på Just-nu-frågorna. Kika gärna in hos Anna och Helena och svara också själv!
Delar av det här talet har spelats in i förväg till mina fina studenter (hålla tal live hade jag aldrig klarat) och publiceras här för att de (och andra) ska kunna läsa om böckerna vars titlar bildar talet.
Ikväll avslöjades vinnaren av International Booker Prize som blev At night all blood is black av Daniel Diop. Han delar priset med översättaren Anna Moschovakis, som översatt boken från franska till engelska. Diops bok är en av de böcker på prisets långa lista som lockar mig mest.
Diop är den första franska författaren som tilldelats priset och denna hans andra roman har vunnit priser både i hemlandet och internationellt. Enligt Bookerprisets hemsida är den översatt till 13 språk, men ännu inte till svenska om än till norska. I At night all blood is black skriver Daniel Diop om de senegaleser som stred för Frankrike under första världskriget. Boken är baserad på hans gammelfarfar Mademba Diops berättelser och handlar bland annat om hans vänskap med Alfa Ndiaye och deras upplevelser vid Västfronten.
Det är studenttider och jag tycker självklart att en bok (eller flera) är den perfekta studentpresenten. Idag tänker jag att vi ska hjälpas åt att tipsa om perfekta böcker för unga på väg ut i livet.
Vilken bok vill du ge till studenten?
Den här svensklärardamen vill gärna att de unga ska upptäcka klassisk litteratur och brukar ofta satsa på lyrik. Systerns dotter fick Karin Boyes samlade dikter och en av Rupi Kaurs diktsamlingar. Rupi Kaur var även populär hos min guddotter som fick Milk and Honey förra julen. Idag är det systersonens tur att firas och ja, det blir bland annat en bok till honom också. Först hade jag tänkt en kokbok och föll för Vår kokbok: Studentav Sara Begner, som är alldeles ny. Nu hade han fått kokböcker i julklapp, så han får något annat nu.
Det är 17 år sedan det sista avsnittet av serien Vänner sändes och tydligen är det ett bra tillfälle att spela in ett jubileumsavsnitt i form av återförening. Från slutscenen när de sex vännerna lämnar lägenheten för sista gången till ett möte med desamma många år senare. En efter en går de in i studion där Monicas lägenhet, Joeys lägenhet och The Central Perk finns uppbyggda. Först Ross (David Schwimmer) och det blir direkt tydligt att temat för avsnittet är nostalgi. Det och hyllning av en tv-serie som ändå var väldigt stor. Den sändes i 220 länder och sista avsnittet sågs av 52 miljoner människor.
Efter ett besök i studion parkerar sig gänget i studion hos James Corden. Soffan från vinjetten är självklart där, liksom fontänen som snabbt stängs av. I publiken sitter seriens skapare och live-samtalet varvas med inspelade intervjuer och scener från lägenheterna när skådespelarna pratar minnen och börjar i princip varje mening med “mitt du avsnittet när …?” och så får vi se ett klipp. Det funkar hyfsat ändå och visst är det härligt nostalgiskt att se tillbaka både för oss tittare och för de inblandade. Roligast är ändå när de spelar upp gamla scener, som frågesporten där Monica och Rachel förlorar sin lägenhet som nu blir en frågetävling om gamla avsnitt och manusläsning av andra. Jag tyckte också om skaparnas berättelser om hur de hittade skådespelarna. Ändå kan jag inte låta bli att ställa mig frågan varför. Varför ett reunionavsnitt? Varför just nu? Varför på det här sättet?
Det har redan skrivits mycket om Friends: The Reunion. Om de lyfta skådespelarna. Om Matt Perrys tänder som är lika vita som Ross tänder var i ett avsnitt. Om hur många vita skådespelare serien innehöll. Om seriens fördomsfulla innehåll. Om hur en återförening bara handlar om pengar. Jag tänker inte fastna i folks utseende, det är inte min grej, men faktiskt kändes det lite sorgligt att så tydligt se åldrande och inget bekvämt sådant. Samtidigt är det fint att få perspektiv. Sex unga, lovande skådespelare formade Vänner och nej, den har inte åldrats väl på alla sätt, men det var inte så länge sedan vi såg om den med barnen och mycket funkar ändå. Främst funkar kemin mellan skådespelarna och det är tydligt att de trivs med varandra även i återföreningen. Arbetskamrater blir inte per automatik bästa vänner, men de verkar ändå ha ett speciellt band.
Det är lätt att kritisera det faktum att allt är yta och att inga kritiska frågor ställs. Men vet ni, det är rätt skönt med den okritiska hyllningen och kanske framför allt hur programmet lyfter den betydelse Vänner haft för så många. Svaret på frågorna ovan är att även om det här programmet kanske borde gjorts för sju år sedan (då det kanske hade varit mindre smärtsamt att de skådespelarnas ofrivilliga åldrande) så är jag glad att det gjordes nu och att det fick vara precis så lättsamt och trevligt som det blev. Jag hade inte blivit gladare av frågor om skilsmässor eller drogmissbruk. Den största behållningen var kanske inte samtalen med James Corden, även om han är en trevlig kille, utan att återupptäcka hur fantastisk Lisa Kudrow är. Härligt att “Smelly cat” fortfarande sitter!
Galleriet vid vattnet är Hanna Blixts uppföljare till Glasveranda med sjöutsikt som jag läste tidigare i år. Vi år återigen träffa Nora som nu är gift med Victor och tillsammans planerar de att starta ett galleri med café. Sommaren närmar sig och Nora har bestämt sig för att galleriet ska öppna till midsommar. Med tanke på allt som behöver göras är det väldigt optimistiskt. Inte blir det bättre av att Victors sista bygguppdrag strular och drar ut på tiden. Nora känner sig övergiven, men kämpar på för sig själv och snart får hon hjälp från ett oväntat håll. Parallellt med nutidshistorien tas vi med till sommaren 1963 då Nils, ganska nyinflyttad i Insjön, träffar en flicka som han förälskar sig i. Flickans namn får vi inte veta, men vi vet att hon tycker om att dansa, bär en leksandsdräkt och att Nils blir kär första gången han ser henne.
Det är inget fel på Galleriet vid vattnet, men jag hade önskat att karaktärerna hade fått lov att fördjupas lite mer. Nu får vi egentligen veta väldigt lite om Nora och Victor, väninnan Vega flimrar förbi i bakgrunden och de tre pensionärerna som hjälper Nora med galleriet är gulliga, men vi får ingen chans att lära känna dem. Berättelsen som utspelar sig 1963 och kopplingen till tavlan Nora köpt och älskar är också den fin, men det hinner inte bli mer än en ytlig historia. Jag är dock tillräckligt engagerad för att önska mig en tredje bok om Nora, Victor och de andra. En bok som koncentrerar sig på de karaktärer som redan presenterats. Dem vill jag nämligen gärna veta mer om.
För ungefär ett år sedan befann vi oss i början av det som skulle bli en lång pandemi. Jag undervisade på distans och började redan då oroa mig för elevernas mående. Rädslan för smitta var kanske inte överhängande, men oron fanns där gällande äldre släktingar. En oro som ökade ännu mer då min pappa dog av det virus som tog och tar så många liv. I slutet av maj köpte jag en femårsdagbok och varje dag har jag skrivit några rader. Mest handlar det om den slentrianmässiga vardagen och stressen över att inte räcka till.
Karantändagbokenav Elin Lucassi börjar i februari 2020 när någonting händer i skidorterna i Alperna. Ett virus sprider sig över världen och i mitten av mars rekommenderar Folkhälsomyndigheterna att alla som kan ska jobba hemifrån. På en presskonferens 17/3 meddelar regeringen att alla gymnasieskolor ska gå över till distansundervisning dagen därpå. Jag minns fortfarande paniken och hur jag satt på kvällen och försökte klura ut hur de digitala mötesverktyg vi hade fungerade och att jag dagen därpå skulle utbilda mina kollegor i någonting som var helt nytt även för mig.
För Elin Lucassi var det hemmajobb som gällde och dessutom en oro över sitt jobb. Ett litet förlag drabbas självklart hårt av pandemin. Från karantänvecka 1 16/3-22/3 får vi vecka för vecka följa hur pandemin drabbar Sverige, världen, men också individen. Det är befriande att läsa om någon annans funderingar kring det som på samma gång liknar mina och är helt annorlunda. De små sakerna som blir gigantiska och de stora som är så otroligt svåra att ta in. Människor som dör illustreras med döskallar på inledningssidan av varje kapitel, tillika karantänvecka. Under karantänvecka 10 dör min pappa. Jag tänker ofta på att det bakom varje siffra i statistiken finns ett helt liv, ett sammanhang och sörjande anhöriga.
Det är en balansgång när man som författare ska porträttera en samtid som är nattsvart och ändå försöka få in humor. Elin Lucassi klarar det utmärkt. Jag frustar av skratt åt småsaker som det faktum att statsepidemiolog är ett klurigt ord att uttala och att smittspårning ger upphov till märkliga situationer. Man måste liksom skratta åt eländet. På samma gång skildrar Lucassi tristessen. Hur dagarna flyter in i varandra. Hur det knappt känns lönt att kamma håret och än mindre klä på sig annat än mysbyxor. Det bästa är kanske blandningen mellan de små, små detaljerna och de stora världshändelserna. “Ja, just det …” är kanske min vanligaste tanke när jag läser, men jag småskrockar också igenkännande många gånger. “Håll i, håll ut, håll avstånd” är mantrat för året som gick och Lucassi beskriver det på ett fint sätt. Jag hoppas att hennes karantändagbok kommer att läsas av många. Den är ett stycke nutidshistoria där ord och bild tillsammans bildar en större helhet.
“Det blev ett år att minnas för evig tid. Ett år att försöka glömma.” avslutar Elin Lucassi sin berättelse och ja, så är det verkligen. Tyvärr räckte det inte med 2020, utan våren har varit minst lika tung. I skolans värld har vi försökt att skapa en så normal tillvaro som möjligt, men ingenting har varit som vanligt. Så sliten som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare och då brukar jag vara helt slut i vanliga fall den här tiden på året. Något som blivit tydligt både för mig och mina elever är ändå hur otroligt viktig skolan är. Hur mycket trevligare det är att sitta i ett klassrum, att hänga tillsammans på rasterna och att vara en del av en gemenskap, än att ses på Meet och försöka jobba själva. Snart är det sommarlov och i höst måste det väl ändå vara nästan som vanligt igen?
