Mitt mål i februari var att läsa grafiska romaner, då det är en genre jag glömde bort i princip helt förra året. Under de senaste veckorna har jag läst flera riktigt bra böcker, men också några titlar som inte föll mig lika mycket i smaken. Sammantaget har det ändå varit en bra läsmånad och jag har ytterligare några grafiska romaner på vänt som jag gärna läser.
Naturlig skönhet av Nanna Johansson var helt okej, men tyvärr inte lika rolig som de tidigare böckerna jag läst av henne.
Hej igen vardag av Louise Winblad skildrar livet med små barn på ett befriande sätt. Visst finns det underbara stunder som småbarnsförälder, men också en hel del riktigt jobbiga.
Drömmen om Europa av Fabian Göranson är en intressant och annorlunda reseskildring från ett Europa i förändring.
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson var helt klart månadens roligaste. Satir som mycket handlar om att få läsaren att se det absurda i samhället genom att vända på perspektiven.
I slutet av regnbågenav Bitte Andersson är månadens finaste läsupplevelse. Berättelsen om Marja som tillfälligt flyttar in på äldreboendet Plejaderna, vars boende är HBTQ-seniorer, är riktigt gripande.
Kvinnor i kampav Marta Breen och Jenny Jordahl läste jag egentligen i mars, men denna genomgång av 150 års kvinnokamp får ändå ta plats i månadens sammanställning.
Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.
Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.
Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.
Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!
Jag har smygdansat i bilen, sjungit för full hals och till och med sprungit till John Lundviks låt och faktiskt har jag gjort det med ett stort leende på läpparna. Han var min (och många andras) tippade vinnare och pallade för trycket. Det är alltså John Lundvik med Too late for love som representerar Sverige i Eurovision i Tel Aviv senare i vår. En värdig vinnare helt klart!
Den internationella juryn röstade inte alls som jag trodde och Nano, som jag dissade helt, var tvåa efter att de röstat. Jag underskattade också Bishara, medan jag överskattade några andra låtar. Till slut gick det så här (min placering inom parentes):
1. Too late for love med John Lundvik (1)
2. On my own med Bishara Morad (5)
3. Hold you med Liamoo och Hanna Ferm (2)
4. Norrsken (Goeksegh) med Jon Henrik Fjällgren (7)
5. Hello med Mohombi (3)
6. Chasing rivers med Nano (12)
7. Not with me med Wiktoria (6)
8. I do med Arvingarna (9)
9. Torn med Lisa Ajax (11)
10. Ashes to ashes med Anna Bergendahl (4)
11. Victorious med Lina Hedlund (10)
12. I do me med Malou Prytz (8)
Kaxig rubrik kanske, men även om jag tippat rätt bra hittills under deltävlingarna, känns det svårare att förutse vad som händer i finalen. Jag kommer dock att försöka reda ut hur det kan gå och bedöma varje bidrag utifrån min egen smak, hur jag tror att publiken röstar och dessutom hur bidragen kommer att klara sig i Eurovision, något som den internationella juryn ska ge en hint om.
Norrsken (Goeksegh) med Jon Henrik Fjällgren av Fredrik Kempe, David Kreuger, Niklas Carson Mattsson och Jon Henrik Fjällgren.
Funkar för mina öron:Det här är verkligen inte min kopp te och jag kommer inte att vara nöjd om låten spelas på radio. Faktisk har jag inte heller hört den en enda gång sedan delfinalen, vilket säger en del om populariteten.
Betyg i sammanhanget: Som en del av melodifestivalen står sig Fjällgrens bidrag hyfsat. Scenframträdandet är inte direkt roligt, men stämningsfullt och renen i slutet gör sitt.
Publikens röst:Jo, men han har nog ändå sina fans den gode Jon Henrik, men lite av nyhetens behag tror jag ändå har försvunnit. Det känns definitivt inte nytt och fräscht längre och någon topplacering tror jag inte på.
Placering i Eurovision: I Eurovision tror jag faktiskt att det här kan funka. Inte som en vinnare, men det är tillräckligt udda för att nå högt. Mer jojk och mindre sång hade dock varit ännu bättre.
Placering ikväll: Sjua
Torn med Lisa Ajax av Isa Molin
Funkar för mina öron:Jag imponeras av Lisa Ajax, men det här är inte en låt jag kommer att lyssna på. Inte heller kommer jag jubla om jag hör den på radio. Det är snyggt, men lite, lite tråkigt.
Betyg i sammanhanget:Det här är absolut ingen dålig låt och Lisa Ajax kan utan tvekan sjunga.
Publikens röst:En lite lågmäld ballad, som tog sig vidare från Andra chansen och jag tror tyvärr att Ajax kommer att glömmas bort när det är dags att rösta. Balladälskarna väljer annat ikväll.
Placering i Eurovision:Det här är ett bidrag som den internationella juryn kan gilla, men i Eurovision ska det mycket till att sticka ut med en ballad.
Placering ikväll: Elva
Hello med Mohombi av Alexandru Florin Cotoi, Thomas G:son, Mohombi Moupondo och Linnea Deb
Funkar för mina öron:En helt okej låt, som faktiskt växer. Oförargligt och ganska svängigt, även om den något tjatiga titeln irriterar mig lite.
Betyg i sammanhanget:Charmig kille som sjunger bra och ser ut att ha kul på scenen. Det funkar helt klart i sammanhanget.
Publikens röst: Jag har hör Mohombis röst hur mycket som helst på radio och oddsen säger att många tror att han kan nå långt. Det här är en outsider i år och jag tror inte att han vinner, men ett genombrott har han helt klart fått.
Placering i Eurovision:I Eurovision är jag inte säker på att receptet “charmig kille som sjunger bra och ser ut att ha kul på scenen” funkar riktigt lika bra. Där hör publiken låten färre gånger innan finalen, men det var visserligen så att Mohombi kom från ingenstans och tog sig från Göteborg till final.
Placering ikväll: Trea
Victorious med Lina Hedlund av Melanie Wehbe, Richard Edwards, Dino Medanhodzic och Johanna Jansson
Funkar för mina öron:Jag gillar Victorious när den kommer igång, men tycker att den är lite seg inledningsvis. Modernt är det inte på något sätt, men det är en låt som gör mig glad och refrängen är grym.
Betyg i sammanhanget: Ett proffsigt framträdande och en låt med högt tempo som sprider glädje. Sådana låtar behövs i tävlingen.
Publikens röst:Det var något av en överraskning att Lina Hedlund gick vidare och jag tror att låten stannar på den undre halvan. Visserligen kanske jag underskattar antalet Alcazars fanbase och det finns kanske sådana som jag som faktiskt röstar.
Placering i Eurovision: Det här är inte modernt på något sätt, men det skulle å andra sidan kunna göra att den sticker ut. Disco är ändå disco och Australiens tolva känns given.
Placering ikväll: Tia
On my own med Bishara Morad av Markus Sepehrmanesh, Benjamin Ingrosso och Robert Habolin
Funkar för mina öron:Bishara är charmig och låter stundtals som en ung Michael Jackson, men låten är egentligen inte min kopp te. Snygg, men lite för smörig.
Betyg i sammanhanget:En bra låt jämförelsevis och en ung talang. Det funkar och mycket troligt är detta inte sista gången vi ser Bishara i Melodifestivalen.
Publikens röst:Jag imponerades av Bishara i deltävlingen, men är osäker på hur han står sig i konkurrensen. Många unga kan tänkas rösta på honom, men jag hoppas nästan att han inte vinner och istället får växa till sig lite.
Placering i Eurovision:Jag trodde inte alls på Benjamin Ingrosso förra året, men han plockade många poäng. Bishara är både yngre, charmigare och bättre, så det skulle kunna funka riktigt bra.
Placering ikväll: Femma
Ashes to ashes med Anna Bergendahl av Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm och Anna Bergendahl
Funkar för mina öron:Det här är en av mina favoriter och jag blir glad varje gång jag hör den på radio. Sedan är texten obegriplig, men det går att strunta i.
Betyg i sammanhanget:En av årets bästa låtar och jag var överraskad när den inte gick vidare direkt.
Publikens röst:Det behöver inte vara en nackdel att gå via Andra chansen, då Anna Bergendahl fått mycket uppmärksamhet.
Placering i Eurovision: Här är jag lite tveksam faktiskt. Det behövs något annat för att sticka ut bland alla bidrag och tyvärr räcker inte en grym röst och en hyfsad låt.
Placering ikväll: Fyra
Chasing rivers med Nano av Lise Cabble, Linnea Deb, Joy Deb, Thomas G:son och Nano Omar
Funkar för mina öron:Det här är verkligen inte min typ av låt. Nanons Hold on är fortfarande bra, men Chasing rivers är bara skum.
Betyg i sammanhanget:Det här handlar om att krama ut så mycket som möjligt av en gammal succé, men det funkar inte när låten är mycket sämre och sångaren skakig.
Publikens röst: Att Nano tog sig vidare från Andra chansen handlade bara om att låten han mötte i sin duell var usel.
Placering i Eurovision: Om Nanos röst varit på topp hade det kanske funkat, men det händer för lite i låten och på scen för att det här ska funka.
Placering ikväll: Tolva
Hold you med Liamoo och Hanna Ferm av Jimmy Jansson, Fredrik Sonefors, Hanna Ferm och Liam Pablito Cacatian Thomassen
Funkar för mina öron:Jag imponeras av framträdandet, men gillar egentligen inte alls den här sortens pampiga ballader.
Betyg i sammanhanget: Ett snyggt bidrag och ett säkert framträdande.
Publikens röst:Jag tror att många smittas av den energi Liamoo och Hanna utstrålar och därför ger dem sin röst.
Placering i Eurovision:Det här skulle funka superbra i Eurovision! Pampigt, dramatiskt och en låt om kärlek och kemi med unga, snygga, säkra sångare som har just kemi.
Placering ikväll: Tvåa
I do me med Malou Prytz av Isa Tengblad, Elvira Anderfjärd, Fanny Arnesson och Adéle Cechal
Funkar för mina öron:Helt okej låt, som egentligen inte är min grej, men funkar hyfsat på radio.
Betyg i sammanhanget:Jag blir glad åt en ung deltagare som sjunger bra och uppträder med säkerhet.
Publikens röst:Malou Prytz tog sig lite oväntat direkt till final och jag tror att många unga kan gilla henne. Ingen topplacering, men inte i botten heller.
Placering i Eurovision:Det beror helt på de andra bidragen. Ung, kul och smittande kan funka fint som kontrast till de många ballader som brukar ta plats i tävlingen.
Placering ikväll: Åtta
Too late for lovemed John Lundvik av John Lundvik, Anderz Wrethov och Andreas “Stone” Johansson
Funkar för mina öron:Min absoluta favorit som jag gått och smånynnat på sedan jag hörde den första gången.
Betyg i sammanhanget:Bra sångare, peppig låt och så mycket glädje. Dessutom en helt fantastisk kör.
Publikens röst:Den här låten har gått varm på radio och oddsen talar för John Lundvik.
Placering i Eurovision: Möjligen är det lite för “vanligt” för Eurovision, men jag tror att John Lundvik kan charma även Europa.
Placering ikväll: Etta
Not with me med Wiktoria av Joy Deb, Linnea Deb, Wiktoria Johansson
Funkar för mina öron: Jag tycker verkligen inte om den här låten. Visst kan Wiktoria sjunga, men det finns inget originellt alls med varken låt eller framträdande.
Betyg i sammanhanget:Den obligatoriska powerballaden, en bra röst och ett habilt framträdande.
Publikens röst: Uppenbarligen har Wiktoria många fans, vilket placeringen i första deltävlingen visade.
Placering i Eurovision:Omöjligt att säga. Det här är en mycket populär genre i Eurovision, men alldeles för många liknande bidrag kan göra att Wiktoria försvinner i mängden. Å andra sidan kan det vara så att förra årets vinnare öppnar för en massa galna bidrag och då kan det bli tvärtom.
Placering ikväll:Sexa
I do med Arvingarna av Mikael Karlsson, Nanne Grönvall, Casper Jarnebrink och Thomas “Plec” Johansson
Funkar för mina öron:Nu har jag visserligen gått och smånynnat på Arvingarnas låt i veckan, men det handlar inte om att den är bra, utan bara irriterande klibbig.
Betyg i sammanhanget:Det behövs några klassiska låtar för variationen, så visst är det naturligt att Arvingarna kvoterats in.
Publikens röst: Jag har fått rapporter om att Arvingarna vunnit dagisgenerationens hjärtan och därmed röster. Det kan ge en hel del röster från publiken om man kombinerar de små med de buggande.
Placering i Eurovision:Den internationella juryn kommer inte att ge Arvingarna många poäng och i Eurovision hade det kunnat bli fiasko eller kanske total succé. Jag tror dock på det förstnämnda.
Nu är den här igen, den där dagen som jag varje år hoppas inte ska behövas, men som tyvärr behövs även i år och med all säkerhet många år framöver. Jag talar självklart om Internationella kvinnodagen när ingen, absolut ingen, ska säga grattis till någon enda kvinna (om hon inte fyller år då, för då ska du självklart gratulera, allt annat vore oartigt och otrevligt) men gärna lyfta positiva kvinnliga förebilder.
För mig är en förebild någon som vågar ta plats, men som inte gör det på bekostnad av andra. Som står för en sund syn på jämställdhet och inser att de väldigt trånga könsnormer som råder i samhället innebär ett förtryck för både kvinnor och män, liksom flickor och pojkar. En förebild är också någon som inser att förtryck från en grupp inte försvinner om förtrycket kommer från ett annat håll.
Foto: Infinity Studio
Nina Rung är kriminolog och genusvetare, som under många år arbetat hos polisen med sexuellt våld mot barn och unga. Rung är också föreläsare och de två senaste åren har hon föreläst för tvåorna på gymnasieskolan där jag arbetar.
Nina Rung talar om siffrorna som med all önskvärd tydlighet klargör att män står för i princip allt sexuellt våld i samhället, mot såväl kvinnor som män. Hon visar bilder som får oss att förstå att vårt samhälle är fyllt av stereotypa bilder av män och kvinnor, inte minst inom porrindustrin. Det handlar inte om att skuldbelägga alla män, men förklara att någonting måste ske när våld allt för ofta blir en del av ett förhållande. Våld har nämligen absolut ingenting med kärlek att göra.
Simone de Beauvoir lever inte längre, men hon är och förblir en förebild för mig. Jag glömmer aldrig hur berörd jag blev av förordet till Det andra könet och hur mycket hennes tankar påverkade mig och min syn på feminism och jämställdhet. “Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett av hennes mest kända citat och att se kön som en social konstruktion var verkligen banbrytande i ordets rätta bemärkelse. Fortfarande ses kvinnan ofta som det andra könet, trots att det i år är 70 år sedan boken med samma namn kom ut.
Foto: Ulrica Zwenger
Yvonne Hirdman är en annan kvinna som format mig som feminist. När jag för första gången kom i kontakt med hennes teori om “genuskontraktet” och den dikotomi som finns mellan kvinnor och män i vardagen började jag se på världen på ett nytt sätt. Jag insåg att Hirdman hade helt rätt i att kvinnor och män befann sig i olika sfärer och att den som klev över de osynliga, men skarpa gränserna, inte gjorde det ostraffat. Som ung student blev det också väldigt tydligt för mig att feministiska teorier sällan uppskattas av äldre, manliga professorer.
Angela Davis var aktiv i kampen för svarta kvinnors rättigheter under 60-talet. Egentligen vet jag för lite om henne för att kunna kalla henne en personlig förebild, men en förebild är hon likafullt. Davis är nu 75 år och ett hennes mest kända citat är ett väldigt bra sådant, som säger en hel del om hur vi behöver se på kampen för jämställdhet:
“I’m no longer accepting the things I cannot change … I’m changing the things I cannot accept.”
Foto: Wani Olatunde
Chimamanda Ngozi Adichie är en favoritförfattare och även om jag inte lärt mig mer om feminismen genom att lyssna på henne, så har jag inspirerats av hennes tydlighet, frispråkighet och mod. De Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig till med sina TED-talks och med boken We should all be feministsär inte en övertygad feminist som jag är, utan till de som behöver övertygas. Jag tror och hoppas att hon kan nå många. Det behövs röster både för de nyfrälsta och de som redan är säkra på att det är feminister de är och vågar stå för det.
Foto: Thron Ullberg
Katarina Wennstam skriver alltid om utsatta kvinnor. Den första boken jag läste av hennes var Flickan och skulden, som kom ut första gången 2003. I den visar Wennstam hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt behandlas i rätten och hur mycket fokus som läggs på vad de gjorde eller inte gjorde eller till och med så oviktiga saker som vad de hade på sig, snarare än vad förövarna gjorde eller inte gjorde, eller för den delen hade på sig. Boken följden av En riktig våldtäktsman, där Wennstam gjorde upp med myten om den främmande våldtäktsmannen som överfaller sina offer i en park.
Foto: Anders Hellberg
Greta Thunbergär ännu en flicka, men ändå någon jag vill lyfta. Hon är Sveriges just nu kanske vikigaste röst och vår egen Malala. Är det inte märkligt förresten hur rädda många är för Greta Thunberg? Det påminner mig lite om hur rädda talibanerna var för Malala Youzafzai och visar helt klart att det Greta Thunberg gör skakar makthavare. Jag är dessutom tämligen säker på att få kan bestämma över eller styra över denna modiga flicka och är lika säker på att hennes föräldrar tar hand om henne, medan hon tar hand om världen. Några av mina elever kom i veckan och bad om lov för att få delta i den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg initierat och trots att jag vet att de deltagit oavsett vad jag sagt till dem, kändes det skönt att få stötta dem och indirekt grundaren. Det finns hopp för de unga helt klart.
I slutet av regnbågenav Bitte Andersson är berättelsen om Marja som flyttar in i en gästlägenhet på ett äldreboende när hennes egen lägenhet ska röksaneras. Systerdottern Vanja har ordnat platsen på Plejaderna, ett boende för HBTQ-seniorer. Att Marja tillhör målgruppen för hemmet har aldrig varit något officiellt, men Vanja verkar alltid ha vetat. Marjas sambo Ann har just dött och scenerna från begravningen där prästen talar om Anns syskon som hennes närmaste familj, medan Marja bara är en vän i mängden, visar tydligt hur svårt det varit att leva det liv de önskat.
På Plejaderna bor ett gäng trevliga seniorer, men Marja vill helst av allt vara för sig själv. I lägenheten finns Ann kvar och helst av allt vill hon bara vara med henne. Det är dock svårt att isolera sig med en granne som Millan. Han knackar på direkt och föser Marja till det obligatoriska stormötet där hon träffar bland andra Ingela, Kamran, Inez och Rita. Det går trögt, men långsamt, långsamt vågar Marja sig utanför sin lägenhet in i en för henne ovanlig gemenskap.
I slutet av regnbågen är en riktigt fin bok om sorg, men också om vänskap och att sent i livet hitta ett sätt att i alla fall närma sig ett friare liv. Däremot är det tyvärr osannolikt att så pigga människor som Millan, Rita och de andra skulle få en plats på ett boende alls. Att de dessutom skulle hitta ett boende för just HBTQ-seniorer är självklart ännu mer osannolikt. Samtidigt är det här en både viktig och väldigt charmig bok om människors rätt till att få vara sig själva i alla fall i slutet av livet och visst vore det fantastiskt om det gick att flytta in på Plejaderna eller andra hem långt tidigare än det är möjligt just nu.
Igår blev det klart att det blir ett Nobelpris i litteratur 2019 och att det faktiskt kommer att delas ut två pris, då 2018 års pris delas ut i efterhand. Mycket troligt blir det en man och en kvinna som får prisen och så luras alla att tro att Nobelpriset är en jämlik historia.
Men nu skulle det inte handla om allt negativt med Nobelpriset eller ens något gnäll på eländiga gubbar i Svenska Akademien. Istället ska jag fokusera på Nobelpriset som en bra grej, för det tycker jag trots allt att det är.
Ofta uppmärksammas en relativt okänd författare, eller i alla fall en författare som är ny för mig. Ju mer jag läser desto vanligare har det visserligen blivit att jag både hört talas om och läst pristagaren, men egentligen tycker jag att det är bra mycket mer spännande med en okänd författare än en välkänd och de två senaste årens kändispristagare är en trend som jag hoppas bryts. Men tillbaka till det som är bra.
Under flera dagar, kanske till och med veckor innan vinnaren avslöjas i oktober diskuteras litteratur och möjliga pristagare. En levande litteraturdebatt är alltid en bra sak, oavsett vem som till slut vinner. Just nu ser jag extra mycket fram emot att få diskutera just litteratur istället för idiotiska akademiledamöter och könskamp bland stolarna.
Fram för mer samtal och texter om betydande författare och definitivt för mer stjärnglans som Nobelpriset trots allt omges av. Nu ser jag fram emot nya pristagare senare i år, för även om jag ibland (väldigt ofta) låter som Elin Lucassis PK-karaktär nedan gillar jag Nobelpriset i litteratur väldigt mycket. Bäst brukar alla spekulationer och inspirerande lister med tänkbara kandidater vara, men förhoppningsvis får jag ropa ett (dubbelt) äntligen en torsdag i oktober 2019.
Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.
Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.
Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.
Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.
Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.
*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.
Tänk dig att det bara finns två tv-kanaler och att programmen som sänds är nyheter, sport, Nygammalt med folkdans och så veckans höjdpunkt Dallas (som är på sista säsongen och börjar spåra ur rejält). Föreställ dig då att det kommer en tredje kanal där det sänds en ungdomsserie om ett tvillingpar som flyttar till Beverly Hills och kanske kan du möjligen inse hur stort det var.
Serien Beverly Hills 90210orsakade en del bråk hemma oss ska erkännas. TV:n var nämligen pappas och när det var nyheter på någon av de nu tre kanalerna skulle vi se nyheter. Som tur är hade jag en liten svartvit TV på rummet och därför kunde jag se Beverly Hills. Tillsammans med tvillingarna helylle-Brandon och wannabecool-Brenda lärde jag känna pluggisen Andrea, den korkade men snälle Steve, den snygga och coola Kelly, den naiva Donna och senare den lille pajasen David. Mest föll jag och många med mig för den farlige Dylan, som dejtar Brendan och Kelly i olika omgångar serien igenom.
För några dagar sedan drabbades skådespelaren Luke Perry av en massiv stroke och ogår nåddes vi av nyheten att han avlidit till följd av den. Luke Perry hade självklart fler roller, men för mig är och förblir han den evigt unge Dylan McKey.
Som Johan Hilton skriver i DN hade serien inte klarat sig utan Dylan McKey. Även om många tonårstjejer säkert hade valt en Brandon eller kanske en Steve, men i deras fantasier passade Dylan klart mycket bättre. Vi behöver våra rebeller om än på behörigt avstånd och Dylan McKay var lagom farlig i en i övrigt ganska oskyldig och ofarlig serie. Utan honom hade präktigheten blivit överväldigande, speciellt de första säsongerna. Johan Hilton skriver också att alla tittade på Beverly Hills med en ironisk ansats, men det tror jag inte riktigt var fallet inledningsvis. För mig var det på blodigt allvar i alla fall den första säsongen, men för varje säsong som gick var det nödvändigt att släppa allvaret och bara låta sig underhållas.
Samma dag som Luke Perry fördes till sjukhus avslöjades planerna på att låta serien Beverly Hills 90210återvända med flera av originalskådespelarna i sina gamla roller. Att Ian Ziering aka Steve Sanders, Brian Austin Green som David Silver liksom att Jason Priestley som spelade Brandon Walsh, Jennie Garth som spelade Kelly Taylor och Tori Spelling, som spelade Donna Martin skrivit på om att återvända till sina roller var redan klart. Luke Perry, som var upptagen med serien Riverdale, var dock aktuell för flera inhopp. Nu är frågan vad som händer med den planerade fortsättningen, för klart är att det aldrig skulle gå att ersätta Luke Perry med någon annan skådespelare som Dylan McKay. Luke Perry är och förblir Dylan McKay. Så är det bara.
Vill du se Beverly Hills finns alla avsnitt på viafree. Med 99,9% säkerhet håller den absolut inte, kanske inte ens för en nostalgiker som jag, men när serien var ny var den något helt annat än det vi sett förut. I kölvattnet efter den följde oceaner av ungdomsserier i samma anda, men Beverely Hills var originalet. I många av serierna valde huvudpersonerna mellan två kärleksobjekt, men Kellys velande mellan Brandon och Dylan och Dylans mellan Brenda och Kelly var de ultimata trianglarna.
Women’s Prize for Fiction Longlist 2019, photographed by Sam Holden Agency
Igår presenterades den långa listan till årets Women’s Prize for Fiction, som de senaste åren avslöjats på Internationella Kvinnodagen. I år blev det några dagar tidigare.
Pat Barker har skrivit om Trojanska kriget ur ett bortglömt perspektiv. Det är nämligen inte männen som berättar, utan den bortglömda Briseis, som var drottning, men nu är en av Akilles slavar. Barker föddes 1943 och är en för mig okänd brittik författare. Hon verkar dock vara såväl produktiv, som prisad och fick t.ex. Man Booker Prize redan 1995. Hon återfinns på Grantas lista för lovande författare under 40 från 1983. The Silence of the Girls låter inte alls som min typ av bok, men skulle kanske vara intressant. Däremot låter den som en typisk pristagarbok, så utan att ha läst en rad tippar jag att den fins kvar när den korta listan presenteras.
Yvonne Battle-Felton föddes i Philadelphia och växte upp i New Jersey. Hon har tidigare skrivit kortare texter för barn och vuxna, men det här är hennes första roman. Remembered utspelar sig i Philadelphia 1910. Huvudpersonen Spring, en frigiven slav, befinner sig på sjukhus och vakar över sin son Edward som svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Det är oklart huruvida han själv orsakat den. Det här skulle kunna vara något för mig, men jag avvaktar tills någon annan läst.
My Sister, the Serial Killer är Oyinkan Braithwaites debut och beskrivs som “Lagos-noir”, en ovanlig thriller som utspelar sig i en för många läsare ovanlig miljö. Huvudpersonerna Ayoola, som har för vana att mörda folk och Korede som förväntas städa upp efter henne. Det här låter som en bok olik alla andra och därmed lockar den också till läsning.
Melissa Broder är från USA och har tidigare gett ut bland annat diktsamlingen Sext och essäsamlingen So sad today. The Pisces är hennes första roman och i den får vi träffa Lucy, som skrivit på sin avhandling i nio år, men helt tappar fotfästet då hennes pojkvän gör slut. Hon får i uppdrag av sin syster att vara hund- och husvakt vid Venice Beach och där träffar hon en mystisk simmare. Jag har utifrån beskrivningen av boken svårt att veta hur jag ska tänka kring The Pisces. Det låter som ett rätt lättsam bok, men jag kan mycket väl ha fel.
Anna Burns tilldelades Man Booker Prize 2018 för sin bok Milkman och nu är hon alltså nominerad även till Women’s Prize for Fiction. Milkman utspelar sig i en stad utan namn, som påminner mycket om Burns hemstad Belfast. Vi får följa en familj under konflikten (kallad “the Troubles”), där vissa får mer makt än andra och där skvaller och social kontroll står i centrum. Jag har flera gånger tänkt läsa den här boken, men är rädd att den är för tung. Kanske blir det tillfälle i sommar, när lästiden kommer åter.
Akwaeke Emenzi föddes 1987 i Umuahia, Nigeria. Debutromanen Freshwater har nominerats till en lång rad priser och nu alltså även till Women’s Prize for Fiction. Boken handlar om Ada som är en ovanlig flicka. Eftersom hon tillkommit tack vare sina föräldrars böner hon fått en gud eller en ande inom sig eller i alla fall delar av igbo-guden Ala, som hennes far verkar ha glömt bort. Så tolkar jag i alla fall de texter jag läst om boken. Kan vara helgalet eller galet bra. Lite nyfiken blir jag i alla fall.
Diana Evans tredje roman handlar om medelålderskris och äktenskapsproblem. Två par, bosatta i södra London, står i centrum för boken som The Guardian beskriver som “marital angst”. Ännu en bok som faller inom kategorin, skulle-kunna-vara-fantastisk-eller-en-bok-jag-läst-tusen-gånger-tidigare, men eftersom den ändå nominerats till ett stort pris hoppas jag på det första. Med tanke på att hennes debutroman 26atilldelades Orange Award for New Writers 2005 verkar det vara en rimlig slutsats.
Swan Song är en roman om Truman Capote och hans vänner. Den handlar om Capotes ansträngningar för att nå framgång hos de rika och vackra, men också om det brutala fallet då delar av hans ofärdiga roman Answered Prayerspublicerades i Esquire magazine och det blev officiellt att han avslöjat massor om dem, däribland en hel del skandalösa saker.
Kelleigh Greenberg-Jephcott har tidigare arbetat inom filmindustrin, bland annat som manusförfattare. Swan Song är hennes debutroman och en bok jag verkligen vill läsa. Autofiktion är en favoritgenre och Capote fascinerar mig.
An American Marriage är Tayari Jones fjärde roman och den har valts ut till Oprah’s Book Club. Boken handlar om Celestial och Roy, som är lyckligt gifta när Roy döms till fängelse för ett brott han inte begått. Medan han sitter inne tröstas Celestial av hans vän Andre och när Roy sedan släpps blir det svårt att fortsätta där de en gång var. Det här är en bok som gör mig lite nyfiken.
Lillian Li har tidigare skrivit noveller och sakprosa, men Number One Chinese Restaurant är hennes debutroman. Boken handlar om restaurangen Beijing Duck House in Rockville i Maryland och människorna kring den. De beskrivs som mörk, men rolig och skulle kunna vara något för mig.
Sophie van Llewyn växte upp i Rumänien och bor nu i Tyskland. Kortromanen Bottled Goods utspelar sig i det kommunistiska Rumänien på 1970-talet. Huvudpersonen Alina uppmärksammas av den hemliga polisen, då hennes svåger hoppar av till väst. Det här är en samling korta texter, vissa på några sidor, andra bara några rader, men de handlar alla på något sätt om Alina och hennes liv.
Valeria Luiselli föddes i Mexico City och växte upp i Sydkorea, Sydafrika och Indien. Hon bor nu i New York där Lost Children Archive utspelar sig, eller i alla fall den plats som en familjs resa utgår ifrån. Vi får följa en resa från New York som går söderut, men också höra berättelsen om de många resor som sker in i USA söderifrån. Migration är ett aktuellt tema inte bara i USA och det här skulle kunna vara en riktigt intressant bok.
Praise Song for the Butterflies utspelar sig i det fiktiva, Västafrikanska landet Ukemby, där huvudpersonen Abeo Kata lever ett privilegierat liv som dotter till en pappa anställd av regeringen och en mamma som är hemmafru. Sedan förändras allt då hennes föräldrar lämnar bort henne till någon slags religiös sekt, som ett offer. Gamla traditioner påverkar hennes föräldrar och Abeo lever som slav i tolv år. Det låter som en riktigt vidrig bok, som jag inte vet om jag orkar läsa.
Ibland funderar jag på om det är någon slags nyrenässans på gång, då väldigt många böcker tar avstamp i antika berättelser. Circe handlar om Helios dotter Circe, en odödlig nymf som tvingas i exil till ön Aiaia efter att ha använt sig av häxkraft. Hon är en självständig och stark kvinna som skrämmer såväl gudar som människor.
Madeline Miller tilldelades Women’s Prize for Fiction 2012 för boken The Song of Achilles där hon låter Patroclus, Akilles följeslagare, berätta om det Trojanska kriget. Inte alls min typ av bok och det verkar inte heller Circe vara.
Ghost Wall handlar om tonårstjejen Silvie och hennes familj, som tillbringar en varm sommarvecka på landsbygden i Northumberland, där de försöker att leva som vore det järnåldern, på det som naturen har att erbjuda. Inte en drömresa för Silvie direkt, men hennes pappa ser det som en helt fantastisk upplevelse.
Sally Rooneys debut Samtal med vänner har hyllats och så även hennes senaste bok Normal People. Själv tycker jag att Samtal med vänner faller inom kategorin “böcker-som-får-mig-att-känna-mig-gammal”, men har förstått att Normal People ska vara bättre. Den handlar om Connell och Marianne, som växer upp i samma lilla stad på landsbygden på Irland, men ändå lever helt olika liv. De träffas på Trinity Collage i Dublin och finner varandra.
Sexton böcker ska bli sex och den korta listan avslöjas 29 april. Jag får se om någon av böckerna på listan ovan blir läst innan dess. Har du några favoriter?
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
