Vi har ofta fördomar om autism och tänker att den typiske personen med en sådan diagnos är som Raymond iRainman. Sanningen är istället att personer som diagnosticeras med autism är ganska olika och att de som får sin diagnos sent ofta är väldigt bra på att låtsas vara neurotypiska. De har lärt sig att agera som andra och även om det tar otroligt mycket energi kan de ofta lura sin omgivning. Många av dessa är kvinnor.
I boken Konsten att fejka arabiskaskriver Lina Liman om sitt liv innan hon fick diagnosen autism och hur hon febrilt försökte fejka, låtsas och passa in, trots att hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig. Hon blev utmattad, deprimerad och hade ångest. Togs in på psykiatrisk klinik och fick elchocksbehandling. Senare framkom att många läkare funderat över det där med autism, men att ingen sett till att hon fått en utredning. Istället förlorar Lina år av sitt liv.
Jag brukar sällan läsa självbiografier, men jag är riktigt glad att jag tog min kollegas boktips till mig och läste Konsten att fejka arabiska. Det är en drabbande berättelse om ett samhälle som inte riktigt fungerar och framför allt en sjukvård som fortfarande har typiska män som norm och därför inte kan hjälpa kvinnor på ett adekvat sätt. I 32 år levde Lina Liman med odiagnosticerad autism och det var inte ett helvete hela tiden, men under alldeles för många år levde hon verkligen inte ett värdigt liv. Vändningen kom när hon lyssnade på Svenny Kopp som är expert på adhd och autism hos flickor.
Konsten att fejka arabiska är en välskriven och viktig bok som jag verkligen rekommenderar. Stundtals nattsvart och oerhört jobbig att läsa, men så viktig att jag verkligen inte vill ha den oläst.
Någon klassiker försöker jag hinna läsa varje sommar och i år blev det i sista minuten som jag läste Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Tanken är att i höst låta mina treor läsa dystopier och även om jag läst många klassiska sådana har jag inte läst just den här. Bradburys bok kom ut 1953 och utspelar sig i en framtid där böcker bränns och människor matas med passiv kultur på tv-skärmar i sitt hus. Huvudpersonen Guy Montag är brandman och i en tid då alla hus är brandsäkra går han och hans kollegors arbete inte ut på att släcka bränder, utan att starta dem. De bränner upp hus där böcker finns och ofta dör även husets invånare.
Som så ofta i dystopier börjar huvudpersonen ifrågasätta den värld hen lever i och det gäller även Guy Montag. Han är gift med Mildred och de lever separata liv. Hon ägnar all sin tid åt tv-skärmarna som pryder tre väggar i huset och drömmer om en fjärde vägg. Att läsa, diskutera eller vara ute i naturen är ingenting den moderna människan gör. Istället är det passiv konsumtion av lättsmält underhållning som står i centrum.
Den unga flickan Clarissa fungerar som en katalysator till Montags förändring. Hon bor i ett av grannhusen och verkar så lycklig, vilket får Montag att inse att han inte alls är det. Inte heller hans fru ska det visa sig, då hon tar en överdos av de sömntabletter som hon och många andra behöver för att kunna sova. Hon får vård och glömmer sedan allt som hänt. Istället fortsätter hon sitt passiva och enformiga liv som om ingenting har hänt. Men Montag vill ha mer. Han vill tänka, känna och uppleva. Något som inte förekommer i den värld där han lever.
Jag hade hoppats att Fahrenheit 451 skulle vara en dystopi för mina gymnasieelever, men jag är tveksam. Jag tycker om den och premissen är intressant, men jag tror att berättelsen är för vag för att tilltala unga läsare. Kanske får den vara med som en av de böcker de kan välja mellan. Jag får fundera.
För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige och ytterligare ett steg på ett jämlikt samhälle togs. I helgen såg jag ett intressant program om de fem första riksdagskvinnorna och just nu läser jag Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Känkimäki. De här veckan eftersöker jag kultur av, med och om starka kvinnor.
Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?
Jag läser sällan biografier, men tyckte mycket om Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström. En bok som tilldelades Augustpriset 2017.
En lättsam och bra serie om unga kvinnor vid förra seklets början är Ellens val, som hittills kommit ut i fyra delar. De två första skrevs av Helena Dahlgren och de två senaste av Moa Eriksson Sandberg. Böckerna påminner lite om de flickböcker om Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Emily som jag växte upp med och jag tror att de kan få en ung generation kvinnor att bli mer medvetna om vikten av att fortsätta kämpa för ett samhälle där alla får plats.
Annat än böcker då? Filmen Suffragettefrån 2015 porträtterar den ibland våldsamma kampen för rättigheter i Storbritannien. En ganska mörk och dyster film, men bra och sevärd. Filmen regisserades av Sarah Gavron och kända skådespelare som Helena Bonham Carter, Meryl Streep och Carey Mulligan syns i rollerna.
Tidigare idag avslöjades vilka sex titlar som återfinns på Bookerprisets korta lista. Den långa listan, kallad The Booker Dozen, innehåller trots namnet 13 titlar och innehåll en hel del intressanta böcker. Återstår att se vilka av mina favoriter som klarade sig vidare.
Den korta listan innehåller:
The Promise, Damon Galgut, (Chatto & Windus, Vintage, PRH)
Damon Galgut har skrivit en lång rad böcker som översatts till 16 språk. Han ses som en av de stora författarna i Sydafrika idag. Senaste boken The Promise beskriver en familjs sammanbrott. Familjen äger en farm utanför Pretoria och samlas för en begravning. De yngre familjemedlemmarna avskyr allt som de äldre står för och konflikten som följer verkar handla både om familjen i sig och Sydafrikas fortsatta ojämlikhet. Låter intressant och var en av de titlar jag hoppades på.
A Passage North, Anuk Arudpragasam, (Granta Books, Granta Publications)
Anuk Arudpragasam är tamil från Sri Lanka, men bor i USA. A Passage North är hans andra bok och den handlar om Krishnan som reser från Colombo till de krigshärjade norra delarna av landet för att vara med på sin mormor/farmors begravning. Det är också en bok som skildrar det långvariga inbördeskriget och dess konsekvenser. Det låter som en bra bok, men kanske lockar Arudpragasams debut The Story of a Brief Marriage ännu mer. Oavsett en författare jag vill upptäcka. Ännu en av mina favoritnomineringar.
Den här boken dyker upp överallt och är även nominerad till Women’s Prize for Fiction. Jag vill läsa. Tror jag. Boken handlar om en kvinna som blivit känd via sociala medier och författaren funderar över hur mobiltelefoner och sociala medier påverkar vårt liv. Många är de som lyft fram den höga kvaliteten i Lockwoods språk och sätt att skriva och jag blir nyfiken.
The Fortune Men, Nadifa Mohamed (Viking, Penguin General, PRH)
Ännu en författare som stått länge på min läslista och som jag nu påminns om. Senaste boken utspelar sig i början av 50-talet och handlar om Mahmood Mattan, en affärsman som balanserar på laglighetens gräns och inte sällan går över den. Vad jag förstår finns det en verklig historia som ligger till grund för romanen om en man som oskyldig döms och avrättas för mord. Spännande låter den oavsett.
Bewilderment, Richard Powers (Hutchinson Heinemann, PRH)
Richard Powers har skrivit tolv romaner innan den här och både vunnit och nominerats till stora litteraturpriser. Jag har aldrig haft någon längtan efter att läsa något av honom, men kanske bör omvärdera. Senaste boken Bewilderment låter som ett intressant och annorlunda porträtt av en man och hans son. Även denna var en titel jag önskade mig på korta listan.
Great Circle, Maggie Shipstead (Doubleday, Transworld Publishers, PRH)
Maggie Shipsteads tredje roman handlar om en vild, föräldralös flicka i 20-talets USA, som blir pilot som vuxen och sedan försvinner spårlöst. Karaktären är med säkerhet inspirerad av Amelia Earhart, men karaktären heter Marian Graves. Många år senare ska en kvinna spela rollen som den försvunna piloten och börjar då undersöka vad som egentligen hände. Det är låter som en spännande bok som kan passa mig.
Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i Tokyo, i två år. Varje dag går han nu ut och sätter sig på en bänk i parken. Han talar inte med någon, men har är i alla fall en del av världen. I parken finns människor som promenerar, sitter, äter lunch. Människor som lever ett liv. En medelålders man sätter sig en dag på bänken mitt mot Tagushis. Varje dag sitter han där iklädd kostym och slips. När det är dags för lunch så packar han upp sin medhavda mat och när dagen är slut går han hem.
Milena Michiko Flašar berättar i boken Jag kallade honom Slipsen om den yngre och den äldre mannen som skapar någon slags relation sittandes på varsin bänk i en park i Tokyo. De säger inte mycket inledningsvis, men snart delar de med sig av sina liv, eller brist därpå, för varandra. Ohara Tetsu, som Tagushi i hemlighet kallar Slipsen, berättar om hur hans fru går upp varje morgon för att att laga och packa hans lunch och att han inte vågar berätta för henne att han egentligen inte har något skäl att gå hemifrån. Jobbet han hade finns inte mer, men att erkänna det för världen skulle också betyda att han måste erkänna sitt eget misslyckande. Tagushi avslöjar lite om vad som egentligen gjorde att han valde att stänga in sig i sitt rum, men det tar tid innan vi kan lägga något slags pussel av de ledtrådar vi får om hans liv.
Nu har jag egentligen inte läst tillräckligt många japanska böcker för att kunna säga att någonting är typiskt japanskt, men Jag kallade honom Slipsen känns väldigt japansk. Författaren Milena Michiko Flašar är visserligen uppvuxen i Österrike, men har en japansk mor och en österrikisk far. Jag inbillar mig att den som står lite utanför ett samhälle, men ändå har en fot i det, kan beskriva det på ett ärligt sätt och det här känns verkligen som en ärlig bok. Det handlar mycket om karaktärernas yta, om rädslan för att tappa ansiktet och hur konflikter undviks genom flykt. Stämningen är melankolisk, men samtidigt finns det något varmt i beskrivningen av en väldigt annorlunda vänskap.
Jag har många elever i både år 1 och 3 på gymnasiet som läst Jag kallade honom Slipsen och de har i princip alla tyckt om den. Japan är ett land som många är intresserade av och den här boken ger många en extra dimension. Själv tycker jag också väldigt mycket om Milena Michiko Flašars bok och berördes väldigt mycket av de båda huvudpersonernas öden.
Att vara feminist är självklart för mig, men jag var ganska sen i mitt feministiska uppvaknande. Visserligen har jag alltid blivit uppfostrad till att ta plats och speciellt pappa, som definitivt aldrig skulle ha kallat sig feminist, var noga med att jag och min syster skulle utbilda oss, säga ifrån och använda våra vassa armbågar. Ibland kändes det som att kraven var för stora, men i efterhand uppskattar jag dem.
Länge levde jag i en naiv värld där jag aldrig reflekterade över kön. På gymnasiet började jag någonstans inse att jämställdhet var mer av en utopi än en verklighet och på universitetet förstod jag på riktigt. Jag läste litteraturvetenskap och de enda kvinnor som nämndes var Sapfo, Selma Lagerlöf och Karin Boye. Alla andra författare på läslistorna var män och i den relativt nyutkomna litteraturhistorien Den svenska litteraturen förminskas Lagerlöf å det grövsta.
Jag gick vidare till studier i historia på Göteborgs Universitet, den kanske mest konservativa institutionen som fanns, men samtidigt var det i Göteborg som man inrättade den första professuren i kvinnohistoria, en position som Yvonne Hirdman hade 1989-1992. När jag började studera historia våren 1997 hade hon alltså lämnat, men några professorer med fokus på kvinnohistoria fanns kvar. Efter en A-kurs fylld av män valde jag när tillfälle gavs att läsa de kurser som fokuserade på kvinnohistoria och den C-uppsats jag skrev våren 1998 handlade om Kerstin Hesselgren, den första kvinnan som valdes in i Sveriges Riksdag 1921.
På den tiden (jo, jag hör hur gammal jag låter) diskuterades den första vågens feminister väldigt lite. Elin Wägner fanns inte representerad i litteraturhistorien och kvinnors rättigheter nämndes inte i historieundervisningen. Det var faktiskt en slump att jag ens stötte på namnet Kerstin Hesselgren och bestämde mig för att undersöka hennes öde närmare.
Det är nu många år sedan jag studerade historia och 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. I programmet Första fem — pionjärerna som tog plats i riksdagen porträtteras de fem kvinnor som valdes in detta första val där kvinnor fick rösta. Fyra i andra kammaren och så Kerstin Hesselgren i den första. Förutom Hesselgren har jag läst en del om Elisabeth Tamm, som drev godset Fogelstad och tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren startade en kvinnofolkhögskola där. Dessa båda representerade Frisinnade landsföreningen, som splittrades 1923 och båda valde då att titulera sig “frisinnad vilde”.
De övriga tre kvinnorna som kom in i riksdagen 1921 visste jag väldig lite om och efter att ha sett programmet vet jag nu mer om socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring, samt Bertha Wellin, den första kvinnliga ledamoten för högern. Thüring var verksam som fotograf i Göteborg satt i stadens fullmäktige 1917-1920. Hon har fått en trappa uppkallad efter sig som leder från Södra vägen vid Korsvägen, upp till Humanisten, den humanistiska institutionen i Göteborg. Lite pinsamt är det hur lite jag visste om henne.
Den kvinna som jag inte ens hört namnet på, men som jag nu verkligen vill veta mer om är Bertha Wellin. En kortklippt kvinna, som höll på att inte få utbilda sig till sjuksköterska på grund av sin frisyr och som levde hela sitt liv med en annan kvinna. Konservativ som få, men samtidigt en sann förkämpe för kvinnors rättigheter.
Jag tycker nog att programmet Första fem — pionjärerna som tog plats i riksdagen var lite väl tråkigt. Experterna kan sin sak, men det blir så lågmält och de fem kvinnorna får inte riktigt liv. En bra början alltså, men vi behöver få veta ännu mer om de kvinnor som gick före, för än har vi lång väg kvar till jämställdhet och för att nå längre behöver vi fler förebilder.
Programmet kan ses på svtplay till 14 september 2023. Missa inte.
Efter att Helena Dahlgren planerat serien om Ellen och dessutom skrivit de två första delarna tar nu Moa Eriksson Sandberg över. Del tre och fyra släpptes nu i augusti och i februari kommer del fem. Det märks lite skillnad i språket, där Dahlgren är lite mer poetisk, men jag tycker att även Eriksson Sandberg har ett fint driv och förvaltar karaktärerna väl.
Lockelsenfokusera mycket på Ellens kärlek till doktoranden Carl, men också på hennes längtan efter sin syster som sitter inlåst på en klinik och behandlas mycket illa. Ellens vän, läkardottern Alva och hennes pappa gör vad de kan för att hjälpa Isa.
Livet som student börjar flyta på och Ellen trivs väldigt bra på hemmet för studentskor där till och med Tora, som tidigare varit rätt otrevlig, blivit hennes vän. Många vänner har hon också bland de kvinnor som kämpar för kvinnors rättigheter och det är där hon lärt känna Alva. Även Gerda, som arbetar på pensionatet där Ellen bodde när hon först kom till Ljungsala, är mycket aktiv i kampen.
Alvas bästa vän Gabriella får också stort utrymme. Hon är nygift med Oskar och borde vara lycklig, men vi läsare vet att hans kärlek heter Gustav. När äktenskapet inte fullbordas på bröllopsnatten och veckor blir till månader, börjar även Gabriella misstänka att något är fel, men den rätta orsaken vågar hon inte ens drömma om.
Lockelsen utspelar sig 1916 då kvinnokampen var i sin linda. En viktig och omvälvande tid då könsroller och maktfördelning ifrågasätts. Ellens val är en serie som jag kan tänka mig får fler att intressera sig för tiden och för de frågor som var viktiga både då och nu. Eftersom handlingen tar plats i den fiktiva Ljungsala finns det inte så mycket autentisk historia i boken, men tidsandan fångas fint och karaktärerna känns tidstypiska om än inte sällan väldigt progressiva. Jag ser fram emot att få följa dem i många böcker till.
Som många andra minns jag exakt vad jag gjorde när nyheten om attackerna mot World Trade Center och andra mål i USA nådde mig. Jag var på väg från jobbet på Hisingen, till Majorna där jag bodde och satt i en kollegas bil. Radion var på och vi lyssnade med ett halvt öra. Så kom nyhetssändningen och vi tystnade. Vad var det egentligen de sa? Var det nyheter eller var det en parodi? Chocken över vad som hänt och de ofattbara bilderna som vi senare fick se.
Vad skriver man om en händelse som påverkat världen i tjugo år och med säkerhet kommer att påverka den många år till? Som bokbloggare är det naturligt att undersöka böckernas värld. Dessutom tillhör jag inte de drabbade. Jag miste ingen i attackerna, jag stoppas inte i tullen, ingen ser på mig som en potentiell terrorist.
Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid handlar om den unge pakistaniern Changez från Lahore, som studerat vid Princeton, får ett toppjobb, men krackelerar efter 9/11. Boken är ett samtal mellan Changez och en amerikansk man och vi får veta hur Changez liv förändrades helt när världen började se honom som extremist. När någon från Pakistan automatiskt sågs som ett potentiellt hot. En mycket bra och mycket gripande bok.
Paradisträdgården av Amy Waldman handlar om en tävling där konstnärer bjuds in för att göra ett minnesmonument över hedra de som dog i attentatet 9/11. Konstnärer bjuds in och de skickar alla anonymt sina förslag. Juryn som ska ta beslutet består av en rad konstnärer, men också av en representant för de anhöriga, Claire, som miste sin man i attacken. Till slut står det mellan två bidrag. Claire älskar det ena bidraget, en vacker trädgård med murar kring, och lyckas få juryn med sig. När konstnären visar sig heta Mohammed Khan blir det problematisk, även om han är född och uppvuxen i USA.
En bit av mig fattas av David Levithan inleds på morgonen den 9 september 2001 i New York. Claire, Peter och Jasper känner inte varandra speciellt väl, men under det närmaste dygnet kommer de att uppleva saker tillsammans som gör att de kommer varandra nära. En bok om hur några människor drabbas av 9/11 och vad det gör med dem.
Vår älskadeav Kamila Shamsie berättar också den om hur muslimer världen över påverkades av 9/11, trots att de befann sig långt borta från händelsernas centrum. Dels handlar den om hur svårt det blivit att som muslim komma in i USA och dels om hur radikaliseringen växer när man ses som terrorist.
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer handlar om Oskar Schnell, nio år på pappret, men väldigt lillgammal, som mister sin far i attacken och samma dag ringde han flera gånger hem och lämnade meddelanden. Oskar hörde det sista, men svarade inte. Två år senare hittar han ett kuvert med en nyckel i och ordet/namnet Black på och bestämmer sig för att söka upp alla som heter Black i New York.
Och så några böcker jag skulle vilja läsa:
Kejsarens barnav Claire Messud som handlar om livet i New York före och efter attacken.
Falling manav Don Delillo som utspelar sig i New York under 9/11 och därefter.
Döda dem allaav Salim Bachi en fiktiv berättelse om en av männen som fick uppdraget att köra planen rakt in i World Trade Center.
The Lake Shore Limited av Sue Miller om en kvinna som mister sin pojkvän i attacken, en pojkvän som hon tänkt göra slut med och inte längre älskar. Hur sörjer man då?
Nu var ju visserligen ABBA:s återkomst förra veckans nyheter, men jag hänger mig kvar hos dem i veckans Topp 5. Ingen av de nya låtarna tar sig in på listan, men jag gillar dem och kanske mest då I still have faith in you.
Även om jag är långt ifrån världens största ABBA-fan var det svårt att välja ut fem låtar, men så här blev listan till slut.
Bokcirkelstipsen tog paus under sommarmånaderna, men nu är det dags igen. Hösten är en perfekt tid för långa samtal om böcker.
Här är fem tips att cirkla om:
Det första chiffretav Denise Rudberg utspelar sig i Stockholm under andra världskriget. Vi får följa de tre unga kvinnorna Signe, Elizabeth och Iris som väljs ut till ett väldigt viktigt uppdrag. Trovärdig miljö, trevliga karaktärer och så lite spänning när tyskarnas kodade meddelanden ska knäckas. Oväntat bra bok som är lättläst, men säkert leder till spännande samtal.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en självbiografisk bok om hur en lycklig familj med två adopterade barn faller samman och vad det gör med såväl föräldrarna som barnen. Lundberg skriver om sin uppväxt i Sölvesborg och han lägger fokus på hur hans mamma levde ett hårt liv och blev utsliten i förtid. Mycket känslofylld och smärtsam läsning, men en bok som passar fint att bokcirkla om.
Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth är en av de bästa böcker jag läste i sommar. Berättelsen om läraren Lotte som porträtteras i en students examensfilm och helt förändrar sin självbild är otroligt bra skriven, men också smärtsam att läsa. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok, utan en bok om att veta vem man är och vad livet egentligen ska innehålla för att anses bra och meningsfullt.
Rodham av Curtis Sittenfeld berättar en kontrafaktisk historia om vad som hänt om Hilary inte hade gift sig med Bill. Inledningsvis är den historiskt korrekt, eller i alla fall sannolik, men paret Clinton blir inte USA:s presidentpar, utan får två helt olika karriärer och liv. När vi diskuterade boken i en av mina bokcirklar förra sommaren var vi ganska oense, men hade massor att tala om.
Samtycketav Vanessa Springora är en självbiografisk bok om den unga flickan Vanessa som inleder ett förhållande med den väldigt mycket äldre mannen Gabriel Matzneff. Hon är 13 år och han i femtioårsåldern. Trots åldersskillnaden och trots att han är känd författare reagerar inte omgivningen. Inte ens Vanessas mamma. Riktigt välskriven och bra om en verklighet som känns overklig.
Fler tips för bokcirklar hittar du här och du kan också söka bokcirkelsböcker efter titel eller författarnamn.
