En smakbit ur Välj mig

En smakebit på søndag är en bloggaktivitet från vårt grannland Norge. Varannan vecka  är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag håller Astrid Terese i rodret och samlar ihop de smakbitar ur aktuell läsning som olika bloggare bjuder på.

Min smakbit den här söndagen kommer från Välj mig är Christina Lindströms nya ungdomsbok som just getts ut av B. Wahlströms. Eftersom jag tyckt om de tidigare böcker jag läst av henne hamnade den högt upp på min prioriteringslista. Huvudpersonen i Välj mig heter Silja och när vi träffar henne första gången är hon på väg till första skoldagen i nian. Hon går som vanligt till skolan med sin bästa kompis Mia, som varit bortrest hela sommaren. Siljes sommar har varit långt ifrån bra. Något hemskt har hänt hennes pappa, men så här i inledningen av boken vet vi inte riktigt vad. Alla andra verkar dock veta, men ingen säger något. Oftast är det Mia som skapar blickar, men nu vet Silje att det är hon.

Men när Mia och jag går förbi slutar alla med det de håller på med och tittar efter oss. Det är sant. Allt stannar upp. Man måste kunna hantera blickar om man ska korsa skolgården med en legend. […] I vilket fall som helst känner jag i magen att blickarna är annorlunda idag. Jag försöker att inte låtsas om dem och att inte sänka huvudet för mycket, men jag blir ändå kall i magen och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra av händerna.

Försiktigt sneglar jag mot Mia. Hon verkar inte lägga märke till att blickarna är annorlunda. Kan det vara så att hon inte vet vad som har hänt? Är det ens möjligt? Har ingen ringt henne? Har hennes föräldrar inte hört något?

 

Ungefär 100 sidor in är jag fast. Ännu vet jag inte riktigt vad som har hänt, men jag vet lite mer och jag vet framför allt hur det påverkar Silje och hennes familj. Nu läser jag vidare!

Kulturminnen: Stolen Children

Stolen children of the resistance army var (är?) en utställning med bilder av Marcus Bleasdalen av barn som kidnappats för att bli barnsoldater i LRA The Lord’s Resistance Army. Ledaren Joseph Kony verkade först i norra Uganda och målet var att avsätta regeringen. Nu finns armén främst i Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Utställningen visades på Fotografiska under våren 2012 och jag var där ensam. Mitt i var jag tvungen att gå iväg, sätta mig på en undanskymd bänk och gråta en skvätt. Bilderna på barnen med de döda ögonen påverkade mig otroligt mycket. Bilderna var så otroligt vackra och minst lika obehagliga. Bara tanken på hur många barn i världen som berövas sin barndom av olika anledningar gör mig gråtfärdig. Att det finns så många människor som på allvar tycker att barn som tvingas på flykt har mindre rätt till ett liv i fred och frihet än vi som råkar vara födda här har är för mig ofattbart.

Nu var det ett tag sedan jag var på Fotografiska senast och suget börjar komma. En bra fotoutställning är något jag tycker mycket om. Stolen children of the resistance army  var en sådan.

Så jävla trött

Ibland blir jag så jävla trött på att det jag gör hemma är osynligt, medan makens arbete alltid märks. En ny list, en grop i trädgården, jord som lagts ut på det som ska bli gräsmatta. Att jag fyllt i vartenda förskole- och fritidsschema någonsin, köpt i princip alla barnens kläder och skor, eller bett maken göra det, köpt alla presenter till lärare och de flesta till barnens kusiner (våra familjer har vi delat upp), bokat i princip alla resor vi gjort sedan vi träffades och de flesta av våra gemensamma aktiviteter och tusen miljarder andra saker som inte märks, men tar tid och har betydelse. Gemma Hartley var också trött på detta osynliga arbete och skrev artikeln Women aren’t nags — We’re just fed up där hon beskriver det känslomässiga och osynliga arbete som kvinnor gör för att organisera sin familj och hur detta också innebär en hel del tjat för att dels synliggöra det som behöver göras, men också påminna andra om att faktiskt göra sin del, för att slippa gå under själv. Artikeln utvecklas till en bok, som fick titeln Fed up — Emotional Labor, Women and the way forward, på svenska Så jävla trött Om kvinnors känslomässiga arbete — och vägen till förändring.

Boken inleds med en berättelse om hur Hartley drömmer om att maken ska boka en städfirma som gör en storstädning hemma och att det blir hennes födelsedagspresent. Hon får då ett städat hem och slipper dessutom organisera någonting med städfirman. Maken tycker dock att det är för dyrt och bestämmer sig för att städa badrummet själv. Visst gör han det bra, men det är inte samma sak, vilket jag helt förstår. Hartleys make gör det inte och jag är osäker på om min hade gjort det. Det handlar om att organisationen av saker, som t.ex. städning, oavsett om den ska göras själv eller om en firma ska bokas, innebär en hel del känslomässigt arbete som tar kraft och energi.

Lösningen för Gemma Hartley är att försöka tydliggöra för sin man vad det känslomässiga arbetet faktiskt är, rensa bort vissa saker och släppa delar av det till honom. Det hon får kämpa med då är att faktiskt låta honom lösa arbetet på egen hand och inte på det sätt hon anser vara rätt. Det är intressant att följa Hartley kamp att få sin man att inse de små, osynliga saker hon alltid gjort och också inse att det handlar om att hon och maken uppfostrats på olika sätt. Jag har svårt att se skillnaden, då jag bara har en syster och båda mina barn är pojkar, men jag kan tänka mig att fenomenet fortfarande finns. Själv känner jag definitivt ett större krav från omgivningen att saker ska vara på ett visst sätt än vad maken gör. Det är inte sällan kvinnans ansvar att hemmet ser fint ut, att födelsedagar uppmärksammas, att presenter köps till lärare och släktingar, att släkt och vänner bjuds hem, att julkort skickas eller att barnen har skor och kläder som passar. Ofta känner jag mig som en sambandscentral och det stressar mig något enormt. Jag har släppt massor, med resultatet att ingen tagit bollen. Vi bor i ett stökigt hem och julkort har vi (jag) inte skickat på många år.

En av anledningarna till att jag ens läste Gemma Hartleys bok, var att jag fick ett spel på vår på ytan jämlika, men ändå så väldigt ojämlika, relation. Det handlar absolut inte om att jag gör allt, men att jag oftast planerar när och hur och dessutom påminna andra om när det ska ske. Resultatet blev att vi bestämde olika dagar då vi ansvarar för att handla och laga mat. Jag har också tydliggjort att vi båda behöver ha koll på om ungarna har kläder som är rena och som passar. De växer som ogräs just nu och behöver därför ofta nytt. Då har vi ändå en mycket mer jämställd vardag än vad mina föräldrar haft. Mamma har verkligen ansvarat för allt känslomässigt arbete och självklart har det påverkat mitt sätt att definiera mitt ansvar.

Hartley lämnar också hemmets vrå och skriver om hur kvinnors och mäns olika syn på och medvetenhet om känslomässigt arbete påverkar vårt yrkesliv. En sak som jag fastnade för är hur många kvinnor uppfostrats att få andra att må bra och känna sig sedda. Att vara obekväm på jobbet är sällan något alternativ (just  det här fallet är jag kanske lite mer manlig) och kvinnor ägnar en hel del tid åt att undvika konflikter och missnöje. Egentligen hade jag önskat att den här delen av boken hade fått ta mer plats, då Hartley för ett intressant resonemang om de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, vilket också påverkar hur vi får lov att vara och vad som är acceptabelt att göra.

Min enda kritik mot Gemma Hartleys bok är att den tuggar om lite för mycket. Resonemangen kring och definitionen av känslomässigt arbete är något som är såväl intressant som viktigt, men det är inte så svårt att förstå att det behöver förklaras om och om igen. Här hade delar kunnat strykas och sammanfattats på ett annat sätt. Som helhet är dock Så jävla trött en intressant och bra bok, som satte ord på mycket av det som stör mig i vardagen. Saker som jag är så jävla trött på.

Gemma Hartley kommer till Bokmässan i Göteborg i september och har bland annat ett seminarium tillsammans med Lina Thomsgård på lördag kl 13.00, vilket är en av de tider som bjuder på en rejäl megakrock med inte mindre än fem programpunkter jag vill se. Mycket troligt prioriterar jag Gemma Hartley, då jag gärna hade velat lyssna på henne. Om inte, så finns också ett kortare seminarium på söndag kl 11.30 på scenen Se människan.

Skönlitteratur om MIK

Ett tema på årets Bokmässa är MIK medie- och kommunikationskunnighet och därför ägnar vi veckan åt det på Kulturkollo. I veckoutmaningen vill Viktoria att vi tipsa om skönlitteratur som på något sätt har med MIK att göra. Klurigt.

Den första bok jag kom att tänka på är Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, där olika sanningar blandas och det som läsare är svårt att veta vems berättelse man ska lita på. Sanningen är ibland helt klart något subjektivt.

I 1984 av George Orwell har Partiet skrivit om historien för att passa in i den bild av verkligheten de vill förmedla. Även det som händer i nutiden är censurerat och mycket troligt vinklat. Partiets sanning är helt enkelt sanningen med stort S.

Kyss mig först av Lottie Moggach handlar om Tess som vill ta livet av sig, men utan att såra sina närstående. Hon hyr därför in Leila för att fortsätta att uppdatera hennes sociala medier även efter hennes död, för att på så sätt leva vidare. En mycket annorlunda och intressant bok.

 

Photo by Matthew Guay on Unsplash

 

52 bra saker: Soppdamer

Första torsdagen varje månad träffar vår soppklubb Punschpralinerna för att äta soppa, dricka punsch och vin och prata om allt mellan himmel och jord. Vi är just nu åtta damer mellan 40 och 50 (+) som bor i samma lilla samhälle. Några av oss har haft barn på samma förskola, medan andra blivit bekanta på annat sätt. Inledningsvis var det alltid ärtsoppa som gällde, men nu är soppan valfri. Punschen är dock fortfarande obligatorisk. Just att vi lyckats hålla det enkelt är extra skönt. Det är helt okej att värma färdig ärtsoppa på burk och köpa lite bröd, ost och en enkel efterrätt.

Det känns också skönt att ha en tillhörighet där jag bor och eftersom vi nu känt varandra i ganska många år är det en grupp där även väldigt personliga saker kan dryftas. Skratten är många, men även tårar får ta plats vid behov. Det är mycket betydelsefullt.

Imorgon är det dags för årets första soppträff och då är min svägerska värdinna.

 

 

Photo by Jade Aucamp on Unsplash

10 bra filmer om andra världskriget

Jag är inte riktigt redo att släppa 80-årsdagen för andra världskrigets start och därför listar jag idag tio spelfilmer om andra världskriget som jag sett och tyckt om. Det finns självklart många fler filmer än de tio på listan. Kanske har du någon favorit som saknas? Fyll gärna på i kommentarerna.

Pianisten (2002) är en film som utspelar sig i Warsawas ghetto under kriget. En verklighetsbaserad och gripande film.

Schindlers List (1993) också detta en film baserad på verkliga händelser. Schindlers fabrik låg i Krakow och den är idag ett museum.

Undergången (2004) är en fantastisk film om Hitlers sista dagar i bunkern. Bruno Ganzs porträtt av Adolf Hitler berör.

Sound of Music (1965) är i första hand en musikalfilm, men kriget finns hela tiden i bakgrunden och i slutet är det väldigt påtagligt.

Livet är underbart (1997) är berättelsen om en far och hans son och det äventyr som fadern försöker övertyga sonen att koncentrationslägret är. En helt otrolig film som tilldelades flera Oscars 1999, bland annat för bästa utländska film.

Casablanca (1942) ännu en film i krigets skugga, som utspelar sig en bit ifrån men ändå så nära.

Pojken i randig pyjamas (2008) är en gräslig film om en pojkes liv i anslutning till ett koncentrationsläger och en annan pojkes liv i det. Naiviteten som präglar filmen gör den extra gripande.

Sophies val (1982) också en vansinnigt obehaglig film, där Sophie tvingas till ett val ingen människa borde utsättas för.

Swing Kids (1993) en film om tyska ungdomar som trotsar systemet och fortsätter att lyssna till amerikansk musik. Bra blandning av det lättsamma och det hemska.

Den engelske patienten (1996) utspelar sig i slutet av andra världskriget när en sköterska vårdar en svårt brännskadad patient. Filmen innehåller också tillbakablickar till kriget och patientens upplevelser i norra Afrika.

Bonus

Vi som älskade varann så mycket (1974) är en film som tar avstamp i andra världskrigets slutskede och under trettio år därefter låter oss följa tre vänner och kvinnan de alla älskar.

 

10 böcker om andra världskriget

Igår var det åttio år sedan andra världskriget bröt ut och självklart borde listan publicerats då, men istället klurade jag på den då och nu får ni ta del av den. Vi räknar krigsutbrottet från 1 september 1939 då Tyskland invaderade Polen och därmed satte igång en rad aktörer och ett krig. Egentligen var det bara den sista droppen, liksom skottet i Sarajevo blev den avgörande händelsen som satte igång världskriget dessförinnan. När jag undervisar i historia brukar jag istället hävda att världskrigen hör samman och att de började 1870 i och med det tyskfranska kriget. Listan nedan fokuserar däremot helt på åren kring det andra världskriget.

En ö i havet av Annika Thor är första delen i serien om systrarna Steffi och Nelli som kommer till den göteborgska skärgården som krigsbarn. En serie jag läste som vuxen, men som jag önskar hade funnits då jag var barn.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson börjar i nutid när den nu gamla Miriam blir uppvaktad på sin födelsedag av sin familj. Hon avslöjar då att hon inte alls heter Miriam och läsaren förflyttas till tiden för andra världskriget och får ta del av hennes öde.

Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tillhör mina absoluta barndomsfavoriter. Berättelsen om Will som evakueras från London och placeras hos den buttre änklingen Mister Tom är fantastisk.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka berättar en historia om en japansk familj i USA som efter attacken mot Pearl Harbour flyttas till ett läger. En bra bok om en del av historien som sällan uppmärksammas.

Mannen utan öde av Imre Kertész är nobelpristagarens berättelse om hur han som pojke placerades i ett av nazisternas förintelseläger. En stark skildring av en vidrig vardag.

Besked från Berlin av Otto de Kat är en berättelse om en familj som befinner sig i olika delar av Europa under kriget. Boken utspelar sig 1941, då Operation Barbarossa snart ska genomföras.

En farofylld överfart av Rachel Rhys handlar om några passagerare som reser med båt till Australien. Året är 1939 och flera av dem hoppas kunna starta nya liv Down Under.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson drar paralleller mellan vår tid och andra världskriget och visar att vi aldrig får sluta kämpa för att nazismen aldrig ska få spridas i vårt samhälle igen.

Krigets vindar av Herman Wouk är ännu en ungdomsfavoriter som jag läste om och om igen. Oklart om den hade varit lika bra nu, men i minnet är den fantastisk.

Mannen med sälgpiporna av Nevil Shute publicerades mitt under kriget och handlar om en äldre man som är i Frankrike när kriget bryter ut och får i uppgift att ta med fem barn därifrån till Storbritannien.

 

Vill du ha fler tips rekommenderar jag listan som vi publicerade på Kulturkollo vid 70-årsjubileet för krigsslutet. Du hittar den här.

 

 

April, April

Livet är inte värt att leva längre och Hugo planerar ett grandiost avsked. Eller i alla fall ett som väcker uppmärksamhet. Han tar sig upp på vinden till sin gamla skola tillsammans med ett gevär. Planen är att ta livet av sig. Den misslyckas.

Efter händelsen placeras Hugo på HVB-hemmet Solgläntan. Ett litet och exklusivt sådant, med endast tre andra patienter. Där finns den coola killen Nico, den blyga Julie och så April, flickan som inte liknar någon annan. Mötet med dem blir inte jättelyckat, men med tiden blir Hugo, eller professorn som April kallar honom, en del av denna minst sagt udda kvartett. Deras förhållande är på många sätt gränslöst och med April i spetsen tänjer de reglerna så mycket det går och sedan lite till. Inte sällan med hjälp av nattpersonalen.

För Hugo är Solgläntan det första ställe där han ingått i någon slags gemenskap och trots att det ska vara ett straff att vara där, blir det för honom något helt annat. Men det skyddade och trygga livet varar inte för evigt. Nico är den som lämnar först och April längtar efter att få göra det. Då ska hon rädda sin syster Juni och återförenas med sin kille. April må sakna mycket, men drömmar har hon gott om. Det går inte att tämja hennes vilda själ, även om många helt klart har försökt.

April, April är en bra ungdomsbok om utsatta ungdomar som blir mer än sina problem. Tunga ämnen tas upp, men med en rejäl dos humor, vilket gör att jag skrattar högt flera gånger. Ibland blir det nästan lite överdrivet äventyrsfyllt, men sammantaget är det ändå en trovärdig och viktig bok som tar upp viktiga ämnen som psykisk ohälsa. Karaktärerna är också riktigt älskansvärda och speciellt Hugo går rakt in i hjärtat. Trots att jag läst flera böcker av Mattias Edvardsson har jag inte tidigare läst någon av hans ungdomsböcker. Nu blir jag sugen på att läsa även Stå ut

Böcker jag ser fram emot i september

I september säger det pang och TBR-högen växer exponentiellt. Dessutom är det en ansenlig mängd i denna hög som borde läsas innan det är dags för Bokmässan i slutet av månaden. Några böcker kanske jag sparar och köper på plats. Signerade böcker räknas ju inte.

Här är de böcker jag ser fram emot i september.

Förväntan, Anna Hope, ETTA, september

P.S. Från Paris, Marc Levy, Sekwa, september

Rosy & John, Pierre Lemaitre, Sekwa, september

Den sista vakten på Ellis Island, Gaëlle Josse, Elisabeth Grate Bokförlag, 2 september

Nio främlingar, Liane Moriarty, Albert Bonniers förlag, 3 september

Roxy, Alice Dadgostar, Albert Bonniers förlag, 3 september

Sönderslagen, Emma Johansson, Vox by Opal, 3 september

Våra tungor smakar våld, Saga Becker, Leopard förlag, 3 september

Bli kvar, Maja Hjertzell, Gilla Böcker, 4 september

Lilla fröken Grenadin, Vilda Rosenblad, Piratförlaget, 4 september

Vuxna människor, Caroline Hulse, Printz Publishing, 4 september

Resten av allt är vårt, Emma Hamberg, Piratförlaget, 5 september

Allt du gav mig var minnen, Adam Silvera, Lavender Lit, 6 september

Behandlingen, Yvonne Hirdman, Ordfront förlag, 6 september

Drömmarna, Karen Thompson Walker, Norstedts, 9 september

Bungalow, Åke Edwardson, Albert Bonniers förlag, 10 september

Ingen plats för mig, Katia Wagner, Natur & Kultur, 10 september

Kistbyggarna, Morgan Larsson, Piratförlaget, 10 september

Berättelsen från innerstaden, Shaun Tan, Lilla Piratförlaget, 11 september

Hästpojkarna, Johan Ehn, Gilla Böcker, 11 september

Var kommer du ifrån, egentligen?, TNKVRT, Gilla Böcker, 11 september

Min tur nu, Angie Thomas, Natur & Kultur, 14 september

Bete sig, Linda Jones, Vox by Opal, 15 september

Björnkvinnan, Karolina Ramqvist, Norstedts, 16 september

En dag, Jennifer, Risto Pakarinen, HarperCollins Nordic, 17 september

Hennes ord, Tove Folkesson, Albert Bonniers förlag, 17 september

Och eken står där än, Sofia Lundberg, Bokförlaget Forum, 18 september

Den som haver barnen kär, Viktoria Höglund, Southside Stories, 19 september

Sent på dagen, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 19 september

Välj mig, Christina Lindström, B Wahlströms, 19 september

Hjärtats bokhandel, Veronica Henry, Printz Publishing, 20 september

Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren, 20 september

Mr Potter, Jamaica Kincaid, Bokförlaget Tranan, 21 september

Tomma hjärtan, Juli Zeh, Weyler förlag, 21 september

Ett litet steg på vägen, Jenny Fagerlund, Norstedts, 23 september

Kodnamn Flamingo, Kate Atkinson, Norstedts, 23 september

I rörelse, Athena Farrokhzad, Albert Bonniers förlag, 24 september

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur, 26 september

Snöstorm, Augustin Erba, Albert Bonniers förlag, 27 september

Det svarta trädet, Tana French, Modernista, 28 september

Dom som stod kvar, Thord Eriksson, Natur & Kultur, 28 september

Hjärtat, Malin Kivelä, Thorén & Lindskog, 29 september

Staden är rysligt spännande

Staden av Camilla Sten är en bok jag läste av en slump. Fördelen med att läsa böcker via e-bokstjänster är att jag inte sällan läser böcker jag egentligen inte planerat läsa, men som fångar min uppmärksamhet. Ofta visar det sin vara riktigt givande, så också denna gång.

Staden är Silvertjärn, en liten gruvstad vars invånare mystiskt försvann 60 år tidigare. Ingen vet egentligen vad som hänt dem och det finns inga spår. Klart är att de gett sig av väldigt plötsligt, då husen verkar ha lämnats i all hast. Alice är dokumentärfilmare och drömmer om att göra en film om Silvertjärn. Hon har äntligen fått ihop finansiering nog att i alla fall spela in delar av den planerade filmen, för att på så sätt lättare kunna få mer pengar genom att ha något att visa upp. Planen är att hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i Silvertjärn och samla så mycket material i form av stillbilder och film som möjligt. Vissa platser är extra viktiga, som skolan där en nyfödd bebis hittades övergiven efter att alla andra försvunnit. På torget finns också en kvinna som stenats till döds.

Parallellt med berättelsen om filmteamet i nutid, förflyttas vi till tiden före det att Silvertjärn töms på invånare och berättaren är Alice mormors mor Elsa. Sten knyter snyggt ihop de två perspektiven och skapar därmed en väldigt spännande berättelse. Tyvärr går det lite snabbt i slutet, men fram tills dess är Staden en bok som inte går att släppa. Det är också en bok som hade gjort sig utmärkt som film.

%d bloggare gillar detta: