enligt O

Tankar från en bokberoende

Sida 2 av 504

Bränn alla mina brev

“Det är 1988 och har precis börjat snöa” är en bok av Sigge Eklund och en rad som Alex Schulman infogat i sin bok Bränn alla mina brev en bok om hans mormor och morfar och deras liv.

Sven Stolpe, författare och översättare som tillhörde det kulturella toppskiktet i Sverige, var Alex Schulmans morfar och vid det här tillfället 1988 är Alex hos sina morföräldrar över helgen, något han är ofta. Stolpe var en man med ett humör som fick alla runt om honom att må dåligt och porträttet av honom är mycket känslofyllt. Det är när Alex är hos en psykolog och gör en familjekarta som han inser att ilskan han själv bär på, som skrämmer hans barn, kommer från hans mammas släkt och från Sven Stolpe. Scener från helgen 1988 blandas med andra viktiga tidsperspektiv, som när Alex i nutid läser in sig på morfaderns liv och så den avgörande händelsen 1932 som påverkade livet för både Sven Stolpe och hans fru. Kanske också för deras barn och barnbarn.

Jag tycker om Bränn alla mina brev och imponeras faktiskt av Alex Schulmans sätt att berätta historien om sin mormor och morfar. Det jag saknar är tråden om hans egen ilska, som är den som inleder boken, men som senare bara konstateras, men aldrig får hamna i centrum. I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln Bokbubblarna och var eniga om att den är väldigt bra. Alla utom en satte en fyra i betyg och hon satte en femma.

Vi diskuterade kvinnorollen och hur ofattbart det är att Karin inte lämnar honom eftersom han verkligen beter sig vidrigt. Makten han haft över henne måste varit enorm. Samtidigt äger händelserna i Sigtuna rum innan de skaffat familj och det borde inte ha varit omöjligt att ta sig vidare. Troligen har vi svårt att förstå idag vilket stigma en skilsmässa hade kunnat innebära då. Eller handlade det istället om rädsla?

Att Sven Stolpe var så stor hade ingen av oss koll på. Olof Lagercrantz kände vi alla självklart till, men inte herr Stolpe och det hade troligen irriterat honom något gruvligt. Att vänner som Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld lever kvar i vårt minne torde inte uppröra honom det minsta.

Här är ditt liv med Sven Stolpe finns på Öppet arkiv från 1985 och efter att Stolpe kidnappats i en radiostudio får vi lära känna Alex Schulmans morfar lite mer. En man som faktiskt framstår som en ganska behaglig och lågmäld man, även om det finns en del bett i vissa kommentarer, är han snarare skämtsam än elak. Däremot verkar han extremt egocentrisk, men han kommer undan med det och jag kan inte låta bli att fascineras av ytan som inte alls stämmer överens med det agerande som beskrivs i Bränn alla mina brev.

Det var spännande att höra herr Stolpe diskutera skolan och lärarrollen. Det låter lite som vissa skoldebattörer idag. I alla fall finns det ganska många av dem på Twitter. En av de första gästerna är två gamla elever från Mjölby gymnasium, där hans dotter Lizette (senare Schulman) är en. Boken Alex Schulman skrivit om henne heter Glöm mig och den har jag inte läst ännu. Nu blir jag dock nyfiken på att få veta mer om denna märkliga familj.

 

 

När det saknas läsmotivation

Varje år när jag möter nya elever i gymnasiet brukar jag i mitt inledande brev till dem ställa frågor om läsning. Ganska få läser, men de som läser gör det väldigt mycket. Jag tycker mig också se en trend, om än mycket försiktig, av ökat läsande bland i alla fall min lilla urvalsgrupp av elever. Jag är också noga med att fråga om läsning ofta och får då en del boktips. Tanken är att det “normala” ska vara att läsa.

Författaren Johanna Lindbäck delade en artikel från norska Aftenposten av Tore Renberg också han en mycket bra författare, där Renberg berättar om en situation med en elev som struntade i vad han hade att säga och istället satt och läste en bok under lektionerna. Boken var A song of ice and fire av George R. R. Martin och Renberg konstaterar att det är en bok som gjort många till läsare.

Dagens unga har vuxit upp med Harry Potter och en lång rad andra, bra ungdomsböcker. Något som saknades när jag växte upp. Då gick i alla fall jag raskt över till vuxenböcker, men många var de som även då läste ingenting eller i alla fall mycket lite utanför skolan. Dagens ungdomsböcker är ofta välskrivna och inte sällan finns de också som film eller tv-serie. En symbios i det skönlitterära berättandet som Renberg lyfter fram som en fördel.

Ganska ofta ser jag i olika lärargrupper lärare som helt förkastar ungdomsböcker och istället väljer böcker för vuxna till sina grundskoleelever. Inte sällan förekommer också diskussioner om hur svårt det är att få elever att läsa. Här ser jag ett samband. Risken är stor att böcker som inte är anpassade för målgruppen inte heller tilltalar den och därmed riskerar läsmotivationen att minska för de elever som redan saknar den mesta av densamma. Därmed inte sagt att eleverna inte ska utmanas alls.

Hur ska då elevernas läsmotivation öka? Att läsningen blir en gemensam upplevelse är något jag tror mycket på. Det kan vara både mysigt och bra med enskild läsning, men den kan inte ersätta den gemensamma läsningen som också inkluderar undervisningsmoment på ett helt annat sätt en den enskilda läsningen gör. När en klass läser flera böcker skapar jag mindre grupper utifrån titel. När alla läser samma bok finns basgrupper som arbetar tillsammans kring vissa uppgifter, samt genomför boksamtal utifrån givna frågor.

Jag ser det också som avgörande att boken finns både som pappersbok och ljud- eller talbok. Även om jag vill att alla elever ska låna en pappersbok, är det bra för vissa att samtidigt lyssna. En anpassning som gör att fler kan ta till sig boken och därmed delta i läsgemenskapen. Jag är också noga med att examinationerna är både muntliga och skriftliga, så att så många som möjligt får en chans att visa sina kunskaper.

Jag skulle inte välja de mest populära ungdomsböckerna som gemensam bok i min undervisning. Då är risken stor att många redan har läst och gemensam läsning bygger på att det är en ny bok för alla. Valet är också gjort utifrån att jag läst och tyckt om boken (självklart) samt att jag tror att den passar klassen i fråga. Jag vill också gärna att boken ska kunna sättas in i ett större sammanhang och kombineras med t.ex. artiklar och/eller noveller. Att boken känns relevant tror jag helt klart ökar läsmotivationen.

Men ska elever inte läsa klassiker? Självklart ska de göra det. Däremot ska det inte ske för tidigt, då jag är övertygad att det riskerar att sänka läsmotivationen. Även där tror jag på gemensam läsning och uppgifter som tvingar eleverna till att faktiskt läsa själva och inte googla fram lämplig text om boken från internet. När det gäller klassiker är det självklart ganska enkelt att hitta material och frestande att ta det som känns som en enkel väg. Speciellt om läsmotivationen tryter.

När jag väljer klassiker till mina elever vill jag att de ska vara relativt tunna. De ska också innehålla teman som är relevanta även idag, så att jämförelser ska kunna göras. Bra är också om det finns en intressant författare bakom, då det ofta ökar läsmotivationen. Ta Selma Lagerlöf till exempel, vars kortromaner jag låtit mina tvåor läsa de senaste tre åren. Hon är en författare som jag tycker att man ska känna till, hon är en intressant person som eleverna har lätt att engagera sig i och hennes böcker innehåller teman som psykisk ohälsa och utsatthet, något som känns relevant för många.

Visst kan det vara så att läsmotivationen ökar mest om eleven får läsa en bok de själv valt. Det gäller dock främst de vana läsarna. De som inte är lika vana vid att läsa behöver ofta den stöttning som t.ex. boksamtal ger. Under ett läsår försöker jag hinna med tre böcker. Då läser eleverna en i helklass, en i grupp och en de valt själva, ofta utifrån en genre eller ett tema. I år har jag ägnat mycket tid åt noveller i alla kurserna, så risken är att det bara blir två hela böcker. Det känns sådär, men tyvärr är det troligt att tiden inte räcker till. Synd, då jag tror att läsmotivationen faktiskt ökar ju mer man läser. Träning ger färdighet även då det kommer till läsning.

Så här skulle jag sammanfatta mina tankar kring läsmotivation:

Välj böcker du själv läst, som är relevanta och som du tror passar klassen.

Välj böcker anpassade för målgruppen, gällande såväl ålder som läsvana och tidigare läsning.

Välj böcker som går att både läsa och lyssna på.

Lägg mycket tid på en gemensam start där du t.ex. informerar om författaren, sätter boken i ett sammanhang t.ex. tidsmässigt och geografiskt.

Läs vissa delar högt, eller låt eleverna läsa för varandra.

Använd basgrupper för att eleverna ska känna att läsningen är något de gör gemensamt.

Variera examinationsuppgifterna så att kunskaper redovisas såväl muntligt som skriftligt, men också varierade i olika läsprojekt. Att alltid skriva samma sorters texter som anknyter till det lästa blir lätt tråkigt.

 

 

 

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Scener ur hjärtat

Jag började lyssna på Malena Ernmans inläsning av boken Scener ur hjärtat på ett löpband på gymmet och kanske borde jag istället läst den när jag var ensam. Reaktionerna på de inledande kapitlen om dottern Greta kom väldigt nära och jag blev både arg och ledsen. Även vår son slutade gå i skolan i årskurs fem. Det är få dagar under det senaste året som han varit där och under hösten var han bara där en enda dag. När Ernman talade om att sitta på möten med olika instanser som borde kunna hjälpa, men egentligen inte gör någonting, känns det i hela min kropp och jag vill bara skrika rakt ut.

Så går familjens liv vidare på något sätt och andra dottern Beata hamnar i en liknande, men också väldigt annorlunda situation. Hon är precis lika gammal som hennes syster var, men beteendet ser ut på ett annat sätt. Den perfekta, sociala tjejen som uppför sig precis som hon ska när andra finns i närheten, blir ett monster hemma. Fler möten, fler instanser som verkar försöka, men inte tycks ha några idéer. Saker som går sönder, både bokstavligt och bildligt och jag känner igen mig ännu mer.

Familjen har tillsammans valt att skriva ner sin berättelse och jag är så glad att de gjort det. Många fler behöver få höra hur det är att ha barn som inte klarar av att fungera i den miljön som de förväntas klara av. Det är så lätt att skuldbelägga föräldrar och det är också lätt att lämna över allt ansvar till dem, även om någon annan borde ta det. Vi har också tjatat, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat, försökt skämta bort och till slut landat i att inget av det hjälper. Det gäller bara att finnas där och försöka hålla ihop sig någorlunda trots utbrott, hårda ord, ångest och apati.

Så för mig är Scener ur hjärtat främst två föräldrars berättelse om att leva med barn som inte följer mallen. Inledningsvis tyckte jag att det var märkligt att blanda samman den berättelsen med den om vår planet, men sedan tycker jag att det funkar och idén att vår stress och jordens stress hör samman är egentligen såväl bra som tydlig. Våra liv och vår livsstil är inte hållbar varken för oss själva eller för vår planet. Vår konsumtion gör oss inte lycklig, men ytan och vikten av att få den att framstå som perfekt har blivit viktigare än mycket annat. Kanske än allt annat. Som Malena Ernman påpekar i boken diskuterar vi sällan det som finns bortom de perfekta bilderna på Facebook och Instagram och kanske är det därför så få berättelser om barn som hamnar utanför får höras. Att befinna sig i en situation där ens barn mår fruktansvärt dåligt är ingenting man orkar prata om när man befinner sig mitt i helvetet och om det tar slut, när det tar slut, vill ingen återvända dit ens i tanken.

Jag undrar hur många som raljerar över Greta Thunbergs klimatkamp som verkligen har läst Scener ur hjärtat. Om de hade gjort de tror jag att de, som jag, hade insett att det här är en ung dam som ingen kan styra. Någon som förvisso har en diagnos, men som är allt annat än lättstyrd och lättmanipulerad. Någon som läst på om det problem i vår värld som få verkar inse allvaret i. Ja, hon har kända föräldrar och ja, det har kanske gett henne större uppmärksamhet. Det betyder inte att det är okej att förlöjliga henne och låtsas att det handlar om omsorg. Istället tror jag att det handlar precis om det som Ernman och Thunberg skriver om i sin bok, att vi inte vill inse hur illa det är med vår planet i en värld där ekonomi går före ekologi och få är beredda att ändra sitt liv för att minska den miljöpåverkan som de helst inte vill låtsas om.

På egen hand

Det var evigheter sedan jag läste något av Marian Keyes, men nu har jag återupptäckt henne och årets första utlästa bok blev På egen hand. Tyvärr läste jag den på svenska och störde mig lite på översättningen, inte för att den egentligen var dålig, men vissa uttryck kändes konstlade och hade troligen passat bättre i original.

På egen hand handlar om Amy och Hugh, som varit gifta länge och inte har ett dåligt äktenskap, men inte heller något toppendito. Fokus ligger på jobb och vardagen är visserligen helt okej, men båda verkar sakna något. De är snart närmare 50 än 40 och hamnar i någon slags ålderskris.

Hughs kris är den tydliga och den mest vansinniga. Han bestämmer sig för att lämna familjen och dra på långresa till Sydostasien i ett halvår, vilket självklart gör Amy både arg och ledsen. Länge tror hon att han ska ändra sig, men det gör han inte. När Hugh drar och lämnar Amy med deras tre tonårsbarn rasar hennes liv.

Amy må vara knäckt, men hon försöker köra på. Jobbet tar mycket tid och en man hon fantiserat om länge tar åter plats i hennes liv. Hugh hör hon ingenting ifrån, precis som de, eller rättare sagt han, har bestämt.

På egen hand är en trevlig bok om vad man har och hur lätt det är att glömma bort kärleken när vardagen bara knallar på. Jag tror inte att Amy och Hugh är unika på något sätt, för även om få drar till Asien är det nog många som går omkring och önskar sig en annan vardag.

 

Januariböcker att se fram emot

 

Nytt år och nya böcker som väntar på att bli lästa. Här är några av de titlar som kommer ut under månaden, som jag ser fram emot att läsa. Och nej, alla kommer jag självklart inte hinna med, men listor är ändå kul.

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, Weyler förlag, januari

Vår älskade, Kamila Shamsie, Bokförlaget Polaris, januari

Away days, Josefine Lindén, Pintxo förlag, 4 januari

Kärlekens lagar, Sarah Title, Forum Bokförlag, 4 januari

När du läser det här, Mary Adkins, Lavender Lit, 10 januari

Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur, 12 januari

Brev från min barndom, Emma Reyes, Norstedts förlag, 14 januari

Det vi glömde säga, Klara Grede, Albert Bonniers förlag, 18 januari

Vill inte, vill, Per Nilsson, Rabén & Sjögren, 18 januari

Gråleken, Maria Sveland, Harper Collins, 21 januari

Varm mjölk, Deborah Levy, Norstedts förlag, 21 januari

Från kust till kust, Jane Green, Printz Publishing, 23 januari

I döden för dig, Maria Ahlsdotter & Mian Lodalen, Bonnier Carlsen, 23 januari

Så jävla kallt, Lova Lakso, Rabén & Sjögren, 25 januari

Mai betyder vatten, Kayo Mpoyi, Norstedts förlag, 28 januari

Där rinner en älv genom Saivomuotka by, Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Kastanjemannen, Søren Sveistrup, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Drömmen runt hörnet, Lucy Dillon, Bokförlaget Forum, 31 januari

 

Här finns hela listan med böcker jag ser fram emot i vår.

Bra tv-serier jag såg 2018

Att lista film jag sett under året är tyvärr ingen idé då de är så pinsamt få. Att se mer film 2019 är ett (förhoppningsvis) lätt löfte att hålla. Däremot har jag sett en del tv-serier och tänkte lista de bästa här.

A Million Little Things har visserligen knappt börjat, men den är redan riktigt bra. I centrum står fyra vänner och deras respektive, men redan i första avsnittet tar en av dem livet av sig. Stark och viktig serie, som tar psykisk ohälsa på allvar. Tyvärr verkar den ha haft få tittare. Hoppas ändå att det blir en andra säsong.

Good girls är en av de roligaste serier jag sett i år. Verkligen helt absurd om tre mammor som bestämmer sig för att råna ett varuhus. De dras sedan in i en brottshärva de inte riktigt kan hantera. Det är klart att det blir en andra säsong och det verkar som att den kommer redan i maj.

The Good Fight är en spin-off till The Good Wife, som också är en favorit. Jag saknar Julianna Margulies som Alicia Florrick, men det är fint att få följa några av de andra karaktärerna och dessutom ett gäng nya. Även den här serien får en ny säsong.

Big Little Lies fick jag äntligen sett när jag upptäckte att HBO helt plötsligt ingick i vårt tv-paket. En riktigt bra serie, men väldigt bra skådespelare. Snart kommer andra säsongen och i den är Meryl Streep med. Kan bli hur bra som helst.

This is Us är på sin tredje säsong och den håller fortfarande hög klass. Ännu ett perspektiv har introducerats och vi har fått se i alla fall ett av Randalls barn som vuxen. Det finns helt klart mycket kvar att berätta.

Travelers är en serie som på pappret inte alls borde vara något för mig. Tidsresor brukar nämligen inte vara min kopp te. Serien, vars tredje säsong vi just sett, är dock oväntat övertygande och innehåller dessutom många karaktärer jag verkligen bryr mig om. Sista avsnittet slutade med en massiv cliffhanger och jag hoppas verkligen att det blir fler säsonger.

13 resons why fick en andra säsong och jag var ganska skeptisk inledningvis, men den tog sig rejält mot slutet. Nu ser jag fram emot en tredje säsong då flera frågetecken definitivt behöver rätas ut.

Liar är en serie om läraren Laura som är nyseparerad och går på dejt med läkaren Andrew, som jobbar med hennes syster och dessutom är pappa till en av eleverna på hennes skola. Dagen efter anmäler hon honom för våldtäkt och ord står mot ord. Riktigt bra, obehaglig och spännande. Dessutom är miljöerna otroligt vackra.

Bodyguard är ännu en brittisk serie om David Butt, som varit soldat i Afghanistan och nu får i uppdrag att vara livvakt åt inrikesministern Julia Montague. Hon är en kontroversiell politiker och behöver verkligen skyddet. Mycket fokus på politik och terrorism, men också en hel del kärlek.

En engelsk skandal är också brittisk, baserad på den sanna historien om liberalernas partiledare Jeremy Thorpe och hans älskare Norman Scott, som visar sig riktigt svår att göra sig av med. Hugh Grant imponerar som Thorpe och Ben Whishaw var en trevlig ny bekantskap.

Sedan har jag tittat vidare på ett gäng långkörare som Grey’s Anatomy (mitt i säsong 15), Suits (ett avsnitt kvar av säsong 8), The 100 (just sett färdigt säsong 5), Modern Family (just sett färdigt säsong 9) och The Blacklist (just sett färdigt säsong 5).

 

 

Bästa läsningen 2018

De senaste dagarna har varit en orgie i statistik kring min läsning 2018. Frågan som kvarstår är dock vilka av de 142 böcker jag läst i olika genrer, skriva av kvinnor och män från olika länder, som var bäst. Nu kommer svaret på frågornas fråga. Listan är dock utan inbördes ordning, i alla fall typ. De som står först är nog ändå lite bättre än de som står sist, men begreppet bäst är lite lurigt. Vad som är bäst handlar om så många saker, inte minst när boken blir läst. Hur som helst har jag satt ihop någon slags topplista för 2018 som innehåller tolv riktigt bra böcker.

Moonrise, Sarah Crossan

Ungdomsbok skriven på prosalyrik om en yngre bror som besöker sin storebror som väntar på att avrättas i fängelset.

Comedy Queen, Jenny Jägerfeld

Sashas mamma har begått självmord och för att hantera det försöker Sasha att bli allt hon inte var. En otroligt stark, sorglig, men framför allt (konstigt nog) rolig bok om att leva i skuggan av någon som valt att inte fortsätta leva alls.

Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan

Berättelsen om Liat, judinna från Israel och Hilmi från Palestina, som möts och inleder ett förhållande i New York är helt klart en av de starkaste jag läst i år. Det blir så tydligt att konflikten inte är något som finns långt borta i deras hemland, utan följer med dem var de än befinner sig.

Mellan himmel och Lou, Lorraine Fouchet

Jo har just förlorat sin fru Lou och livet blir aldrig mer detsamma. I sitt testamente uppmanar Lou sin make att förbättra relationen till deras gemensamma barn och även om han egentligen inte tycker att det är något fel på sin relation till barnen försöker han följa hennes vilja.

Mocka, Tatiana de Rosnay

En son blir överkörd av en bil och hans mor gör allt för att finna den skyldige. Blind av sorg tar hon inte alltid de bästa besluten, men det är lätt att förstå hennes agerande. Mocka är en drabbande bok om den aldrig sinande kärleken till ens barn.

Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell

I denna mycket annorlunda självbiografi beskriver Maggie O´Farrell 17 möten med döden. Det är snyggt, smart och både sorgligt och underhållande. En riktigt bra och annorlunda bok.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandraJohanna Nilsson

Kung B och Queen O är ett osannolikt, men inte desto mindre perfekt, kärlekspar. De lever utanför samhället, men försöker göra det mesta av livet. Det här är en bok som kändes som ett knytnävsslag i magen. Så vacker och så sorglig.

Vaggvisa, Leïla Slimani

Två barn mördas, det får vi veta redan från början. Vi anar också att det är deras barnsköterska som gjort det, men ingenting är självklart. Berättelsen om Louise, den perfekta barnsköterskan och den familj hon arbetar hos är något av det mest obehagliga jag läst i år.

Den som stannar, den som går, Elena Ferrante

Tredje delen i Ferrantes Neapel-kvartett är den jag tyckt mest om hittills. Äntligen tar Lila kommando över sitt liv, medan Elena snarare krymper. Nu har jag fjärde och avslutande delen kvar och den sparar jag till ett bra tillfälle.

Year of impossible goodbyes, Sook Nyul Choi

Sook Nyul Choi föddes i Pyongyang 1937 och hennes självbiografiska bok handlar om barndomen i landet som fortfarande hette Korea och som först ockuperades av japanerna och sedan av ryssarna innan det delades. Mycket intressant och bra bok.

Litet land, Gaël Faye

Året är 1993 och den tioårige Gabriel bor i Burundis huvudstad Bujumbura med sin mor från Rwanda, sin far från Frankrike och sin lillasyster Ana. Det första fria valet närmar sig och med det fruktansvärda strider. Jag lärde mig massor av den här boken, men det är också en fin uppväxtskildring.

Slutet, Mats Strandberg

En komet är på väg mot jorden och eftersom det riktiga livet inte är som en Hollywood-film finns det inga borrar i världen som kan hejda katastrofen. Vi får följa tre ungdomar under de sista veckorna innan slutet av världen som vi känner den. Det är fruktansvärt, men konstigt nog inte nattsvart.

 

Vilka är de bästa böckerna du läst i år?

 

Photo by fotografierende on Unsplash

Populära inlägg 2018 och de jag önskat fler läst

Bloggåret 2018 är till ända och i min utvärdering av året har jag främst fokuserat på böcker jag läst, snarare än inlägg jag skrivit. Det har faktiskt varit ett riktigt bra bloggår, med flest besökare sedan 2012. Inga modebloggssiffor, men en trevlig topp. De texter som flest läst kommer att listas i detta inlägg. Det här är alltså inte de inlägg som haft flest läsare i år, utan de inlägg skrivna 2018 som haft flest läsare. Mest populära är nämligen inläggen om Björnstad från 2016 och Sandmannen från 2013 samt sidan med böcker som passar unga läsare, som uppdateras löpande. Jag vill också lyfta några inlägg som inte lyft, men som jag tycker om själv.

Här är 2018 års mest lästa inlägg:

Sammanställningen av årets Novellkalender

Att upptäcka världen genom litteratur, om världslitteratur i undervisningen

20 bra författare fem år senare, om unga, lovande, svenska författare

Alla kulturella VM-spaningar, mitt sommarprojekt

Hatten av för Sara Danius, om hennes sommarprogram

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset, en genomgång av de nominerade

Den nya akademien, mina tankar om initiativet

Och sen var hon borta, recension av Lisa Jewells bok

Vem ska få stolarna? om tänkbara ledamöter i Svenska Akademien

Om nya och gamla ord, om nyorden för 2017, allmänbildning och litteraturhistoria

 

Och så finns det inlägg som jag faktiskt är ganska nöjd med, men som få har hittat. Här är några:

Det där med bokserier, om min skepsis till att alla böcker tycks följas av en serie

Konsten att väcka läsglädje, om vikten av att som lärare inte slentrianmässigt välja gamla böcker, utan faktiskt böcker som passar just de elever hen har just nu

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad, ett rätt rörigt inlägg om sura damer och vackra prinsessor

Vikten av bra, lättläst litteratur, om rätten till bra böcker för alla

Några tankar om Jila Mossaeds dikter, om vår nyblivna akademiledamot

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”, om Nobelpriset som inte delades ut

Ode till Stockholm Literature, om en fin festival som fick fem år och förhoppningsvis kommer igen

 

 

Photo by Nick Morrison on Unsplash

Om författarna 2018

Kön är egentligen lite förlegat som sorteringsmodell, men jag har ändå gjort ett diagram utifrån författares kön även i år. Två av de böcker jag läst är skrivna av flera författare med olika kön och står därför som “båda”.

Det är helt klart så att jag läser fler böcker skrivna av kvinnor och det blir fler för varje år. Tidigare hade jag som mål att läsa ungefär lika många böcker av män som kvinnor, men nu struntar jag i vilket och läser böcker som lockar mig. I år blev fördelningen så här:

Att jämföra med tidigare år, då fler män kvoterades in.

Som vanligt har jag också fört statistik över de länderna författarna kommer ifrån och valt att i första hand titta på var de är födda och vilket språk de skriver på. Gällande författare som skriver på svenska räknar jag dem som just svenska även om de inte är födda här. Något undantag kan förekomma om författaren levt en kort tid här och större delen av sitt liv i ett annat hemland, som dessutom definierar författaren. Jag har t.ex. räknat Fatemeh Khavari som författare från Afghanistan, vilket inte på något sätt är ett tecken på att jag inte ser henne som svensk också.

Bland övriga länder finns Afghanistan, Argentina, Brasilien, Burundi, Indien, Island, Israel, Jamaica, Kamerun, Kanada, Nordkorea, Nya Zeeland och Schweiz.

Tydligt är att Storbritannien drar ifrån jämfört med USA, vilket jag bland annat skyller på min Anglofila april och den tillhörande resan till Brighton.  Det handlar också om att jag blir mer och mer anglofil och mindre intresserad av det amerikanska, inte sällan svulstigare. Spontant tyckte jag vid sammanräkningen att jag läst lite franskt, men det är ändå mer än förra året. Jag har också läst mer från grannländerna Norge och Danmark.

Fördelningen mellan världsdelarna visar att jag som vanligt läst mest från Europa och Sydamerika är som alltid den världsdel jag prioriterat minst. Så här ser fördelningen ut.

Att jämföra med följande fördelning de senaste åren:

Ett läsmål för 2019 är att läsa mer från Afrika, Asien och Sydamerika, för att jämna ut statistiken något.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: