Small things like these

Claire Keegan är en irländsk författare som beskrivs som en ”författares författare”. Två av hennes böcker översattes till svenska förra året och när den senare av dem Small things like these nominerades till Bookerpriset, fick jag äntligen tummen ur att läsa. Det är en kort berättelse, faktiskt den kortaste roman som nominerats till Bookerpriset, så läsningen gick snabbt. Däremot krävde den en hel del tankeverksamhet och omläsning av flera delar. Jag ville nämligen förstå vad det är som gjort att romanen hyllats så mycket, men tyvärr var jag inte överväldigad.

Bill Furlong är huvudpersonen i denna vinterberättelse som utspelar sig under några timmar en dag strax före jul 1985. Han ska leverera kol till klostret och upptäcker där en unga kvinna, eller kanske snarare en flicka, som letar efter sitt barn. Hemma väntar hans fru och fyra döttrar. Det mesta som händer sker inom Furlong och jag fastnar inte riktigt för historien. Det sparsmakade är snyggt, men allt är lite för distanserat och svalt.

I en recension i The Guardian skriver Lamorna Arsh mer om andra av Keegans böcker än den hon recenserar och verkar mer förtjust i dem. Det gör att jag absolut vill läsa vidare, trots att mina känslor gentemot Small things like these är ganska svala.


Om boken

Small things like these av Claire Keegan, Grove Press, (2021),

Bookerprisets långa lista

Förra veckan publicerades The Booker dozen, Bookerprisets långa lista innehållande tretton titlar. Först nu har jag hunnit gå igenom den ordentligt. Listan innehåller både den yngsta och den äldsta nominerade författaren någonsin, liksom den kortaste romanen som nominerats genom tiderna. En röd tråd bland årets nominerade verkar utan tvekan vara udda berättelser där fantasi och verklighet blandas friskt.

Glory av NoViolet Bulawayo

Glory handlar om ett land som koloniserat och sedan blir självständigt. Vad jag förstår är det djuren och inte människorna som står i centrum. Det fiktiva landet är Zimbabwe och ”the fall of the Old Horse” refererar till Mugabes oväntade fall 2017, vilket kommenteras av en rad djurröster. Det här kan vara superintressant, eller bara knäppt. Bulawayo nominerades till samma pris för sin debut We need new names, som finns översatt till svenska.

Trust av Hernan Diaz

Trust är en bok där intertextualitet spelar stor roll. Grunden är berättelsen om Benjamin and Helen Rask som är ett känt par i New York under 1920-talet. Deras öde porträtteras i boken Bonds som släpps 1937 och inleder boken Trust. Därefter följer andra versioner av samma berättelse och frågan blir självklart vilken av dem som berättar sanningen. Det låter en aning snurrigt, men också väldigt intressant. Trust är Diaz andra roman och debuten In the distance (som är något så ovanligt som en lyrisk westernroman med en svensk hjälte) fick många nomineringar och priser.

The Trees av Percival Everett

The Trees handlar om en rad brutala mord där två kroppar hittas på mordplatsen. En av dem är alltid en ung man som liknar Emmett Till som mördades 65 år tidigare. Det är en kriminalroman där två poliser försöker att lösa fallen med hjälp av en äldre kvinna som har skrivit ner alla lynchningar som skett under hennes liv. Samtidigt verkar det finnas någon slags magisk realism i romanen. Ännu en udda historia som det verkar. Percival Everett debuterade 1983 och har skrivit en lång rad romaner.

Booth av Karen Joy Fowler

Lika glad som jag blev när jag såg att Karen Joy Fowler släppt en ny roman, lika besviken blev jag när jag upptäckte att den handlade om familjen Booth och utspelade sig på 1800-talet. Nu när romanen nominerats till Bookerpriset får jag kanske omvärdera min reaktion. Historiska, välskrivna romaner med verklighetsbakgrund kan självklart vara bra. Familjen Booth med pappa Junius i spetsen kan säkert vara intressanta att lära känna.

Treacle Walker av Alan Garner

Alan Garner är född 1934 och är därmed den äldste nominerade. Dagen då Bookerpriset 2022 delas ut fyller han 88 år. Treacle Walker handlar om pojken Joe som är något av en udda fågel. Han betraktar världen på avstånd och en dag möter han en äldre man som heter som boken. Walker ger honom en kopp och en sten i gåva och får en pyjamas och en bit lamm i utbyte. Därefter upptäcker pojken en värld han aldrig förut sett.

The Seven moons of Maali Almeida av Shehan Karunatilaka

Shehan Karunatilaka är en av Sri Lankas mest kända författare, vars debutbok Chinaman: The Legend of Pradeep Mathew från 2010 vann en rad priser. Hans senaste bok The Seven moons of Maali Almeida utspelar sig i Sri Lankas huvudstad Colombo 1990 då huvudpersonen Maali Almeida vaknar upp på ett Visakontor och upptäcker att han dödats. Trots att kroppen är död så har Alemida sju månader på sig att söka upp en man och en kvinna som han älskar och ge dem några foton. Den röda trådet bland årets nominerade verkar utan tvekan vara udda berättelser där fantasi och verklighet blandas friskt.

Small things like these av Claire Keegan

Claire Keegan är en prisad författare från Irland som ger ut böcker väldigt sällan. Senaste boken Small things like these är den tunnaste av de nomierade titlarna och utspelar sig i ett litet, irländskt samhälle strax före jul 1985. Boken har översatts till svenska och getts ut tillsammans med Det tredje ljuset (Foster) från 2010.

Case study av Graeme Macrae Burnet

Året är 1985 och en ung kvinna anklagar psykoterapeuten Collins Braithwaite drivit hennes syster till självmord. Hon söker upp honom under falsk identitet och låtsas vara en klient. Det här låter kanske som den mest spännande av de nominerade böckerna. Kanske lite mer konservativ och ”vanlig” än många av de andra titlarna, men också väldigt intressant.

The Colony av Audrey Magee

Imperialism och kolonialism undersöks genom att Magee låter Mr Mason och Mr Masson, en engelsman och en franskman, resa till en okänd ö väster om Irland. Året är 1979 och de båda männen har som mål att kartlägga ön och ge en sann och riktig bild av den. Ön invånare har dock inte alltid samma syn på det hela. The Colony är Magees andra roman. Debuten The Undertaking utspelar sig i Nazityskland och nominerades till bland annat Women’s Prize for Fiction 2014.

Maps of Our Spectacular Bodies av Maddie Mortimer

Maddie Mortimer är en av de tre nominerade debutanterna på årets långa lista. Hennes roman Maps of Our Spectacular Bodies har två berättare. Dels huvudpersonen Lia, men också sjukdomen som sprider sig i hennes kropp. Berättelsen rör sig i tid och rum och beskrivs som en ”coming of age story” även om Lia faktiskt både är gift och har en dotter. Maggie Mortimer föddes 1996 i London och har hyllats för sin debut. Jag blir definitivt lite nyfiken.

Nightcrawling av Leila Mottley

Leila Mottley är också hon debutant och dessutom den yngste nominerade författaren någonsin. Hon föddes 2003 i Oakland, Kalofornien, där hon fortfarande bor. Debuten Nightcrawling utspelar sig 2015 och handlar om en 17-årig flicka som rör sig på gatorna i Oakland en sen natt. Hon heter Kiara och lever ett tufft liv utan en riktig inkomst. Hyran är hon flera månader sen med och för att försörja sig och sin granne som är mer av en bror, börjar hon sälja sexuella tjänster. Nightvrawling baseras på ett riktigt fall från 2015 där korruption inom polisen avslöjas och bokens huvudperson blir en del av en rättegång.

After Sappho av Selby Wynn Schwartz

Debutant nummer tre är egentligen ingen debutant i ordets rätta bemärkelse, men After Sappfo är i alla fall Selby Wynn Schwartzs debutroman. Tidigare har hon skrivit sakprosa och noveller. Även After Sappfo tar avstamp i sakprosan och några kända kulturella kvinnor. Med en symfoni av röster berättar de om sina verk, sitt liv och sin längtan. Bland kvinnorna finns Josephine Baker och Virginia Woolf och jag lockas helt klart av denna roman som verkar tänja på gränserna för vad en roman är.

Oh William! av Elizabeth Strout

Elizabeth Strout är en författare vars böcker alltid nomineras till diverse priser och som jag därför tänkt läsa något av länge. Det har ännu inte blivit av märkligt nog. Oh William! är tredje boken om Lucy Barton och ska jag läsa får jag helt klart se till att läsa dem alla tre. Lucy har nyss blivit änka när hennes exman William hör av sig efter många år. Tillsammans tänker de tillbaka på sina liv och låter läsaren följa med.

Boken kommer ut på svenska i höst med titeln Åh, William!

Kanske är det längtan

Det finns mycket som är fint med Malin Fjellborgs bok Kanske är det längtan. Beskrivningen av huvudpersonen Viola går rakt in i hjärtat. Hon har i det närmaste flytt sin hemstad och bosatt sig i Stockholm. Egentligen har hon ingen längtan just dit, men en stark längtan bort. Tanken är att livet i huvudstaden ska bli annorlunda och att hon ska bli en som hör till. Hon längtar efter att bli sedd, att räknas, att bli någon. Livet i andrahandslägenheten i Sätra blir dock ganska ensamt och jobbet på Coop är inte jätteroligt. Något bättre blir det när hon hittar en bokklubb via ABF och där i alla fall på pappret blir en del av en grupp.

I bokcirkeln finns Olof och han gör något med Viola. Han lyssnar på henne, imponeras av henne och verkar faktiskt tycka om henne på riktigt. Kanske är det nu livet ska förändras. Kanske är det Olof som är den som ska förändra det. Kvar hemma finns bästisen Melanie och saknaden efter henne är stor. Viola har längtat efter äventyr, ett nytt liv och någon att älska. Nu när hon kanske har det är hon osäker på om hon ska nöja sig med en andrahandslägenhet, ett jobb på Coop och en kille som verkar älska sig själv mer än någon annan.

Jag tycker verkligen om Viola, men hjälp vad jag inte tycker om Olof, även om han (tyvärr) är en väldigt trovärdig karaktär. Malin Fjellborg har skrivit en lågmäld och snygg berättelse om längtan och om svårigheten att vara den man själv vill vara även tillsammans med någon annan. Någonstans önskar jag att Viola bara ska våga lite mer, för även om det är riktigt modigt att flytta ensam till en annan stad är det som att hon inte riktigt vågar leva.


Om boken

Kanske är det längtan av Malin Fjellborg, Vox by Opal, (2022), Unga vuxna, 286 sidor.

Again, Rachel

Kring sekelskiftet (visst låter det härligt nostalgiskt) läste jag allt av Marian Keyes, men sedan tappade jag bort henne. Mest för att de böcker hon gav ut i höll måttet, men de senaste åren har hon kommit tillbaka med full kraft. Bäst var kanske På egen hand, trots att jag läste den på svenska. Keyes böcker ska läsas på originalspråk för att få ut allt av de irländska dialogerna. I dagarna kommer Keyes senaste bok ut på svenska med titeln Ett oväntat val och jag läste den på semestern. Den engelska titeln är Again, Rachel och stämmer egentligen mer med innehållet. Vad det är för oväntat val det skulle handla om förstår jag nämligen inte, trots att jag läst boken. Visserligen gör Rachel en hel del val, både väntade och oväntade, men mest av allt handlar det kanske ändå om att vi möter henne igen. Rachel är nämligen den Walsh-syster som är huvudpersonen i Rachel’s Holiday, som på svenska heter En oväntad semester. ”Semestern” gick till ett behandlingshem och nu, många år senare, arbetar hon själv på ett sådant.

Rachel har skapat sig ett nytt liv utan droger och alkohol. Hon har ett jobb hon älskar, en pojkvän hon har det bra med och familjen finns runt henne. Det är inte längre hennes eget missbruk som står i centrum, utan de problem som hennes klienter har. De beskrivs på ett fint och mänskligt sätt och vi får ta del av en rad intressanta människoöden. Så kommer det förflutna ikapp Rachel och hennes liv kärlek Luke återvänder till Irland för att begrava sin mor. De har inte träffats på länge, men när Rachel får ett meddelande från en av hans bekanta bestämmer hon sig för att gå på begravningen. Med sig tar hon sin systerdotter och en ny del av historien tar sin början.

Någonting hände mellan Luke och Rachel och det är den berättelse som Marian Keyes delar med oss. En berättelse som Rachel gjort allt för att glömma. Minnen som är för hemska för att hantera. Hennes tidigare missbruk binds nu samman med det missbruk hennes klienter försöker bemästra och klart är att det aldrig går att slappna av för mycket. Jag tycker om Again, Rachel även om jag kanske inte är riktigt bekväm med vissa av de val huvudpersonen gör. Lite ångrar jag att jag inte läste om Rachel’s Holliday innan jag läste Again, Rachel, men det funkar fint ändå. Det hade dock varit fint att ha den i färskt minne.


Om boken

Again, Rachel, Marian Keyes, Penguin Books, (2022), 608 sidor

Svensk utgåva: Ett oväntat val, (2022) Översättare: Katarina Jansson

Böcker att se fram emot i augusti

Höstutgivningen kör igång och listan med böcker blev oväntat lång. Några av titlarna har funnits ute ett tag, men har recensionsdatum först i augusti. Här listar jag en salig blandning och böcker för unga och gamla. Bilden i inlägget föreställer en av de böcker jag ser mest fram emot att läsa.

Andra sommaren på katthotellet, Jessika Devert, Printz Publishing, 1 augusti

Minnen av infraröd, Iman Mohammed, Norstedts förlag, 1 augusti

Stormsommar, Siiri Enoranta, Förlaget, 1 augusti

Handbok i klardrömmar, Johanna Holmström, Albert Bonniers förlag, 2 augusti

Djävulsgreppet, Lina Wolff, Albert Bonniers förlag, 5 augusti

Framtidens arab 5: En barndom i Mellanöstern (1992-1994), Riad Sattouf,  Cobolt förlag, 6 augusti

Avigt hav, Marie Darrieussecq, Norstedts förlag, 8 augusti

Ett oväntat val, Marian Keyes, Norstedts förlag, 8 augusti

Pendlarsällskapet, Clare Pooley, Printz Publishing, 8 augusti

Skrivkramp, Lilly Emme, Historiska Media, 8 augusti

Yani, Nora Khalil, Natur & Kultur, 8 augusti

Onda sagor, Pär Lagerkvist, Brombergs, 11 augusti

Hemingwaykvinnan, Johanna Frändén, Kaunitz-Olsson, 12 augusti

Nytt liv, Christina Wahldén, Natur & Kultur, 12 augusti

Variationer på imperfektum, Nina Burton, Albert Bonniers förlag, 12 augusti

Andromeda, Therese Bohman, Norstedts förlag, 15 augusti

Cirkusprinsessan, Kamilla Oresvärd, Norstedts förlag, 15 augusti

De tunna gudarna, Aris Fioretos, Norstedts förlag, 15 augusti

Dör för dig, Ann Edliden, Bokförlaget Polaris, 15 augusti

Fältstudier i ukrainskt sex, Oksana Zabuzjko, Norstedts förlag, 15 augusti

Varma scones och vilsna katter, Melissa Daley, Historiska Media, 15 augusti

Där barnen är kungar, Delphine de Vigan, [sekwa], 16 augusti

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå, Anna Flodberg, Ann-Charlotte Runnvik, Norstedts förlag, 16 augusti

Passera, Nella Larsen, Albert Bonniers förlag, 16 augusti

Branden, Hanna Landahl, Ordalaget Bokförlag, 18 augusti

Perfekt tajming, Owen Nicholls, Louise Bäckelin Förlag, 18 augusti

Blir du ledsen om jag dör?, Nicolas Lunabba, Natur & Kultur, 19 augusti

Löftet, Damon Galgut, Alberg Bonniers förlag, 19 augusti

Minnesförlusten, Anna Fredriksson, Bokförlaget Forum, 19 augusti

Under samma tak, Jan Andersson, Christina Lindström, 19 augusti

Värma händer, Katarina Widholm, Historiska Media, 22 augusti

Den lodade människan, Patrik Svensson, Albert Bonniers förlag, 23 augusti

I det vilda, Lisa Zetterdahl, IT-LIT, 23 augusti

Vaken, Mimmi Jensen Gellerhed, Albert Bonniers förlag, 23 augusti

Fredagsklubben, Sofia Lundberg, Alyson Richman, M. J. Rose, Bokförlaget Forum, 24 augusti

Kallmyren, Liza Marklund, Piratförlaget, 24 augusti

Tjejmiddagen, Marie-Louise Marc, Printz Publishing, 24 augusti

Svartfågel, Frida Skybäck, Bokförlaget Polaris, 24 augusti

Den underjordiska solen, Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 25 augusti

Skred, Sara Strömberg, Modernista, 25 augusti

Allt som jag finner i er ska jag finna i mig, Malin Ekman, Albert Bonniers förlag, 26 augusti

En övning i revolution, Kayo Mpoyi, Norstedts förlag, 29 augusti

Ett land av snö och aska, Petra Rautiainen, Norstedts förlag, 29 augusti

Stjärnfall, Louise Boije af Gennäs, Norstedts förlag, 29 augusti

Fri, Lea Ypi, Albert Bonniers förlag, 30 augusti

Sommaren då katten flyttade

Vi har just varit bortresta en vecka och då vi var sena med att boka katthotell var släktingar och granne snälla nog att titta till katterna. Ingen av dem flyttade, även om en av dem bor rätt mycket hos i alla fall två av grannarna. I Sommaren då katten flyttade av Eli Åhman Owetz träffar vi kattens ägare Anders, han som blev lämnad av Malin i Brevvännerna. Han är en ganska så ensam man som inte har så mycket annat sällskap än katten och dottern som bor nästgårds. Inte tycker han att han är värd så mycket mer heller.

Katten tycker däremot att det borde gå att hitta en bättre ägare och hälsar på hos Nilla som flyttat (eller kanske flytt) från Stockholm och ett kraschat förhållande. Nu bor hon i ett litet hus som kräver all hennes omvårdnad och trivs hyfsat med livet även om hon känner sig ensam. Kristian, som hennes kärlek heter, har gått vidare och hon inser att även hon borde göra det. Det är dock lättare sagt än gjort. Hon lämnade inte bara kärleken, utan också sitt jobb och försörjer sig nu på att översätta kass cowboyromance (låt det inte vara en riktig genre) och åt hemstädning.

Det är Katten som för Anders och Nilla samman och det börjar minst sagt trevande. Berättelsen om dem är dock trevlig och hoppet om att de till slut ska hitta rätt driver handlingen framåt. Eli Åhman Owetz är riktigt bra på att låta udda och ensamma människor hitta varandra och den här gången är det faktiskt ännu trevligare än vanligt. Kanske tack vare Katten.


Om boken

Sommaren då katten flyttade av Eli Åhman Owetz, Printz Publishing, (2022), 365 sidor

20 snabba om sommaren

Dags för en sommarspecial av 20 snabba. Det blir idel sommarval och vissa handlar om sommarkultur och författare som just nu ligger i topp på försäljningslistan.

Jag har markerat mina val och det vore roligt om även du gjorde det.

Välj mellan två alternativ och tänk snabbt.

rån eller bägare? Jag gillar egentligen rån, men bägare är mindre kladdigt.

mjukglass eller kulglass? Jag äter i princip aldrig mjukglass, men tycker att det är vansinnigt gott när jag gör det.

sjö eller hav? Svårt val! Jag badar hellre i sjöar, eller jag badar typ aldrig, men om jag badar föredrar jag sötvatten. Havet är å andra sidan fantastiskt och långa strandpromenader är det bästa jag vet.

stad eller strand? Stadssemestrar på sommaren går bort. Jag vill ha mina semestrar lugna och sköna.

vitt eller rosé? På sommaren är det rosé som gäller, annars dricker jag främst vitt.

deckare eller feelgood? Just nu föredrar jag bra feelgood framför bra deckare.

pocket eller e-bok? E-boksläsare är det klart bästa året om, men speciellt på sommaren.

ljudbok eller poddar? Ännu ett icke-val då jag egentligen inte ägnar mig åt något, men oftare (sr) poddar än ljudböcker.

äta ute eller äta inne? Jag gillar att äta ute och skulle gärna göra det hela tiden. Tyvärr blir det ganska sällan.

sol eller skugga? Det får gärna vara sol, men jag gillar att sitta i skuggan.

fotbolls-EM eller friidrotts-VM? Det har blivit ganska lite sport i sommar, men mer fotboll än friidrott.

badare eller badkruka? Jag är definitivt ingen badare

läser mer eller mindre på sommaren? Jag läser mer när jag är ledig, vilket kanske hör ihop med att barnen är stora och aktiviteterna få.

hemma eller borta? Det är kul att komma bort ibland, men jag gillar mest att vara hemma.

läslistor eller fri läsning? Tanken är att jag ska läsa efter mina läslistor, men det går sådär.

planera eller vara spontan? Jag är verkligen kass på att vara spontan.

Emma Hamberg eller Emily Henry Jag gillar verkligen Emma Hamberg, men eftersom jag har Book Lovers på min läslista väljer jag Henry.

vattenmelon eller honungsmelon? Alltid vattenmelon.

bubbligt eller stilla vatten? Bubblor gör allt bättre, speciellt vatten.

Anders de la Motte eller Anders Roslund? Båda är populära, men jag har läst väldigt lite av dem. Väljer ändå Anders de la Motte.

Photo by Brooke Lark on Unsplash

Valet Forever

Nu har jag sett de åtta avsnitten i serien Valet Forever, som finns på svtplay, och jag är fortfarande väldigt kluven till konceptet. Podden Flashback Forever har jag faktiskt inte lyssnat på, poddar är sällan eller i princip aldrig min grej, men vad jag förstår handlar den om att grotta ner sig i trådar på Flashback. Jag måste nu erkänna att jag när en fascination till Flasback som fenomen och gillar att snurra runt där ibland för att ta tempen på den lite mer alternativa debatten. Inte för att jag sympatiserar med på forumet dominerande åsikter, snarare tvärtom. Men tillbaka till Valet Forever. Jonathan Bengtsson skriver om programmet i GP och texten har fått rubriken ”Otukt och svinerier i Valet forever”, en rubrik som ringar in lite vad syftet med programmet är. Han skriver sedan precis det jag upplevde när jag såg programmen, att partiledarna visade upp en sida som sällan ses. ”De blir sårbara, och det är viktigare än man kan tro”, skriver Bengtsson. Hur press hanteras visas tydligt, liksom hur trygga de intervjuade politikerna är i sig själva och det gör programserien intressant. Det som istället gör serien rätt politiskt ointressant är att den inte alls handlar om politiska frågor och när det bränner till blir politikerna inte ifrågasatta.

Först ut är moderatledaren Ulf Kristersson och han parerar de ibland obehagliga frågorna rätt väl. Kristersson är bra på att ducka och framstår som ganska trevlig, vilket gör att han säkert kan vinna en del sympatier. Han skrattar bort de tuffaste frågorna, vilket är en strategi som brukar funka för honom.

Nooshi Dadgostar är verkligen inte bekväm i situationen och försöker febrilt framstå som för seriös för sammanhanget, vilket inte blir så lyckat. Lite charmigt är det att hon vrider på sin göteborgska lite extra, men hon känns rätt stel och humorlös. Troligen handlar det om att hon är ganska ny som partiledare, förhållandevis ung och dessutom kvinna. Att uppfattas som oseriös är självklart ingenting hon vill.

Magdalena Andersson dyker inte upp, utan det blir istället Lena Hallengren som får hantera denna potentiellt obehagliga situation. Inget bra utgångsläge för socialdemokraterna. Hallengren är lugn, bra och korrekt, men kanske lite tråkig. Samtidigt framstår hon som ganska vanlig och inte minst mänsklig, vilket ger pluspoäng. Jag förstår varför Andersson slängde bollen vidare, men tror inte att det var så vidare smart.

Någon som är ett riktigt proffs är Ebba Busch. Jag håller verkligen inte med henne politiskt, men beundrar ändå hennes lugn under den ganska tuffa utfrågningen. Hon framstår som en vettig människa med en rejäl dos humor. Det var samma under förra valet då Tv4 gjorde en intervjuserie där partiledarna intervjuades i hemmiljö. Ebba Busch, som då också hette Thor, var den klart mest sympatiska. Det ger väljare.

Johan Pehrson likställer sin medverkan med ”fritt fall” och det känns väl passande. Själv försöker jag se programmet utan att irritera mig på hans snubbiga framtoning och det går ganska bra. ”Stroppig och moraliserande tomte” kallas han dock i en tråd och lite så är det. Lika göteborgsk som Dadgostar framstår, lika stockholmsk framstår Pehrson. Korrekt, men inte helt utan humor och min syn på honom efter programmet är bättre än innan. Tankarna går dock osökt till Boris Johnson.

Jimmie Åkesson gör ett lugnt och ganska trevligt intryck. Han skrockar lite ibland, men är mer blasé än arg. Det tror jag är en bra taktik. Romansen med Ebba Busch dementerar han. Typ. Eller jo, det gjorde han väl, men erkände att de troligen hade fått barn som klarat sig bra och undrade skrattande vad Ebba svarade om deras påstådda romans. Åkesson lyckas bra med att tona ner sitt partis rasism och det är kanske lyckat för SD. Ännu mer lyckat är hur vanlig och inte minst ensam som han framstår. Det ger sympati!

Annie Lööf lyckas hålla en bra balans. Strategin är att vara glad, försöka ta frågorna på allvar trots att de är minst sagt märkliga och det funkar oväntat bra. Ibland skrattar hon med och ibland skrattar hon bort. Vissa frågor lyckas hon slippa svara på genom att ge avledande svar, men hon gör det utan att det märks att hon faktiskt inte svarar på frågan. Att dessutom spontant avsluta med ett ”vad kul det här var” ger pluspoäng.

Per Bohlund avslutar serien på ett ganska lågmält sätt. Skrattar försiktigt och ibland lite mer när ”sanningar” om honom avslöjas. Bekväm i sammanhanget är han inte riktigt, men raka svar kör han ändå på och det gör han ganska bra. Bohlund brukar framstå som rätt tråkig, men lite mer mänsklig blir han i alla fall under programmet. Fortfarande politiker, men lite mer ”vanlig” människa också. En människa som är modig nog att stå för sina ord om SD i Agenda, men som ser livrädd ut under delar av intervjun.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de intervjuade politikerna tar de ibland märkliga programpunkterna på stort allvar, men att de är olika bekväma i situationen. Ebba Busch och Annie Lööf klarar sig bäst, men frågan är om det går att vinna väljare genom just Valet Forever?! Egentligen tror jag att den som tjänar mest på programmet är Per Bohlund som blir lite mindre anonym. Det förutsätter å andra sidan att de som inte redan tänkt rösta på Miljöpartiet ser programmet.

Foto: Viktor Fremling/SVT

Boknostalgi: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Dagens boknostalgi handlar om en fantastisk roman av den lika fantastiska författaren Bodil Malmsten. Som jag saknar henne. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån publicerades första gången 1994 och är en fantastisk roman om Maurice Lind, hyllad skådespelare som börjar ifrågasätta sig själv. Jag läste boken när den var ny och det var mitt första möte med Malmsten som annat än poet. Även i romanform finns hennes poetiska skicklighet och jag läste om boken flera gånger på 90-talet. Nu var det väldigt länge sedan sist, men jag blir faktiskt lite sugen på omläsning. Förr läste jag alltid om mina favoritböcker med jämna mellanrum, men nu gör jag det sällan. Egentligen borde jag oftare vila i det jag vet är bra än att hetsa vidare mot nya läsupplevelser. Det är bara rädslan för att den bok jag minns med värme inte längre ska vara lika bra längre, som hindrar mig.

Fem riktigt bra covers

När jag och maken åkte bil senast lät jag Spotify välja musik genom att sätta på en av de dagliga mixer som var kopplade till makens konto. Hans bil, hans telefon och således hans spotifykonto. En av låtarna som spelades var en riktigt bra cover och jag fick inspiration till denna topp-5-lista.

The only living boy in New York var covern framförd av Everything but the girl. Originalet spelade Simon & Garfunkel in. Båda låtarna är bra, men har olika känsla.

En ganska osannolik cover är José González version av Hand on your heart som från början är en låt med Kylie Minogue skriven av låtskrivartrion Stock Aitken Waterman som fullkomligt sprutade ur sig låtar andra delen av 80-talet.

González har också gjort en version av Joy Divisions Love will tear us apart. Hans cover är bra, originalet fantastiskt och en ännu bättre version är The Cures depprockiga version, men min favorit är Nerina Pallots finstämda version.

Shoreline är en himla bra låt av göteborgsbandet Broder Daniel. Den brukar jag lyssna på när jag kör bil och/eller när jag behöver energi. Anna Ternheims cover ger mig något helt annat, men den är också fantastisk.

The man who sold the world är en fantastisk låt av David Bowie, men frågan är om covern med Nirvana inte är ännu bättre. Kurt Cobain är något speciellt i den här låten.

Det var så himla svårt att välja ut den sista och femte covern den här veckan, så därför blir det två bonusbubblare som är ”beställningsverk”.

Varje år under Melodifestivalens final gör en artist en cover på den senaste vinnarlåten. När The Worrying Kind med The Ark (som för övrigt är en av mina favoritvinnare) skulle framföras var det Maia Hirasawa som gjorde det och hon gjorde det otroligt bra. Inte så konstigt kanske då hon har Sveriges kanske bästa röst.

I programmet Så mycket bättre kretsar allt kring de covers som deltagarna gör av andras låtar. Många är rätt tråkiga, men ibland blir det otroligt bra. Förra säsongen gick Melissa Horn från klarhet till klarhet, men bäst av hennes framträdanden var nog ändå versionen av Maxida Märaks Lova ingenting. Extra starkt var det att se Märaks känslomässiga reaktion. Jag kan se klippet om och om igen utan att tröttna.

Scroll to Top