I oktober fokuserar jag lite extra på pristagare och Underdog är en bok som prisats. Torbjörn Flygt tilldelades nämligen Augustpriset för boken 2001 och vann då över böcker som Lewis resa av Per Olov Enquist och Pompejiav Maja Lundgren.
Underdogär egentligen ingen självbiografisk roman, men den utspelar sig i Malmö där Flygt växte upp och säger i en intervju publicerad på hans hemsida att han kan relatera till att vara en underdog. Huvudpersonen Johan Kraft bor med sin syster Monika och sin mamma Bodil i ett miljonprogramsområde av den bättre sorten. Handlingen tar sin börjar på 70-talet och jag minns en massa fotbollsreferenser till då aktuella fotbollsspelare. Ralf Edström nämns på bokens baksida, men om jag inte minns fel var Johan Cruijff en av dem som många ville vara när det spelades fotboll på gården. Annars minns jag faktiskt inte så mycket mer av Underdog än att jag läste den på en semester på Naxos 2002, verkligen tyckte om den, uppmanade maken att läsa den och att han också gillade den skarpt.
Egentligen skulle jag vilja läsa om Underdog och därefter ge mig på uppföljaren Outsider som kom 2001 och utspelar sig exakt tio år efter Underdog. Jag tänkte verkligen läsa Outsider när den var ny, men som vanligt glöms vissa böcker bort i den bokflod som ibland hotar att dränka mig.
Jag är en människa med fördomar och en fördom jag har är att människor som röstar på Trump i USA och SD i Sverige eller för den delen alla som bygger sin politik på att förenkla verkligheten och skylla allt de kan på invandrare, inte har alla hästar hemma. Någonstans förstår jag hur de tänker, men jag tror inte att de tänkt till. I alla fall är jag helt säker på att deras bild av verkligheten och det ideala samhället inte är samma som min.
Snart är det val i USA och jag tror tyvärr att Trump får fyra år till. Kanske har jag tappat hoppet om mänskligheten, men efter att ha läst Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling har jag insett att människor röstar på Trump av samma anledning som många röstar på vitt skilda partier och ledare. De tror att han ska skapa det bästa samhället just för den egna familjen och han står för det bästa alternativet, då en röst på Biden hade betytt en inskränkning av det egna livet, till exempel genom strängare vapenlagar. Valsystemet gör att den presidentkandidat som får flest röster inte per automatik vinner och inte sedan 1992 har en republikansk president bara vunnit en majoritet av rösterna en enda gång. Torén Björling citerar också den konservative författaren David Frum som i sin bok Trumpocracy skriver om Trumps strategier och konstaterar att “om de konservativa blir övertygade om att de inte kan vinna på demokratisk väg, kommer de inte att överge konservatismen. De kommer att förkasta demokratin.” Utifrån detta citat kan vi förstå mycket av det som händer i USA just nu.
Men berättelsen Torén Björling delar med oss börjar inte i årets val. Istället inleds den när författaren var tonåring och reste till Australien som utbytesstudent. Livet där var inte alls likt den dröm hon hade, men hon fick i alla fall en vän i Sherry, en utbytesstudent från USA. De håller kontakten och när Sanna Torén Björling många år senare flyttar till USA med sin familj börjar de umgås. Torén Björling får då tillåtelsen att skriva om deras vänskap som en del av en bok som dels undersöker varför Trump får så många röster, men också den politiska splittring som finns i dagens USA.
Så här skriver Torén Björling på s.64:
Skillnaderna mellan folk och folk har blivit större nu. Frågor där uppfattningarna alltid har varit delade — som abort och skjutvapen — har blivit laddade symboler. […] Två etiskt laddade politiska frågor som seglat upp som symboler för grundläggande värderingar har blivit allt viktigare för allt fler. […] Många har släkt och vänner de knappt kan kommunicera med längre, de märker en förändring på arbetsplatser.
Och vidare på s.95:
Många kan inte längre prata otvunget med sina vänner, grannar, sin släkt och de måste välja sina samtalsämnen och sina ord. En del väljer att stanna hemma istället, eller lämnar familjesammankonsterna snabbare än de tänkt.
Politik delar familjer och Torén Björling låter oss få lära känna människor vars liv helt förändrats på grund av politik. Mest får vi läsa om bröderna Freddy och Timmy som nästan tappat kontakter på grund av att deras politiska åsikter skiljer sig så mycket åt. Timmy är republikan och Freddy är istället övertygad demokrat och dessutom ateist, något som Timmy har svårt att acceptera eftersom han misstror ateister. Timmys fru Tracey är djupt religiös och mycket konservativ. Även om Trump inte var hennes förstahandsval är det självklart att rösta på honom. Varken hon eller maken litar på politikerna i Washington, men demokraterna är värst. Jag kan tycka att det är märkligt att de inte ser Trump som korrupt, men svaret kanske finns i det faktum att han inte är någon “vanlig” politiker, vilket mycket väl kan vara till hans fördel. Att han skulle ha kontakter med Ryssland är något de inte tror på och skulle det visa sig vara sant är det ingen fara. Just den stora förändringen i synen på Ryssland bland republikaner är något Torén Björling lyfter fram och den gör att jag förstår amerikansk politik i allmänhet och Trumps framgångar i synnerhet ännu mindre. Tracey argumenterar också för att svarta borde rösta på Trump då det var republikanerna som släppte slavarna fria efter inbördeskriget och just de historiska tillbakablickarna som Torén Björling gör för att förklara samtiden är riktigt intressanta och inte minst lärorika.
Allt vi har gemensamt är en välskriven, viktig och mycket aktuell bok som fick mig att tänka till och lite mer förstå hur polariseringen i samhället faktiskt påverkar oss alla. Det blir tydligt att USA består av 50 väldigt olika stater och att polariseringen mellan de två stora partierna också gör att staterna får helt olika politiska sammansättning. Torén Björling skriver om hur “partitillhörigheten nu [är] den tydliga skiljelinjen mellan människor”. Det är inte som förr när partiernas åsikter i olika frågor inte sällan överlappade varandra. Istället tycker de olika om allt. Det betyder att den som är republikan inte kan tänka sig att byta parti oavsett hur de båda partiledarna är. Trump må framstå som en president man inte vill ha, men att välja en demokrat i hans ställe är en omöjlighet. De demokratiska väljarna dominerar längs kusterna och i de stora städerna, medan de inre och mer glesbefolkade områdena, som Montana där Sherry bor, domineras av republikaner. Polariseringen har gått så långt att många väljer att flytta till en stat där det parti de tillhör dominerar, vilket självklart leder till ännu mer polarisering. Det är tydligt att Sherry inte kan identifiera sig med Washington DC och de som bor där. Vi får följa med på hennes första besök i huvudstaden, då hon hälsar på Sanna Torén Björling.
Med Allt vi har gemensamt i bakhuvudet har jag fått en större förståelse för den polarisering som skapats i UA och som nu spiller över på vårt samhälle. Jag accepterar den inte och jag tycker inte om den, men jag förstår den. Torén Björling skriver om meddelanden på sociala medier likt det Tracey lägger ut på Instagram att “den som inte stödjer president Trump inte göre sig besvär att följa henne”, vilket självklart provocerar svågern Freddy. Liknande meddelanden kan ses här också. Frågan är hur vi vänder skutan och får en politisk debatt värd namnet. Torén Björling har inga svar, utan lyfter det faktum att många i USA talar om “ett modernt, kallt inbördeskrig”.
Igår var jag inbjuden till min mamma som startade bokcirkel med några väninnor. Mitt uppdrag var att ge dem några förslag på titlar att läsa och det jag visste var att de läste olika mycket och dessutom gillade olika genrer. Jag valde därför ut tio ganska olika titlar, med det gemensamt att jag tror att de kan leda till många intressanta samtal. De är dessutom inte allt för tjocka och alla utom en finns i pocket.
En bok om Memory som utspelar sig i Zimbabwe där hon sitter fängslad för mordet på en vit man. Vi får följa hennes liv i nutid och genom tillbakablickar.
En bok som utspelar sig i Nigeria på 80-talet där Yejide och Akim är lyckligt gifta, men inte lyckas få några barn.Gamla traditioner möter nya när Akims mamma kräver att han tar sig en andra fru.
En mycket märklig berättelse om Janina Duszejko som bor en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. I byn hittas mäktiga män mördade och det verkar ha en koppling till jakt.
En berättelse om Greta Thunberg och hennes miljöengagemang, men mest av allt berättelsen om en familj vars två barn inte riktigt passar in i den vanliga skolan och får både psykiska och fysiska symptom av en ohållbar skolsituation.
En berättelse om en pappa som är föräldraledig med sina barn och hur livet förändras när hans egen pappa kommer på besök. Riktigt välskriven och handlar mycket om familjeliv och föräldraskap.
En fin bok om Jana, Brit, Daniel och Henry som tillsammans bildar Van Nesskvartetten. Mycket musik och mycket om relationer. Den kräver kanske någon slags musikintresse, men även om visst fokus ligger på musiktävlingar är det vänskapen och kärleken mellan de fyra och till musiken som är viktigast.
I denna väldigt absurda bok får vi följa den pensionerade teaterregissören Ingemar som ganska nyss blivit änkling. Det är en ovanligt torr sommar och han är orolig för trädgården som var hustruns stolthet. En dag hittar han en kran längst bak i trädgården och med den kan han styra regnet.
Egentligen en bok för unga, men helt klart relevant även för vuxna. Huvudpersonen Memo flyr med sin familj fån Kurdistan till Sverige och de bosätter sig i Angered. När vi träffar Memo för första gången tar han studenten och kommer in på lärarhögskolan. Det här är en väldigt balanserad bok om förorten och konflikter mellan föräldrar och barn.
En berättelse om ett mord som förändrade en familj och hel det lilla halländska samhällen Marbäck. Huvudpersonen Isak var en pojke när hans morbror Edvard dömdes för mordet på sin flickvän Lovisa. Nu är han vuxen och försöker fortfarande leva med vetskapen om att han är släkt med en brottsling.
Fyra syskon tillbringar semestern i familjens sommarstuga på den engelska landsbygden. Ett hus som borde renoveras, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Ingen av dem orkar egentligen umgås heller och det blir några händelserika och känslofyllda dagar.
Det är prisernas tid och förra veckan avslöjades såväl årets nobelpristagare i litteratur som vem som skrivit årets bok enligt de som röstat till priset med samma namn. Årets bok alltså. Sedan finns det författare som får väldigt lite uppmärksamhet och aldrig vinner några priser. De ska få stå i centrum den här veckan när jag vill ha svar på följande:
Vilken författare tycker du får för tok för lite uppmärksamhet?
Vad gör hen så bra?
Grégoire Delacourt är en fransk författare som hittills skrivit sju böcker, varav fem getts ut på svenska av Sekwa förlag. Fem böcker som alla är bra och två av dem är helt fantastiska. Det är Kärlekens fyra årstideroch Författaren i familjen. Känslosamma, välskrivna, annorlunda och väldigt franska. Nu är det visserligen så att Delacourt verkar vara ganska populär världen över, i alla fall har hans genombrottsbok Allt jag önskar mig från 2012 översatts till fler än 20 språk. Jag tycker ändå att han får på tok för lite uppmärksamhet.
I december blir Svenska Akademien fulltaligt om inget oförutsett händer och det för första gången sedan slutet av 80-talet. Idag presenterades nämligen två nya ledamöter som formellt ta sitt inträde i samband med högtidssammankomsten den 20 december.
Det blev inte som jag tippade att valen skulle spegla föregångarna. Istället för en poet och en sinolog blev det istället en fackboksförfattare och journalist, samt en författare och kritiker med fokus på centraleuropeisk litteratur. Ingrid Carlberg har bland annat skrivit biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg, men är kanske främst journalist. Det är dock hennes sakprosainriktning som Mats Malm nämner när han talar om valet och säger att det är något som saknats i akademien. Det kan jag absolut köpa. Poeter finns det dessutom flera bland de aderton.
Med Göran Malmqvist försvann dock en del av den mer internationella kunskapen och dessutom en viktig språkresurs. Jag hade önskat mig en litteraturvetare, författare eller översättare som hade kunnat ha något världsspråk som kinesiska eller varför inte arabiska i sin repertoar. Istället blev det Steve Sem-Sandberg vars fokus ligger på centraleuropisk litteratur och som för mig framstår som ännu en i Engdahl-falangen med sitt försvarande av Handke förra året. Finns det inte tillräckligt många gubbar och för mycket fokus på europeisk litteratur redan i Svenska Akademien?
När Anna får ett nytt jobb är det av det annorlunda slaget. Inte yrkesmässigt egentligen, då hon går ifrån att vara chefredaktör på en mindre tidning till att bli chefredaktör på en av koncernens flaggskepp, livsstilsmagasinet Suzanne. Det är bara det att Anna ska göra allt jobb, men låta nuvarande chefredaktör Diana Gray fortsätta vara ansiktet utåt. Allt jobb, men ingen cred alltså. Trots detta tackar Anna ja och blir en del av en tidningsredaktion som är allt annat än harmonisk. Tidningens grundare och förre chefredaktör Susanne befinner sig på ett vårdhem efter en olycka och många saknar henne. Det är också tydligt att Diana Gray har farit fram hårt med sina anställda och må vara känd influencer, men definitivt ingen bra ledare. Redan från början vet vi också att hon är död. Mördad. Och det är Anna som hittar henne.
De bästa delarna av Deadineär de som utspelar sig på tidningsedaktionen. Det märks att Rebecka Edgren Aldén känner miljön väl och hon har ett öga för detaljer. Jag uppskattar också den mediekritik som framförs på ett bra och tänkvärt sätt, men helt utan pekpinnar. Vi lever i en medievärld där en dokusåpa kan vara vägen in i ett stort kändisskap och där influencers och youtubeprofiler får stort inflytande. De som skapar ett magasin som kommer ut sällan, måste förhålla sig till den snabba världen runtomkring och ibland blir det svårt att vara relevant. Samtidigt är diskussionerna kring målgrupp intressanta och jag hoppas att det finns personer som Anna som inser att alla inte vill ha sin värld styrd av influencers.
Med det sagt så faller Anna inledningsvis handlöst för Diana och den spännande värld som öppnas för henne i kändisens sällskap. De går på premiärer och fester ihop och Anna får en chans att bli någon helt annan än den hon är, någon som är känd och hyllad. Nu är hon inte längre bara mamma och fru och inte heller har hon ett doldisjobb på en tidning som få läser. Problemen låter dock inte vänta på sig, för en frånvarande mamma och fru förlorar också något. Barnen krisar, maken är trött på att få sköta allt markarbete och snart känner Anna sig otillräcklig både hemma och på jobbet.
När Edgren Aldén slutligen vänder åter till mordet på Diana, som hon lämnat under en stor del av boken, blir jag lite besviken när hon verkar falla i fällan att lösa allt på tok för enkelt. Jag hade fel. Vändningarna är många och allt faller på plats. Trots detta är spänningsmomentet inte det jag kommer att minnas mest, utan istället den unika inblicken i ett liv som ligger långt ifrån mitt, men som författaren skildrar på ett mycket trovärdigt vis. Deadline är välskriven och riktigt bra. Kanske Rebecka Edgren Aldéns bästa hittills. Hon är riktigt skicklig på att skapa psykologisk spänning, där snaran dras åt utan att vi eller karaktärerna riktigt är beredda på det.
I boken Anteckningarfrån 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.
Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:
Men vad ska jag göra med dina saker
Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.
Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.
Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg. Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:
Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta
I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.
Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:
Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.
Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.
Älskar du Australien och Celeste Barber?* Har du eller någon i din närhet haft småbarn? Då är The Letdown något för dig, för även om Barber bara har en biroll är hon lysande och dessutom bara en av många bra kvinnoporträtt i serien. Jag har sett de två första säsongerna, vilket gör att spoilers kan förekomma, men jag försöker undvika dem så gott det går. Skumläsning rekommenderas dock för den som inte vill veta för mycket om serien. Till er säger jag bara, titta på The Letdown och återkom hit sedan och diskutera gärna i en kommentar.
I The Letdown får vi följa den nyblivna mamman Audrey (spelad av Alison Bell som också är en av seriens skapare) som verkligen inte vill bli en av alla mammor som bara är just mammor och glömmer allt annat i livet. Hon blir en del av en föräldragrupp som består av ett gäng mammor och en hemmapappa. Hon är gift med Jeffrey som helt plötsligt blir familjeförsörjare och som så många småbarnsföräldrar kämpar de hårt för att få äktenskapet att fungera. När Jeffrey får ett jobb på annan ort och tvingas veckopendla blir det inte direkt enklare.
I föräldragruppen finns bland annat supermamman Barbara (Celeste Barber) som officiellt verkligen älskar att vara hemmafru, men i verkligheten super i smyg, Martha som skaffat barn med hjälp av en spermadonator som vägrar hålla sig passiv, Sophie som är något av en troféfru och lägger all energi på sin perfekta fasad och så pappan Ruben, vars fru Ester fokuserar mest på karriären, vilket leder till att hon ständigt har dåligt samvete. I jämförelse med Working mums som också handlar om nyblivna mammor, men med ett lite annat perspektiv, är The Letdown mjukare, mer äkta och på många sätt bättre.
Jag tycker om att följa Audreys liv under de två säsonger som hittills gjorts av serien. Förhoppningsvis kommer det fler. Sista avsnittet i säsong två kan ses som ett slut, men också som en ny början. Klart är att jag gärna följer karaktärerna minst en säsong till.
* Har du ännu inte upptäckt komikern Celeste Barber så rekommenderar jag inte bara The Letdown, utan också hennes helt fantastiska parodier av orimliga reklambilder och reklamfilmer av kvinnor i de mest absurda situationer och positioner. Hon får mig att skratta tills jag gråter, för att strax därefter må rätt illa och svära över vår helt skeva värld. Missa inte.
För den som liksom jag bor i Göteborg finns Dawit Isaak i bakhuvudet om inte hela tiden, så i alla fall väldigt ofta. När hans dotter Betlehem Isaak skriver om sin uppväxt med och utan sin far, spelar Göteborg en stor roll, liksom hemlandet Eritrea. Det var också där han försvann och där han fortfarande befinner sig. Betlehem Isaak avslöjade i sitt sommarprogram att hennes pappa fortfarande lever, men sedan dess har det varit tyst.
Boken Mitt liv utan digär en personlig och rapp berättelse fylls av känslor. Utanförskapet går som en röd tråd genom berättelsen och Betlehem befinner sig någonstans mellan sina två hemländer, men ingenstans hör hon helt och fullt till. För pappa Dawit var Eritrea och demokratins utveckling där central, men det var också han som först bosatte sig i Sverige. Betlehem är brutals ärlig och räds inga känslor när hon berättar om kampen för att få tillbaka sin pappa, men också att faktiskt få leva ett så bra liv som möjligt utan honom. Ett liv där hon slipper kommentarer på spårvagnen och där hon slipper känna sig oönskad och annorlunda.
Mitt liv utan dig och Betlehem Dawits sommarprogram bildar tillsammans en större helhet och jag rekommenderar att både läsa och lyssna. Ibland påminner Betlehem om mina elever som misslyckats så ofta att det inte riktigt känns lönt att försätta. De lever med känslan av att aldrig räcka till. Samtidigt finns det en styrka i henne som gör att det inte finns något annat val än att ta henne på allvar. Hennes berättelse förtjänar att uppmärksammas.
Någonting måste jag helt klart ha missat när jag läste Där kräftorna sjunger av Delia Owens som efter röstningsrekord tilldelats priset Årets Bok 2020. Eftersom jag redan konstaterat att det inte var en bok för mig, tänkte jag istället försöka förstå varför så många älskar den (och kanske förklara varför jag inte köper vissa av dessa saker).
Där kräftorna sjunger är en annorlunda berättelse med en väldigt speciell huvudperson. Berättelser om barn som far illa och sedan överlever mot alla odds är populära. Jag hade dock svårt att köpa Kyas förmåga att överleva allt och dessutom bli så himla självständig och kunnig. För den som inte är lika cynisk (för det inser jag att jag kanske är) blir det säkert en vacker berättelse om att ta makten över sitt eget liv.
Miljön är fantastisk, det var beskrivningen av densamma som jag tyckte var behållningen av läsningen. Speciellt tyckte jag om att följa hur Kya skapar sina böcker. Sällan fastnar jag lika mycket för miljöbeskrivningar som jag gjorde i Där kräftorna sjunger. Dem har Delia Owens verkligen lyckats med. Att hon är zoolog märks också på beskrivningen av djurlivet.
Kärlekshistorierna verkar ha engagerat många. För mig blev det för mycket av det goda, men jag uppskattade det varaktiga förhållandet mer än det tillfälliga. Ändå har jag svårt att köpa att en kvinnas utveckling måste gå genom en man. Cynikern i mig igen, jag vet.
Spänningsmomentet är kanske det som flest stört sig på och även här är jag lite tvärtemot. Jag gillade rättegångsscenerna och fick lite Dödssynden-vibbar. Den största invändningen jag har mot boken är istället hur kärlek skildras och hur allt löser sig lite för lätt för den stackars misshandlade flickan som bor ute i ingenstans, men är helt kapabel när det gäller det mesta.
Hur som helst tycks jag vara ganska ensam om att inte älska Delia Owens debut och det här är ju läsarnas pris.
Tvåan Brevvännernaav Eli Åhman Owetz är absolut en söt historia, men jag har läst bättre feelgood i år. Istället är det trean Ödesmarkav fjolårsvinnaren Stina Jackson som är min favorit bland böckerna som nådde topp 3. Det hade varit spännande att få veta i vilken ordning de andra titlarna placerade sig och speciellt vilken plats min favorit Skuggjägaren av Camilla Grebe fick.
