När jag läste igenom mina läslistor för att kunna tipsa om påskekrim insåg jag att jag läst väldigt få deckare den senaste tiden. Detta trots att spänningsromaner är väldigt bra för en trött hjärna. Inspirerad av gårdagens inspirationskväll om påskekrim har jag därför bestämt mig för att ägna hela april åt just det.
Som vanligt har jag gjort en lista med böcker som kan bli lästa under månaden:
Fler bokpriser och fler listor. Den här gången är det International Booker Prize som avslöjat sin långa lista och som vanligt när det gäller långa listor så finns det många olika sorters titlar att botanisera bland.
Snart påskledighet och frågan handlar mer om traditioner än om kultur. Fast när jag tänker efter så är kanske traditioner trots allt en del av kulturen. Veckan kulturfråga lyder så här:
Hur firar du påsk?
Jag ser fram emot en lugn påsk med mycket läsning och lite fix i trädgården. Planen är också att träffa familjen på båda sidorna så länge alla är friska och vi kan träffas ute och/eller hålla rejält avstånd. Den här ledigheten är välbehövlig och även om jag behöver jobba en del med ett skrivprojekt blir det annat jobb än vanligt.
Barnen börjar bli stora, men känner jag min makes familj rätt blir det med säkerhet ändå lekar och tävlingar. I min familj hoppar vi över det, men ett påskägg till barnen blir det säkert och vi kommer också att fira systersonen som fyller fem.
Dagboken jag aldrig skrevav Jessika Devert inleds med ett besök på Mr Cake vid Stenpiren i Göteborg. Huvudpersonen, en läkare som snart fyller femtio, får en dagbok av sin dotter. En dagbok hon lovar att skriva i under ett år, men som istället blir ett ständigt dåligt samvete. Vardagen är för tråkig för att skriva om, klimakteriebesvären för intima och andra helt förbjudna tankar om den nye och snygge AT-läkaren vill hon absolut inte att dottern ska få ta del av. Vad ska hon skriva om annars? Yoga? Jobbet? Paniken växer och snart slår ålderskrisen till med buller och bång. Jag som har några år kvar till femtio skrattar lite, men inser också att jag troligen kommer att befinns mig precis där om några år.
Göteborgsmiljön är fin och det är som alltid roligt att läsa om sin egen stad. Huvudpersonen är helt okej att följa och mest gillar jag hur relationen till styvsonen skildras. Dessutom är det befriande att få läsa en helt ärlig beskrivning av klimakteriet och ångesten över att bli gammal och få barnbarn. Humor och allvar blandas, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot har jag lite svårt för språket, som inte sällan är hackigt och därför inte flyter. Jag förstår att det handlar om att texten ska vara som i en snabbt skriven dagbok, men det funkar inte riktigt för mig. Stort plus för innehållet alltså, men helhetsintrycket dras ner något av språket.
För den som vill ha en trevlig och underhållande berättelse från Göteborg är dock Dagboken jag aldrig skrev på många sätt ett utmärkt val. När jag läser vad andra bloggare skriver om boken lyfter många fram Klara Zimmergrens inläsning och det här skulle faktiskt kunna vara en bok som gör sig bättre som ljudbok än som text. Den personliga berättelsen får kanske en mer trovärdig röst om rösten faktiskt finns där på riktigt.
Sonen lyssnar mycket på hiphop och självklart vill jag lära mig mer om en musikgenre som aldrig varit min. Tillsammans såg vi därför filmen Biggie: I got a story to tell, en dokumentärfilm om artisten The Notorious B.I.G eller Christopher Wallace som han hette. När han debuterade 1994 lyssnade jag främst på indie, men nu har jag via sonen fått lite bättre koll. Om personen bakom musiken visste jag däremot inte mer än att han mördades i mars 1997 och att ingen skyldig har hittats. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och hiphop, men självklart finns det en mer komplex bild av en stor musikgenre än så.
I dokumentärfilmen läggs störst fokus på Wallace uppväxt och de vänner som förblir viktiga för honom livet ut. Vi får ta del av material som hans vän Damion “D-Roc” Butler filmat och vi får även se intervjuer med personer som stod nära honom. Bland annat hans mamma Voletta Wallace, som gör ett ganska märkligt intryck. På samma gång en stark kvinna som flyttat från Jamaica till USA, skaffat en utbildning och uppfostrat sin son själv, men också en ganska märklig mammafigur som inte riktigt verkar ha engagerat sig i sin sons liv. Nu är det en klassiker att skylla kriminalitet på en frånvarande mor och det gör jag verkligen inte. Snarare skyller jag på klass och miljö. I Brooklyn gick lättaste vägen till rikedom via droghandel och där fastnade även Biggie. Ett offer, nej det skulle jag inte säga, men en person som inte såg så många möjligheter i livet. Musiken hade kunnat bli det som förändrade allt och var nog på väg att göra det innan allt tog slut.
Det som berör mig mest är hur Biggie verkar ha tagit hand om de vänner som stod honom nära. Speciellt de som blev en del av Junior M.A.F.I.A. (Junior Masters At Finding Intelligent Attitudes) spelade en stor roll både i hans liv och för hans karriär. Även Sean Combs, med alla sina alias, är viktig både för hans musikaliska genombrott och som vän. Hans fru Faith Evans finns självklart också med. Efter debuten 1994 hann det inte komma ut något mer album, men Life after death släpptes bara dagar efter hans död.
Att lära så länge man lever är en bra grej och jag lär så länge jag har barn. Christopher Wallace öde fascinerar mig och jag hade nog inte förstått riktigt hur stor han var förrän jag såg hur många som följde hans kista genom delar av New York. Konflikterna mellan East coast och West coast präglade 90-talet och bland sonens idolen finns även Tupac som mördades 1996. Filmen tar upp relationen mellan Tupac och Biggie och den del av konflikten som de spelade. Intressant och väldigt sorgligt. Hur som helst rekommenderar jag I got a story to tell. Det är en välgjord film som försöker skildra en komplex person och inte bara en endimensionell stjärna. Kriminaliteten ursäktas inte, det här är ingen idolfilm, utan ett försök att skildra verkligheten så som den var eller i alla fall upplevdes.
Stöldär Ann-Helén Laestadius första bok för vuxna, men i den första delen är huvudpersonen trots detta ett barn. Elsa är nio år, bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Livet förändras helt för henne när hon blir vittne till hur en man dödar hennes favoritren. Allt hon har kvar är det avskurna örat med märket som hon själv satt dit. Ett moraliskt dilemma föds när Elsa försöker bestämma sig för om hon ska berätta vem mannen hon såg är, eller hålla tyst. När hennes pappa tar med henne till polisen väljer hon att tiga och det gör hon i många år. Mannen finns kvar. Elsa vet vet vem han är. Vi läsare vet vem han är. Elsas pappa och bror anar vem han är, men Elsa vägrar bekräfta det. Istället försöker hon leva som om han inte fanns i en liten värld fylld av familjen, renarna, vännen Anna-Stina och inte minst Anna-Stinas morbror Lasse. Han som lämnar byn ibland för att göra resor eller arbeta i gruvan i Kiruna. Han som på ytan är glad och sorglös, men gömmer ett mörker som ingen ser eller i alla fall förstår.
Nästa gång vi träffar Elsa är hon vuxen och arbetar extra i samma sameskola som hon själv gick i. Skolan ligger granne med en annan grundskola och det är tydligt att det finns en konflikt mellan såväl skolor som grupper i samhället. En konflikt där samernas renar offras. Mannen som dödade hennes ren finns kvar och han fortsätter sin tjuvjakt. Polisen gör ingenting, inte bara av ovilja, utan för att de inte har varken resurser eller kunskaper om hur konflikterna i samhället ser ut. Att boken heter Stöld handlar om att dödade renar rubriceras som just stöld. Detta oavsett om det döda djuret tas med eller inte. Stöld av djur. Stöld av kött. Stöld av egendom. Som om det inte vore nog läggs de flesta anmälningar ner i brist på bevis. Den lokala polisen är underbemannad och arbetar dessutom på ett mycket stort område och hinner sällan vara där de behövs.
Stöld är en välskriven och bra bok. Ibland lite väl undervisande, men som Gunilla Brodej skriver i en recension av boken behöves utbildning. Är verkligen samer utsatta för rasism idag, är inte det en gammal konflikt som är löst? Absolut inte. Visserligen finns inte längre något rasbiologiskt institut och vi tvingar inte samer att tala svenska och bli svenska. De får behålla sin kultur och vi kan känna oss nöjda. Problemet är att konflikter fortfarande är i allra högsta grad levande. Samer ses som priviligierade och rykten går om att de låtsas att renar dödats för att få ersättning för dem. Jag tänker att det mycket handlar om hur människor i glesbygden behandlas i Sverige idag. Det ursäktar inte en enda dödad ren, men det behövs verkligen en politik som värnar hela Sverige. Inte som nu när de som har god ekonomi och bor i störstäder får alla fördelar. Problemen som beskrivs i Stöld handlar inte om konflikter mellan en man och en ung kvinna. De handlar om en strukturell rasism som vi måste motarbeta, precis som vi behöver göra allt för att minska all rasism i samhället. Tyvärr gå utvecklingen åt fel håll.
Jag tror att Ann-Helén Laestadius kan bli historisk i höst när hon vinner Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok, efter att också ha tilldelats Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Den enda kritik jag har är att det är en lite väl lång bok, men jag ursäktar det eftersom jag förstår att Ann-Helén Laestadius har mycket att berätta. Jag hoppas att hon fortsätter med det i många böcker både för unga och gamla. Tidigare har jag använt hennes ungdomsböcker i undervisningen och jag tror att även Stöld kan funka fint i en gymnasieklass.
Snart påsk och därmed tid för påskekrim. I dagens topp fem fokuserar jag på svenska deckare, eller spänningsromaner som kanske är ett bättre namn.
Ödesmark av Stina Jackson är den svåra tvåan som till och med är bättre än succédebuten. Jacksons böcker är mer romaner än deckare, men jag tycker mycket om såväl miljö som innehåll. I Ödesmark hittas traktens starke man död och det finns många som vill bli av med honom.
Skuggjägarenav Camilla Grebe är bara en av många bra böcker som författaren skrivit. Det som gör den extra bra är det historiska perspektivet som visar kvinnors situation inom polisen både nu och förr. Riktigt spännande!
Blindtunnelav Tove Alsterdal är en riktigt bra bok om en del av historien som jag hade riktigt dålig koll på. Den utspelar sig i Tjeckoslovakien i den del som kallas Sudetenland och 1938 ockuperades av Hitler. Alla gamla konflikter är definitivt inte lösta och det bidrar till spänningen.
Brinn mig en solav Christoffer Carlsson är en kriminalroman i en klass för sig. Deckarhistorien håller hög klass, men den innehåller också så mycket mer. Berättelsen om jakten på Tiarpsmannen vill du inte missa.
Deadline av Rebecka Edgren Aldén är mer en psykologisk spänningsroman än en deckare. Boken inleds med att en av huvudpersonerna hittas död, men huvudfokus ligger därefter inte på någon mordutredning, utan på hur den döda fungerade som chef. Vi får följa en tidningsredaktion och det finns många som har skäl att vilja ha bort den som sedan dör.
Matt Haig har blivit en favoritförfattare efter att jag läst tre riktigt bra böcker av honom. Midnattsbiblioteket är hans senaste skönlitterära bok och den utspelar sig som titeln antyder i ett bibliotek. Ett mycket ovanligt sådant. Den som hamnar där är Nora Seed, en ung kvinna som är ganska missnöjd med sitt liv. Vi träffar henne första gången 27 timmar innan hon bestämmer sig för att dö genom att ta en överdos. Droppen blir att hennes älskade katt Voltaire hittas död av grannen Ash. Nu har hon verkligen ingen kvar som bryr sig om henne och ingenting att leva för längre.
I det liv hon lämnar har hon varit en lovande simmare, spelat i bandet Labyrinterna tillsammans med sin bror, studerat filosofi, nästan gift sig med Dan men dumpat honom två dagar innan bröllopet, därefter var tanken att hon skulle åka med sin vän Izzy till Australien men hon ställer in. Nu bor hon istället ensam med Voltaire i en lägenhet i Bedford, arbetar i musikaffären Strängteorin och ger pianolektioner. Hon är också både ensam och deprimerad. Som alla andra säkert har funderar hon över alla val hon gjort i sitt liv. Tänk om hon inte slutat simma, om hon inte hoppat av Labyrinterna, om hon gift sig med Dan eller rest till Australien med Izzy. Hade hon haft ett bättre liv då?
De första kapitlen ägnas åt att beskriva det liv Nora har. Ett liv där alla möjligheter och drömmar verkar ha gått förlorade och hon känner sig otroligt ensam. Vi vet hela tiden att hon kommer att försöka ta sitt liv, men när hon väl gör det misslyckas honom, precis som hon misslyckats med allt annat. Innan hon dör hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hennes gamla skolbibliotekarie Mrs Elm arbetar. Hon förklarar att Nora kommit till biblioteket som finns mellan liv och död. Ett bibliotek fyllt av böcker som berättar alla andra möjliga liv som Nora kunde ha fått om hon gjort andra val. Nora ska få pröva några av dem, stanna så länge hon vill och lämna när hon önskar. Det liv hon lämnar kan hon aldrig återvända till, men hon får lov att stanna och levande vidare i ett alternativt liv om hon önskar. Det går också att lämna biblioteket och återgå till hennes vanliga liv. Det är dags för Nora att bestämma hur hon vill leva.
Liv efter liv testas och de har alla fördelar och nackdelar. Jag gillar konceptet och även om jag ibland stör mig på att det blir lite väl mycket självhjälpsbok av det hela, men jag köper det trots allt och tycker om att få följa Nina. Matt Haig får fram sitt budskap väl och jag ser Midnattsbiblioteket som en replik till den självbiografiska Skäl att fortsätta leva. Även Nina behöver skäl att fortsätta leva och hennes jakt är minst sagt omtumlande.
Det hjälper om man känner bibliotekarien, då går det att få se Stina Wollters utställning ” En slags rörelse” på Mölnlycke Kulturhus. Efter ett år av kulturell torka var jag orimligt peppad över att både få se konst och träffa några Bokbubblare en helt vanlig, regnig onsdag. Utställningen hänger kvar till den tionde april och jag rekommenderar verkligen ett besök.
Den här tavlan heter “och jag stängde dörren” och är ganska typiskt för de olika lager i Wollters målningar. Hon kallar den en uppgörelse med det förflutna och det faktum att hennes morfar var nazist och möjligen också hennes mormor, eller så tyckte hon bara som sin man, i alla fall officiellt. Detta påverkade självklart Stina Wollters mamma och det påverkade senare även Vissa saker måste stoppas och inte följa med till kommande generationer. Tavlan påbörjade 2010 och ställdes ut då, men Wollter var inte nöjd, utan fortsatte med den och den blev färdig först två år senare. I bakgrunden skymtar tidigare generationer och det ser ut som att hon målat på ett fotografi. Flera av verken är just målade på andra verk, bland annat “Ser genom dig” som är en gammal tavla, ett porträtt, som Wollter målat ett självporträtt över. Konturerna av den anonyma kvinnan har skrapats fram med kniv och hon tittar genom konstnären på oss. Så himla coolt.
Här kan ni höra Stina Wollter tala om konst och upplevelsen av densamma. Hon talar om att konst kräver en aktiverad “upplevelsekärna” och den var inte svår att få igång igår. Det som är så speciellt med just den här utställningen är att varje verk har så många lagar, bokstavligen och bildligt. Nu lyckades jag missa att fotografera de många bilder med kjolar som innehåller bilder av kvinnor, collage som visar många kvinnor, inte sällan leende och oskyldiga. Kjolen som finns med är den som tillhör Sara Danius och den är fantastiskt den med.
Jag är ingen konstkritiker och har svårt att sätta ord på denna fantastiska konstupplevelse, men klart är att utställningen berörde mig mycket. Jag funderade mycket på kvinnorollen, på de trånga kjolarna som vi tvingar in oss i, på leenden som inte nödvändigtvis är äkta och på det ansvar många kvinnor tar för så många människor. I flera av de kvinnor som porträtteras finns andra människor. Ofta som collage på kläderna eller runt dem, men också i den i form av något som skulle kunna vara barn, eller ett annat, yngre jag. Nu ser jag fram emot att läsa Stina Wollters kommande bok Kring denna konst, som kommer ut i maj. Då ska jag verkligen detaljstudera hennes verk och förhoppningsvis lära mig en massa om dem.
Jag promenerade igår och såg både vintergäck och snödroppar. På trappan börjar min lilla minisälg i kruka få tassar och den får stå där tills den blommar över för att sedan planteras på lämplig plats i trädgården. Jag går också och spanar efter alla krokus som jag grävde ner i höstas. Förhoppningsvis blommar de snart.
Blommor (eller växter om du vill vidga det lite) står i centrum idag, men texttypen är valfri.
Vilken text med blommor i titeln vill du lyfta fram?
Det finns en anledning till att det står text och inte bok och det är för att jag de senaste dagarna gått och nynnat på barnklassikern Blåsippan ute i backarna står. Snart hoppas jag att den ska stå i backen, niga och hälsa våren välkommen.
En bok får det bli också och då vill jag lyfta fram Lila hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie. Oj, vad jag längtar efter en ny bok av henne.
