Folk med ångest som tv-serie

Helt ärligt tyckte jag att Fredrik Backmans bok Folk med ångest var sådär. Faktum är att jag knappt kommer ihåg mer än att någon man utklädd till kanin satt på dass i en lägenhet och att folk som var där på visning blev tagna som gisslan. Backman brukar vara bra, men det här var inte bäst. Så såg jag tv-serien baserad på boken, i regi av Felix Herngren och med manus av Alex Haridi och Camilla Ahlgren. Helt plötsligt blev Folk med ångest något mycket mer.

I en lägenhet som ska säljas samlas ett gäng personer. Det är paret Roger och Anna-Lena, som köper lägenheter, renoverar dem och säljer. Sedan finns där paret Julia och Ro, som snart ska bli föräldrar, en bankanställd som flytt och oväntat nog en man i kanindräkt på dass. Den äldre damen Estelle påstår att hennes man är och parkerar bilen, men verkar misstänkt hemma i lägenheten. Och mäklaren, hon är där också självklart. Det som gör den här lägenhetsvisningen minst sagt annorlunda är att en bankrånare tagit sin flykt dit och därefter tar de potentiella köparna som gisslan.

Poliserna Jim och Jack är far och son. Precis när Jack får sin halvårsklippning hos frisören Milou behöver de rycka ut för att lösa gisslandramat. Det är nyårsafton och de väntar på att dottern och systern Jill ska dyka upp. Eller, Jim väntar. Jim är säker på att hon sviker igen. I väntan på henne tillbringar de några timmar utanför huset där ett brokigt gäng sitter instängda. De kräver pizza och nyårsfyverkerier, vilket är minst sagt märkligt.

För spretig har kritikerna sagt om serien Folk med ångest och ja, det är en spretig historia, men också en gripande och fin sådan. Välj mellan komedi och drama, säger kritikerna och jag är istället glad över att inga val har gjorts. Det som var lite rörigt som bok blir nämligen en ganska oemotståndlig röra som tv-serie. Kändisarna står på rad och roligast är kanske att se Lottie Ejebrant som den äldre damen Estelle och Marika Lagercrantz som Anna-Lena, kvinnan som gör allt för sin man Roger, spelad av Leif Andrée. Allra mest tycker jag kanske ändå om Petrina Solange som Ro. Scenerna när hon besöker blomsterhandeln där Julia arbetar och nästan ruinerar sig på blommor är helt ljuvliga, liksom den kontakt som hennes rollkaraktär och den äldre mannen Roger får. Han som varit hemmaman och älskat varje stund. Hon som är livrädd för att bli förälder.

Det som börjar med ett gisslandrama slutar med något mycket större. Människor möts. Människor med ångest som faktiskt kan hjälpa varandra. Trådar som verkar helt lösa knyts samman och det på ytan röriga blir en ganska så fin helhet. Vill du möta den svenska skådespelareliten i en charmig berättelse om att mötas trots allt är Folk med ångest något med dig. På gränsen till buskis ibland, men ändå varm och väldigt charmigt.

Nattfalkarna

Dags för bok nummer 13 om Ruth Galloway och faktum är att Nattfalkarna tillhör de bästa i serien. Ruth är tillbaka i Norfolk och sin gamla arbetsplats där hon tagit över Phils ansvar som prefekt. De nya studenterna har just börjat och trots att det är massor att göra är Ruth glad över att få vara en del av deras utbildning. Nya kollegan David är hon däremot lite skeptisk till och under bokens gång går deras förhållande både upp och ned.

Som vanligt kombineras arkeologi och polisarbete när mänskliga kvarlevor, mycket troligt från bronsåldern, hittas på en strand. Där går nattfalkarna, en grupp män som söker efter fynd med metalldetektorer och de gör några mindre fynd. Vad de inte räknat med är att hitta en död man på stranden. Han  verkar ha drunknad och männen tror att han kan vara en flykting som försökt ta sig till Storbritannien.

På Black Dog farm hittas ett äldre par döda. Polisens första teori är att mannen skjutit sin hustru och sedan sig själv. Deras son Paul, som är en av nattfalkarna, befann sig i närheten tillsammans med sin före detta lärare Alan. Mycket av polisens arbete kommer att handla om de metallsökande männen, men det visar sig att arbetet (som vanligt) blir mer komplicerat än de först trott.

Det är trevligt att träffa Ruth igen. Hon känns stabilare och trots att hon på ett sätt sörjer att vara singel igen, är hon ganska nöjd med livet i sin lilla stuga. Dottern Kate blir äldre och föräldraskapet både enklare och mer komplicerat. Inte blir det lättare med tanke på den minst sagt udda familjekonstellationen. Nelson har ju en treårig son med Michelle och tiden för honom och Ruth verkar vara över. Även Nelsons tid som polis närmar sig slutet. Vid 50 finns en förväntan på att gå i pension och han har hunnit fylla 51. Jag undrar vad Elly Griffiths ska hitta på för att kunna hålla honom kvar i yrket.

Veckans kulturfråga v.2 2022

Nytt år, nya möjligheter, nya läsupplevelser. I år har jag tagit det lugnt med läsutmaningarna, men några läsmål har jag. Ibland fullföljer jag dem, men långt ifrån alltid.

Vilka läsmål har du för 2022?

Även om antal böcker inte är viktigt har jag satt ett mål på 132 böcker. Jag mår dåligt när jag inte läser och därför hoppas jag kunna hålla ett hyfsat tempo. Ett annat mål är (som vanligt) att läsa böcker av författare från 25 länder förutom Sverige. Det har jag lyckats med de senaste åren. Då räknar jag författarens födelseland, inte var boken utspelar sig. Jag kommer att försöka hänga på Kaffe & Kulturs geografiska utmaning när det passar för att få lite inspiration.

Jag testar också en ny utmaning som jag döpt till Favorittolvan 2022 där jag ska återupptäcka gamla favoriter och/eller författare jag bra läst en bra bok av och vill läsa av.

Annars har jag inte så många mål. Troligen blir det några månadsutmaningar, i januari är det till exempel att läsa böcker jag inte hann med 2021. Sedan vill jag läsa mer på engelska än jag gjorde 2021.

Mina läsmål för 2022 finns samlade här

Don’t look up

När astronomerna Kate Dibiasky och Randall Mindy upptäcker en gigantisk komet som är på väg rakt mot jorden vill de självklart upplysa mänskligheten om det faktum att jorden mycket troligt går under om exakt 6 månader och fjorton dagar. Märkligt nog är att göra något åt det ingenting som någon prioriterar. Istället bildas grupper som förnekar kometen och lever på som vanligt. De uppmanar sina anhängare att inte titta upp i himlen, där det snart med egna ögon går att se kometen som får namnet Dibiaskymeteoriden.

Don’t look up är en satirisk beskrivning av vår samtid och en vass sådan. Media vill underhålla och vågar absolut inte ta ställningen eller sticka ut hakan. Det finns inte rätt eller fel eftersom alla alltid kan hitta en forskare som säger exakt det de vill höra. Skit samma om 99% anser samma sak, alla åsikter måste ändå få exakt samma respekt. Det är neutralt och neutrala ska vi väl vara, eller hur? Att sanningen glöms bort någonstans på vägen spelar liksom ingen roll.

Presidenten tillhör dem som inte riktigt vill tro på vetenskapen och hon hittar en person som säger det hon vill höra. Att han inte är astronom, utan mobiltelefontillverkare, spelar ingen roll. Han har i alla fall en idé och den handlar om att dela kometen i flera delar så att man, när de landar, ska kunna utvinna metallen och göra sig en rejäl hacka. Samtidigt skriker sig främst Dibiasky sig hes om riskerna, men blir avfärdad som hysterisk.

Don’t look up är lite rörig, men rolig i sin övertydlighet. Det är en stjärnspäckad film med skådespelare som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep och Cate Blanchett i rollerna. Bäst är kanske ändå Jonah Hill som presidentens rådgivare. Det luktar Trumpsupporter lång väg.

Böcker att se fram emot i januari

Många listor blir det, men snart ska bloggen vara tillbaka i det vanliga lunket. Ska bara hitta lite läslust igen. De här böckerna kommer ut i januari och kan kanske inspirera.

När vargarna kom, Charlotte McConaghy, Lavender Lit, 3 januari

Carpe fucking diem, Sofie Weidemann, Bazar, 4 januari

En kvinnas frigörelse, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 6 januari

Ondskans nätverk, Max Seeck, Albert Bonniers förlag, 7 januari

De förlorade minnenas ö, Yoko Ogawa, Bokförlaget Tranan, 12 januari

Fri kärlek, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 13 januari

En hemlig vän, Katarina Genar, Bonnier Carlsen, 17 januari

Glasfågelns grav, Katarina Genar, Bonnier Carlsen, 17 januari

Felet med Eden, E.P. Uggla, Bonnier Carlsen, 18 januari

Detaljerna, Ia Genberg Weyler förlag, 18 januari

Vårkänslor på Lyckans gård, Carole Matthews, Printz Publishing, 19 januari

Det gula skrattet, Viveka Sjögren, Opal, 24 januari

Kontinentalbanan, Raja Bahari, Norstedts förlag, 24 januari

I en annan klass, Emma Leijnse, Natur & Kultur, 25 januari

Dagboken jag faktiskt skrev, Jessika Devert, Printz Publishing, 26 januari

Tistlar i handelsträdgården, Jenny Clevström, Louise Bäckelin förlag, 26 januari

Tokyo Ueno station, Yu Miri, Albert Bonniers förlag, 28 januari

Flickan i Stensparken, Nilla Kjellsdotter, Norstedts förlag, 31 januari

Det jag inte hann

Temat för januari är att läsa några av förra årets mer eller mindre stora snackisar som jag inte hann läsa under året som gick. Jag har som vanligt gjort en lista med allt för många böcker och som vanligt kommer jag med säkerhet att följa den sådär. Har du fler tips på titlar jag borde prioritera?

Allt vi inte sa av Sara Osman, Albert Bonniers förlag

Autisterna, Clara Törnvall, Natur & Kultur

Benvittring, Johan Theorin, Wahlström & Widstrand

Betongrosor, Angie Thomas, Natur & Kultur

En rysk docka från Buenos Aires, Laetitia Ayrès, [sekwa]

Fädernas missgärningar, Åsa Larsson, Albert Bonniers förlag

Grim, Sara Bergmark Elfgren, Rabén & Sjögren

Ingen kommer levande härifrån, Gustav Boman, Rabén & Sjögren

Hon minns inte, Jonas Brun, Albert Bonniers förlag

Löpa varg, Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag

Nya människor i fel ordning, Jonas Karlsson, Wahlström & Widstrand

Orkansäsong, Fernanda Melchor, Bokförlaget Tranan

Polcirkeln, Liza Marklund, Piratförlaget

Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts förlag

Sly, Sara Strömberg, Modernista

Tritonus, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag

Vi röstar om vi saknar mamma, Nina Pascoal, Albert Bonniers förlag

Är mor död, Vigdis Hjorth, Natur & Kultur

Kärleken är att jag vill att du finns

Oskar Kroons nya bok heter Kärleken är att jag vill att du finns och handlar om Werner. Sommarlovet är snart slut och han ska börja nian. Efter att ha tillbringat en tid hos farmor kör pappa den långa vägen hem. I bilen finns, förutom pappa och Werner, småsystrarna Bodil och Sonja och hunden Boye. Så händer det som inte får hända. Bilen krockar med ett enormt vildsvin och pappa skadas så svårt att han hamnar i koma. Att Boye, något av det käraste Werner har, försvinner gör situationen ännu svårare.

Kvar finns en mamma som desperat försöker få vardagen att fungera. De besöker pappa på sjukhuset, men ingen vet om han kommer att vakna. Hon är också orolig över att Werner verkar deprimerad. Eller DEPRIMERAD som Werner tycker att hon skriker. Och visst är det så att livet förändrats i grunden. Inte bara det att pappa och Boye är borta, utan att Werner blivit en annan. Att festa med kompisen Henok räcker inte längre. Werner är trött på att låtsas vara någon han inte är. Han vill leva och känna på riktigt. Så träffar han Zadie och livet förändras igen. Hon är annorlunda, självsäker och frispråkig. Allt som Werner inte är. När hunden Boye skymtas på nyheterna i tv drar Werner ut på en resa för att finna sin vän och utan att han vet om det följer Zadie efter. Där börjar en helt annan del av boken. Det stillsamma får stå tillbaka för Zadies energi.

Det jag verkligen tycker om med Kärleken är att jag vill att du finns är poesins ständiga närvaro. Alla syskonen är döpta efter poeter, Werner efter Werner Aspenström, inte Verner von Heidenstam. Det är en poet jag älskar, men läst alldeles för lite av. Bokens titel kommer dock från en dikt av Bodil Malmstens fantastiska diktsamling Det här är hjärtat. En klockren titel från en ordkonstnär. Det jag inte är lika förtjust i är porträttet av Zadie. Det finns alldeles för många böcker om osäkra pojkar som dras med i en excentrisk tjejs magiska värld. Det kan funka, men tyvärr tycker jag att Zadie blir mer av en karikatyr än en människa. Samtidigt är hon en viktig del av Werners förvandling och jag tycker om att Kroon inte lockas att göra allt rosenskimrande och sockersött. Det som också gör boken extra läsvärd är Oskar Kroons sätt att berätta den på. Språket är poetiskt och kreativt. Humorn ständigt närvarande, liksom svärtan.

 

Favorittolvan 2022

Under många år har jag utmanat mig själv att läsa nya författare i utmaningen Boktolvan, men när jag förra året bara lyckades pricka in fyra stycken på listan, trots att jag läste böcker av 59 för mig nya författare, bestämde jag mig för att strunta i Boktolvan i år. Istället tänkte jag försöka återvända till författare jag bara läst en bok av. Jag kallar utmaningen för Favorittolvan, med fokus på att läsa mer av just författare jag gillat skarpt, men ändå bara läst en bok, men också på favoritförfattare jag inte läst något av på länge.

Målet är att läsa en bok av tolv av författarna på listan:

Karin Alfredsson
Isabel Allende
Roddy Doyle
Augustin Erba
Sebastian Faulks
John Green
Helle Helle
Vigdis Hjorth
Nick Hornby
Han Kang
Jamaica Kincaid
Doris Lessing
David Levithan
Val McDermid
Denise Mina
Haruki Murakami
Jennifer Niven
Olivier Norek
Sara Paborn
Kamila Shamsie
Anna Schulze
Donna Tartt
Philip Teir
Amor Towles
Kjell Westö
Hanya Yanagihara
Linda Åkerström

 

Alla mina läsmål för 2022 hittar du här.

Photo by Nick Fewings on Unsplash

Senseis portfölj

Sista boken jag läste 2021 var Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, en stillsam och gripande berättelse om vänskapen mellan en ung kvinna och hennes före detta lärare. Han heter Matsumoto Harutsuna, men hon kallar honom Sensei som man kallar sina lärare och andra som anses kloka. Han kallar henne Tsukiko-san för att visa en slags närhet om än avvaktande och nästan distanserad. De möts av en slump och Sensei minns sin gamla elev, främst för att hon var ganska dålig på japanska. Nu när hon snart fyller 38 är de båda vuxna och på många sätt jämngamla. De träffas ute och pratar en massa medan de äter gott och dricker en massa sake. En annorlunda vänskap kan tyckas, men viktig för dem båda.

Senseis portfölj är en tunn bok med stort innehåll. Mycket stillsam och vacker om två människor som behöver varandra, men inte riktigt vet hur de ska berätta det för den andre. De är korrekta och trevliga mot varandra, men det som kan uppfattas som lite stelt och distanserat är egentligen en stark vänskap som växer fram mellan två ganska ensamma människor som mer än något annat vill betyda något för någon.

Jag tycker mycket om berättelsen om Sensei och Tsukiko-san. En berättelse fylld av tankar, återhållsamma känslor och inte minst en massa beskrivningar av såväl mat som dryck. Mycket trevlig läsning.

Veckans kulturfråga v.1 2022

Jag har just utvärderat läsåret 2021 och tänkte avsluta med en kulturfråga. Statistiken visar att jag 2021 läste böcker av 59 författare jag aldrig läst något av förut och därmed upptäckte många nya favoriter. Säkerligen har även ni hittat för er nya författare. Veckans kulturfråga lyder därför:

Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2021?

Det finns som sagt många att välja mellan, men den jag vill lyfta fram är Vigdis Hjorth som jag definitivt vill läsa mer av. Årets sista bok blev Senseis portfölj av Hiromi Kawakami som var en trevlig ny bekantskap. Jag är också glad att jag äntligen läste något av Philip Teir, det kommer jag helt klart att göra igen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: