Paus i karriären

Paus i karriären av Maria Parkhede blev årets sista bok 2020 och det var en trevlig ny författarbekantskap. Parkhede bjuder på en lättläst, men inte enkel, berättelse om att börja om. Sådana berättelser finns det en mängd redan och formen kan vara svår att förnya. Jag tycker dock att Paus i karriären tillför en del. Kanske för att det både är en mamma och en dotter som skapar sig ett nytt liv. Men ja, den där lantisen i granngården finns även här och därtill en annan beundrare.

Huvudpersonen Philippa har ett bra jobb och karriären är viktig för henne. Däremot har hon en chef som är ett riktigt svin och det är en anledning till att jobbet inte känns så bra trots allt. Dottern Bianca är 15 år och kämpar för att höra till i skolan där hon går. Visserligen saknar hon inte kompisar, men hon är ingens förstaval och det tar kraft och energi att försöka passa in. Hon saknar också sin pappa som har en ny fru och även om hon är där ibland känns det inte som hemma. När hon lyckas dricka alldeles för mycket på en fest har pappan dessutom åsikter om hur hennes mamma sköter sitt föräldraansvar och en konflikt mellan föräldrar är aldrig kul.

Så bestämmer sig Philippa att ta med sig Bianca till sin farmors gamla hus i Järvsö. Tanken är att hon ska ta en paus från sin stressiga vardag och de blir kvar. Bianca börjar skolan och trivs, men att fly är kanske inte en långsiktig lösning. Visst trivs de båda med sitt nya liv och visst är det trevligt att hänga med grannen Sven, men Philippa är inte den som planerar att starta bageri eller pensionat. Hon behöver ett jobb och hon behöver ett liv där både hon och Biancas pappa får vara en del av hennes liv.

Paus i karriären är charmig och underhållande. En perfekt bok att slappna av med och den håller hög klass i sin genre. Rekommenderas!

 

 

Veckans kulturfråga v.2 2021

Nu är året utvärderat och ett mål som jag hade förra året och har även i år är att läsa böcker av författare från många olika länder. Jag läser helt klart mest från Sverige, Storbritannien och USA, men idag vill jag fokusera på mer ovanliga litteraturländer.

Vilket mer ovanligt litteraturland läser du gärna böcker från?

Vilken författare från detta land vill du tipsa om?

 

Fjärde landet i min sammanställning brukar alltid vara Frankrike och trots att jag inte kan ett ord franska har jag en förkärlek för fransk litteratur och även film. När det gäller franskspråkig litteratur är det förlagen [sekwa] och Elisabeth Grate bokförlag jag vänder mig till i första hand. Jag har just införskaffat senaste böckerna av Abdellah Taïa och Nina Bouraoui, som visserligen skriver på franska, men kommer från Marocko och Algeriet. De får bli mina tips idag.

Vår tid är nu säsong 1

En ledighet utan speciellt många planer gjorde att jag äntligen fick tummen ur att börja se storserien Vår tid är nu. Tidigare har jag bara sett halva första avsnittet från fredsdagen 1945, men nu tog jag mig vidare och det dröjde inte många avsnitt innan jag var fast. Två kärlekstrådar var de jag fastnade i, den mellan Nina och Calle och den mellan Peter och Suzanne. Lite extra uppfriskande var det också att få stifta bekantskap med ett par riktiga skurkar, Gustav Löwander och Kurt Ragnarsson.

Ni är säkert många som redan sett serien om familjen Löwander och deras restaurang Djurgårdskällaren. Restaurangen som klarat sig under kriget genom att gäster som nu när tyskarna kapitulerat inte längre är riktigt rumsrena. Äldste brodern Gustav är den som har jobbet som källarmästare och han tar till mer och mer desperata åtgärder för att rädda familjerestaurangen. Redan i andra avsnittet kommer brodern Peter hem från armén och med sig har han sin fransk-judiska flickvän Suzanne, som suttit i förintelseläger. Konflikten mellan bröderna är central i denna den första säsongen.

Lillasyster Nina vill också vara en del av restaurangen och efter att på fredsdagen ha ordnat en stor fest i festvåningen på andra våningen vill hon starta jazzklubb där. Klubb DK drar en helt annan publik än en anrika restaurangen och får symbolisera det nya och det gamla. Nina är också den som mer än andra vill leva ett annat sorts liv än den äldre generationen. Hon vill ha samma frihet som sina bröder och hon vill gifta sig med en hon älskar. När det visar sig vara kökspojken Calle är det inte riktigt så lätt att faktiskt följa sitt hjärta. Klass är en viktig aspekt och förväntningar finns på henne att välja en man från en passande familj.

Det är lätt att tänka på brittiska Downton Abbey när jag ser Vår tid är nu. Dels är musiken otroligt lik, vilket inte kan vara en slump, men att berätta om de rika och deras anställda är ett grepp som används i båda serierna. De tydliga generationsskillnaderna är ett annat gemensamt drag. Nu är detta ingen nackdel, utan snarare en komplimang. Jag tycker mycket om de olika berättelserna som vävs samman och fastnar inte minst för servitrisen Maggan som har en son som hon mest av allt vill ta hem från den fosterfamilj som tar hand om honom. Jag älskar också Peter Dalles porträtt av den buttre kökschefen Stickan. Något som också är roligt är alla göteborgsmiljöer som figurerar i serien, trots att den utspelar sig i Stockholm.

Vår tid är nu ligger kvar på svtplay i några veckor till och jag tittar vidare direkt. Gör det du också om du mot förmodan tillhör den grupp som inte redan gjort det.

Glasveranda med sjöutsikt

Att någon tröttnar på storstaden och finner lyckan på landet eller i en mindre stad är verkligen ett tema som blivit riktigt vanligt i främst feelgoodgenren. Glasveranda med sjöutsikt av Hanna Blixt handlar om Nora som lämnar ett dåligt förhållande i Stockholm och reser till Leksand, där hon tillbringat sina barndomssomrar. Hennes mamma, som omkom i en olycka, växte upp i Leksand och där bodde också Noras mormor och morfar. Hennes morfar lever, men det var länge sedan de träffades. Efter moderns olycka hamnade Noras pappa i konflikt med morföräldrarna och de bröt kontakten. I Leksand finns dock kompisen Vega kvar och hon tar emot Nora med öppna armar.

Efter några veckor flyttar Nora istället till en liten stuga utanför stan och får ett halvtidsjobb på ICA i Insjön. Dit cyklar hon trots att det är mitt i vintern. Bredvid den lilla stugan ligger ett vräkigt hus med glasveranda. Där bor en före detta hockeyspelare med både hund och katt. Självklart blir Nora och grannen vänner, trots att de inte gillar varandra speciellt mycket inledningsvis.

En annan som befinner sig i Leksand är författaren Claes, vars senaste bok måste ses som en rejäl flopp. Av en slump träffar han en äldre man på ett café och de börjar prata. Claes fascineras av den berättelse om sitt liv som mannen delger honom och fortsätter att bjuda honom på fika för att få lyssna vidare. Kanske kan berättelsen och Torsten och Alva som träffas på 40-talet, bli grunden till hans nya bok.

På pappret är Glasveranda med sjöutsikt en ganska vanlig berättelse om att fly ett gammalt liv och hitta ett nytt, annorlunda sådant. Det som gör det till en läsvärd bok är dels hur de två huvudberättelserna vävs ihop, hur karaktärerna utvecklas och inte minst att den utspelar sig i samma trakter som jag, liksom Nora, förknippar med min barndom. Det är en läsvärd, välskriven och trevlig bok.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Hundra skäl att leva

Hundra skäl att leva är Richard Ropers debut och det är en trevlig och faktiskt tänkvärd sådan. Huvudpersonen Andrew arbetar på kommunens särskilda enhet för dödsbon och begravningar. Hans uppgift är att undersöka de hem där människor dött i ensamhet i jakt på närstående eller vänner som skulle kunna berätta något om den döde, kanske ärva något eller i alla fall komma på begravningen. Inte sällan har de avlidna legat död länge utan att någon saknat dem och väldigt ofta är Andrew den ende som kommer till begravningen. Ensamheten är utbredd och genom att se till att de i alla fall får sällskap när de läggs till sin sista vila gör Andrew i alla fall något för att förbättra världen.

Kanske är Andrew extra noga med att sköta sitt jobb väl, då han själv tillhör en av de riktigt ensamma. Visst har han kollegor och visst är det så att chefen gärna hade sett att de umgicks mer, men det är ingenting Andrew längtar efter. Problemet är nämligen att han ljugit ihop en familj och alla han jobbar med tror att han är en lycklig familjefar. Egentligen lever han ensam i en liten lägenhet och de enda vänner han har gömmer sig bakom användarnamn på ett internetforum för modelljärnvägsfantaster. De har skapat ett subforum och ses dagligen, men har aldrig träffats “på riktigt”. Här vågar Andrew vara ärligare än på andra platser.

Egentligen ser Andrew inga stora problem med att ljuga, men två saker händer som gör att han ångrar sitt val att inte berätta sanningen. Dels föreslår hans chef Cameron att den lilla gruppen ska turas om att bjuda hem varandra på middag, något som kan bli märkligt då Andrew varken bor där eller vem dem han säger sig bo. Det andra som händer är att Peggy börjar arbeta på avdelningen och blir Andrews partner, på jobbet alltså. Privat är han ju lyckligt gift och Peggy, hon är gift men att hon skulle vara lycklig är sannerligen en överdrift.

Hundra skäl att leva är en fin bok om den ensamhet som drabbar så många och de skäl som gör att vissa blir ensamma. Den lyfter också sätt att bli en del av en gemenskap och alla skäl som faktiskt finns för att fortsätta leva.

Blommor över helvetet

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti är den bästa spänningsroman jag läst på länge. Vi tas med till en liten italiensk by i Alperna där en man hittas mördad. Huvudpersonen i Tutis debut, som är första delen i en planerad trilogi, är kommissarie Teresa Battaglia, en bestämd och ganska vresig kvinna som har svårt att samarbeta med andra. Det får den nyanställde Massimo Marini känna på direkt. Han jobbar på med fallet och försöker att bli accepterad av sin chef. Fler döda hittas och några blir överfallna men får behålla livet. De beskriver en man som ser ut som ett spöke med vitmålat ansikte och intensivt blåa ögon. Flera barn har sett honom och mördaren kommer närmare dem och deras familjer.

Samtidigt som Teresa Battaglia försöker hitta mördaren får hon fler och fler tecken på att allt inte står rätt till med henne. Hon märker hur hon glömmer mer och mer och misstänker att det handlar om alzheimers. Att läsa om hur medveten hon är om att hon glömmer är smärtsamt eftersom min pappa dog i alzheimers i våras. Jag undrar hur medveten han var om vad som hände med honom.

Det är mycket jag tycker om med Ilaria Tutis debut. Karaktärerna är intressanta, miljön spännande och själva fallet är ett av de mest obehagliga jag läst om. Andra boken heter Den sovande nymfen och har precis givits ut av Bazar förlag. Den vill jag absolut läsa.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Veckans kulturfråga v.1 2021

Nytt år, nya möjligheter och nya läsutmaningar. Jag älskar att sätta mål för min läsning och ser dem som inspiration, även om jag sällan läser det jag har tänkt.

Vilka läsmål har du i år?

I år har jag gjort en enkel utmaning för inspiration som jag kallar Läsutmaning enligt O 2021. Jag fortsätter också med den geografiska utmaning jag gett mig själv de senaste åren att läsa böcker av författare från 26 länder (2020 blev det 27). En Boktolva blir det också, trots att jag inte riktigt lyckades med den 2020. De här författarna finns med i år.

Det blev mindre läst 2020 än på länge och jag minskar mitt mål något 2021 till totalt 132 lästa böcker, dvs 11 per månad.

Under hösten har jag haft kortare läsfokus varje månad och det är något jag gillar. I januari kommer jag att ägna mig åt de böcker jag tänkt läsa 2020 men inte hann med. Därefter får vi se vilka utmaningar jag ska ge mig själv.

Januari ägnas åt det jag inte hann

Innan vårens böcker vräker in vill jag försöka beta av några bra böcker från 2020 som jag inte hann med. Egentligen är det inte så noga om de kom ut just förra året, men jag ska i alla fall ha tänkt läsa dem då. För några dagar sedan listade jag tio böcker som jag hade velat läsa 2020 och ännu längre blev den mentala läslistan när jag läste mina kulturkollokollegors listor över 2020 och andra bloggares listor över det bästa de läst 2020.

Jag har tänkt att några av dessa böcker ska bli lästa i januari:

Bakvatten av Maria Broberg

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Borde hålla käft: En bok om Märta Tikkanen av Johanna Holmström

Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Det långsamma livet av Abdellah Taïa

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Genom märg och ben av Jaqueline Woodson

Gisslan av Nina Bouraoui

Girl, woman, other av Bernardine Evaristo

Hamnet av Maggie O’Farrell

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Inte av denna världen av Yaa Gyasi

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Jungfrustigen av Philip Teir

Lycka är för losers av Wibke Brueggemann

Lärarinnans sång av Vidgis Hjorth

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Nattavaara av Thomas Engström och Marit Richert

Rotvälta av Tove Alsterdal

Such a fun age av Kiley Reid

Sverigevänner av Arash Sanari

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Tritonus av Kjell Westö

Vattendansaren av Ta-Nehisi Coates

Vi är Orlando av Johan Hilton

Världar under vatten av Elin Nilsson

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

 

Jo men, 30 böcker hinner jag säkert med i januari. Största problemet kommer definitivt inte vara att hitta passande böcker att läsa …

Vilka andra favoriter från 2020 får jag inte missa?

 

 

Photo by David Kaloczi on Unsplash

 

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: