Åsa Beckman

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

Kan litteratursmak vara rätt eller fel?

Det är inte det att jag inte känner igen mig i Åsa Beckmans erfarenhet att “alla andra” älskar och hyllar en bok som du inte alls förstår grejen med. Det händer mig tvärtom ganska ofta, senast gällande Där kräftorna sjunger av Delia Owens som “alla” beskrev som fantastisk och jag tyckte mig läsa en bok som fick Jackie Collins att framstå som en nobelpristagare. För att inte tala om megasuccéerna Testamente och Jag for ner till bror som jag inte ens orkat igenom.

Det är inte heller det att jag inte tycker att det är okej att kritiker sågar böcker eller ens påpekar att de är överraskade över att deras åsikt skiljer sig från många andras. Det jag ifrågasätter är metadebatten där kritiker kritiserar kritiker och där det tycks finnas en åsikt att vissa kritiker är bättre än andra på att definiera kvalitet. Som om det vore så att litteratursmak kunde vara rätt eller fel.

Åsa Beckman har läst Samlade verk av Lydia Sandberg, som definitivt får räknas som en av årets mest uppmärksammade debuter. En av de mest hyllade också ska sägas. Själv läste jag boken när den kom ut i april och är kanske mest överraskad över hur sen Beckman är på bollen. Jag anar att hon kanske drabbats av den vanliga “tvärt-emot-känslan” som också kan drabba mig när en bok blir för upphaussad och jag egentligen inte känner för att läsa för att jag inte vill vara som alla andra. Risken är då att dina förväntningar på boken ställer till det, vilket kan leda till olika utfall. Antingen sällar du dig till hyllningskören och undrar varför du väntat så länge med att läsa, eller så känner du inte alls för att hylla som alla andra och förstärker de saker du inte tycker om när du skriver din recension. Jag säger inte att Åsa Beckman hittar på att hon inte gillar Samlade verk, men det känns lite som att hon vill vara lite unik och inte tycka som alla andra. Det är sjävklart hennes rätt som recensent att uttrycka precis det hon tycker. Lite tråkigt blir det dock när recensionen går ut på att kritisera andra kritiker snarare än boken i sig. Du tycker inte om en bok som andra hyllat? Helt okej. Skriv en text som går ut på att du skulle vilja hylla, men inte kan, men insinuera inte att de som hyllar inte har samma koll på litteratur som du eller kalla deras hyllningar för “genanta övertolkningar”.

Det är roligt att vara tvärtemot ibland och jag ska erkänna att jag ibland spetsar till mina texter lite extra när jag sågar något som många älskar. Kanske för att det känns ganska säkert att göra det, då författaren i fråga fått så många hyllningar och säkerligen inte gräver ner sig för en sågning. Samtidigt blir det lite osmakligt när det recensenten egentligen gör är att lyfta fram sin egen förträfflighet. Jag är inte ensam om att irritera mig på detta och Victor Malm skriver så här i Expressen “Det är förstås helt okej att ha en avvikande åsikt om Samlade verk, och jag ser värdet i att den meddelas. Men varför just Beckmans besvikelse dessutom skulle vara ett tecken på att både kritiken och samtidsprosan krisar lite förstår jag inte.” Det gör inte jag heller. Det kan mycket väl vara som Malm skriver att hyllningarna kan bero på att andra sett andra saker än Beckman i romanen och så måste det få vara. Lite uppfriskande är det självklart med en levande litteraturdebatt, men pajkastning mellan kritiker är inte riktigt den litteraturdebatt jag vill ha. Det är precis sådana texter som får läsare att sluta läsa kultursidorna. Trots detta lär fortsättning följa.

Uppdatering: Jag hade ju helt missat Andres Lokkos svar på Victor Malms text där han gör smaken till en klassfråga. I SvD skriver han om att Malms upprördhet beror på att han tog kritiken personligt. Samlade verk är nämligen enligt Lokko “ett efterlängtat och ideologiskt identifikationsobjekt, en alldeles egen Nick Hornby-upplevelse för en bildad borgarklass”. Lokko menar att läsningarna av Samlade verk är politiska och att de är det utan att verka vara politiska. För mig låter det snarare som att Lokko läser in politiska motiv där de inte finns. Att hylla Samlade verk är enligt honom att hylla borgerligheten och det passar inte hans egen kultursnobbism. Ännu en text som kritiserar kritiker, snarare än boken i sig. Underhållande och ganska rapp, men också lite, lite tröttsam.

Jag kanske också borde vara tydlig med att jag inte tillhör de som utan förbehåll hyllat Lydia Sandbergs debut. Min kritik av kritikerna (visst är det ironiskt, då texten egentligen går ut på att det är rätt löjligt att kritiker kritiserar kritiker) handlar istället om att texten borde stå i centrum där kritiker skriver om böcker. Med det sagt är debatten definitivt rätt rolig att följa, mest för att den framkallar en del fniss på bekostnad av de helt ärligt rätt självupptagna kulturjournalisterna.

Photo by Markus Winkler on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: